hovnarr skrev:Grrr... ursäkta, men jag kände att jag måste morra till lite. En känsla är ingenting. Det är en kategori, en mängd, en abstraktion. Liksom kategorin djur eller kategorin att äta.
Det går inte att visa vad det är att äta utan att visa hur man äter något, t.ex. köttbullar. Man kan inte peka på ett djur, men att peka på en kanin går bra (denna är ju eg. också en "instantiation of rabbithood"). På samma sätt är känsla en kategoriabstraktion av de företeelser som archaxe nämner (glädje, sorg osv.)
Problemet med många av dessa abstrakta kategorier som människan skapat i språket är att folk beter sig som om de verkligen funnes. Det går bra när abstraktionsnivån är låg (t.ex. kaniner), men blir jobbigare vid mer abstrakta företeelser. T.ex. försöker de hitta en gemensam biologisk grund för alla känslor, trots att biologin INTE var grunden för abstraktionen i detta fall, utan upplevelsen. Detta kan t.ex. leda till att vissa känslor avfärdas för att de inte passar in på vanliga biologiska gemensamma nämnare.
Ok, detta låter lite som en känslans universaliestrid, men jag tror inte att jag menar på att själva kategoriseringen måste existera objektivt. Jag är helt med på att beskrivningen av en känsla är en abstraktion, en representation, som är subjektiv (med viss korrellation till andras upplevelser av samma känsla).
Fast då blir frågan om den isf är inlärd.
Ett spädbarn som föds, och de första det gör är att börja gråta. Som sagt, så kan själva gråten vara en rent fysiologisk reaktion, eller instinkt, men sker den också i samband med en känsla av obehag? Känner barnet obehag? Eller får det lära sig så småningom vad det tillståndet som resulterar i gråten egentligen betyder?
Jag upplever det som svårt att acceptera att känslor av intensiv sorg eller glädje blott är inlärda representationer. Men det kanske är så det är.
Kan man känna något man inte på något sätt kan artikulera?
Om tillståndet rent fysiologiskt existerar, men man är inte medveten om det, känner man då någonting?
Jag träffade en man en gång som inte hade någon upplevelse av smärta. Minns inte riktigt vad som var fel på honom, eller vad själva sjukdomen heter, men hans mor upptäckte det när han som liten la handen på en het spisplatta och reagerade inte. Han fick brännblåsor på hela handen, men själv fortsatte han vara lika glad som vanligt.
hovnarr skrev:Betrakta exempelvis detta vanligen förekommande förgivettagande:
Nagual skrev:De [känslor] är en basis för vår varseblivning, och de som motiverar oss till all handling.
Många skulle i förstone skriva under på detta, tror jag. Men gör man det får känslor också en mycket bred betydelse. Att de är en basis för vår varseblivning är ju ganska vitt uttryckt. Försiktigare är att säga att perception och känsla kan påverka varandra. Att de motiverar oss till all handling är också att ta i. Jag går delvis till jobbet för att jag inte står ut med att vara en lätting i alltför stor utsträckning, men kanske ffa för att tjäna pengar så att jag kan äta, bo, ringa osv. Ju längre man kommer från dessa basala behov, desto mer börjar lusten att tjäna ännu mera pengar att motiveras av något annat. Men är det en känsla? Det är knappast ökad popularitet (många avskyr rika, framgångsrika människor, vet om det och skäms för det). Knappast ökad trygghet heller - ju mer man äger desto mer har man att oroa sig för att bli av med. Kanske är det då ökad makt eller frihet - att kunna köpa vad eller vem man vill, kunna tälja guld med kniv bara för att bli upplevelsen rikare. Jag skulle kalla detta för begär snarare än känsla.

Detta blir en definitionsfråga, förstås. Jag menar känslor i dess bredaste, eller snarare mest basala, bemärkelse, som just motivatorer till beteenden (jag vet att man gör en skillnad på "feelings" och "emotions" inom vetenskapen t.ex).
Kanske skall jag säga emotion då istället enligt denna def:
"Emotion, in its most general definition, is a neural impulse that moves an organism to action, prompting automatic reactive behavior that has been adapted through evolution as a survival mechanism to meet a survival need."
(Det finns en ytterligare följdfråga här, men det skapar jag nog en ny tråd om. Gissa vad?

)
Känns som ditt argument är typiskt för de som försöker motbevisa reduktionistism, d.v.s att själva komplexitetsgraden skulle utgöra ett hinder. Att man inte direkt kan dra paralleller mellan komplexa sociologiska beteendemönster och emotioner.
Jag menar att i förlängningen så handlar det alltid om emotioner, oavsätt varför du är motiverad till att tjäna pengar (det kanske blivit en vana, du får mycket sekundära vinster som du inte direkt kan sätta fingret på o.s.v) så är det i grunden baserat på basala behov/känslor. Att du uppvisar ett komplext beteende med många lager av emotioner och känslor och beteenden som inverkar och växelverkar med varandra, innebär inte att man inte kan nysta upp garnet till enstaka trådar, för att ta reda på vart allt började.
Dream yourself.