Filosofi har, till stor del, spelat ut sin roll. Filosofen bör därför ses som en form av "terapeut", som ett komplement till en "psykolog" eller "präst".
Jag ser det snarare som att det är andligheten som har spelat ut sin roll. Det börjar normaliseras och integreras med den psykofysiska vetenskapen som binder tex kardiovaskulära modeller till beskrivningar om "tillstånd" vi upplever.
Så jag är snarare glad åt att vi kan sparka ut andligheten och låta filosofin ta plats bredare i samhället. Jag tycker att du ställer det på huvudet och menar att "nu skall det komma andlighet". När det snarare är så att vi under en väldigt lång tid har haft andlighet och snarare först nu börjar integrera filosofin brett i samhället. Vi träder ut ur en era (ett par tusen år) av "andlighet" och börjar nu istället närma oss genom vetenskap (vilket ju Wilber tex gör) och med det filosofi. Filosofi är en vetenskap. Man kan till och med kalla det vetenskaplighet per se. Och att allt annat bara är förgreningar från denna tradition. Om jag skall göra andlighet eller religiositet meningsfullt måste jag anta att det också är en vetenskaplighet.
Jag tror du missförstår hela problembilden. Det handlar inte om vad som är "rätt" metod. Detta har något att göra ned kristen moral eller aristotelisk logik. Det finns inget "rätt", precis som det inte finns någon "ovisdom". "Visdom" och "rätt" och "Ovisdom" och "fel" är missuppfattningar skapade ur ett system som sätter upp falska dikotomier. Allt som finns är (metaforiskt) sexualitet. Det finns inget rätt eller fel. Det är en slags energi som man kan förhålla sig till på olika sätt, och kultivera på olika sätt, och detta ger olika resultat
Finns ingen rätt metod så finns det inte heller något som kan säga att det saknas en metod. Så om jag missförstått det så beror det på att tidigare utsagor inte är meningsfulla i ljuset av ditt ovan tolkande påstående.
Sen vad är det här med dikotoma begrepp? Rätt och fel är starkt satt under tvivel genom hela den filosofiska traditionen, och det är snarare de religiösa som använder sig av det för att strukturera en hierarkisk modell för människor att anpassa sig under. Alltså i min mening är det den "andliga" traditionen som använder sig av "rätt" och "fel" och inte en filosofisk tradition. Visdom behöver inte någon ovisdom för att definiera sig. Visdom är kontingent på handlandet. Och här är handlande även att sitta still. Det är alltså väldigt svårt att inte inbegripa ett begrepp som handlande i någon mån, och när vi gör det följer visdomen på det. Givet vi inte definierar handlande som ett allena möjligt. Men visdom är visdom genom handlande inte visdom om handlande. Att ta det som det senare är att reifiera det och göra det tinglikt.
Låt mig försöka förklara vart problemet ligger. Om filosofi är "kärlek till visdom", vad hände då med "kärlek till det ovisa"?
Det finns inget som kärlek till det ovisa. För "ovis" har inget stöd likt det "vis" har i relation till 'handlandet'. Visdom är en aspekt av handlandet och inte något som står utanför handlingen som sådan.
Det är också därför man talade om eudamonia. Och inte som idag en platt lycka.
Om filosofi är studien och kultiverande av olika sexuella fetischer, så är mysticism/religion/andlighet att synka med sexualitetens rörelse som sådan. Det finns, ytterst, för mystikern, inga tillräckliga begrepp för att beskriva sexualiteten, sexualiteten är en rörelse, en energi, som man kan vara i kontakt med eller inte (i olika grader). För filosofen finns dock ingen sexualitet (som han kan beskriva), det finns däremot "sexuella objekt", "fetischer" eller "tankar" som fångar uppmärksamheten till ett ämne. Ett filosofisk lexikon eller bibliotek är ett lexikon av "tankens fetischer".
Varför skulle det vara studiet av kultiverande av fetisher? Du stipulerar en definition som gör att det leder från antagandet vad du sedan söker härleda som en slutledning. Jag säger tvärt emot dig, vilket jag också argumenterat för tidigare genom att peka på skolor och dylikt. Filosofi är det som söker synka sig med "rörelsen" och andligheten eller religiositeten är det som söker underkasta sig det samma. Nu är jag smått nedvärderande i min definition men låt den stå bara för att visa upp skillnaderna som följer av olika definitioner, vilket ju också visar värdet av studiet av olika begrepp och deras definitioner (vilket ju är en kategori under filosofin som bred rörelse).
Tillsammans blir detta en kanon, ett träd för diskurser, men det finns ingen auktoritet i detta - varje gren har istället sin egen auktoritet. Det finns ingen som någonsin förstått "Filosofi", precis som det inte finns någon som förstått ett "Bibliotek". Det är en samling av kunskap, men har ingen "underliggande integrerande" funktion.
Jo det finns en auktoritet i detta och det påtalas relativt sent genom att man tar in den historiska kontexten och så att säga relaterar kunskapen som sägs nås genom filosofin med den historicitet som filosofin rymmer vid olika "tider". Sen finns det gott om folk som förstått filosofi, precis som det finns många som förstått ett bibliotek. Det handlar inte om att läsa alla böcker i biblioteket vilket du verkar ta det för att mena på. Jag menar mig förstå filosofi nu efter ca 7-8 år studier av ämnet. Men förstår jag alla argument, eller alla olika anspråk? Nej absolut inte, men jag kan relatera det som en helhetlig struktur som är meningsfull för mig, vilket torde vara att 'förstå'.
Vad är det här med "underliggande integrerande funktion"? Jag menar ju att det är just filosofins raison. Den säger, vi handlar, så hur handlar vi "gott"? Märk att gott inte är bra. Det är fundamentalt annorlunda begrepp.
Vad säger mysticismen menar du? Hur kan de finna en mer hållfast grund utan fler antaganden? Antaganden som är metafysik och den "ontologi" som här kritiserats.
Sorry om det är lite spretigt men ger hellre respons nu för att leda det vidare än att vänta och kanske glömma av det lite.