sökandesjäl skrev: Är jag en del av djävulen kanske, det vore nåt det.
Det var många av oss... du är inte ensam - men du får göra ett val mellan honom som kan ge dig allt - och en fattig snickare som bara ger dig nåd, kors och djup sann Kärlek.
Moderator: Moderatorgruppen
sökandesjäl skrev: Är jag en del av djävulen kanske, det vore nåt det.
sökandesjäl skrev:? Är det att jag inte vill uppge mina sadistiska lustar eller är det att jag inte förstår något som du förstår?
.
sökandesjäl skrev:Du vet, om man går in för att vara riktigt djuriskt elak, så smalnar liksom ens medvetande av, och om man kan hålla det så alltid, så då slipper man mycket tankeångest.
sökandesjäl skrev:Är jag mogen nog att överlämna mig själv i universums händer? Att överlåta mitt lidande på universum. Ungefär så tänker jag mig Gud, men frågan är om detta är rätt? Varför jag anser att det kan finnas en sanning däri, är för att om man tänker på det viset, så kan man finna en mening i lidandet. Om universum finns och jag finns och vi båda lider, så har vi däri en kontakt som känns meningsfull.
Men om det nu finns någon sanning i mitt påstående, finns det inte också en annan sida att tackla, d.v.s. andras lidanden? Eller uppfylls detta på samma gång som jag överlämnar mig själv i andras händer? Andras lidanden måste få förbli deras egen sak och jag finns endast där för dom förutsättninglöst inom samma lidandesfär?
sökandesjäl skrev:Såhär tänkte jag ( det första är ett citat taget ifrån dig )
Smärta är verklig och njutning illusorisk. D.v.s. njutning måste man förställa i tanken och då är det smärtan som man förvandlar till njutning. Men man kan ej göra tvärtom och av detta menar jag på att smärta är det grundläggande i universum, och smärtan som jag redan sagt upplevs som njutning men i förställd form.
Då leder detta till en förståelse för andra människor genom lidandet, Du lider, jag lider, vi sitter i samma båt och förstår varandra genom denna erfarenhet som heter lidande.
sökandesjäl skrev:Jag tycker nästan att jag för en gångs skull beskrev detta rätt bra. Kanske att du inte förstod mig helt denna gång, vet inte riktigt.
sökandesjäl skrev:Tex. Pascal späkte ju sig. Hur man nu ska se på det? För att genom smärta avleda onda tankar?
Dock så var det ju då smärta som han genom späkning fick erfara.
Återgå till "Religion och andlighet"
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster