Positivisterna ansåg att matematiska och logiska satser var sanna i kraft av språkreglerna: de var analytiska sanningar. De hade således inget med verkligheten att göra. På så vis hade de inget problem med att förena sitt empiristiska meningskriterium med att matematiken och logiken var meningsfull.
Vad gäller axiom, så finns det inga formella krav på att axiomen ska vara "lätta att inse". Man kan mycket väl skapa ett axiomatiskt system med extremt krångliga axiom. Ett sånt axiomatiskt system är inte "formellt felaktigt". Däremot tycker inte jag att det når de epistemiska mål ett axiomatiskt system ska nå: nämligen att göra en teori klarare för oss. Om vi istället skapar ett axiomatiskt system med enkla axiom som är, om inte lätta att
inse (i betydelsen acceptera) så iaf lätta att
begripa (vilket inte implicerar att man accepterar dem, bara att man begriper dem), så har vi ökat vår förståelse för en (matematisk) teori.
Jaha ja?
Bättre då med Hilberts uttryck(?): Vi bör helt avstå från att tillskriva axiomen och grundbegreppen ett åskådligt innehåll. Det enda som är intressant menade han, är att axiomen uttrycker grundbegreppens inbördes relation.
Bara inte den fysikaliska meningen förvanskas på vägen....
Det här har jag aldrig förstått. En formell teori om mängder, t ex, försöker att göra våra intuitiva funderingar om mängder mer exakt. Det är iaf så jag tänker mig det hela, och jag förstår inte hur det annars skulle kunna vara. Hur kan man skapa en teori där tecknen saknar mening? Men jag har säkert missförstått nåt av Hilberts resonemang.