Okunnig skrev:Ursäkta, jag menade "Överleva döden" så som att död fysiskt sett, för att leva vidare som en själ. Jag erkänner dock att jag borde ha varit tydligare i mitt påstående. Dock skulle jag vilja påpeka i ditt senare exempel, att återskapa människor som har dött, inte innebär att den ursprungliga identiteten existerar, utan enbart att en exakt kopia av den existerar. Poängen ligger i att ursprungsmänniskans uppfattning av händelseförlopp har blivit helt avbruten och återupptas inte igen.
Hur vet du att det är så? Kanske utgörs din överlevnad bara av att det finns "någon som du" någonstans, snarare än att utgöras av att en viss specifik materia på en viss plats (materia som dessutom inte förflyttas alltför snabbt (vad nu "alltför" snabbt vore)) fortsätter att kontinuerligt (hur kontinuerligt förresten?) vara organiserad i det mönster som får dig att identifiera [materien i detta mönster] som dig?
Det mönster som dina partiklar är organiserade i, och som gör att du identifierar dina partiklar som dig, förändras hela tiden, genom att du får nya erfarenheter och upplevelser, utvecklas, lär dig saker och ting, tänker nya tankar, känner nya känslor etc. Finns det någon gräns för hur kraftigt det mönstret får förändras från en sekund till nästa, om du ska överleva? Om du inom loppet av en sekund skulle förvandlas från den du är nu till den du kommer att vara om ett år - men utan att fler partiklar än nödvändigt i dig byts ut mot andra partiklar (anta att dina befintliga partiklar i största möjliga utsträckning bara omorganiseras, inom loppet av en sekund) - skulle du dö då, och en helt annan person (som bara
tror sig ha varit du) ta din plats? Skulle det hänga på om allt som skulle ha skett under det "överhoppade" året sker i uppsnabbad hastighet under den där sekunden eller om varje partikel istället tar den snabbaste vägen till den plats där den ska vara för att dina partiklar ska komma att efter en sekund utgöra den du skulle vara om ett år?
Cellers återvinning eller liknande är dock ett närliggande fenomen, så det är helt okej att ta upp fenomenet. Dock vill jag påpeka här att även om många av hjärncellernas molekyler byts ut genom tex metabolism, så finns det molekyler som aldrig byts ut, så som alla atomer i vårt DNA, alltså kromosonerna. De är statiska, förutom i undantagsfall då en DNA sekvens kan skadas av muterande agenter, så som oxiderande kemikalier eller radioaktiv strålning med mera. Detta är dock inte det samma som den normala utbyte av DNA atomer i resten av kroppen, där celler fördelar sig och sedan dör.
1) Tror du verkligen att
om även de där relativt få molekylerna, som nu kanske aldrig byts ut,
skulle bytas ut inom loppet av ett människoliv, så skulle den människa som molekylerna är en del av dö? När skulle i så fall en sådan människa dö? När den första av dessa molekyler byts ut? När den andra av dem byts ut? Den tredje? Osv... Eller kanske först när den sista av dem byts ut? Hur som helst skulle den människans död, i sådant fall, bero på utbytandet av en enda molekyl. Är det verkligen rimligt att anta det?
2) Även om vissa molekyler i oss aldrig byts ut under vår livstid, byts alla
elementarpartiklar som alla dessa molekyler består av ut under vår livstid. Jag ser inte varför molekylerna skulle vara det relevanta, varför inte snarare elementarpartiklarna, som ju molekylerna kan reduceras till?
Är det inte en direkt nödvändighet att objektet ska omvandlas till ren information för att överhuvudtaget kulla kallas teleportering?
Nej. En person som blir teleporterad omvandlas inte till
ren (i betydelsen
enbart) information. Informationen om mig är inte allt som behöver existera för att jag ska existera. Om man skulle försöka teleportera mig, men teleporteringsapparaten på avsändarplatsen (varifrån jag ska teleporteras) skulle skicka informationen om mig rakt in i ett svart hål istället för till någon apparat som kan återskapa min kropp, och om originalet skulle förstöras, skulle det inte ske någon fullbordad teleportering av mig, utan jag skulle dö (om vi för resonemangets skull antar att det i övrigt aldrig någonsin någonstans därefter kommer att finnas någon kopia av mig eller på något annat sätt någon fortsättning på mitt liv). I ett svart hål finns nämligen ingen apparat som tar emot den skickade informationen, utan det svarta hålet skulle bara sluka de vågor som informationen färdas i form av, och informationen skulle gå förlorad för alltid. Samma sak om informationen bara fortsätter färdas genom yttre rymden i evighet utan att någon apparat någonsin fångar upp den och gör något av den. Misstaget du gör är att du tänker att man "omvandlas till ren information" när man teleporteras. Man omvandlas inte överhuvudtaget. Man
beskrivs med ren information vid teleporteringen, för att sedan kunna fortsätta existera i form av annan materia än man före teleporteringen existerade i form av. Det enda som förflyttas vid teleporteringen är en
beskrivning av en. Som med alla beskrivningar, måste beskrivningen tolkas på rätt sätt för att komma till sin rätt. Endast en korrekt byggd apparat på den mottagande platsen kan tolka beskrivningen på rätt sätt och utifrån beskrivningen skapa en materiekonstellation i form av vilken man fortsätter leva.
Annars talar vi ju om ren fysisk förflyttning över tid, så som att jag promenerar ifrån rum A till rum B. Det räknas väl ändå inte som teleportering?
Nja, det beror på. Det kan tänkas att
all ren fysisk förflyttning i grunden är teleportering. Vi kanske lever i en datorsimulation, där allt inklusive vi är uppdelat i bitar. Då teleporteras vi redan nu, dock mycket kort sträcka för varje ögonblick.
Din kommentar om fryst ögonblicksbild demonstrerar dock väl vad jag menar, för det är just denna frysta tillstånd som jag menar är en permanent död för original personen.
Jag ser inte varför den skulle vara en
permanent död. I en "fryst ögonblicksbild" sker ingen förändring, och där ingen förändring sker går ingen tid, och därför upptar en fryst ögonblicksbild ingen tid och kan alltså inte "hugga av" en persons existens, eftersom en persons existens är något som sker i kraft av att tid
förflyter.
Jämför: Skulle kontinuumet mellan talet 0 och talet 1 bli "avhugget" om man tog bort ett av de reella tal det kontinuumet består av? Anta att man skulle ta bort det reella talet X, som är större än 0 och mindre än 1. Skulle då det då uppstå ett "glapp" mellan de två reella tal som utgjorde talet X:s närmaste två "grannar" i kontinuumet? Nej, för dessa två tal ligger oändligt nära varandra även när X är borttaget.
Eller för att använda ditt dataprogram exempel: Medans programmet körs har den sin egen identitet. Men när programmet sparas och avslutas och sparas som rå information har den dött, och dess uppfattning av händelseförlopp är permanent borta. Nästa gång du kör programmet skapas en exakt kopia av den förra körningen, men inte samma program som kördes förut.
Man brukar väl tvärtom anse att det är
samma program som körs efter att datorn varit avstängd, om körandet av programmet tar vid där programmet slutade köras innan datorn stängdes av senast.
Okunnig skrev:Med andra ord: Din upplevelse av verkligheten, drömmar, kärlek osv, kommer permanent upphöra när du dör. En kopia av dig kommer dock tro att den har funnits ända sedan dagen du föddes.
Jag ser inget som talar för att så skulle vara fallet. Kopian kommer att uppleva sig ha varit jag. Det talar, om något, för att kopian faktiskt
har varit jag. Det vill säga att personskap fungerar på det sättet att det, för att jag ska finnas, räcker med att "någon sådan som jag" finns någonstans.
Justin Case skrev:Om den tror det, vad finns det då för skäl för oss andra att tro att den har fel? ........
För även om personen som har blivit teleporterad inte är medveten om det, är vi medvetna om det och även medvetna om att original personens upplevelse av händelseförlopp har avbryts.
Din medvetandeström avbryts vid drömlös sömn varje gång du sover, och av nedsövning inför operation, men du skulle nog inte säga att man dör av dessa händelser. Detta trots att det som sker där kan liknas vid vad som sker när man stänger av en dator: ett program lagras för att man ska kunna fortsätta köra det vid ett senare tillfälle. Som sagt brukar man väl anse att det är
samma program som körs efter att datorn varit avstängd, om körandet av programmet tar vid där programmet slutade köras innan datorn stängdes av senast.