Rafael skrev:ne för att gå runt med ett fånigt leende på läpparna krävs ju att man har en anledning att gå runt med ett fånigt leende på läpparna
Det är det som är paradoxen. Att "noll-läget" inte är ett noll-läge. Jag har haft förmånen att kortare perioder fått vistas i tillstånd där a) extremt mycket "conditioning" är satt ur spel b) jag fungerat mycket bättre än normalt.
Jag har grubblat en hel del om hur det kan komma sig och har en förklaringsmodell som jag håller för mig själv än så länge. Låt oss säga så här att tillståndet inte är baserat på neurologi.
Rafael skrev:Att komma ur allt det som "vi" definierar som subjektets bojor (åtminstone delvis) torde ju vara varken definiera något som bra eller dåligt. Både lycka och olycka försvinner.
Det är helt riktigt, och obehagligt. Själva grunden för din motivation kan ryckas undan och man står med en tomhet. Illusionen är genomskådad, vilket innebär att man inte kan gå tillbaks heller. Pandoras box är öppnad. Men på något sätt så landar man på en ny grund, efter en dag, en vecka en månad, där något får en djupare mening. Tills det är dags för nästa käftsmäll.
Rafael skrev:Det är väldigt lätt att lura sig själv, man kan till och med hävda att hur man än gör så kanske man lurar sig själv. Jag kan ju vara ärlig och anta att anledningen till att jag skriver detta är (åtminstone delvis) den tillfredställelse det ger att ge utlopp för mina tankar och visa vad jag vet. Men, varför skriver jag nu detta? Är det för att jag vill visa min insikt om min insikt? Man kan fortsätta i all evighet.
Ja. Enda vägen ut är transcendens. Att gå ut/över "problemet". Och inte tycka att man var duktig som gjorde det, för vips så startar karusellen igen. Det dilemmat du beskriver är vanligt, jag har hört det från flera källor och upplevt det själv många gånger. Man tar egot på bar gärning, väljer ett annat alternativ. Men så fort man BERÄTTAR om det så har egot fått ny näring. Och loopen startar.
Jag gillar inte alls att skriva eller tala om "andliga" ting då det är en så fin balansgång mellan att dela med sig av en upplevelse/insikt jämte att stoltsera/briljera.
Rafael skrev:Det du skriver om är ju en livsfilosofi, men att "cleanse the doors of perception" (Blake) är ju inte någon livets filosofi. Det är ett försök att ge upp begäret och viljan, att närma sig evigheten, ett anamande av död.
Väl formulerat
Rafael skrev:Detta går inte helt om man vill leva, för då kan man inte vara helt död. Men man kan sträva mot vad man nu vill kalla det, nirvana eller annat. Och självklart kan man tro sig ha uppnått detta tillstånd, men man kanske egentligen bara har uppnått sin tro om att ha uppnått tillståndet.
När man knullat, då vet man. Praktik - reella resultat, tro behövs bara för att investera tid i nästa steg. Det är ingen tävlan och inga meriter. Allt jobb görs för din egen skull. Jag målade utedasset - so what? Att skala bort egot är det mest egoistiska man kan göra. Paradox.
Det finns filosofier som tar vid där Buddhismen slutar.
Shiva
