Känslans perceptivitet

Moderator: Moderatorgruppen

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 13:42

hovnarr skrev:
Nagual skrev:Nej, läs vad som skrivits.


Vad exakt är det du svarar nej på? Upplever du att archaxe inte förstått din poäng - vad har han i så fall missförstått? Hur ser du på hans och min syn på känslor m.m?


Tror att det förtydligas i min förra post. :)
Dream yourself.

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 11 apr 2006 14:02

Nagual skrev:Jo, på samma sätt finns det en konstant medvetenhet om ens eget känslomässiga tillstånd (även om det ofta är svårt att artikulera, vilket kan just bero på att oftast så reflekterar man inte över det).


Precis. Det är precis det här som är avståndet. Man är medveten om att ett tillstånd existerar utan att reflektera över det. Känslan "är" inte bara, utan den är i relation till mig.

Nagual skrev:Men vad menar du med avstånd till sin känsla? Att man kan sätta sig själv i meta-position gentemot den?


Meta-terminologin kan jag nog skriva under på, men det är viktigt att sära på när man medvetet "sätter" sig i metaposition (= att reflektera) med att vara medveten om att det är jag som innehar känslan - vilket man alltid är oavsätt om man reflekterar eller inte.

Nagual skrev:Det verkar inte vara förbehållet människan dock. Som t.ex Terminator skulle kan man kunna tänka sig en android som har en uppfattning om sina "känslor", som något den/det känner.


Det behöver naturligtvis inte vara förbehållet människan. Men att programera ett själv-medvetet program får väl ändå anses som ett svårare projekt.

Nagual skrev:Och eftersom våra känslor rent fysiologiskt sett är en antal skeenden i vår kropp och hjärna, så hur är det egentligen skiljt från androidens "registrering" av känsla?


Om resonemanget med meta-postition eller avstånd accepteras tycker jag att skillnaden är uppenbar. Precis som du själv skrev i inledningen av tråden så är den fysiologiska aspekten oavhängig den upplevande. Frågan är om man kan konstruera en android som upplever att den upplever i oändlig regress.

Nagual skrev:Det är svårt att tänka sig en känsla som inlärd, ja. Kan man tänka sig en situation då man är helt utan känslor?
Däri kanske problematiken ligger.


Nej det tror jag inte går. Det skulle vara som en sitaution utan att tänka (utan intentionalitet). Jag tror det är strukturellt omöjligt.

En annan fråga är ju huruvida vi kan anses vara ansvariga för våra känslor.

Användarvisningsbild
archaxe
Inlägg: 1353
Blev medlem: 15 nov 2003 01:35

Inläggav archaxe » 11 apr 2006 14:45

Det svåra med andras upplevelser är inte om de verkligen känner något (i.e, en känsla) utan vad som skall klassas som samma känsla. Vill du kunna jämföra upplevelser mellan individer, för att undersöka om min upplevelse av grönt är samma upplevelse som din?

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 14:51

archaxe skrev:Det svåra med andras upplevelser är inte om de verkligen känner något (i.e, en känsla) utan vad som skall klassas som samma känsla. Vill du kunna jämföra upplevelser mellan individer, för att undersöka om min upplevelse av grönt är samma upplevelse som din?


Fast det tycker jag är en annan problematik.
Nu pratar jag om din egen kognitiva, subjektiva upplevelse av en känsla/emotion. Är den skiljd från ditt begrepp om den? Är beskrivningen känslan?
Dream yourself.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 11 apr 2006 15:24

Nagual skrev:Nu pratar jag om din egen kognitiva, subjektiva upplevelse av en känsla/emotion. Är den skiljd från ditt begrepp om den? Är beskrivningen känslan?


Både semantiskt och ontologiskt är min beskrivning av min känsla skild från min känsla, enligt min mening, på samma sätt som en kopp är något annat än min beskrivning av en kopp. Skillnaden mellan min kopp och min känsla (eller för den delen: min upplevelse av koppen) är att jag är den absoluta auktoriteten när det gäller att beskriva min känsla. Någon kan visserligen säga "Det där låter inte riktigt rätt, du menar nog egentligen att du känner dig... [så eller så]", men det är fortfarande jag som ger denne rätt eller fel. Jag kanske inte är bäst på att uttrycka mig, men jag avgör om någon annans beskrivning är korrekt eller inte så länge det gäller min känsla. Beskrivningar av ting i den förmodade yttervärlden medför inte samma absoluta auktoritet.

meanman
Inlägg: 497
Blev medlem: 06 jun 2005 17:37

Inläggav meanman » 11 apr 2006 15:46

Nagual skrev:
meanman skrev:Är du inte nöjd med att känslor beskrivs som mentala tilstånd?

Nej, för det säger inget om känslan som upplevelse, förutom att den är "mental"........
Kan man t.ex beskriva en känsla utan att använda sig utav andra begrepp om/beskrivningar av känslor?
Isf genom att förklara känslan som ett biokemiskt händelseförlopp, men hur förklarar det då den medvetna upplevelsen av känslan?


Du kanske finner teorin om 'psykoneural identitet'(identitetsteorin) mer tilltalande? Varje psykisk process är i någon mening(vilken?) identisk med en materiell process i hjärnan. Din njutning som utifrån kan iakttas och mätas fysikaliskt i din kropp/hjärna, ter sig för dig inifrån som att du upplever njutning. De psykiska processerna och de materiella processerna är inte skilda processer som på något sätt förhåller sig till varandra. Det är faktiskt fråga om samma processer, men sedda/uppmärksammade från olika perspektiv.
Teorin är populär, men har även kritiserats utifrån bl.a att det skulle vara något skumt med dess 'identitetsbegrepp'.

Nagual skrev:Humpty Dumpty parafraserat på känslor -
Kan man känna njutning och tycka att det är smärta?


Är det en lustighet om hur man kan förhålla sig emotionellt till sensationer(sinnesförnimmelser)?

Nagual skrev:Vi kan säga vad som helst, och stipulera att den har mentala tillstånd, eller i detta fall, mer specifikt, "känslor". Men känner den då på samma sätt som vi gör? Då skulle man kunna postulera att vi bara är väldigt komplexa maskiner med vissa attribut som reproduktionsförmåga etc.


Inte vad som helst, bara sådant som rimmar med vår praxis.....

Maskinbegreppet? Tja, om någonting kan anses vara en maskin, så är det väl människan.....
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 11 apr 2006 16:29

Nagual skrev:Kan man känna njutning och tycka att det är smärta?


En besynnerlig fråga, men här är två exempel.

Du äter popcorn och tycker att de är ganska goda. Sedan berättar jag att jag nyst flera gånger i skålen. Då är de plötsligt inte lika goda längre. Om du tvingades äta dem ändå kan man tycka att du känner samma njutning som innan, fast tycker att det är obehagligt.

Sadomasochism är ett annat, kanske rimligare, exempel. Den som lär sig uppskatta smärtan och dess verkningar (eller gör det spontant) "lider inte av att lida", så att säga. Här kan man med foga tala om att man känner smärta men tycker att det är njutning eller i varje fall uppbyggligt/bra/önskvärt på något sätt.

Själv tycker jag nog att det är rimligare att tala om andragradskänslor än de absoluta begrepp du är inne på, som föreslår att en känsla har en karaktär i sig som sedan kan uppfattas på flera sätt som är, eller inte är, i linje med "grundkaraktären". Man kan t.ex. hävda att man inte har tråkigt av att man har så tråkigt, eller inte har ångest för att man har ångest.

-narr-

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 17:45

Kyano skrev:Precis. Det är precis det här som är avståndet. Man är medveten om att ett tillstånd existerar utan att reflektera över det. Känslan "är" inte bara, utan den är i relation till mig.

Meta-terminologin kan jag nog skriva under på, men det är viktigt att sära på när man medvetet "sätter" sig i metaposition (= att reflektera) med att vara medveten om att det är jag som innehar känslan - vilket man alltid är oavsätt om man reflekterar eller inte.

Precis som du själv skrev i inledningen av tråden så är den fysiologiska aspekten oavhängig den upplevande. Frågan är om man kan konstruera en android som upplever att den upplever i oändlig regress.

Nagual skrev:Det är svårt att tänka sig en känsla som inlärd, ja. Kan man tänka sig en situation då man är helt utan känslor?
Däri kanske problematiken ligger.


Nej det tror jag inte går. Det skulle vara som en sitaution utan att tänka (utan intentionalitet). Jag tror det är strukturellt omöjligt.

En annan fråga är ju huruvida vi kan anses vara ansvariga för våra känslor.


Intressant. Fast nu när jag tänker vidare: Hur kan man egentligen vara medveten om att ett tillstånd existerar utan att i någon mån reflektera över det? Måste man inte artikulera på något sätt (som t.ex en tanke) den medvetenheten? Blir det inte så att man är omedvetet medveten annars?

Vi förutsätter att vi kan konstruera en android som har förmågan till att tänka oändligt regressiva strukturer, både i förhållande till sig själv, sitt jag, och andra saker. Säg vidare att den har alla andra egenskaper vi har, möjlighet till reproduktion osv. Är den då medveten och har känslor?
(En vidare fråga är förstås om den då "lever", men det blir lite kaka på kaka just nu ;))

Det där med intentionalitet är en intressant fråga. T.ex hur kan vi egentligen tänka på något som inte finns, alltså "intighet" som ett oavhängigt koncept. Vår abstraktion av saker som "inte existerar" är ju baserad på vår uppfattning om existerande saker. Kan man då föreställa sig ett tomrum utan referens?

Vi kan väl bara anses ansvariga för våra känslor, om vi förutsätter att fri vilja finns.
Dream yourself.

meanman
Inlägg: 497
Blev medlem: 06 jun 2005 17:37

Inläggav meanman » 11 apr 2006 17:46

hovnarr skrev:Själv tycker jag nog att det är rimligare att tala om andragradskänslor än de absoluta begrepp du är inne på, som föreslår att en känsla har en karaktär i sig som sedan kan uppfattas på flera sätt som är, eller inte är, i linje med "grundkaraktären". Man kan t.ex. hävda att man inte har tråkigt av att man har så tråkigt, eller inte har ångest för att man har ångest.


Jag håller med om det. Blandade känslor mera likt bilden av blandade föremål än bilden av blandade färger.
Nu när jag skriver slår det mig att man ju förutom att ha blandade känslor också kan sägas ha falska känslor kontrasterat till äkta.

Skulle Naguals fråga utmynna i huruvida man kan hysa inbillade känslor?
"We are up against trouble caused by our way of expression."

Wittgenstein i "The Blue Book"

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 18:13

archaxe skrev:Det svåra med andras upplevelser är inte om de verkligen känner något (i.e, en känsla) utan vad som skall klassas som samma känsla. Vill du kunna jämföra upplevelser mellan individer, för att undersöka om min upplevelse av grönt är samma upplevelse som din?


Jag ifrågasätter inte att man känner, utan vad den kognitiva upplevelsen av en känsla egentligen är. Sen att etablera dess likhet med andras känslor är egentligen en sekundär fråga, fast också relevant.
Dream yourself.

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 18:18

hovnarr skrev:
Nagual skrev:Nu pratar jag om din egen kognitiva, subjektiva upplevelse av en känsla/emotion. Är den skiljd från ditt begrepp om den? Är beskrivningen känslan?


Både semantiskt och ontologiskt är min beskrivning av min känsla skild från min känsla, enligt min mening, på samma sätt som en kopp är något annat än min beskrivning av en kopp. Skillnaden mellan min kopp och min känsla (eller för den delen: min upplevelse av koppen) är att jag är den absoluta auktoriteten när det gäller att beskriva min känsla. Någon kan visserligen säga "Det där låter inte riktigt rätt, du menar nog egentligen att du känner dig... [så eller så]", men det är fortfarande jag som ger denne rätt eller fel. Jag kanske inte är bäst på att uttrycka mig, men jag avgör om någon annans beskrivning är korrekt eller inte så länge det gäller min känsla. Beskrivningar av ting i den förmodade yttervärlden medför inte samma absoluta auktoritet.


Det betyder att du anser att känslan existerar objektivt på något sätt. Och din upplevelse av en kopp är rimligtvis skild från koppen. Frågan är inte om koppen existerar objektivt eller på annat sätt utanför din upplevelse/perception av koppen, utan om känslan gör det.
Du menar att känslan som en neurologisk signal (eller hur man än skulle förklara den biokemiskt/fysiologiskt), är skild från beskrivningen av känslan? Det kan jag hålla med om, men det säger egentligen inte så mycket om upplevelsen av känslan, i sig. Frågan kvarstår, anser jag.
Dream yourself.

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 18:27

meanman skrev:Du kanske finner teorin om 'psykoneural identitet'(identitetsteorin) mer tilltalande? Varje psykisk process är i någon mening(vilken?) identisk med en materiell process i hjärnan. Din njutning som utifrån kan iakttas och mätas fysikaliskt i din kropp/hjärna, ter sig för dig inifrån som att du upplever njutning. De psykiska processerna och de materiella processerna är inte skilda processer som på något sätt förhåller sig till varandra. Det är faktiskt fråga om samma processer, men sedda/uppmärksammade från olika perspektiv.
Teorin är populär, men har även kritiserats utifrån bl.a att det skulle vara något skumt med dess 'identitetsbegrepp'.


Jo, teorin är intressant, och det är i linje med vad jag tänker, men det förklarar egentligen inte upplevelsen av njutning.
Vad är det som ter sig inifrån? Skulle det innebära att jag skulle känna njutning även om jag på intet vis skulle kunna beskriva det?

Och hur etableras den psykiska processen (perspektivet)? Är den medfödd?
Ligger min svårighet att komma underfund med vad en känsla "är" i min/människans förmåga till meta-tänkande? (Det förefaller mig som många filosofiska problem härör från denna smått fantastiska förmåga.)
Dream yourself.

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 18:38

hovnarr skrev:
Nagual skrev:Kan man känna njutning och tycka att det är smärta?


En besynnerlig fråga, men här är två exempel.

Du äter popcorn och tycker att de är ganska goda. Sedan berättar jag att jag nyst flera gånger i skålen. Då är de plötsligt inte lika goda längre. Om du tvingades äta dem ändå kan man tycka att du känner samma njutning som innan, fast tycker att det är obehagligt.

Sadomasochism är ett annat, kanske rimligare, exempel. Den som lär sig uppskatta smärtan och dess verkningar (eller gör det spontant) "lider inte av att lida", så att säga. Här kan man med foga tala om att man känner smärta men tycker att det är njutning eller i varje fall uppbyggligt/bra/önskvärt på något sätt.

Själv tycker jag nog att det är rimligare att tala om andragradskänslor än de absoluta begrepp du är inne på, som föreslår att en känsla har en karaktär i sig som sedan kan uppfattas på flera sätt som är, eller inte är, i linje med "grundkaraktären". Man kan t.ex. hävda att man inte har tråkigt av att man har så tråkigt, eller inte har ångest för att man har ångest.

-narr-


Nja, det första exemplet pekar egentligen på att vi kan förändra vår känslomässiga representation av en händelse, eller att vi kan ha en tvetydig representation - "det är gott, fast det är äckligt".

Det andra exemplet är egentligen liknande. Alltså att vi har två representationer av en sensation. "Detta gör ont, men det är skönt." Typ.
Återigen är det en blandad reaktion på ett yttre stimuli. Den blandade känsloupplevelsen av njutningsfylld smärta förklarar inte om man kan känna smärtan som njutning, och ingenting annat. (Det finns ju två distinkta sensationer där. Eller?)
Alltså något som skulle registreras av någon annans nervsystem och kognitiva apparat som smärta, registreras av dig som njutning. Du har inte ens en medvetenhet om att det är smärta. Går det?

Absolutbegrepp om känsla, ja, det är väl det jag undrar över. Sekundära känslor = meta-känslor (du kan ju ha en känsla om att du har en känsla om en känsla osv), är det då det enda som finns, menar du?
Dream yourself.

Nagual
Inlägg: 43
Blev medlem: 10 apr 2006 16:29

Inläggav Nagual » 11 apr 2006 18:40

meanman skrev:
hovnarr skrev:Själv tycker jag nog att det är rimligare att tala om andragradskänslor än de absoluta begrepp du är inne på, som föreslår att en känsla har en karaktär i sig som sedan kan uppfattas på flera sätt som är, eller inte är, i linje med "grundkaraktären". Man kan t.ex. hävda att man inte har tråkigt av att man har så tråkigt, eller inte har ångest för att man har ångest.


Jag håller med om det. Blandade känslor mera likt bilden av blandade föremål än bilden av blandade färger.
Nu när jag skriver slår det mig att man ju förutom att ha blandade känslor också kan sägas ha falska känslor kontrasterat till äkta.

Skulle Naguals fråga utmynna i huruvida man kan hysa inbillade känslor?


Det är en aspekt av det. Finns falska eller inbillade känslor. Kanske liknande det jag sa i förra posten. Det kanske skulle vara en falsk känsla, om den fanns?
Dream yourself.

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 11 apr 2006 19:03

Nagual skrev:Intressant. Fast nu när jag tänker vidare: Hur kan man egentligen vara medveten om att ett tillstånd existerar utan att i någon mån reflektera över det? Måste man inte artikulera på något sätt (som t.ex en tanke) den medvetenheten? Blir det inte så att man är omedvetet medveten annars?

Man kan ju använda ordet "medveten" lite olika, ibland likställs det med att reflektera. Men det något vidare begreppet att allt förnimmt är inom medvetandesfären även om det inte är i fokus för intentionaliteten. Ungefär som att fläktsurret fortfarande är i medvetandet även om man inte tänker på det.

Det ligger sedan i själva självmedvetandet att även det som inte reflekteras över (dvs är i intentionalitetens fokus) ändå inte integreras i medvetandet - utan bibehåller sin särställning som separat upplevelse.

Enklast är ju att exemplifiera upplevelser från yttre stimuli - men jag ser inte varför känslor skulle behöva vara särskilja. Tänk dig att du läser en bok, om den är bra kanske du inte reflekterar över att du sitter där och läser den - du är uppslukad av historien och lever dig in i den. Trots denna brist på reflektion - eller metaposition till läsandet - är du hela tiden medveten om att du läser en bok. Du kommer aldrig tro att du verkligen är i historien, att du är berättaren/huvudpersonen eller liknande. På samma sätt är man inte sina känslor utan man förhåller sig till dem likt man förhåller sig till boken. Detta sker automatiskt och är inte beroende av att reflektera, något som dock alltid är fullt möjligt att göra.

Om man inte hade detta avstånd skulle man helt konsumeras av upplevelsen - man skulle vara upplevelsen. Så upplever man det aldrig.

Nagual skrev:Vi förutsätter att vi kan konstruera en android som har förmågan till att tänka oändligt regressiva strukturer, både i förhållande till sig själv, sitt jag, och andra saker. Säg vidare att den har alla andra egenskaper vi har, möjlighet till reproduktion osv. Är den då medveten och har känslor?
(En vidare fråga är förstås om den då "lever", men det blir lite kaka på kaka just nu ;))

Om denna syntetiska skapelses medvetande är identiskt med vårt finns det naturligtvis ingen anledning att argumentera vår särställning. Frågan är ju om det ens är teoretiskt möjligt. Jag har dock ingen förhoppning om att kunna lösa den frågan i den här tråden.

Nagual skrev:Det där med intentionalitet är en intressant fråga. T.ex hur kan vi egentligen tänka på något som inte finns, alltså "intighet" som ett oavhängigt koncept. Vår abstraktion av saker som "inte existerar" är ju baserad på vår uppfattning om existerande saker. Kan man då föreställa sig ett tomrum utan referens?

Jag tänker mig att abstrakt saknad, hopp, ångest osv är ett slags tomrum som söker verklig referens. Men kanske är det bara någon slags romantiker inom mig som vill ha det så :)

Nagual skrev:Vi kan väl bara anses ansvariga för våra känslor, om vi förutsätter att fri vilja finns.

Jo visst, men frågan är om en fri vilja nödvändigt medför ett ansvar för ens känslor.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster