Att hitta det man söker när man minst anar det.

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 28 jul 2010 04:31

Minded skrev:
J R Auk skrev:Vad är teknikens telos? Alltså hur fann du det som du relaterar tekniken till? Har du inte en teknik för det, och hur fann du det relativa för tekniken för tekniken. Jag håller med dig men jag tycker du missar en rörelse som omintetgör ansträngning. Eller jag vet att du ger uttryck för det om och om igen, att ansträngningen inte får vara där. Vila! (vad fel det känns med utropstecknet där, men så är väl dubbeltydigheten i budskapet också)

Därför jag alltid tjatar på om anarkism, att inte centrera sig, inte bygga på höjden, utan bredd. Djup och bredd. I ett formlöst rum :)


J R Auk skrev:Poängen är inte att de är negativa i en värderande mening, utan jag ser dem negativa i en mening av att avtäcka världen. Men så är jag ju benhård subjektivist, jag kan inte för allt jag försöker skaka av mig detta.

När jag säger negativ så menar jag då att de inte är reella. De är såklart reella i sitt uttryck, men inte i sin ontologi, vilket följer av att min benhårda subjektivism inte är en ontologi, utan ett epistemiskt tillstånd. Något jag får förlika mig med. Dessa "negativa känslor" är alltså "världsfrånvända" (för att göra en distinktion) och inte reella. De är ideella, och kan inte ge andra något annat än omsorg om mig, när vi, enligt mig, borde dela världen. Världen som subjekt och inte som objekt.

Så I agree to beg the difference.


Ovan två stycken får du förklara igen. Ang det nedre, jag vet inte om det var åt det du ville mena, men vad jag associerade till när läste det var någonting som liknade den villkorslösa kärlek som jesus ska ha visat. Förlåt dem fader, ty de vet icke vad de gör, liksom.


Alltså, du säger ofta att allt är teknik. Men jag ser inte att något kan vara teknik utan teknik för något. Vad är detta något? To apeiron?

Ang det nedre. Jag tror inte det. Men kanske kan man dra en sådan slutsats. Min parafras. Förlåt mig ty jag vet icke vad jag gör i ilskan. (Men jag menar mig veta det. Dock har jag inte avtäckt andra känslor, även om jag nu tagit mig an dem).

Jag kan inte övertyga mig om motsatsen längre. Ilska påtalar en brist hos mig. Bristen (behöver inte vara reell, utan kan vara vanföreställd) som innebär att jag inte är mäktig att uppfylla min önskan.

Som vår pompöse vän i tråden här bredvid, varför blir jag ilsk honom? Varför blir jag arg? För att jag ser att jag aldrig kommer kunna övertyga, trots allt jag vet om hans fel i frågan, frågor. Jag projicerar, med resultat att jag tror mig vara arg på ett reellt fel i världen. Men det är bara mitt eget tillkortakommande. Jag ser inte något sätt att övertyga. Och jag håller idéer om att jag inte skall avfärda människor, att jag skall berätta, vara ärlig mot dem. Så jag har låst mig själv i fällan och motiveras av min ilska att försöka mer.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 28 jul 2010 04:34

För övrigt nu har jag funnit ångest, jag när känslor jag förut sett flyktigt passera förbi. Jag härbärgerar det.

Nu är dags att låta ilskan, vreden som kokar i trots mot ångesten, göra nytta.

Kanske kan jag slita skyarna i tu. Rycka jorden upp med trädens rötter, blotta det glödande inre. Gjuta is och spränga bergets grunder.

Förhoppningsvis en paramorfosis. Eller ett patetiskt fall.

Ett slut skall till i alla fall.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 01 aug 2010 18:17

Jag tycker nu att jag har funnit ut två befintligheter vilka kan kategoriseras där ångetens om stämning förekommer.

Det ena är när jag ser en möjligvaro. "Jag" eller tillvaron, ser något som förelöper, något det kan gripa an. Men tillvaron realiserar det inte. Möjligvaron ("min" utveckling) blir då en brist i tillvaron (hos "mig"), och ångesten blir befintlig ("jag" känner den). Tillvaron realiserar inte sin möjligvaro. Tillvaron är oautentisk i sin befintliga stämning, vilket begriper ångesten som stämning ("jag" ser "min" brist). Det här är också en nihilism i Nietzsches termer. Världsfrånvändhet som inte realiserar sig, utan "ett annat" (det oautentiska).

Psykologiskt, om man nu skall blanda discipliner, tar jag det för att vara en friktion där rädsla skyler "vägen" som kan beträdas. Man darrar på stegen och ser sin svaghet, ilska leder då till att "allt" projiceras som svagt eller frånvänt. "Jag" förvägras av världen det 'jag' ser som möjligt.

Det andra är när jag inte ser en möjligvaro. Tillvaron ter sig som ofrånkomlig, och med det ses den befintliga stämningen som ofrånkomlig. Detta 'ofrånkomliga' som ett element i den befintliga stämningen förfrämligar oss då från den befintliga känslan. Oavsett den befintliga känslan träder då en ångest in. "Jag" var "glad", men nu döljs det glädjen, bakom detta något som förfrämligar. Tillvarons realisation av det som är befintligt som ombesörjt blir besörjt enbart i sin frånvaro, i negationen. Bristen av det befintliga sätter då ångest som stämning.

För att psykologisera detta; genom att sätta det som fruktas, tex behov av pengar, som oupplösligt. "Jag kan inte skaffa mig pengar". Så avlastas jag. Jag ger mig respit, flyr ansvaret, genom att världen förvägrar mig möjligheten. Men lögnen, för att kunna ljugas, måste se sin sanning, om än inte realisera den. Så jag vet att jag ljuger, Mauvaise foi, men behöver lögnen för att stilla kravet som ansvaret ger mig.

För att exemplifiera; det första: Jag drömmer om något jag önskar, eller åtrår, jag ser ett sätt att nå detta något. Tex söka ett jobb, engagera mig i en verksamhet, men jag gör det inte. Jag grips av ångest över den förlorade möjligheten som redan ligger inom min räckvidd. Jag ser men förmår inte.

Det andra: Jag ser ett behov, eller föreställer mig det. Jag ser inte ett sätt att nå det. Tex jag behöver närhet eller tröst, men kan inte förlika mig med att jag måste söka trösten, ödmjuka mig för någon annan. Så jag skyler över behovet med att "det går inte". Och flyr mitt ansvar då.

Så även om det hos Heidegger inte existerar (vad jag kan se) en interiör och exteriör så kan man belysa de två kategorierna genom att säga att det ena är tillvarons exteriör och det andra dess interiör. Eller som jag väljer att säga det, det är tillvarons "här" och tillvarons "där" som ombesörjs genom de respektive typerna av ångest.

Det första jag tog upp är då tillvarons ("mitt") 'där' medan det andra är tillvarons 'här'. Men båda delar att de projicerar detta "här" på "där" eller vice versa.

Så min slutsats blir att ångesten är befintlig när vi är oautentiska. Och om man skall tala teleologiskt verkar det vara en känsla vars ontologiska mening är som Heidegger påstår att uppdaga den rena varamöjligheten. Men jag tror inte det är ett fundamentalontologiskt som nås. Utan jag tror att genom att ångesten enbart blir befintlig hos ett oautentiskt "jag" eller en oautentisk tillvaro så kan den inte "avtäcka", "belysa", ett fundamentalt existentialt relaterande. Utan det visar bara hän på hur vi upphäver den specifika inautenticitet som besörjandet av den befintliga stämningen innebär.

Så även Heideggers metod verkar vara inom den reifierade upplevelsen, trots detta att söka upphäva subjekt/objekt dikotomin. Om jag skall söka förespå vad som kunde ses som en väg ut ur det hela så är det i Nietzsches affirmation. Att bekräfta distinktionen som ett organon (verktyg) men inte ge det relevans utöver bruket. Precis som vi inte värderar våra verktyg för att bygga utanför den aktivitet som byggandet innebär.[/i]
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 01 aug 2010 18:36

Vill också säga tack till er som gett mig respons i denna tråden. Jag uppskattar gemenskapen det upprättat. Det var lite av en pärs för mig. Insomnia tillstånd, maniskt tänkande. Och (något som "nyktra" människor nog har svårt att uppskatta) bytet av perspektiv till det "nyktra" dvs utan medvetna "droger". När jag gör det så slås jag av hur inget egentligen förbyts annat än att jag saknar flykten som drogens medvetna intag innebär. Dvs att jag kan inte längre tillskriva tvivlet till drogen och måste istället ta den som talande för den upplevelse som att leva innebär. Jag blir berusad i nykterheten.

Jag försökte nå sömnen, lugnet, genom att fly ut i naturen. Sova under ett träd. Söka gemenskapen som flytt i en slags närhet till den värld vi lever i. Vatten, vindar, gräs, träd, jord, dofter.

Men vinden pinade mig och kölden riste mina ben. Jag var tvungen att retirera. Jag kunde sätta mig på en bänk, utan markens kyla, men i denna bebyggelse så blev alla hus, alla rum, för påtagliga. Det fick mig att skatta gemenskap högt. Men jag kunde inte få det. Vem släpper en främling inpå sig mitt i natten för att upplåta ett rum utan att visa fruktan, misstänksamhet och dylikt? Var finns det förbehållslösa rummet för oss att delta i när vi inte redan är kända i den samvaro en gemenskap innebär?

Nåväl då skänkte det här lilla sambandet mig tröst. Jag ser det som det jag initialt funderade över. Att ångesten enbart blir möjlig som upplevelse i ett alienerat tillstånd. Vi blir atropos, ser oss som ett annat. Stänger oss för världen, och ger oss själva onödig relevans.

Jag har sett det här förut. Bästa sättet att bekämpa meningslöshet är inte att söka sörja för sig själv. Utan det är att sörja för en annan. Men vilken annan? Det är ett av våra problem idag.

Jag vill inte förringa individualismen utan mera peka på att den skall tas som att vi individuellt sörjer för andra, är redan i behov av andra när vi är individuella. Fundamentalt engagerade, om även i den negerande gesten som söker sätta sig över andra. -Se mig hur jag är bättre, jag sörjer bara för mig själv! Även det beror på andra, de som jag sätter mig över. Det är alltså ofrånkomligt att dela, ingå. Individualismen är bara ett epistemiskt grepp. Ofta blir det att vi sörjer för mycket för oss själva. Vilket gör meningen meningslös. Som att bygga något för fest och inse att ingen gäst kommer när bygget står klart. Vart fanns värdet då? I förhoppningen om att någon tar över när vi lämnat det? Dock behöver vi nog inte begränsa oss till att dessa andra är mänskliga. Vi gör nog lite för mycket väsen över denna vår kategori.

Kanske är just subjektivitet att skapa rum, liv att skapa rum.

Hoppas ni kan flumma ut i detta och att det är meningsfullt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 01 aug 2010 18:37

Fan 3 dar bara. Min upplevelse är ett par veckor.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 02 aug 2010 17:39

Kick ass  8)


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster