Tack!Marko skrev:Fredrik,
Jo jag är med på det du säger, och det är kul att läsa det du skriver.
Jag reducerar ner det till, "möjlig att uppleva"
Denna upplevelse går att nå, via olika vägar.
så idag tar jag nog buss 42 till lyckan : )
Fast, varför ta en omväg med att resa, då den upplevs på plats.
Jo, jag håller med dig - mycket av trivseln i ens liv handlar nog om att se det vackra, sköna och underbara i det man står inför istället för att ständigt gå och leta efter det då man, dels antagligen inte riktigt vet vad man letar efter, dels antagligen inte har det lika bra när man just måste leta som när man bara åtnjuter det som är. Men det är väl en balansgång mellan att uppskatta livets små ting i vardagen och att sträva efter nya intressanta upplevelser och förverkliga vissa fantasier och drömmar . . . en slags "livskonst" som man delvis kanske kan träna upp (ungefär som att man kan träna andra förmågor), delvis har en "medfödd" benägenhet eller läggning för . . . för egen del känner jag att jag ibland måste arbeta med att hålla undan negativa tankar och faktiskt se på världen med kreativa, fascinerade och nyfikna ögon och ju mer jag klarar detta desto mindre energi måste jag lägga på det. Det är så att säga ”lätt att gå i fällan” att bli hemmablind och vänja sig vid allt som sker i ens vardag, alla platser man erfar och saker som sker och ta dessa så för givna att de slutligen blir ointressanta eller förlorar sin betydelse i termer av njutning eller glädje, vilket då gör det lättare och tydligare för ”de saker man ogillar” att tränga igenom som just tråkiga och ointressanta! Har man då lite otur fastnar man i denna mörka syn på livet och vardagen och uppskattar inte ens andra människors närvaro eller de saker som man faktiskt har.
I hemmabildheten ingår t.ex. (obs! exempel som gäller just för mig) att man ställer sig aningen likgiltig till följande fenomen:
- Att jag är något sånär frisk och slipper vissa plågor
- Att mitt intellekt är i behåll och att man kan minnas saker
- Alla kroppsdelar i behåll
- Kan röra mig obehindrat
- Fungerande talförmåga
- Ekonomisk och materiell ok
- Nära och kära som jag har omkring mig
- Ett roligt arbete
Etc . . . .
Trots allt detta och mycket till kan jag alltså hamna i stunder då jag tycker att något fattas mig och då gäller det att vara ”kapabel” att vända på det egna tänkandet och att försöka (iden mån det går) vrida sin uppmärksamhet mot just alla de saker som faktiskt är bra!
Jag ställer mig sällan (eller rättare sagt aldrig) frågan : ”Vad är meningen med livet?” eller ”Vad är livets mening?” etc, då jag till viss del upplever den frågan som både ”felställd” och väldigt luddig då både begreppen ”Liv” och ”Mening” kan uttolkas så olika beroende på kontext etc.
Det jag dock, ibland, frågar mig (mest filsofiskt, men även rent existentiellt) är: ”Vad gör livet värt att leva?”, ty den frågan är mer konkret för mig vad gäller dess betydelse samt att jag kan sätta den i relation till sin negation som då blir: ”Inget gör livet värt att leva”.
När jag ställer den frågan till mig själv, kommer jag på så mycket saker att jag inte ens vet hur jag ska sluta räkna upp dem . . . så om jag ska försöka acceptera frågeställningen om ”Meningen med livet” som en adekvat fråga, blir mitt svar det svar jag får fram när jag ställer mig frågan ”Vad gör livet värt att leva?”, och nu till sensmoralen (eller slutklämmen):
De svar jag kommer på när jag frågar mig den frågan (”Vad gör livet värt att leva?”) är just de fenomen som jag även kan koppla till: ”Det som gör mig lycklig!”
Hälsar Fredrik
PS. Och så en liten smårolig video från TED:
<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/6JpqxHCDctw" frameborder="0"></iframe>
Sen är ju allt sådant som har med vårt känsloliv så olika för oss alla: Ta bara Eric Clapton, som uppenbarligen blir lycklig av att skapa en egen Ferrari för 32 miljoner kronor . . . men å andra sidan förlorade han sin son Conor år 1986 när denne var 3 år och föll ut genom ett fönster i en skyskrapa - en outhärdlig sorg som antagligen aldrig läker eller går ur . . så i det sammanhanget kan väl det kännas ok att man försöker pigga upp sig själv med ett sådant projekt? Eller hur ska man se på det där med lycka?
http://www.expressen.se/motor/gitarrgud ... -miljoner/
http://www.google.se/search?sugexp=chro ... tAa6m5yiCg
http://didyouknowarchive.com/?p=995