freddemalte skrev:Det finns ytterligare en identitet som jag inte tagit upp innan och det är den unika identiteten, dvs att något kan enbart vara sig själv och inget annat. Vad jag avser här, med ”unik identitet” är då att om vi tänker oss att det på en planet långt bort finns en person som både till inre- och yttre identitet är oskiljaktig från mig, så är ändå den personen inte jag. På samma sätt med en bil med exakt samma kvantfysiska strukturella konfiguration som min bil kan ändå inte vara min bil då min bil är unik. ”Hemligheten” i detta är två faktorer. Tid och rum. Om ett fenomen A sker i tidpunkten t och på platsen Z så kan det inte finnas något annat fenomen som är identiskt med A utan att vara strukturellt likadant som A samt ske i tidpunkten t på platsen Z. Om något av dessa kriterier inte är uppfyllda är det andra fenomenet (låt oss kalla det A*) antagligen extremt likt, men dock inte identiskt med A.
Anta att fenomenet A är en person som "teleporterats icke-destruktivt", så att "originalet" finns kvar på sin ursprungliga plats medan en identisk kopia uppstått på en helt annan plats. I den mån både [de två exemplaren av A själva är identiska på två platser och/eller vid två tidpunkter] och [dessa A-exemplars omgivningar på dessa två platser och/eller vid dessa två tidpunkter är identiska med varandra], finns det väl inget sätt (ens teoretiskt) för något av de två exemplaren av A att avgöra om han är "originalet" eller "kopian"? Det finns alltså inte nödvändigtvis något som
innebär att han är "originalet" snarare än "kopian" eller vice versa. Så fort något sker i honom eller i hans omgivning på ett annat sätt på den ena platsen än på den andra platsen, som förändrar något av exemplarens inre på ett unikt sätt, så att "kopian" inte längre är identisk med "originalet", behöver man inte längre försvara något påstående om att det i båda fallen skulle vara fråga om en och samma person. Och
fram till en sådan händelse finns det å andra sidan inget sätt för något exemplaren att
vederlägga tanken att han är originalet. Att
utomstående kanske kan uppfatta det ena exemplaret som "originalet" och det andra som "kopian", det säger inte nödvändigtvis något om huruvida originalet är det enda av de två exemplaren som utgör en fortsättning på livet för den person som kopierats. Den frågan är ju inget som utomstående nödvändigtvis har svar på; de är ju inte den kopierade personen och kan alltså inte uppleva den kopierade personen inifrån och observera huruvida originalets teleporterande resulterar i att han fortsätter existera i form av sin kopia eller inte. Kanske är den tredje form av identitet som du pratar om inte nödvändig för att en person ska överleva som en och samma person över tid.
Dessutom tänker jag att även efter en liten förändring som gör de två exemplarens världar lite olika (i de två exemplarens upplevelse) kan "kopian" vara en
i tillräcklig grad samma person som originalet, för att de två exemplaren ändå ska kunna med rätta betrakta sig själva som en och samma person och som, båda två, en fortsättning på livet för den som kopierats (ännu ett litet tag, om inte annat). Det kan liknas vid när jag förflyttar mig i rummet och samtidigt får en insikt, så att jag både förändras och börjar existera på en annan plats än tidigare. Jag är då att likna vid en kopia av mig på en annan plats, en kopia som därtill börjat utvecklas på ett lite annat sätt än jag själv. Förflyttning "som inte är teleportering", t.ex. den förflyttning vi gör under en helt vanlig promenad när vi tar ett steg framåt, kan tyckas ske steglöst, men om det stämmer att plancklängden är den minsta längdenheten som något kan förflytta sig, förflyttas man även vid sådan förflyttning "ryckigt", "icke-steglöst", d.v.s. teleporteringsmässigt, i den meningen att man från att befinna sig på en viss position går till att i nästa stund befinna sig minst en plancklängd bort, utan att någonsin färdas längs någon sträcka däremellan (om vi antar att en plancklängd inte kan delas i mindre bitar). Jag ser alltså inte varför "destruktiv teleportering" skulle döda medan en vanlig promenad normalt inte dödar.
Vi förflyttar oss, både i vardagen idag och vid framtida desktruktiv teleportering, som schackpjäserna i de första schackprogrammen för datorer, nämligen så att den pjäs man vill flytta försvinner från sin ursprungliga ruta och sedan uppstår på den ruta den "flyttar till", utan att någon gång befinna sig någonstans däremellan, snarare än så som vi tycker att schackpjäsen verkar förflyttas i verkliga livet, där det ser ut som att pjäsen rör sig mjukt och steglöst genom rummet.
Därmed ser jag ingen principiell skillnad, för min överlevnads del som person med en och samma identitet över tid, mellan destruktiv teleportering och att förflytta sig på vanligt sätt genom rummet.
Anta att du nu plötsligt skulle få veta att du bara är en kopia av den riktige freddemalte, att du bara existerat i några minuter, och att allt det du upplever dig ha minnen av från tiden fram till för några minuter sedan bara är implanterade, falska minnen. Du skulle då ändå fortsätta uppleva det som självklart att du levt i många år och inte bara i minuter. Varför skulle inte den känslan vara en bättre måttstock, på hur det verkligen ligger till med den saken, än det faktum att du bevisligen består av annan materia än "originalet freddemalte" och befinner dig på en annan plats än "originalet freddemalte"? Det är ju enbart just en sådan känsla som
nu får dig att tro att du levt i många år snarare än t.ex. minuter. Även om man skulle bevisa för dig att du är en datorsimulation som "skapades" först för några minuter sedan, med heltigenom felaktiga minnen från tiden före det, skulle du ändå så starkt känslomässigt uppleva det som så självklart att du levat i många år, att det minnet (eller den känslan av minne, eller vad man nu vill kalla det) skulle segra i din inre diskussion om vem du ska anse dig vara och hur gammal du ska anse dig vara. Varför skulle du då inte även
före en kopiering se på den blivande kopians kommande relation till din nuvarande existens på samma sätt - så att du även medan du bara finns i ett enda exemplar anser att kopians liv kommer att vara en fortsättning på ditt liv?
Om det är någon av dig och kopian som har "facit", så är det väl kopian - han vet ju, till skillnad från dig, hur det känns att vara en kopia av dig. Varför då inte, för din del, innan du skapat kopian och när du ska ta ställning till huruvida kopian när han blivit skapad kommer att vara en fortsättning på ditt liv, utgå från
kopians känsla (den känsla kopian kommer att ha) beträffande huruvida han utgör en fortsättning på ditt liv?
Det är punkt 3 (den unika identiteten) som gör det hela särskilt lurigt, ty den går inte att ersätta och det är nog den du är ute efter i ditt tankeexperiment.
Nej, riktigt så är det inte. Om jag t.ex. skulle ha att välja mellan dessa två alternativ:
1) Jag förintas här och nu, och återskapas 1000 ljusår härifrån (med andra ord "destruktivt teleporteras" dit) utan att ha någon känsla av att ha förintats, lever lycklig där i en sekund, förintas där också, återskapas på ännu en ny plats, lever lycklig där i en sekund, förintas igen, och så vidare, utan avbrott, i tusen år, men kan under dessa tusen år utan hinder utvecklas som jag hade tänkt utvecklas, tack vare att förintandena aldrig upplevs som förintanden av mig, och tack vare att varje ny plats jag hamnar på är identisk med den förra, så att jag inte märker att jag teleporteras varje sekund.
2) Jag förvandlas väldigt gradvis och sakta till dig, molekyl för molekyl, under ett års tid, och lever därefter som dig i tusen år.
...skulle jag mycket väl kunna tänka mig att föredra 1 framför 2, t.ex. om jag inte tror att jag skulle fatta lika bra beslut efter att ha gradvis förvandlats till dig som om jag fortsätter utvecklas på det sätt jag själv vill utvecklas.
Detta talar emot att jag skulle se din tredje sorts identitet som den viktiga. Här struntar jag ju i att jag blir förintad och att någon som "bara" är helt identisk med mig uppstår på en helt annan plats och lever vidare som mig.
(Jag har funderat över om man inte kunde utnyttja det här sättet för identitet att fungera på, till att bli förmögen. Man skulle kunna försöka hypnotisera sig till att tro att man är mångmiljardär. Om man på det sättet lyckas bli helt övertygad om att man är mångmiljardär, kan man tänkas vara i tillräcklig grad identisk med kopior av en på andra håll i universum som har samma föreställning om sin ekonomi men av ett helt annat skäl, nämligen skälet att de verkligen
är mångmiljardärer. Man skulle i princip kunna genom hypnos (om den är riktigt kraftfull) få vilken fantasi som helst att bli verklighet. Tänkte jag ett tag. Men sedan insåg jag att i samma utsträckning som jag väljer att hypnotisera mig till att tro att jag är förmögen, i samma utsträckning minskar jag också sannolikheten för att anledningen, till att ett identiskt exemplar av mig, vilket som helst (vi kan säga "det
genomsnittliga identiska exemplaret av mig" (eller "i förmögenhetshänseende medianen" av mina identiska exemplar?)), tror att han är förmögen, är att han verkligen
är förmögen, snarare än på grund av att han hypnotiserat sig till att tro det. Så den gubben går inte, tyvärr. Och vad trodde jag, trodde jag att jag skulle kunna lura universum?...)
Vad gäller hybriderna så tycker jag att din argumentation håller - har det föresten slagit dig någon gång att du kanske råkar vara ett extremt undantag - som helt enkelt är helt ensam om att vara medveten?
Ja, för länge sedan, men en sådan teori tycks mig inte gå ihop med Ockhams rakkniv. Låt oss fråga oss samma sak om tarmar som om medvetandet. Anta att jag levde på stenåldern och att jag just fällt ett stort rovdjur som dock under sin strid med mig lyckats slita upp min mage så att mina tarmar nu hänger ut ur min vidöppna mage. Jag skulle då veta att jag har tarmar (även om jag kanske skulle kalla dem något annat än tarmar, t.ex. "ugh"). Skulle jag därmed ha anledning att tro att även andra människor har tarmar, även om jag aldrig sett någon annan människas tarmar? Ja. Det vore rimligare än att anta att jag vore den enda som har tarmar. Det vore rimligt att anta att anledningen till att jag aldrig sett några andra människotarmar än mina egna är att jag aldrig träffat på någon annan människa som haft uppsliten mage, snarare än att anledningen till att jag aldrig sett några andra tarmar än mina egna är att ingen annan människa än jag
har tarmar. Alla synliga kroppsdelar som jag har tycks ju även andra människor ha. Varför skulle de då inte ha även tarmar, när det visar sig att jag har tarmar? Inte för att jag skulle finna det lägligt med sådana här funderingar om jag just fått mina tarmar utslitna, men bortsett från det ser jag inget fel på resonemanget. Man bör anta att andra är som man själv även när det gäller medvetande, liksom när det gäller tarmar, eftersom andra människor tycks vara som man själv på så många sätt, och eftersom det inte tycks finnas någon anledning att misstänka att medvetande skulle utgöra något undantag från den till synes allmängiltiga regeln att människor är som man själv "på sätt efter sätt".