Esther skrev:xion skrev:För att återknyta till rubrikens ämne.
Den som tror på en Gud enligt de abrahamitiska religionerna, har, som jag ser det, inga möjligheter att få en hållbar bild av vår verklighet. Därmed inte heller metafysiken. Visst man kan säga som "Esther": "Läs på!". Men tänk om det som står där i böckerna inte stämmer? Historien borde ha lärt oss att vi alltid har haft fel och att därför vara ödmjuk inför ifrågasättande av etablerade "sanningar".
"Sann berättigad tro"
Hur vet man att den är sann? Man måste kunna bevisa genom experiment att om jag gör si, så blir det så. Varje gång vi gör detta experiment med samma resultat så ökar sannolikheten att få förväntat resultat. Men den blir aldrig helt säker. Något kan störa förloppet. Berättigad tro är fortfarande tro och inte sanning.
"Läser man på" så får man kunskap om vad som står skrivet, inget annat. Det visa sig vara möjligt att se verkligheten på ett annat sätt.- ja låt oss ta det där du är och på det sätt du tänker.
Du säger att vi inte kan veta om religionerna är sanna. De tre abrahamitiska - som tror på EN Gud (underförstått). Men du menar att det som du faktiskt KAN veta är experiment som man gör om och om igen och det händer alltid samma sak - då vet vi.
Med vad tolkar vi det vi ser, hur kan vi sedan uttrycka det vi ser, vad behöver vi för att detta som vi ser och gör om och om igen med samma resultat ska kunna förklaras? Ord - inte sant?
Människan är en varelse som använder ord för att förklara det hon tror sig veta om det YTTRE OM HENNE själv. Det som OMGER henne och där hon då så att säga "befinner sig i". Människan har nämligen känslan att BEFINNA SIG I något när hon är där hon är i sin existens- inte sant?
Denna yttre kontext som Pilatus och jag berört (samt andra) kallas ofta också i sitt mest grundläggande "utförande" för Tid/rum - en yttre form av hur vi är i den existensen UTANFÖR OSS SJÄLVA.
Inne i oss själva - det vi då ställer upp som motpol mot det yttre - behöver vi varken känna tid eller rum... det liksom bara är. Vi är liksom bara där i det inre.
Så --- om nu vetenskap = det som förklarar det YTTRE KRING MÄNNISKAN samt även delvis hennes yttre organ (kroppen) samt en del kring hennes inre mentala "rörelser" = psykologin --- är en "bevisad = okulärt (för något annat finns inte att verifier att det vi testar alltid blir som det ska bli) - så måste vetskapen om vårt eget inre = jaget (i detta kärnan som är självet) finnas för det är MED DET som vi upplever det yttre och kan även säga att det ÄR just ett yttre för att vi har vetskapen om vårt eget inre (djur har inte det för då skulle de ha språk där de kallar sig jag och de skulle göra vetenskap - vilket de bevisligen inte gör).
Frågan här - ställd av mannen med teorin - är hur --- detta kan fungera och se ut och visas = att vi har ett inre (jaget/medvetandet) som möjliggör det yttre... och inte det nära yttre - utan det makro yttre som finns runt oss = sk universum.
Allt klart så långt?
Så uppfattade jag hans grundfråga... att jag har klart för mig hur svaret ser ut - är något som du inte vet eller kan veta eller förstå ens när eller om jag skulle förklara --- därför att det slags vetande kommer ur att man har erfarenheten av det.
Vetande är just där erfarenheten konvergerar med orden om detta.
Religionen då --- de pekar på EN GUD. Kosmos istället för kaos, enheten i mångfalden, helheten. Religionerna säger HUR man når detta. Eller så säger de inte det... utan pekar åt fel håll. Det gäller att ha tungan rätt i munnen här--- och detta är ett evigt stridande bland de som istället för att göra det - vill bevisa andras felaktighet. Slöseri med tid och kontrollbehov --- vilket är en tragik.
Haha... jag sa denna tråd men refererade till den tråd där frågan handlar om "Vad är medvetandes referent" - eftersom dessa två trådar för mig hör samman... i både sak och intention (delvis).