Vad skiljer filosofi från andlighet?

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Anna Sara
Inlägg: 2001
Blev medlem: 14 apr 2009 15:31
Kontakt:

Inläggav Anna Sara » 01 feb 2011 22:29

Minded skrev:
Minded skrev:
Anna Sara skrev:
Minded skrev:Det är ingen skillnad mellan andlighet och filosofi. Religion kan också räknas in däri, liksom teknologi och vetenskap. Konsten hör också hemma här.


Var?

I det logiska rum som definierar (bla) filosofi.

I praktiken däremot, är det antingen skillnad på allting - eller, just eftersom precist skillnad på allting, inte ens något 'allting' att göra något med (bla att göra skillnad). Thus...


Anna Sara skrev:Logiken är inte uppfunnen av logiken utan tvärtom, precis som jag inte får allt så som jag vill ha det.


Eller så missförstår jag dig.


Tar en tråd som heter så, av mig själv, som exempel, och frågar om du kan förklara ytterligare vad du menar med IQ:t eller vad du defininerar. Skrev en del "godtycklig konst" förut nämligen eftersom för att kollapsa det hanterbart:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6839

Ingenting går att definiera positivt orienterat. Det är att göra en avgudabild (- det här också).

Däremot tror jag att både du och din omgivning skulle vinna på den här 'kontrollerade' kollapsen av dig.. Inom situationstecken för att jag ärligt talat tvivlar på hur kontrollerad den i realitet kan vara. Jag tror inte att det är möjligt att släppa någonting. Definiera inte dig själv.

Gömmer du dig bakom dina ord, eller skulle du beskriva det annorlunda?



Alltså jag skrev lite slarvigt, min fråga var inte ställd i min fråga om mig själv på något sätt i och med trådlänken.

Vet inte, en "kontrollerad" kollaps är väl något som hela tiden sker, vår intention och impuls, bara att våra strukturer och spiraler ser annorlunda ut.

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 02 feb 2011 13:47

J R Auk skrev:Nej kritiskt tänkande är inte cryptoreligion. Kritiskt tänkande är inte en dogmatisk metod, skeptikerna som man kalla de främsta företrädarna för kritiskt tänkande hade inte bara en tes inför livet; tänk kritiskt. Nej det som de levde efter var att allt inte är vetbart. Sedan byggde de en tradition runt det här problemet.
Det jag menar med cryptoreligion, är att filosofi är dålig religion, precis som religion är dålig filosofi.

Skillnaden är, vad problemet är. Och därför är det (i sökande efter det absoluta) av yttersta vikt att välja vilket problem man studerar. I sökandet efter relativa svar så duger naturligtvis vilken metod som helst, du kan dyrka vad som helst och få det verka meningsfullt, du kan kritisera vad som helst och få det att verka meningslöst.

För att komma vidare i detta, behöver vi därför en klar problemformulering (utanför våran egen självförstärkande dogm). Men i slutändan märker vi att en sådan är omöjlig att konstruera. Och vad tar vi till då? Det finns inget givet svar, men detta är inte kritiskt tänkande, det är i slutändan en acceptans, och inte en kritik.

J R Auk skrev:Och om du vill motivera att man inte skall lägga andlighet och religion i ett "fint fack" så argumentera utifrån dessa traditioner då istället för att söka göra negativ läsning av filosofiskt värde för härledningar att vi skall acceptera andlighet/religion. Det du gör är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag kan göra en positiv läsning av filosofi (till skillnad från dig som inte verkar kunna göra det för religion). Men låt oss se vart vi hamnar då... Filosofi, vart finns den? Finns den i böcker hos kända filosofer? När jag läser en bok så utgår man ifrån en given auktoritet som försöker lösa ett problem, vi kan kalla detta "(den partikulära) filosofens problem". Vad finns då "Filosofin"? Det måste vara en slags abstraktion från flera filosofer och deras partikulära problem, men då undrar jag: vem konstruerar denna abstraktion? Kan jag läsa om denna abstraktion i något "Filosofiskt verk"? Så fort någon gör anspråk på det "Filosofiska verket" så tycks det senare komma någon annan filosofi med kritik och därför vill ersätta det tidigare (bristfälliga) "Filosofiska verket" med sitt eget. Filosoferna tycks alltså aldrig riktigt komma fram till "Filosofin" (med stort F), trots att det är detta de strävar efter. Horizonten förskjuts alltså. Jag säger inte att detta är en helt meningslös aktivitet, den bygger trots allt relativ kunskap, men det filosofen ständigt hoppas på, är att kunna "riva Horizonten". Och det jag försöker säga är att detta går inte, eftersom varje försök att riva Horizonten skapar en ny Horizont. Jag säger inte att det är meningslöst att göra en positiv läsning, att stå inom ramarna för en viss filosofi. Men det är alltid, i viss mån, en hjärndöd aktivitet, eftersom det är inom ramen av ett givet system.

Och vidare, om vi försöker fånga "Filosofin", vem representerar "Filosofin" idag? Akademiska institutioner skulle någon då kanske svara. Jag har besökt dessa institutioner, och det handlade till stor del om att kopiera någon annans kunskap för att bli godkänt på ett prov, inte att tänka kritiskt.

Så jag frågar dig, vart hittar jag den "positiva läsningen" av Filosofin med stort F? Vem är auktoritet för detta?

Den "positiva läsningen" är att se någon annan som auktoritet, Den "negativa läsningen" är att se sig själv som auktoritet. Jag är inte rädd för att sätta andra som auktoritet, men inte heller rädd att sätta mig själv som auktoritet. Det jag ser som "Filosofi" med stort F, är en konstant ström av "negativ läsning", auktoriteter som monterar ner tidigare auktoriteter genom "negativ läsning" av dessa. Vart är den "positiva läsningen" av Filosofin med stort F? Jag hittar ingen sådan. Men du kanske kan visa mig vart jag ska titta?

Det är det som är skillnaden, i Buddhism så går det att härleda en "positiv läsning" till första auktoriteten, och det är därför finns en sammanhängande tradition (som du kallar "okritisk", "stagnerad", osv, när du gör en "negativ läsning" av Buddhism). Dock ser jag ingen sådan hos Filosofi med stort F, eftersom det hela tiden är strömmar av kritik som "bryter av". Men som sagt, du kanske kan visa mig vart jag finner den "positiva läsningen"?

J R Auk skrev:Även här gör du konstiga slutledningar. Varför skulle verkligheten inte gå att definiera utan att "samtidigt kränka den andre partens tolkningsföreträde"? Jag menar varför skulle vi ens anta någons tolkningsföreträde? Och varför skulle vi från ovan sats göra en härledning till att vi skall "spola ner" alla begrepp som gör bestämningar. Jag håller med dig i din analys av syftet med att inte tillåta avbildning av Gud. Men menar förbudet är naivt. Och vad man kan dra ut som en motiverad teori/värdeaxiom är att inte låta en "bild" överta, eller frånta, de värden som vi undersöker i det som vi säger blivit avbildat.
Här ger du en bra beskrivning av den relativa kunskapens begränsningar. Vi kan konstruera en bild (relativ bild av det absoluta), men vi måste samtidigt vara på våran vakt så att inte (den relativa) bilden "övertar" (det absoluta) värdet.

I det "pedagogiska bildbeskrivandet", så skapar vi ett så pass stort utrymme, att vi inte behöver kränka någons tolkningsföreträde. Problemet med pedagogiken är att den tar väldigt lång tid och är dyr. "Verklighetens begränsningar" tycks hela tiden hota det "pedagogiska rummet".

Att jag menar att vi "spolar ner" begreppen, är för att inte fastna i relativa beskrivningar. Naturligtvis finns det andra sätt att konstruera det "pedagogiska rummet", men denna metod sparar tid och hotas därför inte av "Verklighetens begränsningar".

J R Auk skrev:Du kan verkligen inte släppa predikantrollen? Parodier i all sin ära. Men det håller inte det du säger. Vad finns det att pariodera på om inte det parodiska är överantvardat i sitt värde från det som håller en mening, och inte är en samling "bajsiga" ord?
Parodin finns naturligtvis i betraktarens öga. Kungen verkar inte heller gilla parodier på honom. Misstaget du kanske gör, att missa att det finns två olika/parallella värden.
<iframe title="YouTube video player" class="youtube-player" type="text/html" width="640" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/OjYb4zzXOgM" frameborder="0"></iframe>

J R Auk skrev:Sen måste du se vad du implicerar. "Tar man inte detta på allvar så är det för att man inte förstår sitt egna tänkades begränsningar". Vem är det som inte tar på allvar? Vem talar du till? Vad du sagt främst hittills är att det är "filosofen" eller "den intresserad av filosofi" som du talar till. Du har antagit rollen som försvarare av "andlighet" och "religion" men motiverar ditt sagda genom distinktioner av filosofi.
Nej, här talar jag till en allmänna betraktaren, den allmänna människan. Detta är lika aktuellt för "andlighet" och "religion".

J R Auk skrev:Enligt mig skall du ta det hela ett varv till. Släng ut orden för att sen ta dem tillbaka. Men slänger du bara ut orden (och inte bara deras dogmatiska mening) så står du tomhänt kvar. Och hur du motiverar dig då blir bara genom ett slags äskande för ett beskådligt bättre. Är du så karismatisk?
Att jag står tomhänt kvar är inget som bekymrar mig, hellre står jag tomhänt kvar än att krampaktigt hålla fast vid relativa bilder i tron om att de bär ett absolut värde. Jag förstår samtidigt att denna tomhet gör att en filosof får nervösa besvär, och därför känner ett inre tvång att göra en negativ läsning texten jag skrivit.

Och vem har sedan sagt att jag inte tar detta ett varv till? ;)

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 02 feb 2011 14:25

Minded skrev:Jag skrattar, för folk verkar ta nytt namns svammel på allvar!?


När Auk sa sig hålla med om någonting nytt namn skrev, så läste jag faktiskt lite av honom.

Och jag måste åter igen sluta mig till att det är otroligt, smått fantastiskt, att folk faktiskt lyssnar på vad han säger.

...

Och varför jag bryr mig? Eftersom att om folk tror på det du säger, så tror de på felaktigheter. Och det fucks people up. Som bla jag måste lägga tid på att rätta till. Så istället för att behandla symtomen (dem), så benämner jag roten (dig) inför dem.
Det roligaste är ju att du, av allt folk, verkar vara den som tar svammlet på störst allvar. Folk tar mig inte på så stort allvar som du försöker måla upp, det du beskriver påvisar bara att du själva tar dig själv på lite för stort allvar (= du saknar självdistans), och det är därför du även tar andras "svammel" på lite för stort allvar. Men ett "tips" är då att försöka göra en "positiv läsning" av "svammlet", så kanske du en vacker dag finner en "logik" i den.

Minded skrev:Auk har nu också börjat peka på att du är en irrelevant person att diskutera med. Du backar inte upp det du säger. Någonsin. Jag förstår inte vad du gör i den här logiska arenan om det inte intresserar dig? Om du ändå inte bryr dig om vad du säger, varför känner du då behov av att ge sken av att säga något relevant? Jävla attention-whore.
Jag förstår inte varför du hela tiden ska envisas med att påstå att jag befinner mig i den "logiska arenan"? Säg något intelligent själv istället (för en gångs skull), snarare än att hela tiden (med forcerat, våldsamt och ovårdat språkbruk) försöka tvinga andra att spela med i ett fånigt spel (i din "logiska arena"), där du själv redan finkalibrerat alla regler på ett sådant sätt att alla som spelar spelet mot dig förlorar by default. Det är att vara en "Jävla attention-whore" om något. Ett "tips": Lär dig använda språket till något vettigt istället för att hälla svordomar över folk som sett igenom ditt spel.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 02 feb 2011 17:22

Minded skrev:
Auk har nu också börjat peka på att du är en irrelevant person att diskutera med. Du backar inte upp det du säger. Någonsin. Jag förstår inte vad du gör i den här logiska arenan om det inte intresserar dig? Om du ändå inte bryr dig om vad du säger, varför känner du då behov av att ge sken av att säga något relevant?


Nej jag har inte sagt någon sådan sak alls. Jag diskuterar just för att jag anser det vara relevant. Jag har inte för avsikt att rädda någon annan från nytt namn, utan jag vill visa honom själv varför jag anser att han slagit in på en konstig tankebana.

Sen vill jag bara påpeka att vi alla brottas med språket och dess möjligheter att ge uttryck för vår sak. Och att detta ofta ger utsagor om att man skall förstå orden genom att förkasta dem. Men det är litterära grepp precis som ironi och dylikt. Det viktiga är att inse att språket är hela den rymden. Det har mening just för att det beter sig, har egenskaper, som låter oss bruka det så och det meningsfullt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 02 feb 2011 18:23

nytt namn skrev:
J R Auk skrev:Nej kritiskt tänkande är inte cryptoreligion. Kritiskt tänkande är inte en dogmatisk metod, skeptikerna som man kalla de främsta företrädarna för kritiskt tänkande hade inte bara en tes inför livet; tänk kritiskt. Nej det som de levde efter var att allt inte är vetbart. Sedan byggde de en tradition runt det här problemet.
Det jag menar med cryptoreligion, är att filosofi är dålig religion, precis som religion är dålig filosofi.


Så då finns det inget andligt fält alltså? Det finns inte en reell distinktion mellan andlighet och filosofi?

nytt namn skrev:Skillnaden är, vad problemet är. Och därför är det (i sökande efter det absoluta) av yttersta vikt att välja vilket problem man studerar. I sökandet efter relativa svar så duger naturligtvis vilken metod som helst, du kan dyrka vad som helst och få det verka meningsfullt, du kan kritisera vad som helst och få det att verka meningslöst.

För att komma vidare i detta, behöver vi därför en klar problemformulering (utanför våran egen självförstärkande dogm). Men i slutändan märker vi att en sådan är omöjlig att konstruera. Och vad tar vi till då? Det finns inget givet svar, men detta är inte kritiskt tänkande, det är i slutändan en acceptans, och inte en kritik.


Vad menar du med det absoluta? Du vet än en gång så drar du fram ett centralt problem inom filosofin, och gör ett avgörande i frågan utan något som helst stöd. Jag håller i och för sig med dig, och brukar stödja mig på Hegels utläggning om varför relativ kunskap inte är vad som vetenskap bör syssla med (enbart). Sen är det inte så att de metoder som brukar söker verka vara meningsfullt. Nej de söker precis som du när du programmerar skapa en funktion genom logiska relationer i ett större system. Så de finner meningsfullheter i relationer. Problemet är snarare att de inte är värderade. Inte att det bara är en relation som "verkar vara meningsfull". Definierar du 'meningsfull' så så har du helt enkelt antagit det normativa perspektivet a priori undersökningen. Du definierar in det normativa genom vad du säger meningsfullt vara. De flesta andra har inte ett normativt perspektiv vågar jag påstå, utan menar meningsfullhet (när det inte är "psykologiskt" och handlar om vår erkänsla för det) främst vara deskriptivt.

Varför behöver vi en klar problemformulering? Och varför kan vi inte konstruera en sådan? Kritik är enligt den filosofiska traditionen något man gör som metod för att finna ut den positiva grunden. Hos Kant är tex apodiktiskt det som vi inte kan tvivla på. Vi ser inget annat sätt så tvivlet skulle vara ren negation och därmed dålig nihilism. Så du förutsätter vad "kritiskt tänkande" är på ett sätt jag inte ser någon förankring för.

nytt namn skrev:
J R Auk skrev:Och om du vill motivera att man inte skall lägga andlighet och religion i ett "fint fack" så argumentera utifrån dessa traditioner då istället för att söka göra negativ läsning av filosofiskt värde för härledningar att vi skall acceptera andlighet/religion. Det du gör är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag kan göra en positiv läsning av filosofi (till skillnad från dig som inte verkar kunna göra det för religion). Men låt oss se vart vi hamnar då... Filosofi, vart finns den? Finns den i böcker hos kända filosofer? När jag läser en bok så utgår man ifrån en given auktoritet som försöker lösa ett problem, vi kan kalla detta "(den partikulära) filosofens problem". Vad finns då "Filosofin"? Det måste vara en slags abstraktion från flera filosofer och deras partikulära problem, men då undrar jag: vem konstruerar denna abstraktion? Kan jag läsa om denna abstraktion i något "Filosofiskt verk"? Så fort någon gör anspråk på det "Filosofiska verket" så tycks det senare komma någon annan filosofi med kritik och därför vill ersätta det tidigare (bristfälliga) "Filosofiska verket" med sitt eget. Filosoferna tycks alltså aldrig riktigt komma fram till "Filosofin" (med stort F), trots att det är detta de strävar efter. Horizonten förskjuts alltså. Jag säger inte att detta är en helt meningslös aktivitet, den bygger trots allt relativ kunskap, men det filosofen ständigt hoppas på, är att kunna "riva Horizonten". Och det jag försöker säga är att detta går inte, eftersom varje försök att riva Horizonten skapar en ny Horizont. Jag säger inte att det är meningslöst att göra en positiv läsning, att stå inom ramarna för en viss filosofi. Men det är alltid, i viss mån, en hjärndöd aktivitet, eftersom det är inom ramen av ett givet system.

Och vidare, om vi försöker fånga "Filosofin", vem representerar "Filosofin" idag? Akademiska institutioner skulle någon då kanske svara. Jag har besökt dessa institutioner, och det handlade till stor del om att kopiera någon annans kunskap för att bli godkänt på ett prov, inte att tänka kritiskt.

Så jag frågar dig, vart hittar jag den "positiva läsningen" av Filosofin med stort F? Vem är auktoritet för detta?

Den "positiva läsningen" är att se någon annan som auktoritet, Den "negativa läsningen" är att se sig själv som auktoritet. Jag är inte rädd för att sätta andra som auktoritet, men inte heller rädd att sätta mig själv som auktoritet. Det jag ser som "Filosofi" med stort F, är en konstant ström av "negativ läsning", auktoriteter som monterar ner tidigare auktoriteter genom "negativ läsning" av dessa. Vart är den "positiva läsningen" av Filosofin med stort F? Jag hittar ingen sådan. Men du kanske kan visa mig vart jag ska titta?


Du missförstår mig helt här. 'Positiv' handlar inte om ett värderande. Positiv handlar inte om auktoritet eller inte, det handlar om att överhuvudtaget ha något som kan sägas ge eller inte ge auktoritet. Inför antagandet om X så är inte negationen av X något vi kan ge auktoritet inför. Vi har då enbart visat att vi inte ger auktoritet inför X, negationen är tom. Den är inte positiv. Den ger ingen grund.

Den positiva läsningen av filosofin handlar således om det som vi utsätter för kritik men i ljuset av att vi inte kan ersätta det med det betvivlade på måste acceptera. Det är alltså det apodiktiska och det som genomgått kritik och intar samma position som det apodiktiska genom deduktion. Det är inte absolut såklart. Men det är horizonten vi har idag. Och just genom att det inte är absolut det som filosofin kommer fram till så kan man "riva horizonten", och den nya horizonten innebär inte något problem, utan snarare det som är värdegivande aktiviteten överhuvudtaget.

Jag är en auktoritet för Filosofi. För andra måste de såklart bekräfta detta genom att nå erfarenheter av mig. Men poängen är att jag inte förhåller mig till partikulära problem utan jag lever genom min filosofi. Det är inte något jag gör ibland, utan det jag alltid gör. Det finns inte ett problem, utan bara Problemet. Delproblemen är bara metodlogiska beskrivningar för att "leva livet" (vilket är Problemet, eller existensen).

nytt namn skrev:Det är det som är skillnaden, i Buddhism så går det att härleda en "positiv läsning" till första auktoriteten, och det är därför finns en sammanhängande tradition (som du kallar "okritisk", "stagnerad", osv, när du gör en "negativ läsning" av Buddhism). Dock ser jag ingen sådan hos Filosofi med stort F, eftersom det hela tiden är strömmar av kritik som "bryter av". Men som sagt, du kanske kan visa mig vart jag finner den "positiva läsningen"?


Första auktoriteten? Buddha? Skojar du med mig? Han bygger ju för fan på en tradition, hinduism och vad det nu är, och söker negera den för att skapa ett bättre.

Att finna den positiva läsningen av Filosofi med stort F är såklart ett stort projekt. Du måste ta dig an helheten (du måste inte läsa allt, men din attityd måste vara sådan, precis som jag tror att du skulle säga gäller för "andlighet").

nytt namn skrev:
J R Auk skrev:Även här gör du konstiga slutledningar. Varför skulle verkligheten inte gå att definiera utan att "samtidigt kränka den andre partens tolkningsföreträde"? Jag menar varför skulle vi ens anta någons tolkningsföreträde? Och varför skulle vi från ovan sats göra en härledning till att vi skall "spola ner" alla begrepp som gör bestämningar. Jag håller med dig i din analys av syftet med att inte tillåta avbildning av Gud. Men menar förbudet är naivt. Och vad man kan dra ut som en motiverad teori/värdeaxiom är att inte låta en "bild" överta, eller frånta, de värden som vi undersöker i det som vi säger blivit avbildat.


Här ger du en bra beskrivning av den relativa kunskapens begränsningar. Vi kan konstruera en bild (relativ bild av det absoluta), men vi måste samtidigt vara på våran vakt så att inte (den relativa) bilden "övertar" (det absoluta) värdet.

I det "pedagogiska bildbeskrivandet", så skapar vi ett så pass stort utrymme, att vi inte behöver kränka någons tolkningsföreträde. Problemet med pedagogiken är att den tar väldigt lång tid och är dyr. "Verklighetens begränsningar" tycks hela tiden hota det "pedagogiska rummet".

Att jag menar att vi "spolar ner" begreppen, är för att inte fastna i relativa beskrivningar. Naturligtvis finns det andra sätt att konstruera det "pedagogiska rummet", men denna metod sparar tid och hotas därför inte av "Verklighetens begränsningar".


Jo jag förstår din metod. Men som sagt du omtalar det inte som att koppla bort dogmatism och öppna upp för nytt värdegivande av begreppen. Utan du säger att vi skiter i begreppsbildandet överhuvudtaget. Du måste för övrigt också ge oss skäl att tro på den "absoluta kunskapen" vilken implicit ger den "relativa kunskapen" problem, istället för nödvändighet (jag menar att något nödvändigt är inte problematiskt, det är faktiskt ['problem' förutsätter lösning]). Sen igen "inte behöver kränka någons tolkningföreträde". Menar du att det är ett faktum att folk har något som "tolkningföreträde"? Du använder begreppet på ett sätt som ger sken av att du antar, för sakens skull, att vi normativt har tolkningsföreträde. Så att detta 'tolkningsföreträde' är något som normerar vår praktik i det att vi samtalar eller delar kunskap.

nytt namn skrev:
J R Auk skrev:Du kan verkligen inte släppa predikantrollen? Parodier i all sin ära. Men det håller inte det du säger. Vad finns det att pariodera på om inte det parodiska är överantvardat i sitt värde från det som håller en mening, och inte är en samling "bajsiga" ord?


Parodin finns naturligtvis i betraktarens öga. Kungen verkar inte heller gilla parodier på honom. Misstaget du kanske gör, att missa att det finns två olika/parallella värden.


Nej parodin finns inte i betraktarens öga. Då kunde den inte ses av ögat. Parodin ligger snarare i relationen mellan det parodiska och det som parodiseras över. Alltså det meningsfulla i bilden som föregår parodin. Så som kungasketchen är rolig just för att det är kungen som vi de facto har en meningsfull förståelse av. Utan den förestående förståelsen så skulle det absolut inte vara en parodi, och förmodligen inte heller humoristiskt.

Parallella värden? Av vad det där måste du utveckla. Det du gör ovan är bara att med dolda metafysiska begrepp söka undkomma diskussionen, lämna arenan, med huvudet högt. Detta blir extra viktigt eftersom du nu börjat mena dig företräda "absolut kunskap" eller "absoluta värden", eller åtminstone sökandet efter dem. Och det är jag sympatiskt. Men den oerhört stora frågan är då; hur gör man?

Det håller alltså inte att slänga fram två värden som står i relation med varandra att de är parallella och säga att "varför du inte kommunicerar bra relativt diskussionen är för att du missar det ena eller båda av dessa värden". Vilka ÄR värdena?


nytt namn skrev:
J R Auk skrev:Sen måste du se vad du implicerar. "Tar man inte detta på allvar så är det för att man inte förstår sitt egna tänkades begränsningar". Vem är det som inte tar på allvar? Vem talar du till? Vad du sagt främst hittills är att det är "filosofen" eller "den intresserad av filosofi" som du talar till. Du har antagit rollen som försvarare av "andlighet" och "religion" men motiverar ditt sagda genom distinktioner av filosofi.
Nej, här talar jag till en allmänna betraktaren, den allmänna människan. Detta är lika aktuellt för "andlighet" och "religion".

J R Auk skrev:Enligt mig skall du ta det hela ett varv till. Släng ut orden för att sen ta dem tillbaka. Men slänger du bara ut orden (och inte bara deras dogmatiska mening) så står du tomhänt kvar. Och hur du motiverar dig då blir bara genom ett slags äskande för ett beskådligt bättre. Är du så karismatisk?


Att jag står tomhänt kvar är inget som bekymrar mig, hellre står jag tomhänt kvar än att krampaktigt hålla fast vid relativa bilder i tron om att de bär ett absolut värde. Jag förstår samtidigt att denna tomhet gör att en filosof får nervösa besvär, och därför känner ett inre tvång att göra en negativ läsning texten jag skrivit.

Och vem har sedan sagt att jag inte tar detta ett varv till? ;)


Fast nu menar jag ju att det inte finns en skillnad mellan andlighet, religion och filosofi. Och ändå smyger du in det hela tiden. Med en, även om det kanske bara är min läsning av dig från de erfarenheter jag tidigare har?, smula äskande ton för andlighet istället för filosofi. Detta genom länkar som du lät tala för sig själva, och en del påpekande genom "buddhism" som ju oftast tas som religion före filosofi.

Sen smyger du faktiskt in pissretorik här. Hellre säger du; "än att krampaktigt hålla fast vid relativa bilder i tron om att de bär ett absolut värde", vilket implicerar att någon annan gör det. Eller du utmålar ett kontrafaktiskt scenario, där om du inte gjorde som du gör, du skulle hamna i "krampaktigt (fast)hålla(nde)". Vilket är det? Är det jag som är filosofen som "får nervösa besvär, och [..] känner ett inre tvång"? Handlar inte den här diskussionen om vad som är att föredra? Som du nu säger det så har du ju avgjort diskussionen och argumentationen till fördel för dig själv och ditt perspektiv. Men varför? Och vem är det som "håller fast vid relativa bilder" och varför skulle man göra det genom "tron att de bär ett absolut värde"?

Jag gör inte en negativ läsning av dig, jag påstår att det inte finns något positivt i din text (och betänk att jag tror att vi har olika begrepp kring 'positiv' samt 'negativ' i den här kontexten). Jag menar att det inte finns "det där andra" där "något annat" tar vid. Jag menar att om du har något positivt i din text så måste det kunna stå som giltigt inför filosofi såväl som andlighet och religion för att det är fråga om samma typ av bedömningar. De arbetar med samma problem.

Men att jag använt uttryck som "lack" och dylikt menar bara på att säga att jag upplever slarv, eller en viss obeaktsamhet hos dig, din attityd, inför den här frågan.

Du kanske projicerar ett arbete du håller på med som faktum om hur världen är? Att jobba med attityder är kraftfullt och kan komma långt. Men jag tror man skall passa sig för att föreslå det för andra. Då är det lämpligt med det där lilla; jag brukar eller dylikt. Men det är min etik inför samtalen, vilket min moral inte alltid bistår min etik med :)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 02 feb 2011 18:34

nytt namn skrev:För det första: vad är andlighet? Spontant tänker jag på teosofi och Blavatsky, och allt man kallar new age som följde med. Vad är då filosofi? Jag tänker spontant på naturfilosofi, dvs det man ibland kallar vetenskapens sköte. Vetenskap var alltså något som gren för gren bröt sig ur och formaliserades. Vad återstår då av filosofi? Tänkande i allmänhet skulle jag säga. Så varför tillkom då teosofin, varför räckte inte filosofin? Jo någonstans efter Descaertes så kanske tänkandet blev sin egen substans som flög iväg. Man menar ju just att den moderna filosofin börjades med descartes tvivel. Den filosofi vi pratar om innan är alltså något annat, något omodernt. :)

Skillnaden mellan filosofi och teosofi är skillnaden mellan grubblandet i tänkandet och sökandet i varandet, där målen är att sluta grubbla och sluta söka. I filosofin så gör man vissa antaganden, dessa skapar sedan konskekvenser som sedan skapar ett problem man grubblar över, och när detta är klart så är man lite mer klok på kunskap. I det teosofiska eller andliga sökandet så är det just frånvaron som är närvarande, man vet helt enkelt inte VAD man ska anta, och därför söker man, men nog vet man vad man söker här, det är inte bara tillräckligt tydligt erkänt vad detta VAD är, men med tiden så förstår man helt enkelt vad man sökt.

Skriver på iphone. :D


Här är också massa konstigheter som ger sken av att kritisera filosofin, när det egentligen bara kritiserar vissa av dess grenar som resignerat inför det oerhörda i vissa frågor och de problem man lider av i ljuset av den frågeställningen.

Teosofi är inte efter Descartes. Det är en gammal tradition som jag sett referenser till så långt bak som egyptisk kultur. Det är kärlek till gud istället för kärlek till visdom. Det beror såklart på om man sympatiserar med prometeus eller om man tycker att bocka sig för Zeus är att föredra. Eller med andra ord om man måste böja sig för den högre auktoriteten, eller om man tror att vi är i guds avbild och alltså själva måste jobba.

Skillnaden är alltså inte mellan grubblande i tänkandet och sökandet i varandet. Den distinktionen förutsätter och antar alltså att vi inte kan bli i annat än att vi blir det givna av guden, deus. Däremot kan man kanske säga att många tyr sig till teosofi före filosofi för att de håller det här antagandet. Eller drivs av en sådan motivation som att de vill söka varandet före tänkandet. Praktisera före teoretisera.

Men det är inte en definition av de olika traditionerna utan en modell som söker göra reda för vilka olika rationaliteter som faller under dem.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 03 feb 2011 17:11

Har skrivit så mycket idag börjar bli trött. Om du vill så kan jag senare svara på ovanstående inlägg, och det leder säkert till några nya intressanta slutsatser. Mycket verkar dock vara luftkrig (i alla fall från min sida). Ofta lycker jag att luftkrig är roligt, men just nu känner jag mig uttråkad.

...

En reflektion angående tråden: varken du eller jag kan "vinna" diskussionen. Det vi gör är att finslipa våran retorik och tydliggör våra grunder. Introducerar lite nya begrepp ibland. Ibland säger vi något korkat i studens hetta som vi sedan räddar lite snyggt med retorik.

Jag tänkte att vi kunde börja i en "annan ände". Och detta är vad vi själva söker för auktoritet, varför vi gör detta, hur vi gör detta, osv.

Jag var ofta rastlös som ung. Såg världen som en stor röra. Olycklig uppväxt.
Mitt sökande, har varit efter något jag anser vara etiskt.

Att acceptera de kulturer som man föds in i, har jag alltid betraktat med en viss skepsis. Att hålla på ett visst hockeylag, Nationalism, etc. På samma sätt har jag förhålt mig till västerländsk filosofi. För mig är det viktigt att tänka utanför boxen, och detta gör man genom att studera främmande kulturer. Ofta när jag träffar folk som studerar filosofi, så har jag fått intrycket av att de intresserade och även fastnat i en slags "intellektualism". För mig finns det inget syfte med "intellektualismen", jag ser den inte som etisk. Och det är detta jag projicerar på filosofi. Att konstruera ett etiskt system, genom att endast introducera "etiska begrepp" är inte "det etiska", det är "etisk intellktualism".

Det jag är intresserad av, är hur etiken förankras. Och det som övertygar mig, är i grund och botten inte "filsoferande", utan "(livs)historier om livsöden", övertygande berättelser alltså. En av de berättelser som övertygat mig mest, är berättelsen om Buddha och hans liv. Att kunna offra allt för etiken är det jag respekterar. Men etiken måste också vara förankrad i det som "intuitivt känns rätt". Denna intuitiva känsla är säkert en blandning av uppväxtvillkor, genetiska/hormonella faktorer, talanger/förmågor etc.

Vi håller oss till de historier som representerar de värden vi själva ser upp till. Dessa värden knyts sedan samman genom språket, i begrepp som "gud", "icke dualism", "filosofi", "religion" osv.

Men det jag försöker säga, är att begreppen i sig själva, inte är det "essentiella" i det som jag sätter som auktoritet. Det är berättelsen om någon som offrat allt för att förstå orsaken till all oreda i världen, och som sedan ger en berättelse för hur oredan uppstår. Det är inte svårare än så.

Men att försöka kommunicera denna "intuition" är väldigt, väldigt, svårt.

Jag tror att man hela tiden söker efter "bevis" eller "bekräftelse" hos andra, att man gärna önskar att andra söker det man själv söker. Problemet är att, i att man försöker beskriva det man ser som "ädelt", så tenderar att ladda orden för att kalibrera dem mot det ändamål man strävar efter. Detta är inte ett problem i sig. Problemet uppstår eftersom andra människor även försöker kalibrera på sina sätt, och att kalibreringen inte stämmer överens mellan språkvärldarna (vilket gör att kommunikationen blir haltande).

En annan sak, är att människor befinner sig i helt olika livssituationer, med helt olika förutssättningar, och att de tenderar att, premiera sina egna särintressen. Dels sådant som de själva har "lagt ner möda och anstränging på" och dels sådant de har tillgång till utan någon möda (talang, fallenhet, osv). De har alltså byggt upp en känslomässig investering i denna relation.

De tenderar att projicera sina egna livsförutsättningar, livsbegräsningar, och livserfarenheten på andra människor.

Sedan finns det naturligtvis filosofier, religioner, osv, beskriver just dessa saker, villkor och processer, problemet är att detta "material" måste slåss mot "alla möjliga motsättningar" som blir hinder, som hindrar förståelsen för att förstå detta förhindrande.

Jag har haft olika approacher i det jag försöker kommunicera, men det mesta verkar falla kort. Hur än övertygad jag verkar vara om min kalibrering, så filtreras det mesta bort. Hur än pedagogisk jag är i mina beskrivningar, så tycks människor inte kunna komma förbi mina hinder, kanske tappar de intresse av det jag skriver för att det är för komplext. Ibland försöker jag därför skapa lite drama, skapa lite attraktion, för att få lite saker att hända. Lägger upp lite rökridåer. Ibland tappar jag även bort mig själv i dessa rökridåer.

Hur som helst, så tycks mycket falla tillbaka på några få enkla saker, som i alla fall jag tycker är viktiga:
1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)
2. tillit (tron att vi kan lita på våra egna förmågor, och at människor är lika som oss själva, och att de har goda intentioner)
3. språket som kontraktskapande (ett evigt förhandlande och kalibrerande om vad orden ska betyda, och vilken normerande laddning de ska ha).

...

Vi tror att våra "auktoriteter" och våra "källor" har svaret, men det handlar inte bara om ett statisk svar, dvs. att kunna ha en "korrekt modell", utan även vilken dynamik vårat liv bidrar med. Det handlar om att kunna skapa en "bra momentum", en slags fart i det man gör, så att man inte fastnar och låser in sig i modellerna.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 feb 2011 23:52

nytt namn skrev:Har skrivit så mycket idag börjar bli trött. Om du vill så kan jag senare svara på ovanstående inlägg, och det leder säkert till några nya intressanta slutsatser. Mycket verkar dock vara luftkrig (i alla fall från min sida). Ofta lycker jag att luftkrig är roligt, men just nu känner jag mig uttråkad.

...

En reflektion angående tråden: varken du eller jag kan "vinna" diskussionen. Det vi gör är att finslipa våran retorik och tydliggör våra grunder. Introducerar lite nya begrepp ibland. Ibland säger vi något korkat i studens hetta som vi sedan räddar lite snyggt med retorik.


Guilty as charged. Inser att jag borde skämmas för utläggningen kring teosofi. Men men.... :)

nytt namn skrev:Jag tänkte att vi kunde börja i en "annan ände". Och detta är vad vi själva söker för auktoritet, varför vi gör detta, hur vi gör detta, osv.

Jag var ofta rastlös som ung. Såg världen som en stor röra. Olycklig uppväxt.
Mitt sökande, har varit efter något jag anser vara etiskt.


Absolut, hela trådens avsikt var att ta bort skillnaden mellan 'andlighet' och 'filosofi' för att påtala att vi måste relatera de båda till varandra varför de kollapsar. Andlighet kan bara vara meningsfullt, som något annat, genom definitionen av filosofi, och är således redan relaterat. Det är bara maktanspråk. Jag vill filosofera det andliga och andliggöra det filosofiska. Jag tycker att jag ganska ofta påtalat mitt största förakt, vilket är mot detta att ta logik för; det som leder från en sanning till en annan genom giltighet. Det är min poäng men jag har skäl att säga filosofi är bättre än andlighet, genom förstås en stipulerad definition. Inte som tomt anspråk på naturgivet.

nytt namn skrev:Att acceptera de kulturer som man föds in i, har jag alltid betraktat med en viss skepsis. Att hålla på ett visst hockeylag, Nationalism, etc. På samma sätt har jag förhålt mig till västerländsk filosofi. För mig är det viktigt att tänka utanför boxen, och detta gör man genom att studera främmande kulturer. Ofta när jag träffar folk som studerar filosofi, så har jag fått intrycket av att de intresserade och även fastnat i en slags "intellektualism". För mig finns det inget syfte med "intellektualismen", jag ser den inte som etisk. Och det är detta jag projicerar på filosofi. Att konstruera ett etiskt system, genom att endast introducera "etiska begrepp" är inte "det etiska", det är "etisk intellktualism".


Tja, jag har varit anarkist förmodligen sen jag var 4-5 år och fick uppleva "uppfostringsstrategier" och deras brott mot logiken. Men betänk det här! Jag har gjort mening av filosofin genom en praktik av att förkastat den tills den börjat framträda med en auktoritet i sin helhet. Och jag jobbar inte med det, och har inga materiella incitament för att känna så. Vad det gäller det sociala sammanhanget så är jag vad jag säger och inte vad jag faktiskt tagit del av vad det gäller traditionen så....


nytt namn skrev:Det jag är intresserad av, är hur etiken förankras. Och det som övertygar mig, är i grund och botten inte "filsoferande", utan "(livs)historier om livsöden", övertygande berättelser alltså. En av de berättelser som övertygat mig mest, är berättelsen om Buddha och hans liv. Att kunna offra allt för etiken är det jag respekterar. Men etiken måste också vara förankrad i det som "intuitivt känns rätt". Denna intuitiva känsla är säkert en blandning av uppväxtvillkor, genetiska/hormonella faktorer, talanger/förmågor etc.


Men det här är inte främmande filosofi. Det är till exempel en av de punkter jag kämpar för och det handlar om att sätta 'rationalitet' som något kontingent människan, eller "special logics" som Kant säger. Skillnaden är att sätta rationaliteten som absolut.

nytt namn skrev:Vi håller oss till de historier som representerar de värden vi själva ser upp till. Dessa värden knyts sedan samman genom språket, i begrepp som "gud", "icke dualism", "filosofi", "religion" osv.

Men det jag försöker säga, är att begreppen i sig själva, inte är det "essentiella" i det som jag sätter som auktoritet. Det är berättelsen om någon som offrat allt för att förstå orsaken till all oreda i världen, och som sedan ger en berättelse för hur oredan uppstår. Det är inte svårare än så.


Jag håller med till fullo. Men jag tycker att det är bara början, det är pre Descartes tex. Filosofin är INTE där idag.

nytt namn skrev:Men att försöka kommunicera denna "intuition" är väldigt, väldigt, svårt.


Absolut det är vad som får Wittgenstein att säga att alla filosofiska problem är semantiska (ungefär, tillåt mig förenkling) eller det som får Kant att säga att det finns något "i-sig" som föregår och påverkar men inte kan analyseras. Eller det som får fenomenologerna med Hegel i spetsen att säga;- Men du sa, triplicitet, och nu förklarar vi, vilket är spekulativ syntes/förnuft. Det jag kritiserat är att du söker göra gällande att detta sker utanför filosofin. När snarare det andra är fallet, detta är vad filosofi idag handlar om.

nytt namn skrev:Jag tror att man hela tiden söker efter "bevis" eller "bekräftelse" hos andra, att man gärna önskar att andra söker det man själv söker. Problemet är att, i att man försöker beskriva det man ser som "ädelt", så tenderar att ladda orden för att kalibrera dem mot det ändamål man strävar efter. Detta är inte ett problem i sig. Problemet uppstår eftersom andra människor även försöker kalibrera på sina sätt, och att kalibreringen inte stämmer överens mellan språkvärldarna (vilket gör att kommunikationen blir haltande).


Lika för alla är det inte? Och är det inte Marx historiematerialistiska tes under John S Mills individualism, vilken inte Marx gjort sig kvitt? "Jag" är den som skall bli fri, eller när min kärlek riktas mot andra, "du"!

nytt namn skrev:En annan sak, är att människor befinner sig i helt olika livssituationer, med helt olika förutsättningar, och att de tenderar att, premiera sina egna särintressen. Dels sådant som de själva har "lagt ner möda och ansträngning på" och dels sådant de har tillgång till utan någon möda (talang, fallenhet, osv). De har alltså byggt upp en känslomässig investering i denna relation.


Absolut. Men.....
Det finns en bred bild av rörelsen du länkat till. De jag läste var just ett axplock, och som sådana talande. Det är inte absolut, dvs fångar inte hela rörelsen, men väl hur den är populär. Det populära kommer av ett redan objektifierande av människor som konsumenter av produkten: gott självförtroende med kvinnor! Att vilja ha det är inget problem, men att sälja det är lika problematiskt som att sälja hårs för att bota opiumberoende.

nytt namn skrev:De tenderar att projicera sina egna livsförutsättningar, livsbegränsningar, och livserfarenheten på andra människor.

Sedan finns det naturligtvis filosofier, religioner, osv, beskriver just dessa saker, villkor och processer, problemet är att detta "material" måste slåss mot "alla möjliga motsättningar" som blir hinder, som hindrar förståelsen för att förstå detta förhindrande.

Jag har haft olika approacher i det jag försöker kommunicera, men det mesta verkar falla kort. Hur än övertygad jag verkar vara om min kalibrering, så filtreras det mesta bort. Hur än pedagogisk jag är i mina beskrivningar, så tycks människor inte kunna komma förbi mina hinder, kanske tappar de intresse av det jag skriver för att det är för komplext. Ibland försöker jag därför skapa lite drama, skapa lite attraktion, för att få lite saker att hända. Lägger upp lite rökridåer. Ibland tappar jag även bort mig själv i dessa rökridåer.


Det är något vi delar!

nytt namn skrev:Hur som helst, så tycks mycket falla tillbaka på några få enkla saker, som i alla fall jag tycker är viktiga:
1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)
2. tillit (tron att vi kan lita på våra egna förmågor, och at människor är lika som oss själva, och att de har goda intentioner)
3. språket som kontraktskapande (ett evigt förhandlande och kalibrerande om vad orden ska betyda, och vilken normerande laddning de ska ha).

...

Vi tror att våra "auktoriteter" och våra "källor" har svaret, men det handlar inte bara om ett statisk svar, dvs. att kunna ha en "korrekt modell", utan även vilken dynamik vårat liv bidrar med. Det handlar om att kunna skapa en "bra momentum", en slags fart i det man gör, så att man inte fastnar och låser in sig i modellerna.


Jag ifrågasätter om tex din bror har 1. Och om de som antar sådana här metoder lär sig 2, eller om de lär sig att substituera 2 med tron på metodens effektivitet.

Annars är jag helt med dig.

Och jag vill än en gång säga att jag fördömer inte personer som försöker lära sig kommunicera eller "skapa propaganda för sin person". Det jag fördömer är de som skapar "propaganda för en person, så att de kan vara denne".
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 04 feb 2011 00:14

nytt namn skrev:Har skrivit så mycket idag börjar bli trött. Om du vill så kan jag senare svara på ovanstående inlägg, och det leder säkert till några nya intressanta slutsatser. Mycket verkar dock vara luftkrig (i alla fall från min sida). Ofta lycker jag att luftkrig är roligt, men just nu känner jag mig uttråkad.

Anledningen till att du känner dig uttråkad inför att svara på Auks inlägg är att det nu börjar bli uppenbart också för dig (även om bara undermedvetet) att din logik, dina resonemang, inte håller. Det syns i tex:

J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Den "positiva läsningen" är att se någon annan som auktoritet, Den "negativa läsningen" är att se sig själv som auktoritet. Jag är inte rädd för att sätta andra som auktoritet, men inte heller rädd att sätta mig själv som auktoritet. Det jag ser som "Filosofi" med stort F, är en konstant ström av "negativ läsning", auktoriteter som monterar ner tidigare auktoriteter genom "negativ läsning" av dessa. Vart är den "positiva läsningen" av Filosofin med stort F? Jag hittar ingen sådan. Men du kanske kan visa mig vart jag ska titta?


Du missförstår mig helt här. 'Positiv' handlar inte om ett värderande. Positiv handlar inte om auktoritet eller inte, det handlar om att överhuvudtaget ha något som kan sägas ge eller inte ge auktoritet.

Sen kommer ditt försvar av din prestige in här (den som du menar dig inte ha);
nytt namn skrev:En reflektion angående tråden: varken du eller jag kan "vinna" diskussionen.

Så du känner dig nödgad att påpeka ovanstående. I själva verket för att påpeka att Auk inte kan vinna diskussionen mot dig. I din värld. Trots att han reellt redan har gjort detta. Såhär höll du och jag också på sida efter sida i de andra trådarna. Inte heller där ville du megde att det du sa inte höll.

En del av anledningen till att jag nämner det här nu, är eftersom jag tycker det verkar som att du själv frågar efter det;
nytt namn skrev:Jag tänkte att vi kunde börja i en "annan ände". Och detta är vad vi själva söker för auktoritet, varför vi gör detta, hur vi gör detta, osv.

Du söker bara auktoritet i dig själv. Du bryr dig inte om hederlighet eller rättvisa. Trots att du menar dig vara intresserad av etik.

nytt namn skrev:Jag har haft olika approacher i det jag försöker kommunicera, men det mesta verkar falla kort. Hur än övertygad jag verkar vara om min kalibrering, så filtreras det mesta bort. Hur än pedagogisk jag är i mina beskrivningar, så tycks människor inte kunna komma förbi mina hinder, kanske tappar de intresse av det jag skriver för att det är för komplext. Ibland försöker jag därför skapa lite drama, skapa lite attraktion, för att få lite saker att hända. Lägger upp lite rökridåer. Ibland tappar jag även bort mig själv i dessa rökridåer.

:D ..För komplext för dig åtminstone.. dina argument håller ju inte, och du vill vägra i sten att erkänna detta. Det är mycket därför som jag själv inte har några större problem med att bearbeta sten i mitt tillvägagångssätt.

nytt namn skrev:Att acceptera de kulturer som man föds in i, har jag alltid betraktat med en viss skepsis. Att hålla på ett visst hockeylag, Nationalism, etc. På samma sätt har jag förhålt mig till västerländsk filosofi. För mig är det viktigt att tänka utanför boxen, och detta gör man genom att studera främmande kulturer. Ofta när jag träffar folk som studerar filosofi, så har jag fått intrycket av att de intresserade och även fastnat i en slags "intellektualism". [denna 'intellektualism' (med din negativa värdering), är alltså (som fenomen) fallet för de som inte tänker utanför boxen] För mig finns det inget syfte med "intellektualismen", jag ser den inte som etisk. Och det är detta jag projicerar på filosofi. Att konstruera ett etiskt system, genom att endast introducera "etiska begrepp" är inte "det etiska", det är "etisk intellktualism".

Det jag är intresserad av, är hur etiken förankras. Och det som övertygar mig, är i grund och botten inte "filsoferande", utan "(livs)historier om livsöden", övertygande berättelser alltså. En av de berättelser som övertygat mig mest, är berättelsen om Buddha och hans liv. Att kunna offra allt för etiken är det jag respekterar. Men etiken måste också vara förankrad i det som "intuitivt känns rätt". Denna intuitiva känsla är säkert en blandning av uppväxtvillkor, genetiska/hormonella faktorer, talanger/förmågor etc.

Mina fetmarkeringar, och en förtydligande kommentar smög sig in där också, markerad med kursiv stil. Jag undrar hur du får dessa dina två stycken att gå ihop? Först säger du som avslut i det första, att du inte ser intellektualismen som etisk. Och sen i slutet på nästa stycke säger du att etiken måste vara förankrad i bla uppväxtvillkor. Hur vill du ha det egentligen? Du tycker att det är komplext (och sannolikt också dina lyssnare), eftersom att du emotsäger dig själv.



Jag tycker alls inte att ditt tillvägagångssätt, din tex här ovan manifesterade praktik, kan kallas etisk. Och du kan inte heller försvara ditt sätt. Eller så vill du bara inte försöka, eftersom att du då vet att du inte kommer kunna göra det, så då pratar du hellre inte om det - liksom du här ovan avslutar diskussionen med Auk, då du inte kan se bra(/vinnande) ut (prestige). Jag tycker inte du verkar intresserad av att agera etiskt eller följandes moral. Du verkar snarare mån om att säga dig vara detta, eftersom att folk generellt gillar folk som är detta. Och de tror att du talar sanning när du säger att du är etisk. Men du vill hellre agera så som du 'känner dig bekväm i att agera', eftersom du haft en sån uppväxt. Moral, tjena. Du sätter dig själv i första rummet och din omgivning i sista. Och det är inte moraliskt.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 04 feb 2011 00:18

Auk, du har själv skapat tråden 'vad skiljer filosofi från andlighet'..
J R Auk skrev:
nytt namn skrev:1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)

Jag ifrågasätter om tex din bror har 1.


Jag frågar då dig, vad är det för skillnad mellan filosofi och matematik? Och vilken är skillnaden mellan filosofi och seduction? Jag ifrågasätter (egentligen inte, men skulle av dina egna premisser definitivt kunna,) om du har 1 (eftersom du hänger dig till filosofi).

Det räcker förresten inte med att se till intentioner, det är praktiken som är reell. Intentioner är skräp. Någon sa försvarande om sin släkting (i en film), att he really is a good person, on the inside. Svaret blev i stil med, yeah, get back to me when its also on the outside. Och, the road to hell is paved with good intentions.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 04 feb 2011 00:26

Anna Sara skrev:
Minded skrev:
Anna Sara skrev:Logiken är inte uppfunnen av logiken utan tvärtom, precis som jag inte får allt så som jag vill ha det.

Eller så missförstår jag dig.

Tar en tråd som heter så, av mig själv, som exempel, och frågar om du kan förklara ytterligare vad du menar med IQ:t eller vad du defininerar. Skrev en del "godtycklig konst" förut nämligen eftersom för att kollapsa det hanterbart:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6839

Ingenting går att definiera positivt orienterat. Det är att göra en avgudabild (- det här också).

Däremot tror jag att både du och din omgivning skulle vinna på den här 'kontrollerade' kollapsen av dig.. Inom situationstecken för att jag ärligt talat tvivlar på hur kontrollerad den i realitet kan vara. Jag tror inte att det är möjligt att släppa någonting. Definiera inte dig själv.

Gömmer du dig bakom dina ord, eller skulle du beskriva det annorlunda?


Alltså jag skrev lite slarvigt, min fråga var inte ställd i min fråga om mig själv på något sätt i och med trådlänken.

Vet inte, en "kontrollerad" kollaps är väl något som hela tiden sker, vår intention och impuls, bara att våra strukturer och spiraler ser annorlunda ut.

Så sluta slarva. Vad är det du undrar över?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 04 feb 2011 01:32

Minded skrev:Du sätter dig själv i första rummet och din omgivning i sista. Och det är inte moraliskt.


Jag vill faktiskt säga emot dig här. Men inte prima fascie för vad du säger utan genom en medling av vad som kan sägas vara 'rationellt'.

Du vet Kant i sitt "kingdom of ends" avsåg just att sätta sig själv först, den subjektivistiska approachen till epistemologin (riktighetskritereriet) över ens etik. Hegel gör det samma när han säger att bara "staten" kan sörja för människans frigörelse, och 'staten' definieras genom att alla; sörjer för alla. Så staten de facto, givet definitionen, blir riktighetskriteriet.

Det är också ett stort skäl till varför jag säger att det finns ingen skillnad. Jag räddar ofta egoism genom dess historiska relevans. Idag är det skit, men då, fanns det en fortfarande rationell rationalitet i egoism. 'Rationell rationalitet' avser främst att ontologisera detta annars epistemologiska begrepp.

Vad är din moral Minded. Och vad tycker du i frågan om 'andligt' kontra 'filosofiskt'?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 04 feb 2011 01:53

Minded skrev:Auk, du har själv skapat tråden 'vad skiljer filosofi från andlighet'..
J R Auk skrev:
nytt namn skrev:1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)

Jag ifrågasätter om tex din bror har 1.


Jag frågar då dig, vad är det för skillnad mellan filosofi och matematik? Och vilken är skillnaden mellan filosofi och seduction? Jag ifrågasätter (egentligen inte, men skulle av dina egna premisser definitivt kunna,) om du har 1 (eftersom du hänger dig till filosofi).

Det räcker förresten inte med att se till intentioner, det är praktiken som är reell. Intentioner är skräp. Någon sa försvarande om sin släkting (i en film), att he really is a good person, on the inside. Svaret blev i stil med, yeah, get back to me when its also on the outside. Och, the road to hell is paved with good intentions.


Det här en svår fråga. Oerhörd faktiskt. För du begär att jag skall kunna göra corpus (kropp som i praktik) för min filosofi som helhet.

Men man kan säga så här vilket avslöjas i min "signatur" vilket jag tar som talande för men inte utrett börligt.

Filosofen är den som inte är nöjd med sitt agerade i annat än att han helt förkroppsligar det. Ungefär som att allt vore apodiktiskt i den mening jag tidigare givit.

Om jag skall försöka ge ett så kortfattat svar som möjligt är det detta:

Matematik sysslar med det ontiska, hur vi kan fånga mångfaldigheten i meningsfulla relationer. Filosofi handlar om hur man kan gör mångfalden i sig meningsfull relaterat till det antagande som ledde till den matematiska mångfalden. (därav hermeneutik)

Du vet jag ser att du slår in på en väg en gammal vän till oss gör. Jag är inte så säker på den. Jag behöver inte någon konsekventialism. Jag antar istället en epistemologisk skepsis, vilken faktiskt gör all skillnad, särskilt om vi inte ens vet allt om oss, utan om det "hör världen till".

Så för att svara. På det första. Jag har börjat säga att jag är: filosof som vet allt så fråga vad ni än vill och jag kan besvara allt!

Och det värsta är att jag kan nästan det. Även om föresatsen jag lutar mig emot är absurd. Det är bara det att folk vet inte vad som är en riktig fråga, så jag får statusen av att ha svar genom att jag bryter ner frågan. Och jag tror det är så alla andra kända genom historien gjort. (Nej jag är inte känd, och fan vet om jag ens skulle palla med det, men jag tänker inte inte jämföra mig med buddha och jesus, för jag mystifierar inte livet).

Det finns dock något att lära i det här. Och något att lära ut. Jag lämnar i princip ingen jag påstår så till utan att säga att frågan var bullshit. Utan jag säger att så var fallet men att visdomen ändå borde gälla för att den meningsgjorde frågandet.

Det är lite syftet med hela tråden också. Filosofin kan frälsa er alla eftersom det inte är något annat än studius humanitatis, dvs läran om människan, det har bligit plågsamt påvisat om och om igen. Och mystiker söker säga att vi kan ha kunskap, eller erfarelse, utanför människan, som vi är, varför vi måste vara något annat.


Men jag säger er, vi är människor. Inte gudar. Och som sådana så har vi så mycket mer att ge, vi har friheten där de har lagen. Sträva inte efter att vara som någon annan. Vi är bättre än så, vi kan uppfylla universum med något ingen "gud" någonsin kunde ha drömt om. Och vore så inte fallet så behövde han inte oss så vi är alltid "safe".


Logik är......   en lite sten vid sidan av vägen ....... filosofin är..... ..  att betänka den lilla stenen vid vägen i relation till vägen vandrad och vägen fortfarande framför oss.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 04 feb 2011 10:56

J R Auk skrev:Absolut, hela trådens avsikt var att ta bort skillnaden mellan 'andlighet' och 'filosofi' för att påtala att vi måste relatera de båda till varandra varför de kollapsar. Andlighet kan bara vara meningsfullt, som något annat, genom definitionen av filosofi, och är således redan relaterat. Det är bara maktanspråk. Jag vill filosofera det andliga och andliggöra det filosofiska. Jag tycker att jag ganska ofta påtalat mitt största förakt, vilket är mot detta att ta logik för; det som leder från en sanning till en annan genom giltighet. Det är min poäng men jag har skäl att säga filosofi är bättre än andlighet, genom förstås en stipulerad definition. Inte som tomt anspråk på naturgivet.
Lite saker jag inte förstår här ovanför. Kan du en gång till klargöra vad du menar när du säger "Det är bara maktanspråk", jag förstår inte sammanhanget.
Sen får du gärna utveckla vad du menar med: "Jag tycker att jag ganska ofta påtalat mitt största förakt, vilket är mot detta att ta logik för; det som leder från en sanning till en annan genom giltighet". Menar du att logiken är det du värderar, och att "det som leder från en sanning till en annan genom giltighet" inte är logik, men gör anspråk på att vara logik?

Om jag för en stund pratar lite om min "kalibrering" kring ordet logik:
För det första: logik är för mig inte målet utan medlet. Logik är enligt mig, "att vara systematisk". Men logiken är nödvändig men tyvärr inte tillräcklig i sig själv.

Sätter vi logiken så mål, så blir logiken ännu bara en ytterliggare "transcendental signifikant", något som strävar efter att vara auktoritet, på bekostnad av annat, ett sätt att skapa kontroll för att undertrycka oredan. "Uppfostringsstrategier" är ett exempel på något som (jag anser) anser sig vara logiskt (innifrån systemet).
. Jag säger inte att detta är helt meningslöst, men jag försöker peka på vad jag ser som begränsningar i detta. I den västerlänska traditionen, så har länge funnits en föreställning att logik är obegränsad/obunden. Men min uppfattning är att det mer och mer blivit tydligt att logiken är bunden (till begränsningar). Det finns (i min definition av logik) ingen "ren logik", bara "bunden logik", och det jag undersöker, är "vad som är etiskt, att förankra/binda logiken i/till".

Ordet logik är stipulerat för att lösa upp oredan. Till viss del gör den det, men bara inom sitt eget (bundna) system. Det finns alltså fortfarande en oreda utanför logiken. Och på så vi menar jag att logiken blir en praktisk skjöld för att skydda oss från allt obehaglig i oredan. Men resultatet av detta är ännu ett sätt att undertrycka oredan - horizonten är kanske flyttad lite, men oredan finns fortfarande kvar. Det vi behöver göra är att konfrontera oredan. Att se den för vad den är, att även oredan är logisk (inom sina egna begränsningar). Det finns alltså, när man konfronterar oredan, ingen oreda, det är det logiska systemet som skapar oreda. Logiken är alltså (inom ramen för denna problem) lika mycket ett hinder som en lösning. Logiken är alltså något som hela tiden "förskjuts". Därför är målet både att kunna vara "rörlig mellan världar (av oreda)" och "att vara disciplinerad inom ramen för en bunden värld (av oreda)", och logiken är sällan "både och" (rörlig och stel). Vi kan ju stipulera att i någon hypotetisk framtid finns säkert en logik som är extremt flexibelt/uttrycks och extremt rigoröst samtidigt, men idag har vi inget sådant logik, inte vad jag kan se i alla fall. Att som existerar, existerar. Det finns kanske en "anledning" som vi kan begripa, eller som i alla fall skänker oss tröst i sin obegriplighet, men denna "anledning" är inte med nödvändighet logisk, så länge vi kan begripa den så är den naturligtvis logisk, men det ständiga begripandet efter logik hos "anledningen" skapar en oreda eftersom vi hela tiden försöker pressa in något i ett begränsat system.

"Världen i sin konstruktion" är, som jag ser det (från ett stipulerat/spekulerande, teoretiskt plan) säkert "rent igenom logik på något plan", men detta "plan" är antagligen logisk i en 11-dimensionell rymd (om man tror på strängteorin), och att tro att människan fullständigt logiskt kan begripa dessa 11-dimensioner, är i viss grad, ett tecken på fåfänga. Människor är, precis som andra varelser, i grund och botten, "överlevnadsmaskiner". Så den (taffliga) "logik" vi kan komma med, är antagligen (i första hand) väldigt fint kalibrerad till att "säkerställa våran egen överlevnad". Detta är i alla fall vad evolutionsbiologin och evolutionspsykologin verkar komma fram till. Vi ser alltså främst inte det som är logiskt på ett 11-dimensionellt plan, utan vi ser det som är logiskt "för oss" utifrån våra "futtiga omständigheter".

Men finns det då någon teori, någon förklaringsmodell, som utmanar logiken i våran kalibrering att att agera "överlevnadsmaskin i en hotfull omvärld med mycket oreda"? Detta menar jag är "psykologi", läran om psyket, läran om själen som kämpar för överlevnad. Det är psyket som skapar en sammanhängande berättelser, sammanhängande draman som får oss att vilja överleva. Frågan är bara, vad är det som överlever? Det är naturligtvis psyket. Men då är nästa fråga: vad förankrar sig psyket i, i sin kamp om att överleva?

För att ens kunna närma sig detta, så måste man vara redo att undersöka "överlevnadskampen", men på ett sådant sätt att man "helt ger upp den", eftersom man, rent intuitivt ser all den oreda som psykets kamp om överlevnad skapar. Buddha var ett exempel på en person (men långt ifrån den förste eller den ende) som vågade utmana överlevnadskampen. Varför jag hela tiden återkommer till honom, är för att jag sympatiserar med det "kall" han kände. Han föddes in i toppen av toppen av överklassen i sin egen tid, men övergav sina tillgångar eftersom han blev chockad av all oreda som existerade utanför de trygga murar som hans föräldrar byggt upp för att försvara honom, under hans uppväxt och hans föräldrars plan mot att bli nästa härskare ("alfahane"). Han gav upp allt: fru, barn, rikedom, i detta sökande.

Jag menar naturligtvis inte att vi, med nödvändighet, ska göra som honom, men historien av vad han åstadkom är viktig, eftersom den sätter i perspektiv allt det vi försöker åstadkomma i vår vardagliga kamp. Att säga att Buddhism är "världsförnekande" är alltså korrekt ur en mening, men då föreställer man sig även samtidigt att "världen" i grund och botten endast består av svågerpolitik, vilket naturligtvis är helt korrekt utifrån ett överlevnadsperspektiv, men det var ju precis detta som vi gjort oss av med i detta undersökande.

Buddha fann "något", och det var detta "något" som han sedan förankrade sin etik i. Detta "något" är i grund och botten inte "skapat av Buddha", utan snarare "upptäckt av Buddha", precis som läran om gravitation inte är "skapad av Newton" utan "upptäckt av Newton".

Vad Buddha upptäckte var ganska komplicerat, men det går att sammanfatta hyfsat enkelt: psyket/själen är i grund och botten "fast" i ett attraktionsspel. I detta spel finns tre grundläggande drifter ("gifter" kallade han dem :) ). I folkmun kallar man dessa för: "Ignorans, Girighet och Hat". Men varför är det just dessa tre (godtyckliga) saker, och inte de sju dödssynderna? Jo, för det han beskriver är inte en lista på saker han "ogillar", utan han beskriver de tre grundläggande förhållanden/konfigurationer till de fantasier/bilder som skapas i psyket. "Ignorans" är helt enkelt att "vägra ha en korrekt relation till sakers 'naturliga tillstånd'" till något, det är att "blunda", "förneka" osv och detta menar han är "grundproblemet". Ur denna förnekelse/ignorans av , så uppstår sedan en urval av de bilder vi väljer oss att "konstruera från ignoransen". Här skapas "attraktion" ("girighet") till de fantasier/bilder som vi konstruerar och ser som "ädla", "åtråvärda". Och när dessa "attraktionsbilder" blir ifrågasatta av andra bilder så skapas en "motsatt-attraktion" (repulsion, avesion, "hat", Jmf med Nietzsche's "ressentiment"). Och det är det. Skillnaden mellan dessa idéer och andra tänkares idéer är kanske inte så stor. Men Buddhism är inte bara en samling idéer utan tydlig förankring. De är förankrade genom meditation som metod, dvs. "observation av ignoransen". Och det är därför jag hela tiden kommer tillbaka till att det är genom "systematisk observation" (meditation), inte "systematisk härledning" (logik) som man kommer fram till "det förankringsbara". Man kan naturligtvis förankra saker i "systematisk härledning", men risken är att man gör detta utifrån "sina egna attraktionsbilder", sina egna "särintressen".

"Observation" kan inte användas som ett slagträ på samma sätt som logiska anspråk. "Observation" är att kunna lita på sitt egna omdöme (innan omdömet har dömt), och detta görs innan logiska anspråk formas.

"Observation" är alltså det "renaste" verktyget vi har. Och när "observationen" riktar sig mot "observationen" då "renar" vi verktyget.

Jag vill poängtera att jag inte talar om "observation" som ett begrepp, utan som en "förutsättning". Det finns ingen "korrekt observation". I logikens värld så finns det som är "rätt" och "fel", vilket innebär att riktar man logiken mot sig självt, så finner man "felen" hos logiken i sig självt. Men jag har inte hittat något liknande "fel" för "observation". Visst kan man observera något, och sedan bli ivrig om att vilja berätta vad man ser, men då kanske man inte kan ge observationen skulden. Observation kan ungefär likställas med "undersökande", problemet med "undersökande" är att risken är att man bara förstärker de bilder man undersöker, dock kan man ju komma till en punkt då man resignerar i sitt undersökande men detta händer ju ofta just då man "observerar" det felaktiga i sitt undersökande.

Metoden är att alltså att observera, inte att försöka fånga. Eftersom varje försök att fånga oredan, skapar en ny oreda. Men, för att kommunicera observationen så måste man beskriva det man sett, och här sker en interaktion. Och ja, visst skapar man begrepp genom detta, och ja, man förhåller sig till tidigare begrepp och strukturer, men det viktiga är att förstå den "kreativa processen" i begreppsbildande, att observera utan att för tydligt vilja pressa in allt i de begrepp man redan har.


J R Auk skrev:Tja, jag har varit anarkist förmodligen sen jag var 4-5 år och fick uppleva "uppfostringsstrategier" och deras brott mot logiken. Men betänk det här! Jag har gjort mening av filosofin genom en praktik av att förkastat den tills den börjat framträda med en auktoritet i sin helhet. Och jag jobbar inte med det, och har inga materiella incitament för att känna så. Vad det gäller det sociala sammanhanget så är jag vad jag säger och inte vad jag faktiskt tagit del av vad det gäller traditionen så....
Låter som en sund inställning till filosofi.


J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Det jag är intresserad av, är hur etiken förankras. Och det som övertygar mig, är i grund och botten inte "filsoferande", utan "(livs)historier om livsöden", övertygande berättelser alltså. En av de berättelser som övertygat mig mest, är berättelsen om Buddha och hans liv. Att kunna offra allt för etiken är det jag respekterar. Men etiken måste också vara förankrad i det som "intuitivt känns rätt". Denna intuitiva känsla är säkert en blandning av uppväxtvillkor, genetiska/hormonella faktorer, talanger/förmågor etc.


Men det här är inte främmande filosofi. Det är till exempel en av de punkter jag kämpar för och det handlar om att sätta 'rationalitet' som något kontingent människan, eller "special logics" som Kant säger. Skillnaden är att sätta rationaliteten som absolut.
Men här måste man återigen vara försiktig i vad man menar. Vad menar du med "rationalitet" och "special logics" (enligt Kant)?

Rationalitet, är som jag ser det, att "hitta ratios", "rationella tal", dvs. "sunda propotioner/förhållanden", dvs. det är i grund och botten en "ekonomisk verksamhet". Men då kommer jag in här igen och säger: "rationalitet enligt vems syften"? "Ekonomi enligt vems syften?". Vad är det som ska överleva?

J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Vi håller oss till de historier som representerar de värden vi själva ser upp till. Dessa värden knyts sedan samman genom språket, i begrepp som "gud", "icke dualism", "filosofi", "religion" osv.

Men det jag försöker säga, är att begreppen i sig själva, inte är det "essentiella" i det som jag sätter som auktoritet. Det är berättelsen om någon som offrat allt för att förstå orsaken till all oreda i världen, och som sedan ger en berättelse för hur oredan uppstår. Det är inte svårare än så.


Jag håller med till fullo. Men jag tycker att det är bara början, det är pre Descartes tex. Filosofin är INTE där idag.
Jag påstår inte längre att filosofin är någonstans idag. Det jag dock påstår är att jag är inte direkt förvånad över att allt i väst än idag är fokuserat kring det ekonomiska tänkandet. Att maximera sin rationalitet för sina egna intressen.

J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Men att försöka kommunicera denna "intuition" är väldigt, väldigt, svårt.


Absolut det är vad som får Wittgenstein att säga att alla filosofiska problem är semantiska (ungefär, tillåt mig förenkling) eller det som får Kant att säga att det finns något "i-sig" som föregår och påverkar men inte kan analyseras. Eller det som får fenomenologerna med Hegel i spetsen att säga;- Men du sa, triplicitet, och nu förklarar vi, vilket är spekulativ syntes/förnuft. Det jag kritiserat är att du söker göra gällande att detta sker utanför filosofin. När snarare det andra är fallet, detta är vad filosofi idag handlar om.
Men varför återkommer du hela tiden till vad filosofi är idag, och vad som sker innanför eller utanför filosofi? Varför är det så viktigt? Vart förekommer denna institution? Denna filosofi du pratar om? Är detta in bara en "kvalitetsstämpel" du lite godtyckligt stämplar på saker du gillar?

J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Jag tror att man hela tiden söker efter "bevis" eller "bekräftelse" hos andra, att man gärna önskar att andra söker det man själv söker. Problemet är att, i att man försöker beskriva det man ser som "ädelt", så tenderar att ladda orden för att kalibrera dem mot det ändamål man strävar efter. Detta är inte ett problem i sig. Problemet uppstår eftersom andra människor även försöker kalibrera på sina sätt, och att kalibreringen inte stämmer överens mellan språkvärldarna (vilket gör att kommunikationen blir haltande).


Lika för alla är det inte? Och är det inte Marx historiematerialistiska tes under John S Mills individualism, vilken inte Marx gjort sig kvitt? "Jag" är den som skall bli fri, eller när min kärlek riktas mot andra, "du"!
Marx och Mill i all ära. Problemet som jag ser det, är att trots att många faktiskt läst Marx, så verkar vi ändå inte komma åt det "ekonomiska problemen". Och då funderar jag på om man inte ska försöka ta en helt annan utgångspunkt? Jag menar inte att det Marx säger inte är relevant, det är fortfarande relevant, men det tycks inte vara tillräckligt. Frankfurtskolan är ett exempel på att Marx fortfarande har betydelse. Men Habermas menar ju att det inte finns "en rationalitet", utan gör skillnad på instrumentell rationalitet och kommunikation rationalitet. På samma sätt menar Wilber att det går att göra ännu fler indelningar av "rationalitet", som alla har helt olika syften och metoder. Och Wilber förankrar även detta i kulturer, i hopp om att att kulturernas egen särart kan bevaras. Rationalitet används ofta som ett slagträ mot det "irrationella". Men jag menar att inget sådant som "irrationalitet" existerar om man observerar tillräckligt noga.

Det är därför jag hela tiden motarbetar begrepp som logik, rationalitet, osv. Inte för att jag ser deras förtjänster, utan för att jag även ser bristerna. Det är inte så enkelt som att det handlar om "avsaknad av logik" eller "avsaknad av rationalitet". Logiken och Rationaliteten konstruerar helt enkelt system som klassificerar vad som är just "logik" och vad som är just "rationalitet" och det är detta jag vill åt, problemet är att personer som läst lite för mycket västerländsk filosofi börjar tycka jag är "ologisk" och "irrationell" då. Men detta betyder inte att jag med nödvändighet är "ologisk" och "irrationell", snarare att deras begrepp för "ologisk" och "irrationell" är ett hinder för deras egen förståelse av att se det "logiska" i min kritik av "logik" och det "rationella" i min kritik av "rationalitet".

J R Auk skrev:Absolut. Men.....
Det finns en bred bild av rörelsen du länkat till. De jag läste var just ett axplock, och som sådana talande. Det är inte absolut, dvs fångar inte hela rörelsen, men väl hur den är populär. Det populära kommer av ett redan objektifierande av människor som konsumenter av produkten: gott självförtroende med kvinnor! Att vilja ha det är inget problem, men att sälja det är lika problematiskt som att sälja hårs för att bota opiumberoende.
Tror vi får hålla detta till den tråden, denna tråd börjar redan anta en komplexitet som börjar bli svår att hantera. :)

J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Hur som helst, så tycks mycket falla tillbaka på några få enkla saker, som i alla fall jag tycker är viktiga:
1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)
2. tillit (tron att vi kan lita på våra egna förmågor, och at människor är lika som oss själva, och att de har goda intentioner)
3. språket som kontraktskapande (ett evigt förhandlande och kalibrerande om vad orden ska betyda, och vilken normerande laddning de ska ha).

...

Vi tror att våra "auktoriteter" och våra "källor" har svaret, men det handlar inte bara om ett statisk svar, dvs. att kunna ha en "korrekt modell", utan även vilken dynamik vårat liv bidrar med. Det handlar om att kunna skapa en "bra momentum", en slags fart i det man gör, så att man inte fastnar och låser in sig i modellerna.


Jag ifrågasätter om tex din bror har 1. Och om de som antar sådana här metoder lär sig 2, eller om de lär sig att substituera 2 med tron på metodens effektivitet.

Annars är jag helt med dig.

Och jag vill än en gång säga att jag fördömer inte personer som försöker lära sig kommunicera eller "skapa propaganda för sin person". Det jag fördömer är de som skapar "propaganda för en person, så att de kan vara denne".
Som sagt, vi får nog ta detta i den andra tråden. :)

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 04 feb 2011 11:23

J R Auk skrev:Vad är din moral Minded. Och vad tycker du i frågan om 'andligt' kontra 'filosofiskt'?

/Tankar och känslor/'godhet', eller 'gott/ont' eller så. Eller 'moral'./
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8244

Där inleds det, men jag känner inte att jag får någon respons, så jag har inte fortsatt det. Och, en sida tillbaks skriver jag följande om just den här tråden:
Minded skrev:Det är ingen skillnad mellan andlighet och filosofi. Religion kan också räknas in däri, liksom teknologi och vetenskap. Konsten hör också hemma här.



J R Auk skrev:
Minded skrev:Auk, du har själv skapat tråden 'vad skiljer filosofi från andlighet'..
J R Auk skrev:
nytt namn skrev:1. "goda"/"rena" intentioner (annars skapar vi bara mer oreda)

Jag ifrågasätter om tex din bror har 1.


Jag frågar då dig, vad är det för skillnad mellan filosofi och matematik? Och vilken är skillnaden mellan filosofi och seduction? Jag ifrågasätter (egentligen inte, men skulle av dina egna premisser definitivt kunna,) om du har 1 (eftersom du hänger dig till filosofi).

Det räcker förresten inte med att se till intentioner, det är praktiken som är reell. Intentioner är skräp. Någon sa försvarande om sin släkting (i en film), att he really is a good person, on the inside. Svaret blev i stil med, yeah, get back to me when its also on the outside. Och, the road to hell is paved with good intentions.


Det här en svår fråga. Oerhörd faktiskt. För du begär att jag skall kunna göra corpus (kropp som i praktik) för min filosofi som helhet.

Det är väl inte mer än rimligt - du tvivlar ju själv på nytt namns bror, eftersom dennes val av studerad teknologi. Vad är detta om inte att anta en corpus av seduction (som fö egentligen är lika oerhört svårt som att göra det för filosofi)? Om du inte håller med om det sista här, så ser jag gärna fram emot en lista på de andra teknologier som du också (tillsammans med 'seduction') benämner inherent onda. Språket självt bör ju få förstaplatsen. Annat kräver en motivering.

J R Auk skrev:Matematik sysslar med det ontiska, hur vi kan fånga mångfaldigheten i meningsfulla relationer. Filosofi handlar om hur man kan gör mångfalden i sig meningsfull relaterat till det antagande som ledde till den matematiska mångfalden.

Dvs du anser matematik vara en delmängd av filosofi. Jag går steget längre här, och vrider perspektivet till att vara negativt orienterat; jag tror nämligen att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att begränsa matematiken (eller godtycklig lära/kunskap/färdighet) till att inte vara hela mängden filosofi. Ofta, visst, så är det reellt inte fallet. Men, det betyder inte att det inte är möjligt. Av samma anledning som att man tydligen måste definiera 'filosofi' till att vara 'filosofi' för att vara 'relaterbart till', lider också de andra teknologierna av världslighet, 'matematiken' måste benämnas 'matematik' för att anses finnas. Ren 'matematik' (tex) finns inte. Den är finit, ändlig, kvantifierbar. Någon måste vara i framkanten och upptäcka nya samband. Här kommer de 'filosofiska' aspekterna in. 'Matematik' är inte bara 'matematik' as in den torraste meningen '1+1' kan ge.

J R Auk skrev:Du vet jag ser att du slår in på en väg en gammal vän till oss gör. Jag är inte så säker på den. Jag behöver inte någon konsekventialism. Jag antar istället en epistemologisk skepsis, vilken faktiskt gör all skillnad, särskilt om vi inte ens vet allt om oss, utan om det "hör världen till".

Jag menar att ända fram tills att vi är säkra på det ena eller det andra, verkar det inte logiskt mest relevant att utgå från det mest säkra alternativet? Jag menar, visst, man kan sitta och tycka sig vara en anarkist och rebell på sitt rum (eftersom det förvisso kan vara utvecklande), på sin fritid. Men när man går ut i världen, så ser man till att man har kläder på sig (dvs man praktiserar en usel (tom hycklande) rebell - som bara agerar inom ramarna för vad som är 'acceptabelt'). På tal om att leva som man lär.

J R Auk skrev:Logik är......   en lite sten vid sidan av vägen ....... filosofin är..... ..  att betänka den lilla stenen vid vägen i relation till vägen vandrad och vägen fortfarande framför oss.

Nej, logik är det enda man kan manifestera 'filosofi' i. Du kan inte göra någonting som ska anses vara 'filosofiskt' utan att använda logik. Hur gör du tex något som ska uppfattas som 'filosofiskt' utan att använda ord?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster