Nagual skrev:Intressant. Fast nu när jag tänker vidare: Hur kan man egentligen vara medveten om att ett tillstånd existerar utan att i någon mån reflektera över det? Måste man inte artikulera på något sätt (som t.ex en tanke) den medvetenheten? Blir det inte så att man är omedvetet medveten annars?
Man kan ju använda ordet "medveten" lite olika, ibland likställs det med att reflektera. Men det något vidare begreppet att allt förnimmt är inom medvetandesfären även om det inte är i fokus för intentionaliteten. Ungefär som att fläktsurret fortfarande är i medvetandet även om man inte tänker på det.
Det ligger sedan i själva självmedvetandet att även det som inte reflekteras över (dvs är i intentionalitetens fokus) ändå inte integreras i medvetandet - utan bibehåller sin särställning som separat upplevelse.
Enklast är ju att exemplifiera upplevelser från yttre stimuli - men jag ser inte varför känslor skulle behöva vara särskilja. Tänk dig att du läser en bok, om den är bra kanske du inte reflekterar över att du sitter där och läser den - du är uppslukad av historien och lever dig in i den. Trots denna brist på reflektion - eller metaposition till läsandet - är du hela tiden medveten om att du läser en bok. Du kommer aldrig tro att du verkligen
är i historien, att du är berättaren/huvudpersonen eller liknande. På samma sätt
är man inte sina känslor utan man förhåller sig till dem likt man förhåller sig till boken. Detta sker automatiskt och är inte beroende av att reflektera, något som dock alltid är fullt möjligt att göra.
Om man inte hade detta avstånd skulle man helt konsumeras av upplevelsen - man skulle
vara upplevelsen. Så upplever man det aldrig.
Nagual skrev:Vi förutsätter att vi kan konstruera en android som har förmågan till att tänka oändligt regressiva strukturer, både i förhållande till sig själv, sitt jag, och andra saker. Säg vidare att den har alla andra egenskaper vi har, möjlighet till reproduktion osv. Är den då medveten och har känslor?
(En vidare fråga är förstås om den då "lever", men det blir lite kaka på kaka just nu

)
Om denna syntetiska skapelses medvetande är identiskt med vårt finns det naturligtvis ingen anledning att argumentera vår särställning. Frågan är ju om det ens är teoretiskt möjligt. Jag har dock ingen förhoppning om att kunna lösa den frågan i den här tråden.
Nagual skrev:Det där med intentionalitet är en intressant fråga. T.ex hur kan vi egentligen tänka på något som inte finns, alltså "intighet" som ett oavhängigt koncept. Vår abstraktion av saker som "inte existerar" är ju baserad på vår uppfattning om existerande saker. Kan man då föreställa sig ett tomrum utan referens?
Jag tänker mig att abstrakt saknad, hopp, ångest osv är ett slags tomrum som söker verklig referens. Men kanske är det bara någon slags romantiker inom mig som vill ha det så

Nagual skrev:Vi kan väl bara anses ansvariga för våra känslor, om vi förutsätter att fri vilja finns.
Jo visst, men frågan är om en fri vilja nödvändigt medför ett ansvar för ens känslor.