freddemalte skrev:Huruvida det kan uppkomma skiftningar, ändringar och anomalier på olika nivåer låter jag vara osagt, men det går säkert att starta med algoritmer och ekvationer som leder till det! Ditt exempel var mycket intressant och visar på att man inte ska dra förhastade slutsatser om saker och ting! Anledningen till att jag tog upp fraktaler i mitt inlägg var mest därför att de ger en både cool och tydligt visualisering av vad jag vill förmedla – nämligen den eviga zoomningen!
Jag ser en himmelsvid skillnad mellan ett universum där något ändligt upprepar sig identiskt i oändlighet och ett universum där det mesta upprepar sig som identiska fraktaler men där det då och då (med ändligt stora mellanrum) sker nya skiftningar som aldrig skett förut, och det aldrig upphör att ske nya skiftningar, i oändlighet. Jag ser en mycket större skillnad mellan dessa två universumsorter än mellan ett universum av den sistnämnda sorten (fraktaler men med små skiftningar då och då) och ett universum där saker inte alls upprepar sig som fraktaler utan det t.ex. bara kaotiskt sker nya saker hela tiden. Detta eftersom de två sistnämnda universumsorterna möjliggör oändligt mycket olika "grejer" med tiden, medan den förstnämnda universumsorten inte gör det.
Därför finner jag ditt fraktalargument felfokuserande, särskilt som du inte verkar ha bestämt dig för om det är en och samma ändliga mängd grejer som upprepas på identiskt sätt gång på gång i oändlighet eller om det ständigt sker variation. Det jag finner relevant är huruvida det äger rum oändligt mycket olika grejer med tiden, inte huruvida något upprepas identiskt en väldig massa gånger (mellan de eventuella variationerna).
Men visst skulle det väl kunna ”haka upp sig” ändå så att det blir upprepning till syvende och sist . . . men som sagt det är inget som bör följa med nödvändighet!
Hur kan universum "haka upp sig"
för gott, så länge slump på kvantnivån alltid har potential att ställa till med förändring? Hur liten chans det än är i varje enskilt ögonblick för att kvantfluktuationer ska råka rubba universums upphakning (efter att universum hakat upp sig), måste den chansen multipliceras med oändligheten, om universum vara oändligt länge. För att universum ska kunna förbli upphakat för all framtid måste chansen för kvantfluktuationer alltså någon gång bli exakt noll, för all framtid. Att kvantfluktuationer vid något tillfälle inom ändlig tid från nu sätts ur spel för oändligt lång tid från och med det. Hur stor sannolikhet tillmäter fysikerna det, någon som vet? Tanken att universum kan haka upp sig för all framtid tycks mig inte gå ihop med fysikernas nuvarande världsbild. (Vilket i och för sig inte nödvändigtvis innebär att den är fel.)
Svårt att föreställa sig det med! Att något skulle vara odelbart . . .
Man kan tänka sig att inget är odelbart, d.v.s. att det inte finns någon materiens minsta beståndsdel, men att plancklängden ändå är en rimlig nedre gräns vid diskussioner om AI och allt annat vi människor kan hitta på inom överskådlig framtid, eftersom det ändå inte är någon som vet hur man kontrollerar så små materiebitar som en plancklängd. Rimligen har inte heller vår evolution "lärt sig" kontrollera så små bitar, så rimligen är vad som sker på någon enskild plats som är mindre än en plancklängd aldrig avgörande för vad någon människa känner/tänker. Därmed torde det heller inte vara avgörande för
att vi människor känner/tänker. Om en förändring mindre än en plancklängd inte kan få mig att tänka på en grön elefant istället för på en rosa elefant (vilket väl är högst troligt), hur skulle då en förändring mindre än en plancklängd kunna få mig från att inte tänka alls till att tänka något vad som helst? Samma sak med känslor, tänker jag. Om en förändring mindre än en plancklängd inte kan få mig att känna mig förnimbart lyckligare än vad jag känner mig nu, hur skulle då en förändring mindre än en plancklängd kunna få mig från att inte känna något alls till att känna något vad som helst? Detta talar för att förekomsten av känslor och tankar i oss människor inte är i någon väsentlig grad beroende av att sådant som endast sker "under plancklängdsnivån". Därmed har "kaninhåls"-invändningen mot möjligheten att bygga sentient AI inte någon tyngd, tycks det mig.
Ja det är sannolikt något som AI-forskarna får studera fram vad det lider. Som sagt, för att emulera de mest grundläggande funktionerna räcker säkert P-nivån gott och väl . . . men vad gäller ”det mentala” får vi helt enkelt gissa än så länge.
Jag skulle inte kalla det gissa. Se ovan.
Nä, Justin jag kan inte veta om andra varelser har ett medvetande eller upplevande utan enbart anta det, precis som med en AI-enhet som klarar alla tänkbara T-test! Jag har enbart tillgång till mitt eget förstapersonsperspektiv. Så, som sagt, hur ska AI-forskaren veta att denne har lyckats? Verkar inte vara det lättaste. AI-forskaren kan enbart göra antagandet att om AI-enheten visar upp ett beteende som är av samma klass som människors så är den kanske i samma mentala tillstånd som AI-forskaren själv erfar (om nu denne upplever själv?).
Vad jag försökte säga var att eftersom vi på grund av likheter i beteende är nästan helt säkra på att andra människor har medvetande och upplevande trots att vi inte har någon förstahandserfarenhet av att de har det, bör vi av motsvarande skäl (på grund av likheter i beteende) vara nästan säkra på att en AI också har medvetande och upplevande, om den på alla sätt uppvisar samma beteende som en människa. Att den vid obduktion skulle visa sig ha elektronik där vi har biologisk hjärnsubstans kan tyckas tala emot det, men redan som barn - innan vi får veta något om vad som finns i en människohjärna - är vi övertygade om att andra människor har medvetande och upplevande, så det tycks mig vara ad hoc och oberättigat att vara särskilt skeptisk till att AI kan ha medvetande bara för att vad man hittar när man obducerar en människohjärna skiljer sig från vad AI:ns hårdvara skulle bestå av.
Föreställ dig en diskussion mellan en åttaåring och hans far i en framtid där AI nyligen uppnått fullt mänsklig nivå på det sociala området:
- Har du gjort dina läxor, pojk?
- Ja. Aida blev glad!
- Bra, men egentligen kände hon ingenting, hon är bara programmerad att
se glad
ut när du gör läxorna.
- Men hon ser ju lika glad ut som du när du ser glad ut! Är du också programmerad, pappa?
- Ja, på sätt och vis, av mina gener, men jag har känslor, det har inte Aida.
- Hur vet du att Aida inte har känslor?
- Hon består bara av elektronik, vi består av biologi.
- Men om Aida kan se lika glad ut som du, verkar det ju som att elektronik är lika bra på att känna känslor som biologi är!
Nä, det finns inget som tyder på att upplevandet med nödvändighet är förbehållet komplexa former av biologisk vävnad. Det kan kanske till och med vara så att när input och output är i funktion á la en videokamera som detekterar något (t.ex. de våglängder som vi lärt oss kalla rött), så kanske det är detsamma som videoutrustningens upplevande av den våglängden. Utrustningen råkar dock sakna andra komponenter så som minnen och analys etc, men ”kvaliat” (eng. Qualia) kanske finns där? Om jag från barnsben hade fått lära mig att ”bilar är upplevande och kännande varelser” så hade jag nog aldrig haft någon anledning att betvivla det genom att bara studera dem. Det uppvisar flera av de karaktärsdrag som t.ex. vissa insekter eller andra smådjur gör. Så det där är inte så enkelt. Om nu insekter och smådjur har ett "upplevande"?
David deGrazia beskriver i sin bok "Taking animals seriously" fyra olika skäl som han anser tillsammans ger vid handen att insekter med största sannolikhet inte kan känna något. Man har bland annat utfört experiment där en sexbent insekt fått ett ben kapat och därefter bara gått runt i cirklar i det kapade benets riktning, något man tolkar som att den inte känner att benet är av, med tanke på att den annars skulle ha börjat omfördela kraft över sina återstående ben så som skulle krävas för att kunna gå rakt fram. Å andra sidan kanske den inte har intelligens nog att tänka ut en sådan lösning, men å tredje sidan kan man undra varför evolutionen skulle ha utrustat den med känsel om den nu på grund av brist på intelligens ändå inte har någon nytta av att ha känsel.
Om insekter, bilar, kameror, etc, inte har känslor, vore det moraliskt fel att tro att de har känslor, för det skulle få oss att ägna en massa tid och resurser åt att undvika att åsamka insekter och andra icke-sentienta varelser och föremål lidande, så att vi fick mindre tid och resurser över till att maximera vår egen och andra människors lycka.
Oavsett om en AI som på alla sätt tycks ha känslor verkligen har känslor eller inte, kommer man nog ganska snabbt att märka att den mest framgångsrika strategin för kommunikation med en sådan AI är att
utgå från att den har känslor. Det kommer dessutom att
kännas fel att t.ex. säga elaka saker till en sådan AI, även för människor som säger sig vara övertygade om att AI inte kan ha känslor. En del som inte anser djur ha några som helst rättigheter är emot djurmisshandel av ett helt annat skäl än att djuret skulle ha rätt att slippa bli misshandlat: djurmisshandel påverkar människor negativt. På samma sätt kommer det att bli med AI: man kommer att stifta lagar för hur AI får behandlas, inte nödvändigtvis för att man tror att AI kan känna något, men för att man befarar att människor, om de fick bete sig hur som helst mot AI som på alla sätt verkar vara mänsklig, kan bli farliga för människor.
Det kan finnas skäl att avsiktligt försöka bygga en del AI sådan att den i så hög grad som möjligt liknar en människa men ändå inte kan känna något. Ett användningsområde skulle kunna vara att de människor som utbildar sig till militär, polis, psykvårdare och liknande, och i sitt arbete måste kunna oskadliggöra farliga människor, kan träna sig på en sådan robot (som är maximalt lik en människa men saknar känslor) utan risk för att orsaka lidande, och ändå lära sig hur en människa kan tänkas komma att göra motstånd och hur man ska göra då. Ett annat användningsområde är sex. Tänk vad många prostituerade som skulle "slippa" sälja sina kroppar (eller blir arbetslösa, beroende på hur man ser det) om det började masstillverkas billiga robotar som såg ut precis som de vackraste kvinnliga fotomodellerna på jorden, rörde sig och pratade som de mest underbara kvinnor, hade hud som kändes precis som kvinnohud, och även verkade vara lika känsliga som kvinnor - men inte kände något! Tänk vad mycket lidande som skulle kunna undvikas, om de män, som nu köper sex, köpte och hade sex med sådana robotar istället!
(Observera att även om människor bör ha rätt att köpa och sälja sex med varandra som de vill, finns likafullt en hel del lidande i den branschen. Att man bör eliminera det lidandet genom att ersätta sexarbetarna med robotar när det blir ekonomiskt försvarbart är inte konstigare än att det är bra att man redan börjat ersätta mänskliga städare, löpandebandsarbetare m.m. med robotar.)