J R Auk skrev:Absolut, hela trådens avsikt var att ta bort skillnaden mellan 'andlighet' och 'filosofi' för att påtala att vi måste relatera de båda till varandra varför de kollapsar. Andlighet kan bara vara meningsfullt, som något annat, genom definitionen av filosofi, och är således redan relaterat. Det är bara maktanspråk. Jag vill filosofera det andliga och andliggöra det filosofiska. Jag tycker att jag ganska ofta påtalat mitt största förakt, vilket är mot detta att ta logik för; det som leder från en sanning till en annan genom giltighet. Det är min poäng men jag har skäl att säga filosofi är bättre än andlighet, genom förstås en stipulerad definition. Inte som tomt anspråk på naturgivet.
Lite saker jag inte förstår här ovanför. Kan du en gång till klargöra vad du menar när du säger
"Det är bara maktanspråk", jag förstår inte sammanhanget.
Sen får du gärna utveckla vad du menar med: "Jag tycker att jag ganska ofta påtalat mitt största förakt, vilket är mot detta att ta logik för;
det som leder från en sanning till en annan genom giltighet". Menar du att logiken är det du värderar, och att "
det som leder från en sanning till en annan genom giltighet" inte är logik, men gör anspråk på att vara logik?
Om jag för en stund pratar lite om min "kalibrering" kring ordet logik:
För det första: logik är för mig inte målet utan medlet. Logik är enligt mig, "att vara systematisk". Men logiken är nödvändig men tyvärr inte tillräcklig i sig själv.
Sätter vi logiken så mål, så blir logiken ännu bara en ytterliggare "transcendental signifikant", något som strävar efter att vara auktoritet, på bekostnad av annat, ett sätt att skapa kontroll för att undertrycka oredan. "Uppfostringsstrategier" är ett exempel på något som (jag anser) anser sig vara logiskt (
innifrån systemet).
. Jag säger inte att detta är helt meningslöst, men jag försöker peka på vad jag ser som begränsningar i detta. I den västerlänska traditionen, så har länge funnits en föreställning att logik är obegränsad/obunden. Men min uppfattning är att det mer och mer blivit tydligt att logiken är bunden (till begränsningar). Det finns (i min definition av logik) ingen "ren logik", bara "bunden logik", och det jag undersöker, är "vad som är etiskt, att förankra/binda logiken i/till".
Ordet logik är stipulerat för att lösa upp oredan. Till viss del gör den det, men bara inom sitt eget (bundna) system. Det finns alltså fortfarande en oreda utanför logiken. Och på så vi menar jag att logiken blir en praktisk skjöld för att skydda oss från allt obehaglig i oredan. Men resultatet av detta är ännu ett sätt att undertrycka oredan - horizonten är kanske flyttad lite, men oredan finns fortfarande kvar. Det vi behöver göra är att konfrontera oredan. Att se den för vad den är, att även oredan är logisk (inom sina egna begränsningar). Det finns alltså, när man konfronterar oredan, ingen oreda, det är det logiska systemet som skapar oreda. Logiken är alltså (inom ramen för denna problem) lika mycket ett hinder som en lösning. Logiken är alltså något som hela tiden "förskjuts". Därför är målet både att kunna vara "rörlig mellan världar (av oreda)" och "att vara disciplinerad inom ramen för en bunden värld (av oreda)", och logiken är sällan "både och" (rörlig och stel). Vi kan ju stipulera att i någon hypotetisk framtid finns säkert en logik som är extremt flexibelt/uttrycks och extremt rigoröst samtidigt, men idag har vi inget sådant logik, inte vad jag kan se i alla fall. Att som existerar, existerar. Det finns kanske en "anledning" som vi kan begripa, eller som i alla fall skänker oss tröst i sin obegriplighet, men denna "anledning" är inte med nödvändighet logisk, så länge vi kan begripa den så är den naturligtvis logisk, men det ständiga begripandet efter logik hos "anledningen" skapar en oreda eftersom vi hela tiden försöker pressa in något i ett begränsat system.
"Världen i sin konstruktion" är, som jag ser det (från ett stipulerat/spekulerande, teoretiskt plan) säkert "rent igenom logik på något plan", men detta "plan" är antagligen logisk i en 11-dimensionell rymd (om man tror på strängteorin), och att tro att människan fullständigt logiskt kan begripa dessa 11-dimensioner, är i viss grad, ett tecken på fåfänga. Människor är, precis som andra varelser, i grund och botten, "överlevnadsmaskiner". Så den (taffliga) "logik" vi kan komma med, är antagligen (i första hand) väldigt fint kalibrerad till att "säkerställa våran egen överlevnad". Detta är i alla fall vad evolutionsbiologin och evolutionspsykologin verkar komma fram till. Vi ser alltså främst inte det som är logiskt på ett 11-dimensionellt plan, utan vi ser det som är logiskt "för oss" utifrån våra "futtiga omständigheter".
Men finns det då någon teori, någon förklaringsmodell, som utmanar logiken i våran kalibrering att att agera "överlevnadsmaskin i en hotfull omvärld med mycket oreda"? Detta menar jag är "psykologi", läran om psyket, läran om själen som kämpar för överlevnad. Det är psyket som skapar en sammanhängande berättelser, sammanhängande draman som får oss att vilja överleva. Frågan är bara, vad är det som överlever? Det är naturligtvis psyket. Men då är nästa fråga: vad förankrar sig psyket i, i sin kamp om att överleva?
För att ens kunna närma sig detta, så måste man vara redo att undersöka "överlevnadskampen", men på ett sådant sätt att man "helt ger upp den", eftersom man, rent intuitivt ser all den oreda som psykets kamp om överlevnad skapar. Buddha var ett exempel på en person (men långt ifrån den förste eller den ende) som vågade utmana överlevnadskampen. Varför jag hela tiden återkommer till honom, är för att jag sympatiserar med det "kall" han kände. Han föddes in i toppen av toppen av överklassen i sin egen tid, men övergav sina tillgångar eftersom han blev chockad av all oreda som existerade utanför de trygga murar som hans föräldrar byggt upp för att försvara honom, under hans uppväxt och hans föräldrars plan mot att bli nästa härskare ("alfahane"). Han gav upp allt: fru, barn, rikedom, i detta sökande.
Jag menar naturligtvis inte att vi, med nödvändighet, ska göra som honom, men historien av vad han åstadkom är viktig, eftersom den sätter i perspektiv allt det vi försöker åstadkomma i vår vardagliga kamp. Att säga att Buddhism är "världsförnekande" är alltså korrekt ur en mening, men då föreställer man sig även samtidigt att "världen" i grund och botten endast består av svågerpolitik, vilket naturligtvis är helt korrekt utifrån ett överlevnadsperspektiv, men det var ju precis detta som vi gjort oss av med i detta undersökande.
Buddha fann "något", och det var detta "något" som han sedan förankrade sin etik i. Detta "något" är i grund och botten inte "skapat av Buddha", utan snarare "upptäckt av Buddha", precis som läran om gravitation inte är "skapad av Newton" utan "upptäckt av Newton".
Vad Buddha upptäckte var ganska komplicerat, men det går att sammanfatta hyfsat enkelt: psyket/själen är i grund och botten "fast" i ett attraktionsspel. I detta spel finns tre grundläggande drifter ("gifter" kallade han dem

). I folkmun kallar man dessa för: "Ignorans, Girighet och Hat". Men varför är det just dessa tre (godtyckliga) saker, och inte de sju dödssynderna? Jo, för det han beskriver är inte en lista på saker han "ogillar", utan han beskriver de tre grundläggande förhållanden/konfigurationer till de fantasier/bilder som skapas i psyket. "Ignorans" är helt enkelt att "vägra ha en korrekt relation till sakers 'naturliga tillstånd'" till något, det är att "blunda", "förneka" osv och detta menar han är "grundproblemet". Ur denna förnekelse/ignorans av , så uppstår sedan en urval av de bilder vi väljer oss att "konstruera från ignoransen". Här skapas "attraktion" ("girighet") till de fantasier/bilder som vi konstruerar och ser som "ädla", "åtråvärda". Och när dessa "attraktionsbilder" blir ifrågasatta av andra bilder så skapas en "motsatt-attraktion" (repulsion, avesion, "hat", Jmf med Nietzsche's "ressentiment"). Och det är det. Skillnaden mellan dessa idéer och andra tänkares idéer är kanske inte så stor. Men Buddhism är inte bara en samling idéer utan tydlig förankring. De är förankrade genom meditation som metod, dvs. "observation av ignoransen". Och det är därför jag hela tiden kommer tillbaka till att det är genom "systematisk observation" (meditation), inte "systematisk härledning" (logik) som man kommer fram till "det förankringsbara". Man kan naturligtvis förankra saker i "systematisk härledning", men risken är att man gör detta utifrån "sina egna attraktionsbilder", sina egna "särintressen".
"Observation" kan inte användas som ett slagträ på samma sätt som logiska anspråk. "Observation" är att kunna lita på sitt egna omdöme (innan omdömet har dömt), och detta görs innan logiska anspråk formas.
"Observation" är alltså det "renaste" verktyget vi har. Och när "observationen" riktar sig mot "observationen" då "renar" vi verktyget.
Jag vill poängtera att jag inte talar om "observation" som ett begrepp, utan som en "förutsättning". Det finns ingen "korrekt observation". I logikens värld så finns det som är "rätt" och "fel", vilket innebär att riktar man logiken mot sig självt, så finner man "felen" hos logiken i sig självt. Men jag har inte hittat något liknande "fel" för "observation". Visst kan man observera något, och sedan bli ivrig om att vilja berätta vad man ser, men då kanske man inte kan ge observationen skulden. Observation kan ungefär likställas med "undersökande", problemet med "undersökande" är att risken är att man bara förstärker de bilder man undersöker, dock kan man ju komma till en punkt då man resignerar i sitt undersökande men detta händer ju ofta just då man "observerar" det felaktiga i sitt undersökande.
Metoden är att alltså att observera, inte att försöka fånga. Eftersom varje försök att fånga oredan, skapar en ny oreda. Men, för att kommunicera observationen så måste man beskriva det man sett, och här sker en interaktion. Och ja, visst skapar man begrepp genom detta, och ja, man förhåller sig till tidigare begrepp och strukturer, men det viktiga är att förstå den "kreativa processen" i begreppsbildande, att observera utan att för tydligt vilja pressa in allt i de begrepp man redan har.
J R Auk skrev:Tja, jag har varit anarkist förmodligen sen jag var 4-5 år och fick uppleva "uppfostringsstrategier" och deras brott mot logiken. Men betänk det här! Jag har gjort mening av filosofin genom en praktik av att förkastat den tills den börjat framträda med en auktoritet i sin helhet. Och jag jobbar inte med det, och har inga materiella incitament för att känna så. Vad det gäller det sociala sammanhanget så är jag vad jag säger och inte vad jag faktiskt tagit del av vad det gäller traditionen så....
Låter som en sund inställning till filosofi.
J R Auk skrev:nytt namn skrev:Det jag är intresserad av, är hur etiken förankras. Och det som övertygar mig, är i grund och botten inte "filsoferande", utan "(livs)historier om livsöden", övertygande berättelser alltså. En av de berättelser som övertygat mig mest, är berättelsen om Buddha och hans liv. Att kunna offra allt för etiken är det jag respekterar. Men etiken måste också vara förankrad i det som "intuitivt känns rätt". Denna intuitiva känsla är säkert en blandning av uppväxtvillkor, genetiska/hormonella faktorer, talanger/förmågor etc.
Men det här är inte främmande filosofi. Det är till exempel en av de punkter jag kämpar för och det handlar om att sätta 'rationalitet' som något kontingent människan, eller "special logics" som Kant säger. Skillnaden är att sätta rationaliteten som absolut.
Men här måste man återigen vara försiktig i vad man menar. Vad menar du med "rationalitet" och "special logics" (enligt Kant)?
Rationalitet, är som jag ser det, att "hitta ratios", "rationella tal", dvs. "sunda propotioner/förhållanden", dvs. det är i grund och botten en "ekonomisk verksamhet". Men då kommer jag in här igen och säger: "rationalitet enligt vems syften"? "Ekonomi enligt vems syften?". Vad är det som ska överleva?
J R Auk skrev:nytt namn skrev:Vi håller oss till de historier som representerar de värden vi själva ser upp till. Dessa värden knyts sedan samman genom språket, i begrepp som "gud", "icke dualism", "filosofi", "religion" osv.
Men det jag försöker säga, är att begreppen i sig själva, inte är det "essentiella" i det som jag sätter som auktoritet. Det är berättelsen om någon som offrat allt för att förstå orsaken till all oreda i världen, och som sedan ger en berättelse för hur oredan uppstår. Det är inte svårare än så.
Jag håller med till fullo. Men jag tycker att det är bara början, det är pre Descartes tex. Filosofin är INTE där idag.
Jag påstår inte längre att filosofin är någonstans idag. Det jag dock påstår är att jag är inte direkt förvånad över att allt i väst än idag är fokuserat kring det ekonomiska tänkandet. Att maximera sin rationalitet för sina egna intressen.
J R Auk skrev:nytt namn skrev:Men att försöka kommunicera denna "intuition" är väldigt, väldigt, svårt.
Absolut det är vad som får Wittgenstein att säga att alla filosofiska problem är semantiska (ungefär, tillåt mig förenkling) eller det som får Kant att säga att det finns något "i-sig" som föregår och påverkar men inte kan analyseras. Eller det som får fenomenologerna med Hegel i spetsen att säga;- Men du sa, triplicitet, och nu förklarar vi, vilket är
spekulativ syntes/förnuft. Det jag kritiserat är att du söker göra gällande att detta sker utanför filosofin. När snarare det andra är fallet, detta är vad filosofi idag handlar om.
Men varför återkommer du hela tiden till vad filosofi är idag, och vad som sker innanför eller utanför filosofi? Varför är det så viktigt? Vart förekommer denna institution? Denna filosofi du pratar om? Är detta in bara en "kvalitetsstämpel" du lite godtyckligt stämplar på saker du gillar?
J R Auk skrev:nytt namn skrev:Jag tror att man hela tiden söker efter "bevis" eller "bekräftelse" hos andra, att man gärna önskar att andra söker det man själv söker. Problemet är att, i att man försöker beskriva det man ser som "ädelt", så tenderar att ladda orden för att kalibrera dem mot det ändamål man strävar efter. Detta är inte ett problem i sig. Problemet uppstår eftersom andra människor även försöker kalibrera på sina sätt, och att kalibreringen inte stämmer överens mellan språkvärldarna (vilket gör att kommunikationen blir haltande).
Lika för alla är det inte? Och är det inte Marx historiematerialistiska tes under John S Mills individualism, vilken inte Marx gjort sig kvitt? "Jag" är den som skall bli fri, eller när min kärlek riktas mot andra, "du"!
Marx och Mill i all ära. Problemet som jag ser det, är att trots att många faktiskt läst Marx, så verkar vi ändå inte komma åt det "ekonomiska problemen". Och då funderar jag på om man inte ska försöka ta en helt annan utgångspunkt? Jag menar inte att det Marx säger inte är relevant, det är fortfarande relevant, men det tycks inte vara tillräckligt. Frankfurtskolan är ett exempel på att Marx fortfarande har betydelse. Men Habermas menar ju att det inte finns "en rationalitet", utan gör skillnad på instrumentell rationalitet och kommunikation rationalitet. På samma sätt menar Wilber att det går att göra ännu fler indelningar av "rationalitet", som alla har helt olika syften och metoder. Och Wilber förankrar även detta i kulturer, i hopp om att att kulturernas egen särart kan bevaras. Rationalitet används ofta som ett slagträ mot det "irrationella". Men jag menar att inget sådant som "irrationalitet" existerar om man observerar tillräckligt noga.
Det är därför jag hela tiden motarbetar begrepp som logik, rationalitet, osv. Inte för att jag ser deras förtjänster, utan för att jag även ser bristerna. Det är inte så enkelt som att det handlar om "avsaknad av logik" eller "avsaknad av rationalitet". Logiken och Rationaliteten konstruerar helt enkelt system som klassificerar vad som är just "logik" och vad som är just "rationalitet" och det är detta jag vill åt, problemet är att personer som läst lite för mycket västerländsk filosofi börjar tycka jag är "ologisk" och "irrationell" då. Men detta betyder inte att jag med nödvändighet är "ologisk" och "irrationell", snarare att deras begrepp för "ologisk" och "irrationell" är ett hinder för deras egen förståelse av att se det "logiska" i min kritik av "logik" och det "rationella" i min kritik av "rationalitet".
J R Auk skrev:Absolut. Men.....
Det finns en bred bild av rörelsen du länkat till. De jag läste var just ett axplock, och som sådana talande. Det är inte absolut, dvs fångar inte hela rörelsen, men väl hur den är populär. Det populära kommer av ett redan objektifierande av människor som konsumenter av produkten: gott självförtroende med kvinnor! Att vilja ha det är inget problem, men att sälja det är lika problematiskt som att sälja hårs för att bota opiumberoende.
Tror vi får hålla detta till den tråden, denna tråd börjar redan anta en komplexitet som börjar bli svår att hantera.

J R Auk skrev:nytt namn skrev:Hur som helst, så tycks mycket falla tillbaka på några få enkla saker, som i alla fall jag tycker är viktiga:
1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)
2. tillit (tron att vi kan lita på våra egna förmågor, och at människor är lika som oss själva, och att de har goda intentioner)
3. språket som kontraktskapande (ett evigt förhandlande och kalibrerande om vad orden ska betyda, och vilken normerande laddning de ska ha).
...
Vi tror att våra "auktoriteter" och våra "källor" har svaret, men det handlar inte bara om ett statisk svar, dvs. att kunna ha en "korrekt modell", utan även vilken dynamik vårat liv bidrar med. Det handlar om att kunna skapa en "bra momentum", en slags fart i det man gör, så att man inte fastnar och låser in sig i modellerna.
Jag ifrågasätter om tex din bror har 1. Och om de som antar sådana här metoder lär sig 2, eller om de lär sig att substituera 2 med tron på metodens effektivitet.
Annars är jag helt med dig.
Och jag vill än en gång säga att jag fördömer inte personer som försöker lära sig kommunicera eller "skapa propaganda för sin person". Det jag fördömer är de som skapar "propaganda för
en person, så att de kan vara denne".
Som sagt, vi får nog ta detta i den andra tråden.
