Minded skrev:J R Auk skrev:Vad är teknikens telos? Alltså hur fann du det som du relaterar tekniken till? Har du inte en teknik för det, och hur fann du det relativa för tekniken för tekniken. Jag håller med dig men jag tycker du missar en rörelse som omintetgör ansträngning. Eller jag vet att du ger uttryck för det om och om igen, att ansträngningen inte får vara där. Vila! (vad fel det känns med utropstecknet där, men så är väl dubbeltydigheten i budskapet också)
Därför jag alltid tjatar på om anarkism, att inte centrera sig, inte bygga på höjden, utan bredd. Djup och bredd. I ett formlöst rumJ R Auk skrev:Poängen är inte att de är negativa i en värderande mening, utan jag ser dem negativa i en mening av att avtäcka världen. Men så är jag ju benhård subjektivist, jag kan inte för allt jag försöker skaka av mig detta.
När jag säger negativ så menar jag då att de inte är reella. De är såklart reella i sitt uttryck, men inte i sin ontologi, vilket följer av att min benhårda subjektivism inte är en ontologi, utan ett epistemiskt tillstånd. Något jag får förlika mig med. Dessa "negativa känslor" är alltså "världsfrånvända" (för att göra en distinktion) och inte reella. De är ideella, och kan inte ge andra något annat än omsorg om mig, när vi, enligt mig, borde dela världen. Världen som subjekt och inte som objekt.
Så I agree to beg the difference.
Ovan två stycken får du förklara igen. Ang det nedre, jag vet inte om det var åt det du ville mena, men vad jag associerade till när läste det var någonting som liknade den villkorslösa kärlek som jesus ska ha visat. Förlåt dem fader, ty de vet icke vad de gör, liksom.
Alltså, du säger ofta att allt är teknik. Men jag ser inte att något kan vara teknik utan teknik för något. Vad är detta något? To apeiron?
Ang det nedre. Jag tror inte det. Men kanske kan man dra en sådan slutsats. Min parafras. Förlåt mig ty jag vet icke vad jag gör i ilskan. (Men jag menar mig veta det. Dock har jag inte avtäckt andra känslor, även om jag nu tagit mig an dem).
Jag kan inte övertyga mig om motsatsen längre. Ilska påtalar en brist hos mig. Bristen (behöver inte vara reell, utan kan vara vanföreställd) som innebär att jag inte är mäktig att uppfylla min önskan.
Som vår pompöse vän i tråden här bredvid, varför blir jag ilsk honom? Varför blir jag arg? För att jag ser att jag aldrig kommer kunna övertyga, trots allt jag vet om hans fel i frågan, frågor. Jag projicerar, med resultat att jag tror mig vara arg på ett reellt fel i världen. Men det är bara mitt eget tillkortakommande. Jag ser inte något sätt att övertyga. Och jag håller idéer om att jag inte skall avfärda människor, att jag skall berätta, vara ärlig mot dem. Så jag har låst mig själv i fällan och motiveras av min ilska att försöka mer.