Försök till formell definition av Struktur/Mönster/Konstr...

Moderator: Moderatorgruppen

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 17 feb 2011 04:37

freddemalte skrev:Det där med att ladda upp människor digitalt och att produkten av det skulle behålla (ha) ett medvetande måste nog förklaras lite närmare annars riskerar påståendet (eller idén) att bli feltolkad eller ytterst märklig samt både ontologiskt och fenomenologiskt omöjlig.


Anta att man lyckas bygga en robot som till beteende, utseende, sätt att röra sig, röst, sätt att prata, lukt, känsla när man rör vid den, läten, vikt, etc, är så totalt lik din bäste vän att du inte kan skilja den från din bäste vän annat än genom att öppna robotens skalle och konstatera att där är kretskort istället för hjärnsubstans. Anta att du får veta att din bäste vän valt så kallad "destruktiv uppladdning", d.v.s. att han låtit förstöra sig i samband med att roboten byggdes. Att roboten är totalt lik honom till det yttre är egentligen bara en design han valt för att få dig och andra människor att inse att han finns kvar fastän hans medvetande nu har en elektronisk bas istället för biologisk. Dag efter dag som du umgås med honom (roboten) märker du hur det känns alltmer naturligt att se honom som densamme som han alltid varit - din bäste vän. Till slut känns det för dig bara som om han fått ett nytt hjärta eller något i den stilen.

Om någon flera år efter detta skulle ifrågasätta varför man ska se den roboten som en människa, skulle du finna det ifrågasättandet lika orimligt som om någon skulle ifrågasätta om din bäste vän, sådan som han var när hans medvetande hade biologisk bas, var en människa. Inte heller då kunde man ju veta om han verkligen hade ett medvetande. Allt man hade att gå på var ju hur han såg ut på utsidan, hur han lät, hur han luktade osv. Och allt det är exakt likadant fortfarande, nu när han är elektronisk i hjärnan. Att diskriminera någon för att han är elektronisk istället för biologisk i hjärnan blir ungefär som att diskriminera kvinnor för att de inte är som män i hjärnan.

När man väl har insett att det inte finns något skäl att betvivla det rimliga i tanken "looks like a human, talks lika a human, walks like a human, must be a human", finns det heller inget skäl att betvivla det rimliga i tanken att man själv lika gärna kan låta (destruktivt) ladda upp sig till digital form som att inte göra det (allt annat lika) - om det tycks ge (den digitala versionen) minst lika goda överlevnadschanser (som den biologiska skulle ha haft).

Därmed har man kommit fram till att det rimliga är att anta att uppladdning till digital form, om den är tillräckligt exakt, innebär att man behåller sitt medvetande.

Det som "motsäger" det, eller åtminstone gör alltsammans meningslöst, är det jag tog upp i mitt förra inlägg: att det inte finns något som säger att en serie ettor och nollor måste tolkas just på ett visst sätt snarare än på ett annat, då varje serie ettor och nollor i princip lika gärna kan tolkas som samtliga personer som finns, funnits och skulle kunna finnas i hela universum, genom att tolkas som var och en av dessa personer men underförstått krypterad med varsin underförstådd krypteringsnyckel.

Å ena sidan tycks det mig alltså att uppladdning torde kunna bli teoretiskt möjlig, å andra sidan tycks det mig att den måste vara meningslös genom att alla de personer som man vill kunna ladda upp och någonsin kommer att vilja ladda upp till digital form finns i digital form redan idag, rentav i din dator just nu, bara kodade på andra sätt än vad man kanske tänkt sig.

Betrakta följande påstående:

"Om man lär sig att rita riktigt bra kanske man kan rita en citron och den behåller sin smak"

Det påståendet är ju en uppenbar vantolkning av begreppet smak (och vad det egentligen refererar till) samt avser egentligen inte en citron i sig (eller hur!). Det som påstår detta måste alltså förklara sin teori lite närmare.

Kan du göra en sådan fördjupning vad gäller transhumanisternas idé om den digitala människan och dess eventuella medvetande?


Liknelsen mellan en teckning av en citron och en uppladdning av en människa haltar på minst två sätt:
1) En uppladdad människa fortsätter, liksom en biologisk människa, att förändras över tid (detta är ett viktigt syfte med uppladdning, annars skulle ju kryonisering duga). En teckning av en citron, däremot, förändras inte över tid, medan en riktig citron gör det. (Om man ska vara noga förändras även en teckning över tid, men absolut inte på ett sätt som ens tillnärmelsevis liknar hur en citron förändras över tid).
2) En citron smakar citron endast i hjärnan på den som smakar på citronen, citronen smakar inte citron i citronen själv. Att en teckning av en citron inte smakar citron innebär alltså att den är en alltför bristfällig simulation av en citron för att kunna vara en bra liknelse till hur stor del av originalets egenskaper som ska följa med när man laddar upp en människa. Dessutom känns en teckning inte likadant som en citron när man tar på den. Och så luktar den inte likadant. Och så väger den inte lika mycket. Och så låter den inte likadant när man skär upp den i bitar. Det vore ungefär som om man hade laddat upp en människas språkkunskaper men inte hennes preferenser, personlighet, matematisk förmåga, musikalitet m.m. Det vore inte samma människa.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 17 feb 2011 08:59

Hej Justin

Tack! Det var exakt detta jag for efter ;-)

Ett bra förtydligande som med all önskvärd tydlighet visar hur du ser på fenomenen medvetande och identitet.

Så som jag ser på fenomenet medvetande är medvetandetillståndet hos person A identiskt med det fysikaliska tillståndet i hjärnan hos person A (de är samma sak). Detta ger oss (mig) något att fundera på vad avser dina robotar, då de, om de ska utgöras av kretskort, de facto, inte kan ha det fysikaliska tillstånd som människors hjärnor har. Effekten av det resonemanget är att vi antingen får ta in robotens detektion av världen i medvetandebegreppet, eller konstatera att det är något annat som roboten har.

Att jag (eller någon annan) skulle uppfatta (uppleva) roboten som medveten måste inte självklart gå hand i hand med att roboten är medveten. Eller så definierar vi medvetenhet som ett sådant beteende X hos person B att personer C, D etc. i omgivningen uppfattar person B som medveten (tar in X i begreppet).

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 24 feb 2011 15:57

Vid närmare eftertanke vore jag beredd att låta (destruktivt) ladda upp mig till digital form endast mycket gradvis. Låt oss jämföra att jag förvandlas till en digital version av mig med om jag skulle förvandlas till dig. Om alla mina molekyler idag skulle ögonblickligen ersättas med en sådan samling molekyler som utgör dig, skulle jag inte förvandlas till dig (alltså en helt annan biologisk människa), utan jag skulle dö. Om jag däremot skulle få t.ex. en molekyl per millisekund utbytt, så att så som molekylerna i min kropp sitter i förhållande till varandra ersätts mycket gradvis med hur molekylerna i din kropp sitter i förhållande till varandra, skulle jag gradvis förvandlas till dig. Det är fullt tänkbart att jag, om jag kände dig mycket väl, och insåg att du är en fantastisk människa, skulle vilja vara du hellre än mig själv, t.ex. för att jag tror att du tack vare högre intelligens och mer balanserat psyke har bättre förutsättningar till ett lyckligare liv än jag - då skulle jag inte ha något emot en förvandling som innebar att jag gradvis blev du. Det viktiga är att den förvandlingen i så fall sker gradvis, så att det hela tiden verkligen är jag som förvandlas (i takt med att denna ständigt i förvandling stadda varelses definition av sig själv gradvis förändras - något den för övrigt ju hade gjort även om den (=jag) hade fortsatt leva som vanligt, utan att förvandlas till dig! På samma sätt tänker jag mig att det sätt som kretsar i en dator, som innehåller mig i uppladdad, digital form, sitter i förhållande till varandra är så olikt hur molekylerna i min kropp sitter i förhållande till varandra, att jag skulle kunna acceptera en motsvarande gradvis cyborgisering (ersättande av min biologi med elektronik) som slutar med att jag är totalt digital, men tacka nej till en omedelbar sådan förvandling av mig (annat än om jag blivit så altruistisk att jag klarar av att fullt ut leva enligt den utilitarism jag tror att vi alla bör leva efter, något jag idag inte är).

Anta att en miljarddel av dina molekyler i ett maximalt "glest" urval av molekylerna som utgör din kropp (t.ex. ungefär en molekyl i varje tänkt kubformat område i din kropp innehållande en miljard av de molekyler som utgör din kropp) inom loppet av några minuter kunde bytas ut mot elektroniska kretsar i nanoformat, och att din kropp och hjärna rent funktionellt skulle fortsätta fungera på pricken likadant efter en sådan förändring som om förändringen inte hade genomförts. Anta alltså att du t.ex. en miljard år efter en sådan förändring fortfarande skulle agera utifrån sett på pricken likadant som du skulle ha gjort vid samma tidpunkt om du inte nu hade genomgått sagda förändring. Skulle du se en sådan förändring som något dåligt för dig?

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 24 feb 2011 17:11

Hej Justin

Frågetecknet kvarstår ju vad avser om vi ska anse att utbytet av atomer över tid betyder att det fortfarande är jag (eller du)? Är det inte mer rimligt att tänka sig att om du så sakteliga övergår till min fysikaliska struktur så byggs helt enkelt jag upp och du försvinner? Det är ju just, den molekylära / subatomära strukturerna som utgör mig som är jag och om du byter ut dina sådana till mina så blir det ju inte du som jag utan helt enkelt jag?

Om vi nu ponerar att roboten är medveten (så som vi känner medvetandet) och du så sakteliga övergår till att bli en robot, vad är det då som säger att de strukturer som utgör mellantinget mellan dig och roboten t.ex. 60% Justin 40% robot skulle upprätthålla ett "hybridmedvetande"?

Nä, en sådan förändring hade varit en riktigt spännande sak och givet (vilket jag förutsätter att ditt tankeexperiment bygger på) att allt fungerar perfekt. Sedan bygger det ju också på att världen är bra att leva i om en miljard år!

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 25 feb 2011 01:24

freddemalte skrev:Hej Justin

Frågetecknet kvarstår ju vad avser om vi ska anse att utbytet av atomer över tid betyder att det fortfarande är jag (eller du)? Är det inte mer rimligt att tänka sig att om du så sakteliga övergår till min fysikaliska struktur så byggs helt enkelt jag upp och du försvinner? Det är ju just, den molekylära / subatomära strukturerna som utgör mig som är jag och om du byter ut dina sådana till mina så blir det ju inte du som jag utan helt enkelt jag?


Det ena kanske inte utesluter det andra. Om jag från och med nu och under ett års tid gradvis förvandlas till en identisk kopia av dig sådan som du kommer att vara om ett år, medan du själv också överlever under detta år, kommer det efter ett år att finnas två identiska exemplar av dig, samtidigt som det ena av dessa exemplar på grund av sin historia även är jag. Om jag inte längre är jag när jag blivit du, när dog jag då? Dog jag gradvis under förvandlingen? Varför skulle jag i någon som helst mån dö av t.ex. den första miljarddelen av förvandlingen? Sådan grad av förändring som den miljarddelen utgör genomgår jag ju naturligt, i vilket fall som helst, bara kanske inte i just den riktning som jag skulle genomgå förvandling i om man programmerat nanorobotar att förvandla mig till just dig. Jag ser inte varför jag, ens i någon mån, skulle dö (typ "dö en smula" eller vad man vill kalla det) av att förvandlas lite riktning mot att bli mer som du, bara för att förvandlingen sker genom ett planlagt gradvis molekylutbyte med sikte på att jag ska bli en identisk kopia av dig. Jag ser inte varför jag skulle det, med tanke på att jag inte i någon som helst mån skulle "dö en smula" av ett lika omfattande molekylutbyte av något sådant slag som jag utan denna planlagda förvandling helt naturligt skulle ha genomgått (men förmodligen i någon annan riktning istället), och som det helt enkelt ingår i livet att man genomgår (genom att alla molekyler man består av byts ut mot andra molekyler med tiden).

Derek Parfit diskuterar sådana här (eller liknande) saker ingående i sin bok "Reasons and persons", men jag har hittills bara orkat läsa delar av den, då jag bara har den på engelska och då den innehåller en väldig massa komplicerade tankegångar. Har du läst den boken? Eller måhända åtminstone delar av den? Mitt intryck - som mycket väl kan vara förhastat eftersom att jag inte läst hela boken än - är att Parfit nog visserligen har rätt i att de flesta av oss ser på identitet på delvis fel sätt idag, men jag håller inte med honom om hur vi istället borde se på identitet. Jag håller t.ex. inte med honom om att man bör anse en framtida tidpunkt i sitt liv vara mindre värd för en ju längre fram i tiden den kommer att äga rum (här förutsätter jag att den alltså kommer att äga rum, d.v.s. att man redan "gjort avdrag" för det faktum att en framtidsprognos i praktiken normalt är mindre säker ju mer avlägsen framtid den handlar om). Parfit skulle t.ex. hellre leva ett liv innehållande sammanlagt 5000 hedoner än ett liv innehållande sammanlagt 5100 hedoner, om det förstnämnda livets samtliga 5000 hedoner kom inom t.ex. det närmsta året medan det sistnämndas samtliga 5100 hedoner kom först efter en miljard år. Jag skulle istället anse att jag borde föredra det sistnämnda livet framför det förstnämnda. Även om jag i en sådan valsituation kanske skulle behöva utkämpa en hård inre kamp med min otåliga, kortsiktiga lyckolängtan och kanske rentav förlora den kampen, och följaktligen kanske välja som Parfit när det kom till kritan, ser jag det alltså inte nu som bra att jag då skulle kunna komma att välja på det sättet. Jag ser det som en svaghet att vara otålig med att bli lycklig, i de fall då den sammantagna lyckan över tid blir mindre av det. Det tycks mig att Parfit betraktar lasten otålighet som en dygd. Jag får inte ihop den attityden hos Parfit med en annan inställning han säger sig ha fått vid funderandet på identitet, nämligen inställningen att egoism inte är så befogad som han tidigare tyckt. Han säger att hans funderande över identitet har fått honom att bli mer altruistisk, bry sig mindre om sin egen framtid och död och mer om andras. Jag ser inte varför inte detta även får honom att se sin avlägsna framtid som mer jämställd med sin nära framtid än vad han tidigare sett den som. Liksom andra individer är avlägsna honom geografiskt (och personlighetsmässigt), är hans egen framtid avlägsen honom i tidsdimensionen (och personlighetsmässigt). Det som gäller för den ena avlägsenheten torde, tycks det mig, gälla även för den andra. Det tycks mig inkonsekvent av Parfit att i det ena sammanhanget nedvärdera avlägsenhet, i det andra uppvärdera avlägsenhet.

Om vi nu ponerar att roboten är medveten (så som vi känner medvetandet) och du så sakteliga övergår till att bli en robot, vad är det då som säger att de strukturer som utgör mellantinget mellan dig och roboten t.ex. 60% Justin 40% robot skulle upprätthålla ett "hybridmedvetande"?


Lika mycket som skulle säga mig att du har ett medvetande om jag utgår från att båda dina föräldrar har/hade medvetande. Ungefär som du är en kombination av hur din far och din mor är/var, är en robot-människa-hybrid en kombination mellan en människas och en robots medvetande. Enda skillnaden är att elektronik i är involverad i det sistnämnda fallet. Att diskriminera robotar och robot-människa-hybrider bara för att de är uppbyggda elektroniskt istället för biologiskt, är som att, som ljushyad människa, diskriminera mörkhyade människor bara för att de är uppbyggda med lite andra gener än ljushyade.

Om du, vilket du sa att du gör, utgår från att både en renodlad robot och en renodlad människa har medvetande, finns det alltså inget försvar för att inte vilja dra slutsatsen att även en t.ex. 60%/40%-hybrid (som uppvisar samma yttre tecken på att ha medvetande som de två renodlade ytterligheterna gör) skulle ha medvetande. Att inte vilja dra den slutsatsen vore väl som om man, trots att man accepterar att både vita och svarta människor har medvetande, inte skulle acceptera att människor som har gener från till ungefär lika delar både svarta och vita människor har medvetande.

Nä, en sådan förändring hade varit en riktigt spännande sak och givet (vilket jag förutsätter att ditt tankeexperiment bygger på) att allt fungerar perfekt. Sedan bygger det ju också på att världen är bra att leva i om en miljard då!


Det är den nog (i de förgreningar där mänskligheten överlevt så länge, vill säga)! Tänk vilken fantastisk lyckofrämjande teknik teknikutvecklingen acceleration hunnit åstadkomma vid det laget!

För att återgå till den tänkta förvandlingen från mig till dig:
Anta hypotetiskt att du är en rationell egoist som bara bryr dig om att själv få ett så lyckligt och långt liv som möjligt, och att du alltså inte bryr dig ett dugg om mitt liv för min egen skull, utan bara i den mån det kan gynna dig själv. Anta vidare att du nu hypotetiskt bara har att välja mellan följande två alternativ.

1. Jag förintas nu omedelbums. Samtidigt börjar du förvandlas, mycket gradvis, genom nanorobotstyrt utbytande av dina molekyler, mer och mer till sådan som jag var, tills du ett år senare blivit exakt på pricken sådan som jag var i mitt sista ögonblick vid medvetande före förintandet av mig. Under hela denna förvandlingsprocess är du (eller vad du nu vill kalla den i förvandlingen stadda personen) lika lycklig som du skulle ha varit om du inte hade försatts i någon sådan förvandlingsprocess. Därefter fortsätter den person den sagda förvandlingen resulterat i (d.v.s. "du" eller "jag" eller vad du nu skulle kalla den personen) leva och förändras "naturligt" som resultat av egna beslut och miljöns "naturliga" påverkan, såsom jag skulle ha förändrats naturligt om jag levt i den miljö den personen lever i, helt utan inblandning från några nanorobotar eller annat "onaturligt" (såvida inte den personen själv vill det). Anta att teknikutvecklingens fortsatta acceleration och fortsatta vetenskapliga framsteg gör att den här personen från och med högst 30 år senare får ett väldigt lyckligt och långt liv och blir, säg, minst en miljard år gammal (om han vill), så att han hinner genomföra med oerhört lyckligt resultat en massa av de högtflygande projekt som jag (den jag var strax innan jag förintades) önskade att någon gång i framtiden få tillfälle att genomföra - och mycket mer obeskrivligt roligt därtill.

2. Som ovan, men vice versa (byt ut alla "jag" mot "du" och alla "mig" mot "dig" etc, och vice versa, ovan).

Vilket skulle du välja?

Förutsatt att jag uppfattar dig som på det hela taget minst lika bra och "levvärd" som människa som mig själv (vi ska inte gå in på om jag nu i verkligheten gör det, låt oss för resonemangets skull bara anta hypotetiskt att jag gör det), skulle jag välja att överleva och under ett år gradvis förvandlas till dig framför att förintas och att du gradvis under ett år förvandlas till mig. Detta eftersom jag ser ett förintande av mig som ett avklippande av (en förgrening av) min existens genom tiden (så att den förgreningen av mitt liv inte fortsätter förrän en tillräckligt lik varelse återigen existerar), medan jag ser ett gradvis förvandlande av mig till en annan person (t.ex. till dig, givet förutsättningen som inleder detta stycke) som bara ett av många potentiellt helt okej sätt att fortsätta mitt liv. Jag ser inte varför jag, någonstans på vägen till att bli du, skulle upphöra att vara jag. Vad skiljer, i princip, ett sådant livsförlopp från ett mer "naturligt" livsförlopp, där jag istället för att förändras till att bli just dig förändras på andra sätt istället, till att bli en äldre och äldre Justin Case, alltså även då mer och mer en annan person än jag är nu, en person med en personlighet som helt naturligt för varje år blir alltmer olik min nuvarande? Vad skiljer principiellt de två sorternas förvandling åt? (Att endast den ena förvandlingen är "onaturlig"? Definiera i så fall "onaturlig" och förklara varför den distinktionen skulle vara avgörande för vilka gradvisa förvandlingar av personer som skulle utgöra fortsatt överlevnad för den som försätts i förvandlingarna i fråga och vilka förvandlingar som inte gör det!)

Visserligen skulle jag, om jag valde alternativet att jag förintas och att du gradvis förvandlas till mig, överleva i form av att komma att återigen börja existera om ett år i form av att det då finns en Justin Case som resultat av din förvandling till mig. Men om jag ser dig som en minst lika bra och "levvärd" människa som mig själv, skulle jag finna alternativet att inte existera under det året vara ett något sämre alternativ än att själv vara den som existerar och förändras under det året, eftersom jag i alternativet där jag inte existerar under det året skulle gå miste om ett år av på det hela taget förmodligen levvärt liv, innan jag återigen existerar som Justin Case.

Om jag däremot trodde att du (sådan som du är nu) är så pass mycket sämre på att fatta bra beslut än vad jag (sådan som jag är nu) är, att jag trodde att alternativ 2 ovan skulle ge den person, som förvandlingen resulterar i, ett med tiden sammantaget mindre lyckligt liv än vad alternativ 1 skulle ge honom, skulle jag välja alternativ 1. Men given de ovan givna premisserna i mitt tankeexperiment skulle jag alltså välja alternativ 2: att jag förvandlas till dig, hellre än 1, att du förvandlas till mig.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 25 feb 2011 01:59

Hej Justin

Jo, jag har läst Parfits bok, men det var ett tag sedan! Man kanske skulle läsa om den - den står här i bokhyllan och väntar uppfordrande ;-)

Du är, med dina tankeexperiment, inne på en viktig del av "identitetsproblematiken" kopplat till människan (det mänskliga psyket / medvetandet) som gör det hela extra lurigt. Jag vill kortfattat dela upp identitet (för människan) i tre olika delar, delar som jag tror att många blandar ihop:

Identiteten för ett objekt beskrivs nästan enbart i generella termer, ty det finns alltid en detaljnivå som man inte kan hantera vad avser kravet på beskrivning av objektet/fenomenet. Om jag tar min bil som exempel, den består av en mängd komponenter som tillsammans utgör det fenomen som jag refererar till när jag avser ”min bil”. Detta är dock en mental konstruktion då någon skulle kunna byta ut den mot en extremt lik bil, byta lås och registreringsskyltar, utan att jag hade märkt något (förutsatt att likheten är extrem – eftersom jag har argusögon). Då kan man ju anse att jag inte längre kör runt med den bil jag refererar till när jag avser min bil, eller så går man med på att, så länge kraven är uppfyllda för att jag ska uppfatta det som min bil, så är det min bil. Så här är ju då frågan om bilens identitet är kopplat till dess chassinummer, registreringsnummer, till dess komponenter etc? När jag lämnar in bilen på verkstad byter de (oftast) ut några delar på bilen. Då brukar jag inte uppfatta det som att jag har fått en ny bil, men dock möjligtvis en förändrad bil. Här kan vi ju då definiera bilen som att ha fått en ny identitet (t.ex. bättre komfort) eller så refererar vi begreppet identitet till helhetsobjektet (vilket till stora delar är samma komponenter). Antagligen är det så att det finns flera olika sorters identitet som vi lätt blandar ihop, dels identitet i form av vad ett fenomen (t.ex. en bil eller en människa), utgör i relation till andra strukturer i sin omedelbara närhet (jag kallar detta fortsättningsvis för ”yttre identitet”), dels identitet i kraft av en "inre" (för egen del) bevarad helhet (idé) över tid. Om jag lämnar min bil (vilken förvisso kan ha en intrinsikal kärna av vara, men dock inte ett medvetande) och fokuserar på människan istället så utgör ju min identitet bl.a. den jag uppfattas som av min omgivning, vilket bibehålls genom en rad egenheter (egenskaper - eller vad man nu ska kalla det), t.ex. utseende, beteende, personlighet, gemensamma minnen med mera. Ju fler av dessa som förändras kraftfullt, desto svårare för omgivningen att se den röda tråden i den "yttre identiteten". Vidare har vi då den identitet som man skulle kunna kalla den "inre identiteten", dvs när medvetandetillståndet hos person A refererar till sin egen identitet är detta säkert väldigt komplicerat och handlar, delvis om hur den "yttre identiteten" hålls vid liv i kombination med att det finns en sammanhängande röd tråd av minnen och kontext i själva medvetandetillståndet. Med andra ord kräver den "inre identiteten" att personen har ett väl fungerande minne samt ser en kontext i hur denne lever sitt liv. Om man rotar ordentligt i hjärnforskningens historia kan man säkert hitta några fall där personer fått skador, tumörer eller blodproppar som lett till att personen förlorat förmågan att uppfatta sin egen person som en egen individ, dvs blivit identitetslös. Vidare kan man tänka sig att t.ex två enäggstvillingar som uppfostras utan någon åtskillnad av deras person får en betydligt svagare "inre identitet" än vad gemene man har (?). Det finns ytterligare en identitet som jag inte tagit upp innan och det är den unika identiteten, dvs att något kan enbart vara sig själv och inget annat. Vad jag avser här, med ”unik identitet” är då att om vi tänker oss att det på en planet långt bort finns en person som både till inre- och yttre identitet är oskiljaktig från mig, så är ändå den personen inte jag. På samma sätt med en bil med exakt samma kvantfysiska strukturella konfiguration som min bil kan ändå inte vara min bil då min bil är unik. ”Hemligheten” i detta är två faktorer. Tid och rum. Om ett fenomen A sker i tidpunkten t och på platsen Z så kan det inte finnas något annat fenomen som är identiskt med A utan att vara strukturellt likadant som A samt ske i tidpunkten t på platsen Z. Om något av dessa kriterier inte är uppfyllda är det andra fenomenet (låt oss kalla det A*) antagligen extremt likt, men dock inte identiskt med A.

Så för att sammanfatta texten om identitet ovan ser jag tre tydliga identitetsbegrepp:

1. Inre identitet (upplevelseberoende: minne, psyke etc)

2. Yttre identitet (definitionsberoende: sociala processer, hierarkiska detaljnivåer)

3. Unik identitet (a priori)

Så svaret på frågan ”vem jag är” blir då:

1. Den jag upplever mig vara

2. Det som omgivningen definierar mig som

3. Den jag är

Det är punkt 3 (den unika identiteten) som gör det hela särskilt lurigt, ty den går inte att ersätta och det är nog den du är ute efter i ditt tankeexperiment. Det är även den identiteten jag har försökt påtala när du har skrivit om alla oändliga kopior som finns av dig i universum. Om det är så att det finns oändligt många Justin Case så skriver jag under på att alla dessa lever upp till inre identitet och yttre identitet, men inte till unik identitet. Detta betyder att även om det finns oändligt många Justin Case i universum som verkligen upplever sig själva på ett exakt samma sätt och som lever i en värld så att omgivningen upplever dem på exakt samma sätt så kommer det ändå enbart att vara just du som är den Justin Case som bara du kan vara (den unika identiteten). Så ser jag på det hela.

Så för att "bevara" min unika identitet hade jag valt alternativ 1 i ditt experiment.

Vad gäller hybriderna så tycker jag att din argumentation håller - har det föresten slagit dig någon gång att du kanske råkar vara ett extremt undantag - som helt enkelt är helt ensam om att vara medveten?

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 25 feb 2011 03:05

nytt namn,
Angående det språk du vill skapa, som en "infrastruktur för kommunikation":

För att förstå något som är skrivet på det språk du tänker skapa, måste man känna till hur språket du skapat fungerar, och vad olika tecken och teckenkombinationer i det står för. Man måste så att säga gå en "kurs" i språket. Ju fler begrepp som definieras redan under den kursen, desto effektivare kommer språket att vara när det sedan används - för dem som gått kursen. Men desto längre blir istället kursen. Om kursen tillåts innehålla t.ex. en googolplexian bitar information, kan man utforma kursen så att allt man kan behöva säga finns i förväg definierat som korta koder, så att man sedan t.ex. bara kommer att behöva skriva talet 34135962421723723532^8416718235678136212, så uppfattar alla som gått kursen att man uttrycker exakt varenda detalj av vad man gjorde under förra året - även om de inte fram till dess visste vad man gjorde under förra året. Det kan nämligen vara så att allt det man gjorde under förra året är en av en googolplexian tänkbara händelsekombinationer som numrerats med ett av talen från 1 till 10^10^10^100 som en del av de definitioner av potentiellt användbara begrepp som lärs ut under kursen, och så att allt man gjorde under förra året råkar vara en händelsekombination som fått ett ovanligt fåsiffrigt tal (utan några plus, minus, decimaler och extra räkneoperationer utöver ovanstående potensoperation). Skriver man istället talet (82183428161234692384623^6581928313521239700548921)+17, förstår alla som gått kursen att man istället beskriver exakt alla de små saker Olof Palme skulle ha gjort fram till år 2000 om han hade fått leva så länge - även om ingen som gått kursen ditintills skulle ha trott att Olof Palme skulle ha gjort just de sakerna snarare än någon annan av ofattbart många kombinationer av handlingar som han skulle ha kunnat tänkas skulla ha kunnat komma att göra om han hade fått leva, och som, även de, allihop numrerats med tal som en del av kursen. Om man accepterar att behöva skriva ut mycket mer information för att lyckas förmedla den ovanstående informationen om vad man gjorde förra året och vad Olof Palme skulle ha gjort fram till år 2000 om han hade fått leva, skulle i gengäld kursen kunna få vara mycket kortare. Frågan är alltså: hur mycket information ska ingå i kursen, för att ditt språk ska vara optimalt effektivt? Om kursen görs alltför lång, kommer ingen att vilja gå den. Om den görs alltför kort, kommer en väldig massa av de definitioner som inte ingår i den att behöva bifogas det man säger, varje gång man säger något på språket i fråga. Man skulle kunna tro att det antagligen finns en gyllene medelväg i fråga om kursens längd, men problemet är väl att det beroende på i vilka syften man kan komma att vilja använda språket kan behöva ingå olika mycket i kursen för att kursens längd ska vara optimal för språkets effektivitet.

Om verkligen maximalt mycket fördefinierades i kursen, skulle man med språket sedan kunna genom att enbart skriva tecknet "1" uttrycka alla klokskaper som var värda att uttrycka men inga av de dumheter man skulle kunna uttrycka. Tecknet "1" skulle nämligen kunna vara fördefinierat, i kursen, så att det står för just alla de klokskaper som är värda att uttrycka men inga av de dumheter man skulle kunna uttrycka. För att de individuella klokskaperna och dumheterna som åsyftas verkligen ska finnas med i definitionen allihop, måste definitionen naturligtvis innehålla en fullständig genomgång av alla tänkbara uttalanden och ett perfekt och fullständigt bevis för att just de och de uttalandena, men inga andra, är klokskaper värda att uttrycka. När man gått kursen är man alltså en allvetande varelse. Därmed behöver språket antagligen inte ens användas, när det väl är skapat. Det räckte med de definitioner av begrepp som ingick i kursen för att lära sig språket.

Det tycks mig att det du föresätter dig göra är något i den riktningen, även om du naturligtvis måste stanna någonstans på vägen dit, och nöja dig med en kompromiss mellan att ha definierat allt i förväg och att inte ha definierat någonting alls i förväg. Hur mycket har du tänkt definiera i förväg, av det man kan komma att vilja uttrycka (eller implicit referera till) med språket?

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Re: Försök till formell definition av Struktur/Mönster/Konst

Inläggav freddemalte » 25 feb 2011 03:27

Hej nytt namn

Har jag förstått dig rätt om jag antar att det du vill göra (eller finna) är en slags superkomprimering av alla språk (all form av kommunikation / instruktion) så att så få bitar som möjligt behöver förmedlas?

Exformation är ganska intressant, men kräver förvisso minst två medvetanden med en viss historik (minne) och en gemensam kontext mellan dem. Kanske går det att kombinera komprimering med någon form av exfrormation?

http://en.wikipedia.org/wiki/Exformation

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 25 feb 2011 05:07

freddemalte skrev:Det finns ytterligare en identitet som jag inte tagit upp innan och det är den unika identiteten, dvs att något kan enbart vara sig själv och inget annat. Vad jag avser här, med ”unik identitet” är då att om vi tänker oss att det på en planet långt bort finns en person som både till inre- och yttre identitet är oskiljaktig från mig, så är ändå den personen inte jag. På samma sätt med en bil med exakt samma kvantfysiska strukturella konfiguration som min bil kan ändå inte vara min bil då min bil är unik. ”Hemligheten” i detta är två faktorer. Tid och rum. Om ett fenomen A sker i tidpunkten t och på platsen Z så kan det inte finnas något annat fenomen som är identiskt med A utan att vara strukturellt likadant som A samt ske i tidpunkten t på platsen Z. Om något av dessa kriterier inte är uppfyllda är det andra fenomenet (låt oss kalla det A*) antagligen extremt likt, men dock inte identiskt med A.


Anta att fenomenet A är en person som "teleporterats icke-destruktivt", så att "originalet" finns kvar på sin ursprungliga plats medan en identisk kopia uppstått på en helt annan plats. I den mån både [de två exemplaren av A själva är identiska på två platser och/eller vid två tidpunkter] och [dessa A-exemplars omgivningar på dessa två platser och/eller vid dessa två tidpunkter är identiska med varandra], finns det väl inget sätt (ens teoretiskt) för något av de två exemplaren av A att avgöra om han är "originalet" eller "kopian"? Det finns alltså inte nödvändigtvis något som innebär att han är "originalet" snarare än "kopian" eller vice versa. Så fort något sker i honom eller i hans omgivning på ett annat sätt på den ena platsen än på den andra platsen, som förändrar något av exemplarens inre på ett unikt sätt, så att "kopian" inte längre är identisk med "originalet", behöver man inte längre försvara något påstående om att det i båda fallen skulle vara fråga om en och samma person. Och fram till en sådan händelse finns det å andra sidan inget sätt för något exemplaren att vederlägga tanken att han är originalet. Att utomstående kanske kan uppfatta det ena exemplaret som "originalet" och det andra som "kopian", det säger inte nödvändigtvis något om huruvida originalet är det enda av de två exemplaren som utgör en fortsättning på livet för den person som kopierats. Den frågan är ju inget som utomstående nödvändigtvis har svar på; de är ju inte den kopierade personen och kan alltså inte uppleva den kopierade personen inifrån och observera huruvida originalets teleporterande resulterar i att han fortsätter existera i form av sin kopia eller inte. Kanske är den tredje form av identitet som du pratar om inte nödvändig för att en person ska överleva som en och samma person över tid.

Dessutom tänker jag att även efter en liten förändring som gör de två exemplarens världar lite olika (i de två exemplarens upplevelse) kan "kopian" vara en i tillräcklig grad samma person som originalet, för att de två exemplaren ändå ska kunna med rätta betrakta sig själva som en och samma person och som, båda två, en fortsättning på livet för den som kopierats (ännu ett litet tag, om inte annat). Det kan liknas vid när jag förflyttar mig i rummet och samtidigt får en insikt, så att jag både förändras och börjar existera på en annan plats än tidigare. Jag är då att likna vid en kopia av mig på en annan plats, en kopia som därtill börjat utvecklas på ett lite annat sätt än jag själv. Förflyttning "som inte är teleportering", t.ex. den förflyttning vi gör under en helt vanlig promenad när vi tar ett steg framåt, kan tyckas ske steglöst, men om det stämmer att plancklängden är den minsta längdenheten som något kan förflytta sig, förflyttas man även vid sådan förflyttning "ryckigt", "icke-steglöst", d.v.s. teleporteringsmässigt, i den meningen att man från att befinna sig på en viss position går till att i nästa stund befinna sig minst en plancklängd bort, utan att någonsin färdas längs någon sträcka däremellan (om vi antar att en plancklängd inte kan delas i mindre bitar). Jag ser alltså inte varför "destruktiv teleportering" skulle döda medan en vanlig promenad normalt inte dödar.

Vi förflyttar oss, både i vardagen idag och vid framtida desktruktiv teleportering, som schackpjäserna i de första schackprogrammen för datorer, nämligen så att den pjäs man vill flytta försvinner från sin ursprungliga ruta och sedan uppstår på den ruta den "flyttar till", utan att någon gång befinna sig någonstans däremellan, snarare än så som vi tycker att schackpjäsen verkar förflyttas i verkliga livet, där det ser ut som att pjäsen rör sig mjukt och steglöst genom rummet.

Därmed ser jag ingen principiell skillnad, för min överlevnads del som person med en och samma identitet över tid, mellan destruktiv teleportering och att förflytta sig på vanligt sätt genom rummet.

Anta att du nu plötsligt skulle få veta att du bara är en kopia av den riktige freddemalte, att du bara existerat i några minuter, och att allt det du upplever dig ha minnen av från tiden fram till för några minuter sedan bara är implanterade, falska minnen. Du skulle då ändå fortsätta uppleva det som självklart att du levt i många år och inte bara i minuter. Varför skulle inte den känslan vara en bättre måttstock, på hur det verkligen ligger till med den saken, än det faktum att du bevisligen består av annan materia än "originalet freddemalte" och befinner dig på en annan plats än "originalet freddemalte"? Det är ju enbart just en sådan känsla som nu får dig att tro att du levt i många år snarare än t.ex. minuter. Även om man skulle bevisa för dig att du är en datorsimulation som "skapades" först för några minuter sedan, med heltigenom felaktiga minnen från tiden före det, skulle du ändå så starkt känslomässigt uppleva det som så självklart att du levat i många år, att det minnet (eller den känslan av minne, eller vad man nu vill kalla det) skulle segra i din inre diskussion om vem du ska anse dig vara och hur gammal du ska anse dig vara. Varför skulle du då inte även före en kopiering se på den blivande kopians kommande relation till din nuvarande existens på samma sätt - så att du även medan du bara finns i ett enda exemplar anser att kopians liv kommer att vara en fortsättning på ditt liv?

Om det är någon av dig och kopian som har "facit", så är det väl kopian - han vet ju, till skillnad från dig, hur det känns att vara en kopia av dig. Varför då inte, för din del, innan du skapat kopian och när du ska ta ställning till huruvida kopian när han blivit skapad kommer att vara en fortsättning på ditt liv, utgå från kopians känsla (den känsla kopian kommer att ha) beträffande huruvida han utgör en fortsättning på ditt liv?

Det är punkt 3 (den unika identiteten) som gör det hela särskilt lurigt, ty den går inte att ersätta och det är nog den du är ute efter i ditt tankeexperiment.


Nej, riktigt så är det inte. Om jag t.ex. skulle ha att välja mellan dessa två alternativ:

1) Jag förintas här och nu, och återskapas 1000 ljusår härifrån (med andra ord "destruktivt teleporteras" dit) utan att ha någon känsla av att ha förintats, lever lycklig där i en sekund, förintas där också, återskapas på ännu en ny plats, lever lycklig där i en sekund, förintas igen, och så vidare, utan avbrott, i tusen år, men kan under dessa tusen år utan hinder utvecklas som jag hade tänkt utvecklas, tack vare att förintandena aldrig upplevs som förintanden av mig, och tack vare att varje ny plats jag hamnar på är identisk med den förra, så att jag inte märker att jag teleporteras varje sekund.

2) Jag förvandlas väldigt gradvis och sakta till dig, molekyl för molekyl, under ett års tid, och lever därefter som dig i tusen år.

...skulle jag mycket väl kunna tänka mig att föredra 1 framför 2, t.ex. om jag inte tror att jag skulle fatta lika bra beslut efter att ha gradvis förvandlats till dig som om jag fortsätter utvecklas på det sätt jag själv vill utvecklas.

Detta talar emot att jag skulle se din tredje sorts identitet som den viktiga. Här struntar jag ju i att jag blir förintad och att någon som "bara" är helt identisk med mig uppstår på en helt annan plats och lever vidare som mig.

(Jag har funderat över om man inte kunde utnyttja det här sättet för identitet att fungera på, till att bli förmögen. Man skulle kunna försöka hypnotisera sig till att tro att man är mångmiljardär. Om man på det sättet lyckas bli helt övertygad om att man är mångmiljardär, kan man tänkas vara i tillräcklig grad identisk med kopior av en på andra håll i universum som har samma föreställning om sin ekonomi men av ett helt annat skäl, nämligen skälet att de verkligen är mångmiljardärer. Man skulle i princip kunna genom hypnos (om den är riktigt kraftfull) få vilken fantasi som helst att bli verklighet. Tänkte jag ett tag. Men sedan insåg jag att i samma utsträckning som jag väljer att hypnotisera mig till att tro att jag är förmögen, i samma utsträckning minskar jag också sannolikheten för att anledningen, till att ett identiskt exemplar av mig, vilket som helst (vi kan säga "det genomsnittliga identiska exemplaret av mig" (eller "i förmögenhetshänseende medianen" av mina identiska exemplar?)), tror att han är förmögen, är att han verkligen är förmögen, snarare än på grund av att han hypnotiserat sig till att tro det. Så den gubben går inte, tyvärr. Och vad trodde jag, trodde jag att jag skulle kunna lura universum?...)

Vad gäller hybriderna så tycker jag att din argumentation håller - har det föresten slagit dig någon gång att du kanske råkar vara ett extremt undantag - som helt enkelt är helt ensam om att vara medveten?


Ja, för länge sedan, men en sådan teori tycks mig inte gå ihop med Ockhams rakkniv. Låt oss fråga oss samma sak om tarmar som om medvetandet. Anta att jag levde på stenåldern och att jag just fällt ett stort rovdjur som dock under sin strid med mig lyckats slita upp min mage så att mina tarmar nu hänger ut ur min vidöppna mage. Jag skulle då veta att jag har tarmar (även om jag kanske skulle kalla dem något annat än tarmar, t.ex. "ugh"). Skulle jag därmed ha anledning att tro att även andra människor har tarmar, även om jag aldrig sett någon annan människas tarmar? Ja. Det vore rimligare än att anta att jag vore den enda som har tarmar. Det vore rimligt att anta att anledningen till att jag aldrig sett några andra människotarmar än mina egna är att jag aldrig träffat på någon annan människa som haft uppsliten mage, snarare än att anledningen till att jag aldrig sett några andra tarmar än mina egna är att ingen annan människa än jag har tarmar. Alla synliga kroppsdelar som jag har tycks ju även andra människor ha. Varför skulle de då inte ha även tarmar, när det visar sig att jag har tarmar? Inte för att jag skulle finna det lägligt med sådana här funderingar om jag just fått mina tarmar utslitna, men bortsett från det ser jag inget fel på resonemanget. Man bör anta att andra är som man själv även när det gäller medvetande, liksom när det gäller tarmar, eftersom andra människor tycks vara som man själv på så många sätt, och eftersom det inte tycks finnas någon anledning att misstänka att medvetande skulle utgöra något undantag från den till synes allmängiltiga regeln att människor är som man själv "på sätt efter sätt".

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 25 feb 2011 09:55

Hej Justin

Sorry, jag skrev fel! Jag menar alternativ 2 såklart ;-)

Men du skrev inte all text förgäves för den var intressant ändå! ;-)

Jag ändrar inte mitt tidigare inlägg eftersom ditt inlägg efter kommer att framstå helt konstigt då! (om någon annan nu orkar läsa allt vi har skrivit).

Jag förstår din liknelse mad tarmarna vs. medvetandet, men betänk då att man också skulle kunna rada upp massor av fenomen som enbart enskilda människor får vara med om / bevittna - det kan vara allt från sjukdomstillstånd, till personliga egenheter eller detaljer i livet, tänk om ditt medvetande råkar vara ett sådant (ovanligt) fenomen?

Men men, det är inte så viktigt - bara en underhållande tanke.

Ja, visst är det så, att jag kanske bara har levt en nanosekund eller en placktid (helt omöjligt att avgöra). Hela mitt liv kanske enbart utgör en lopp av den plancktiden? En plancktid innehållande minnet av ett liv och känslan av att jag kommer leva vidare. Kanske är hela universum, eller världen bara ett sådant kort moment och inget annat?

Vänligen

Fredrik


PS. Jag återkommer (förhoppningsvis) med ett längre svar senare! DS.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 27 feb 2011 22:06

freddemalte skrev:Jag förstår din liknelse mad tarmarna vs. medvetandet, men betänk då att man också skulle kunna rada upp massor av fenomen som enbart enskilda människor får vara med om / bevittna - det kan vara allt från sjukdomstillstånd, till personliga egenheter eller detaljer i livet, tänk om ditt medvetande råkar vara ett sådant (ovanligt) fenomen?

Men men, det är inte så viktigt - bara en underhållande tanke.


(Var inte så anspråkslös! Mitt intryck av din invändning är att den mycket väl kan vara viktig!)

Anta att jag har träffat Greta Garbo. De flesta människor som lever idag har inte träffat Greta Garbo. Jag bör inte tro att bara för att jag känt exakt den känsla jag kände som effekt av att träffa Greta Garbo så har alla människor känt exakt den känslan. Men jag kan ändå ha goda skäl att anta att de flesta människor fått ganska liknande känslor, av (i de flesta fall) andra händelser istället. På liknande sätt kan jag ha goda skäl att anta att en stor andel av de som råkar slå lilltån hårt i dörrgaveln svär och tar sig om lilltån på ett sätt som liknar mitt sätt att reagera på samma sorts händelse, även om ingen reagerar på exakt samma sätt som jag på den händelsen. På samma sätt: du kan inte veta att alla upplever sitt medvetande på exakt samma sätt som du upplever ditt, men du har ändå goda skäl att anta att de flesta upplever sitt medvetande på ungefär samma sätt som du upplever ditt. Och det kan mycket väl vara tillräckligt "för våra syften".

Ja, visst är det så, att jag kanske bara har levt en nanosekund eller en placktid (helt omöjligt att avgöra). Hela mitt liv kanske enbart utgör en lopp av den plancktiden? En plancktid innehållande minnet av ett liv och känslan av att jag kommer leva vidare. Kanske är hela universum, eller världen bara ett sådant kort moment och inget annat?


Rent hypotetiskt kan det förstås tänkas att vi bara existerar under en plancktid. Men om det är så, vad har vi då att vinna på att utgå från att det är så? Inget. Vi kan ju då inte påverka vår framtid, ens med våra val av hypoteser. Vi kan inte ens göra några val av hypoteser (som vi inte redan "gör" under den plancktid som är den enda vi existerar under och vars händelseförlopp vi ändå inte kan förändra). Hur sannolikt det än är, eller vore, att vi bara existerar/de i en plancktid, har vi, eller skulle vi ha, noll att vinna på att utgå från att det är så, och potentiellt något att vinna på att utgå från att det inte är så (vi kan ju nämligen inte vara exakt 100% befogat exakt 100% säkra på att det är så, och alltså avgörs frågan enbart av hur vi bör tänka, besluta och handla givet antagandet att vi i verkligheten befinner oss i något av de tänkbara scenarior där det inte är så att vi existerar i endast en plancktid). Låt oss därför inte alls fästa någon vikt vid möjligheten att vi existerar under endast en plancktid. Det kan ju inte vara bra att fästa någon vikt vid garanterat fullständigt improduktiva hypoteser, eller hur?

Låt oss, istället för en plancktid, anta att vi existerar i endast en sekund istället. Vad har vi att vinna på att utgå från att vi bara existerar i en sekund? Inte mycket. Det tar nästan en sekund att fatta ett beslut, och efter det ska du dessutom ha tid att skörda frukterna av beslutet, för att det (utifrån rationell egoism sett) ska kunna spela någon roll för dig vad du fattade för beslut. Om du inte är en rationell egoist utan t.ex. utilitarist istället, måste du fråga dig hur sannolikt det är att, om du existerar i endast en sekund, andra skulle existera så värst mycket längre, de. Inte särskilt sannolikt, va? Jag menar, varför anta att man utgör ett undantag snarare än ett representativt exemplar av medveten varelse?* Scenarior där vi existerar i endast en sekund eller två, eller något i den storleksordningen, tycks mig inte särskilt relevanta, eftersom vi i de scenariorna inte kan påverka särskilt mycket av vare sig vår egen eller andras framtid, med våra beslut. Desto mer relevanta är de scenarior där vi existerar mycket längre än så. Det tycks mig därmed rimligt att anta att ju längre framtid en given hypotes ger att vi har, desto mer vikt bör man lägga vid frågan vilken sorts handlande man bör satsa på om den hypotesen är sann. Extrapolera denna logik, och du får slutsatsen att vi allra helst bör utgå från att vi har oändligt långt liv.

*) Här kommer jag på en invändning mot mitt eget resonemang. Liksom det mesta tycks vara fördelat i Bell-kurvor, torde kanske det troligaste, i ett genomsnittligt scenario där du existerar i endast en sekund, vara att de flesta medvetna varelser visserligen existerar i ungefär en sekund, de också, eller något i den storleksordningen, typ 0,1 till 10 sekunder eller så - men att det även torde finnas en och annan varelse som existerar i en tidsrymd väldigt långt bort från det, så att t.ex. nästan alla universums varelser existerar i 0,1-2 sekunder medan en googoltedel av oss existerar i t.ex. en googol år eller mer. Och då kan det, utifrån utilitaristisk synvinkel, vara väl värt att du agerar så att de där visserligen relativt få individerna som har i storleksordningen en googol år framför sig får en något bättre googol år framför sig än vad de annars skulle ha fått, även om du inte nämnvärt kan påverka din egen framtid eller framtiden för 99,999% av de övriga existerande individerna i universum. Resonemanget i föregående stycke kan alltså tyckas ge slutsatsen att självuppoffrande utilitarism, snarare än rationell egoism, är vad vi bör hänge oss åt. Men denna "självuppoffrande" utilitarism är endast kortsiktigt självuppoffrande, eftersom "what goes around comes around". Ju mer vi ökar chanserna för existens för potentiella framtida generationer av t.ex. mänskligheten, desto mer ökar vi indirekt antalet identiska exemplar av oss själva, hur kortvariga våra liv än är. Detta eftersom det kommer att (statistiskt sett) framställas fler identiska exemplar av oss själva ju fler och mer intelligenta civilisationer som kan skapa identiska kopior av oss som det finns per position i rumtiden (hur utspridda intelligenta civilisationer än är i rumtiden, inklusive i tidsdimensionen). Om du bara existerar i en sekund, ingår väl det faktum, att du bara existerar i en sekund, i själva definitionen av vem du är, och då är, vad jag kan se, det enda sätt, på vilket du möjligen kan avsevärt "förbättra" ditt liv, att öka/maximera antalet identiska exemplar av den du är. Kan du inte utvecklas bortom den sekund du varar i, kan du åtminstone se till att den sekunden finns "så mycket som möjligt" i universum (d.v.s. i så många exemplar som möjligt per rumtidsenhet).


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 23 och 0 gäster