Religion är en neurotisk störning

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 07 jun 2006 20:19

Bra inlägg Hovis!

Hovnarr skrev:medför särdraget en ogynnsam beteendeförändring så är det en störning.

I princip håller mitt pragmatiska jag helt med. Detta är också i linje med det faktum att jag tycker en persons förhållande till sin tro och konsekvenserna därav är mer väsentliga än vad personen de facto tror på.

Stefan skrev: 2) Konvertiter, som ofta har nån form av personliga problem: de är ofta deprimerade eller dylikt. Det räcker naturligtvis inte med det; många deprimerade skulle aldrig bli kristna. Men jag tror att man det finns en mycket större chans att man vänder sig mot religionen om man har nån form av personliga problem.

Psykiatrikern Johan Cullberg pratar bl a om kris och utveckling samt ångest som en sund reaktion på ett pressat tillstånd. Anta att A krisar. A ifrågasätter vad som ledde fram till denna kris vilket resulterar i att A omvärderar hela sin verklighetsuppfattning. A har nu anammat tron på ett metafysiskt förhållande som är otestbart (B). A mår numera bättre och kommer inte bete sig på samma sätt igen, dvs på det sätt som ledde fram till krisen.

Hur ser sambandet ut mellan krisen, A och B? Under krisen klassas A som sjuk (även om det är en fullt naturlig kris, t ex utbrändhet till följd av överarbete). Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B? Anta att A är beroende av B. Utan B kommer A begå samma misstag igen. Att A anammat B, är det då ett tecken på sjukdom eller tvärtom sundhet?

Hovnarr skrev: Kanske tyder även bristen på metafysiska föreställningar på en brist? Den metafysiska föreställningen (vare sig den är teistiskt, ateistiskt, vetenskapligt, religiöst el.dyl grundad) tyder väl snarare på en brist som tillgodosetts, alltså en icke-brist. Upplevelsen av att man är älskad tyder väl mindre på törst efter kärlek än just att man är älskad! Upplevelsen att inte vara älskad, däremot, tyder på en brist - i detta fall på kärlek.
Hovnarr skrev: Att konstatera att törsten efter kärlek tyder på en brist är ju inget annat än att konstatera att törsten efter kärlek tyder på en törst efter kärlek. Men vad tyder den törsten på? Är det samma törst som får vissa att sträva efter materiellt välstånd? Är fler prylar ett substitut för kärlek eller är kärlek ett substitut för fler prylar?


Tål att funderas på. Törsten tyder på en otillfredställelse men hur ska den lösas? Ska den tillgodoses, ignoreras eller kanske penetreras? Till att börja med måste den nog accepteras.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 07 jun 2006 22:51

För det första vill jag verkligen rekommendera den här "What is it like to be a bat?". Jag tycker att ni (hovnarr och PopJimmy) verkar ha en lite felaktig bild av vad humanvetenskaperna är för något. Man har inte alls ett "tredjepersonsperspektiv" utan helt klart ett "förstapersonsperspektiv". En annan artikel som klargör detta är Davidsons (iofs svårlästa) "Mental Events". där han förklarar teorin om anomal monism http://en.wikipedia.org/wiki/Anomalous_monism .

Luipa skrev: Stefan skrev: 2) Konvertiter, som ofta har nån form av personliga problem: de är ofta deprimerade eller dylikt. Det räcker naturligtvis inte med det; många deprimerade skulle aldrig bli kristna. Men jag tror att man det finns en mycket större chans att man vänder sig mot religionen om man har nån form av personliga problem.

Psykiatrikern Johan Cullberg pratar bl a om kris och utveckling samt ångest som en sund reaktion på ett pressat tillstånd. Anta att A krisar. A ifrågasätter vad som ledde fram till denna kris vilket resulterar i att A omvärderar hela sin verklighetsuppfattning. A har nu anammat tron på ett metafysiskt förhållande som är otestbart (B). A mår numera bättre och kommer inte bete sig på samma sätt igen, dvs på det sätt som ledde fram till krisen.

Hur ser sambandet ut mellan krisen, A och B? Under krisen klassas A som sjuk (även om det är en fullt naturlig kris, t ex utbrändhet till följd av överarbete). Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B? Anta att A är beroende av B. Utan B kommer A begå samma misstag igen. Att A anammat B, är det då ett tecken på sjukdom eller tvärtom sundhet?


Intressant. Jag läste för nåt år sen en C-uppsats i teoretisk filosofi som tog upp ett förslag att omdefiniera begreppet psykisk sjukdom för att passa det biologiska funktionsbegreppet . T ex så finns det de som argumenterar för att många typer av depression har en funktion: om man har en låg status i gruppen ska man bli deprimerad, eftersom det ökar chansen att man lämnar gruppen. Detta eftersom en lågstatusindivid har låg chans att få reproducera sig.

Andra typer av psykiska sjukdomar kan däremot t ex bero på mutationer, och de skulle då, enligt författaren, vara "äkta" sjkudomar". Vad tror du om den här idén? Jag tyckte att den lät intressant.

"Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B."

Nej, inte per definition. Det beror ju vad B är för värde/tros-system. Men påfallande ofta så anammar deprimerade personer extrema trossystem, och då kan man kanske fortfarande tala om en sjukdom - om man t ex är medlem av en sekt. Då kanske man kan tala om "falskt medvetande", etc. - vi var ju tidigare inne på Gramsci.

Förresten, är Cullberg intressant? Kunde du inte berätta lite om hans böcker, om du läst dem?

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 08 jun 2006 00:10

Tror man behöver några premisser när man studerar neurologiska störningar i kombination med religiositet. Dessa premisser torde vara:

1. Man kan leva väl utan vetskap om det "övernaturliga"
2. Man får inte vetskap om hur man bör leva från det "övernaturliga"
3. Man får inte sina fysiska behov tillgodosedda av det "övernaturliga"
4. Det "övernaturliga" är inte i en beroendeställning till personen i fråga

Punkt 1.
Att leva ett liv innebär en mängd olika saker, ha ekonomi, socialt umgänge, intressen som ökar ens förmågor och talanger, medfödda eller inte. Alltså man kan njuta av god mat, av goda vänners sällskap, av litteratur, konst och musik, utan att behöva ha någon vetskap om det övernaturliga.

Punkt 2.
Kunskaper om hur man bör leva är en ständig process och den upphör aldrig, dock är den som mest aktiv då man är barn. Det är under barnaåren som man utvecklar sin personlighet och sin identitet, hur man agerar tillsammans med andra människor, man får lära sig hur man ska bete sig för att inte förstöra gemenskapen eller sättet man bedriver näring på. Man lär sig ständigt också nya färdigheter, att författa, filosofera, spela instrument, måla, programmera en dator, snickra, meka med bilar, osv.

Punkt 3.
De fysiska behoven, och jag tar från Maslows behovsstege:
1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av gemenskap och tillgivenhet
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande


Punkt 4.
Om det "övernaturliga" existerar så är det inte i beroendeställning till individen eftersom de flesta lever utan någon egentlig vetskap om dessa ting. Inom mysticismen krävs t.o.m. stora uppoffringar för att kunna komma i kontakt med det övernaturliga. Man har alltså ingen skyldighet att vara mystiker eller religiös. Man har därför heller inga skyldigheter gentemot det "övernaturliga".

---

Nu menar jag inte att det måste vara på det här sättet, men det är i alla fall en början på att börja förstå vad som driver den neurotiske personen. För vad ser man när man studerar inte bara hyperreligiösa människor, utan också sådana som följer gurus, politiska ledare, psykologer, blint, utan att ifrågasätta vare sig dem eller sitt eget beteende.

Den slags religiositet som jag hittills beskrivit handlar främst om att använda tron att tillgodose alla de fyra punkter som jag menar inte har något med det övernaturliga att göra. Man vill genom tron få; de fysiska behoven tillgodosedda såsom trygghet, självförverkligande, även gemenskap - då man menar att man lever tillsammans med "andeväsen". En del talar t.o.m. om att man kan leva på ren spirituell energi, sk. prana och inte ens behöva äta.

Men det kanske vanligaste är ändå att leva på "visdom" från det övernaturliga. Hur man ska förhålla sig till livet, hur man ska behålla livsglöden, hur man ska se positivt på livet, hur man ska lyda vissa föreskrifter och varför, osv. kort sagt, kunskap om hur man ska leva kommer väldigt ofta från det "övernaturliga", via präster, kanaliserare, tarotkort och liknande. Eller hur man själv kommer i kontakt med det övernaturliga för att på så vis få svar på alla livets bekymmer och kanske särskilt sina egna bekymmer.

Slutligen verkar det som väldigt många som redan befinner sig i så djup beroendeställning till själva idén om att det övernaturliga ska styra ens liv att de inte kan tolerera att andra människor reder sig utan sådana beroenden. Detta är en svårare fråga varför det är så, men en förklaring man får är att dom som inte lever så är dömda att komma till helvetet.

I just det syns det rätt tydligt att denna "religiositet" inte har så mycket med det övernaturliga att göra än att det har att göra med makt. Om det "övernaturliga" dessutom kommer från en enda enhet med en enda vilja, då blir det förståeligare att de som inte följer denna vilja ses som förbrytare. Att de som ifrågasätter "tron", sådana som jag, är en slags förrädare gentemot det "universella konsensus" som de troende står för.

Nietzsche skrev t.ex. att de som vurmar för Gud gör det för att få ta del av den makt som det innebär att vara i närheten av Gud. Utifrån den premissen blir religiositet ett sökande efter kontroll och stabilitet. Ifall man är kompis med Gud så kanske man får ta del av hans makt och rikedom. Dock inte materiellt, enligt Kristendomen, men dock själsligt.
Detta leder till att man själv kommer att tro att man är lik Gud och har samma omdöme och vet lika väl som Gud vilka som t.ex. är onda eller goda, vilka som förtjänar att leva och vilka som förtjänar döden. Men att man gör det utifrån sina personliga behov.

Jag har väldigt lätt att se denna "religiositet" som ett systematiskt överlämnande av sitt eget liv till det okända och att man sedan hela tiden måste komma i kontakt med den ursprungliga viljan hos detta okända, t.ex. Gud, för att verkligen veta ifall man lever på rätt sätt. Detta leder till ständig ångest och ständigt bekräftande från det "övernaturliga".

Så ifall vi går tillbaka till punkt 2. Tiden för utvecklandet av sin personlighet/identitet och sina färdigheter som kommer att dominera ens framtida liv. Låt oss säga att personen sällan eller alddrig får sina behov tillgodosedda, alltså lever i allmän otrygghet, med dåliga relationer till sin familj, eller med en vuxenvärld som inte vet vad barn har för behov osv. är det då så konstigt att denne person börjar tro att den också är helt värdelös och ur stånd att själv kunna ta hand om sig själv och stå på egna ben? Blir det också då inte tydligt att religiositeten, dvs. sökandet efter makt, blir direkt sammanlänkat med att försöka bli kompis med Gud eller andra andemakter?

Påfallande ofta ser jag religiösa människor, sekter, samla styrka i antal snarare än i argument. De har inga förklaringsmodeller. De föredrar att attackera och riva ner motståndaren och dennes argument snarare än att upplysa denne. Det verkar finnas en tyst överenskommelse mellan dessa personligheter om att man inte talar om vissa saker och ifall någon utomstående för dem på tal så blir det ett yttre hot som de kan organisera sig mot och på så vis få en känsla av tillhörighet (och även makt). Eftersom det övernaturliga blir det enda som får något värde så blir allt det som associeras till det kroppsliga något "ont". Gnostikerna gör ingen hemlighet om deras åsikter om det. De Kristna har väl traditionellt inte heller mycket till övers för den materiella världen, inte heller buddhister eller hinduister. Man organiserar sig mot hela världen, åtminstone i fantasin. Att världen är sjuk, äcklig, materalistisk, ytlig osv. enligt detta sätt att se på saker och ting.

Detta gör att man, som jag skrev tidigare, slår undan benen för sig själv. Man förnekar det som skulle kunna ge lindring och stabilitet och långsamt förtvinar man, ständigt fasthållande vid känslan av att äga makten.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 08 jun 2006 01:38

Stefan skrev:För det första vill jag verkligen rekommendera den här "What is it like to be a bat?". Jag tycker att ni (hovnarr och PopJimmy) verkar ha en lite felaktig bild av vad humanvetenskaperna är för något.
Okej, jag kommer inte ihåg vad du syftar på men (jag skrev detta i en annan tråd) Freud var från början väldigt influerad av fenomenologin (nu när jag funderar på det är jag osäker på om han var influerad av husserls fenomenologi eller om man bara råkade använda ett liknande, dvs fenomenologiskt tillvägagånssätt)
, men hans resultat ansågs inte lika "vetenskapliga" och därför förvrängde hans engelska översättre hans tanke om "id" till en vetenskaplig teori som översättare kallade "id"-teorin. Freud hade egentligen inte lagt fram en "id" teori, han hade observerat att människor som represserar delar av deras känsloliv upplever delarna som ett "det" (och benärmner denna del som ett "det" fast det egentligen tillhör deras "jag").

Jag vet som sagt inte vad din original poäng var men här har jag ett nytt konstararade: Alla teoribildningar som inte grundar sig i ett 3:e persons (det) perspektiv anses inte som lika "vetenskapliga" eftersom vetenskap handlar om att härleda fenomen till en materiell företeelse. Detta har gjort att s.k. "vetenskapsmän" förskastat och sett ner på teoribildningar som inte utgår från vad de ansåg vara "vetenskap". Behaviourismen är det extrema exemplet inom psykologin. Behaviourismen ansågs som en enda "vetenskapliga" psykolgiskolan eftersom de försökte reducera hela människan till dess yttre beteende och förnekade att medvetandet överhuvudtaget existerade. Och de pysslade med försök på råttor och genom detta drog slutsatser om människor. Freud, som istället undersökte från ett (fenomenologiskt) 1:a personsperpsketiv ansåg inte som lika "vetenskaplig"

Förresten sparkar man mycket på humanvetenskaperna. De anses inte alls vara lika "vetenskapliga" och heller inte lika "betydelsefulla"/"viktiga".

Det är ju egentligen inte så konstigt, vi har ju reducerat människan till en hög med bajs.

Men visst jag har säker missuppfattat ett och annat.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Om öronen hörde det munnen talade

Inläggav hovnarr » 08 jun 2006 10:42

Luipa skrev:Hur ser sambandet ut mellan krisen, A och B? Under krisen klassas A som sjuk (även om det är en fullt naturlig kris, t ex utbrändhet till följd av överarbete). Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B? Anta att A är beroende av B. Utan B kommer A begå samma misstag igen. Att A anammat B, är det då ett tecken på sjukdom eller tvärtom sundhet?


Sundhet. Jag borde förtydliga mitt "sjukdomskriterium" såtillvida att det gäller på lång sikt. En ovanlig upplevelse kan antingen direkt leda till att världsbilden förändras, eller att så sker efter ett föregående raserande av den gamla världsbilden (kris). Eller så tillgodogörs den öht inte och leder till psykos. Det faktum att jag kanske skulle drabbas av psykos om jag tvingade anamma en annan, rent av föregående, ideologi (t.ex. nazism eller ateism) gör mig inte psykiskt sjuk i dagsläget.

Och så några kommentarer till Kiifens premisser:

1. Man kan leva väl utan vetskap om det "övernaturliga"


Det gäller för de allra flesta. Man bör t.o.m. gå så långt som att säga att alla får ett "godare liv" (mätt i kvantitet av bekvämlighet) utan vetskap om det "övernaturliga". Den som inte vill ha sina bekvämlighetscirklar rubbade gör alltså klokt i att hålla sig borta från alla typer av idrott!

2. Man får inte vetskap om hur man bör leva från det "övernaturliga"


Det beror ju mycket på vad man menar med "det övernaturliga". Är det s.k. samvetet övernaturligt? Om det bara handlar om samvetets ontologi (dvs om den grundar i något rent mänskligt eller övermänskligt), då kan vi ju lägga den frågan åt sidan. Bättre är väl då att konstatera varifrån man FÅR vetskap om hur man bör leva, nämligen samvetet (som bl a odlas på de sätt du beskriver under punkt 2).

3. Man får inte sina fysiska behov tillgodosedda av det "övernaturliga"


Risk finns snarare att många av dem mattas av eller försvinner, medan volymen skruvas upp för andra behov istället. (Se punkt 1).

4. Det "övernaturliga" är inte i en beroendeställning till personen i fråga


Ett så djärvt påstående kräver ju en ganska utförlig motivering. Låt oss titta på närmare på vad du skriver:

Om det "övernaturliga" existerar så är det inte i beroendeställning till individen eftersom de flesta lever utan någon egentlig vetskap om dessa ting.


Om det "övernaturliga" existerar och OM det är i beroendeställning (alltså: i ett ömsesidigt, dynamiskt förhållande) till individen, så lär förhållandet vara annorlunda ifall i n d i v i d e n är medveten om det "övernaturligas" existens eller inte. Man kan vara i beroendeställning till en blind man, men på ett helt annat sätt än man är till en seende man.

Inom mysticismen krävs t.o.m. stora uppoffringar för att kunna komma i kontakt med det övernaturliga. Man har alltså ingen skyldighet att vara mystiker eller religiös.


Det är väl mystikerns eller den religiöses sak att bestämma, inte din! Alltså, den troende kan mycket väl "känna sig kallad" som det ju heter traditionellt, och göra sådana uppoffringar du nämner av just p l i k t. Den som inte är mystiker upplever givetvis inte att han har en skyldighet att vara det, men det kan vara det rakt motsatta för den som är det.

Kiifen skrev:Man vill genom tron få; de fysiska behoven tillgodosedda såsom trygghet, självförverkligande, även gemenskap - då man menar att man lever tillsammans med "andeväsen".


Även om det skulle vara så för vissa så är det väl inget problem i sig? Inte ens om andeväsendena skulle vara rena inbillningar. Ett större problem är väl om nån får trygghet eller gemenskap genom t.ex. kriminella kretsar, eller förverkligar sig själv genom att konstruera massförstörelsevapen.

Kiifen skrev:En del talar t.o.m. om att man kan leva på ren spirituell energi, sk. prana och inte ens behöva äta.


Om detta vore möjligt så skulle det ju vara en klar fördel! Hungersnöd råder i världen och många i väst lever över sina naturtillgångar - så utmärkt om de kunde leva på prana istället. Om det nu i n t e är möjligt får vi väl förmoda att den troende svälter ihjäl eller tar sitt förnuft till fånga dessförinnan (mest troligt). Många i väst kan må gott av att äta lite mindre och många i öst har inget annat val.

Kiifen skrev:Men det kanske vanligaste är ändå att leva på "visdom" från det övernaturliga. Hur man ska förhålla sig till livet, hur man ska behålla livsglöden, hur man ska se positivt på livet, hur man ska lyda vissa föreskrifter och varför, osv


Ja, det låter ju jättehemskt. Bunt' ihop dom och skick' dom till hispan allihop. :lol:

Kiifen skrev:Eller hur man själv kommer i kontakt med det övernaturliga för att på så vis få svar på alla livets bekymmer och kanske särskilt sina egna bekymmer.


Gud förbjude! Nej förlåt, inte gud. Men något eller någon borde i alla fall förbjuda så skändlig praxis.

Kiifen skrev:Slutligen verkar det som väldigt många som redan befinner sig i så djup beroendeställning till själva idén om att det övernaturliga ska styra ens liv att de inte kan tolerera att andra människor reder sig utan sådana beroenden. Detta är en svårare fråga varför det är så, men en förklaring man får är att dom som inte lever så är dömda att komma till helvetet.


Slutligen verkar det som att väldigt många redan befinner sig i så djup beroendeställning till själva idén om att det övernaturliga inte existerar, att de inte kan tolerera att andra människor reder sig utan sådana beroenden. Det är en svårare fråga varför det är så, men en förklaring är att dom som lever så är "dömda" att komma till ett personligt helvete om de skulle säga ja till en andlig verklighet.

Jag skulle kunna fortsätta men jag tror detta är tillräckligt!

Stefan skrev:Jag tycker att ni (hovnarr och PopJimmy) verkar ha en lite felaktig bild av vad humanvetenskaperna är för något.


Det PopJimmy skrev i inlägget ovan är huvudsakligen vad jag (i förra inlägget) kortfattat nämnde var min syn på humanvetenskaperna och vetenskapliga ideal i övrigt. På vilket sätt tycker du att denna syn (där flertalet humanvetenskaper tillmäts ett "1p-perspektiv", medan det vetenskapliga idealet allmänt ses som ett "3p-perspektiv") inte stämmer väl överens med det rådande läget?

-narr-

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 08 jun 2006 16:29

hovnarr

Gud förbjude!


Inte alls. Jag försöker inte förbjuda någon från att tro på det andliga eller på Gudar och demoner eller små gröna gubbar från Mars. Det är ju inte upp till mig att bestämma sådana saker. Verkar vara oerhört svårt att komma ihåg vad ämnet handlade om. Jag ställer frågor om och försöker förstå religiositet som ett mänskligt fenomen, och en del av frågan var när behovet av religiositet uppstår. När börjar människan att bygga gudar och altaren och ha något att dyrka?
Som jag försökte besvara mina frågor så verkar det rimligt att påstå att det är under svåra situationer i livet som religiositet, dvs. dyrkan av krafter över ens eget förstånd, blir påtagligare. Vilket betyder att man egentligen kan tro på vad som helst. Knytt, troll, osynliga varelser, skapargudar (osynliga) eller kossor.

Det intressanta fyndet jag gjorde var att religiositet så starkt är förknippat med de fysiska behoven. Vilket torde få konsekvenser för de som säger sig predika Guds vilja eller vad som är den "rätta" tron.

Dock anser jag att det är ofilosofiskt att hålla på så. Det är också kunskapsbefriat. Det är klart att det är bekvämt att hålla fast i obevisbara idéer när det blåser omkring en och världen verkar obegriplig. Men det är knappast produktivt. Det kommer en tidpunkt då man måste släppa taget och stå på egna ben. Bara sjuka behöver kryckor.

Ps.kl.17.06

Det är väl mystikerns eller den religiöses sak att bestämma, inte din!


Just detta med att se sin Gud som i beroendeställning till en själv är symptomatiskt för behovet av makt. Man vill äga Gud för sin egen skull. Det jag upptäckt är bara att detta är ett mänskligt beteende och visar återigen på det mänskliga i att vara religiös. Dvs. att den bottnar i de egna fysiska behoven.

Det verkar som att mänskligheten någon gång på färden genom evolutionen tappade sin kunskap om hur man kan leva gott och kom att istället bli allt mer beroende av det övernaturliga för att kunna leva. (se Ismael av Daniel Quinn). För ifall det är känslan av maktlöshet inför sitt eget liv som driver religiositet, då borde det också betyda att det är en herrans massa människor som inte vet hur eller vad de ska göra med sina liv. Frågan är därför varför det är så. Barn har oerhört stark vilja och låter sig inte knäckas så lätt. Så svaret torde ligga någonstans på vägen man blir vuxen. Vems sak det nu är att bestämma ifall det övernaturliga behöver oss, ligger inte i mina händer att besvara - jag utgår bara ifrån en allmän premiss för att förklara ett mänskligt beteende.

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 08 jun 2006 16:37

Jag läste för nåt år sen en C-uppsats i teoretisk filosofi som tog upp ett förslag att omdefiniera begreppet psykisk sjukdom för att passa det biologiska funktionsbegreppet . T ex så finns det de som argumenterar för att många typer av depression har en funktion: om man har en låg status i gruppen ska man bli deprimerad, eftersom det ökar chansen att man lämnar gruppen. Detta eftersom en lågstatusindivid har låg chans att få reproducera sig.

Menas det att om den deprimerade människan lämnar gruppen så kommer möjligheterna öka för den deprimerade att få reproducera sig?

Andra typer av psykiska sjukdomar kan däremot t ex bero på mutationer, och de skulle då, enligt författaren, vara "äkta" sjkudomar". Vad tror du om den här idén? Jag tyckte att den lät intressant.

Men kan inte mutationerna göra människan mer kompetent, typ X-men, hehe. (OBS, inget skämt)

Men det är verkligen intressant vad som anses som sjukt resp. friskt. Det är ju inte kategorier av naturen givna. WHO har en omdiskuterad definition av hälsa som lyder såhär: "health is a state of complete physical, mental and social well-being and not merely the absence of disease or infirmity"

"Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B."
Nej, inte per definition. Det beror ju vad B är för värde/tros-system.


Är det inte snarare hur personen mår, agerar och interagerar som avgör hälsotillståndet? Inte vad den bekänner sig till? Rent läppsligt alltså. Jag läste om en av scientologernas heligaste skrifter när delar av den publicerades i DN. Enligt mig var texten enbart märklig (minns inga detaljer). Däremot kan jag anta att många scientologer inte heller bryr sig om den texten. De går på sina kurser och försöker hanka sig fram i tillvaron med mer eller mindre lyckade resultat. Har de anammat ett kanske genomkorkat manifest bara för att deras organisation åberopar den texten som en auktoritet?


Men påfallande ofta så anammar deprimerade personer extrema trossystem, och då kan man kanske fortfarande tala om en sjukdom - om man t ex är medlem av en sekt.

Är det inte snarare gemenskaperna som söks, själva trossystemen kommer kanske mer på köpet? OBS, detta är vild spekulation från min sida. Jag vet inte ens om deprimerade personer har en sådan fallenhet överhuvudtaget. Jag saknar underlag för att påstå det.

Då kanske man kan tala om "falskt medvetande", etc. - vi var ju tidigare inne på Gramsci.

Jag kan inte min Gramsci och vet tyvärr inte vad 'falskt medvetande' syftar på. Jag får väl kolla upp den där länken jag postade.

Förresten, är Cullberg intressant? Kunde du inte berätta lite om hans böcker, om du läst dem?

Jag har bara läst Dynamisk Psykiatri och skaparkriser samt utdrag ur kris och utveckling.

Dynamisk Psykiatri är en lärobok som i huvudsak beskriver diagnoser och exemplifierar med pedagogiska fallbeskrivningar. Lättläst och spännande enligt mig. Boken har fått mycket kritik för att han ger någon slags psykiatrisk förklaring till homosexualitet.

I skaparkriser jämför han Dagermans kris med Strindbergs. Självklart innehåller den spekulationer men jag minns att jag fängslades av analysen. Mycket lättläst. Minns jag rätt så försöker han förstå varför Dagerman gick under i sin kris emedan Strindberg istället gick stärkt ur sin.

I Kris och utveckling drivs tesen att vi under vår levnadsbana då och då krisar. Kriserna ses som naturliga och grejen är att hantera de så att de stärker oss istället för tvärtom. Tror Cullberg här hämtar mycket från Erik Homburger-Eriksson. Minns inte mycket mer än att han är bra på att beskriva situationer, ibland med en mycket stillsam humor.

Generellt upplever jag Cullberg som en handlingskraftig humanist med patos. Han har stor arbetslivserfarenhet och snarare undersöker än propagerar. Han skriver dessutom som sagt var lättlästa böcker.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 08 jun 2006 17:11

Luipa skrev:Jag läste för nåt år sen en C-uppsats i teoretisk filosofi som tog upp ett förslag att omdefiniera begreppet psykisk sjukdom för att passa det biologiska funktionsbegreppet . T ex så finns det de som argumenterar för att många typer av depression har en funktion: om man har en låg status i gruppen ska man bli deprimerad, eftersom det ökar chansen att man lämnar gruppen. Detta eftersom en lågstatusindivid har låg chans att få reproducera sig.

Menas det att om den deprimerade människan lämnar gruppen så kommer möjligheterna öka för den deprimerade att få reproducera sig?


Jepp.

Andra typer av psykiska sjukdomar kan däremot t ex bero på mutationer, och de skulle då, enligt författaren, vara "äkta" sjkudomar". Vad tror du om den här idén? Jag tyckte att den lät intressant.

Men kan inte mutationerna göra människan mer kompetent, typ X-men, hehe. (OBS, inget skämt)


:D Jo, men de allra flesta mutationer är skadliga.

"Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B."
Nej, inte per definition. Det beror ju vad B är för värde/tros-system.


Är det inte snarare hur personen mår, agerar och interagerar som avgör hälsotillståndet? Inte vad den bekänner sig till? Rent läppsligt alltså.


Bra poäng. Jag ska tänka lite mer på det innan jag återkommer med ett mer fullödigt svar.

Jag kan inte min Gramsci och vet tyvärr inte vad 'falskt medvetande' syftar på. Jag får väl kolla upp den där länken jag postade.


Tydligen finns det redan hos Engels:

http://en.wikipedia.org/wiki/False_consciousness

Den här länken är kanske mer relevant, dock:

http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_hegemony


Tack för tipsen om Cullberg, har varit sugen på att läsa honom tidigare och blev klart mer inspirerad nu. :)

Tatjana
Inlägg: 471
Blev medlem: 29 okt 2004 05:25

Inläggav Tatjana » 09 jun 2006 03:38

Viola skrev:
Neurologisk störning är inte detsamma som neurotisk störning -
neurologiska symtom handlar om nervsystemet i kroppen -
parkinssons eller ms - problem med att använda sina muskler
- det är neurologiska störningar.


Tack för informationen, nog dags för mig att byta yrke...
:wink:
Innan ni går: För till från knappen från till till från. Tänk på miljön....

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 09 jun 2006 10:12

Kiifen skrev:Det intressanta fyndet jag gjorde var att religiositet så starkt är förknippat med de fysiska behoven.


Jag bestrider inte det, men till skillnad från dig ser jag det inte som något dåligt.

Kiifen skrev:Dock anser jag att det är ofilosofiskt att hålla på så. Det är också kunskapsbefriat.


Där skiljer vi oss åt. Dina sakiakttagelser av trons uppkomst i människan osv är helt OK, men jag leds till andra slutsatser av dem. På många sätt ser jag religionen som ett ymnighetshorn för filosofisk kontemplation, och därigenom kunskap i "insiktsform".

Kiifen skrev:Det är klart att det är bekvämt att hålla fast i obevisbara idéer när det blåser omkring en och världen verkar obegriplig. Men det är knappast produktivt. Det kommer en tidpunkt då man måste släppa taget och stå på egna ben. Bara sjuka behöver kryckor.


Detta är tomt polemiskt prat. Om världen verkar obegriplig är det väl en god ansats att försöka förstå den? Om den teoribildning man sedan når är dum, ologisk och motsägelsefull kan man såklart skratta åt den, men inte förrän detta visats. Med uppmaningen att släppa taget och stå på egna ben, menar du då samma sak som att man bör ge upp alla obevisbara idéer och enbart tillägna sig bevisbara? Har du i så fall en uppsättning bevisbara idéer tillhands så ska jag gärna tillgodogöra mig dem.

Kiifen skrev:Just detta med att se sin Gud som i beroendeställning till en själv är symptomatiskt för behovet av makt. Man vill äga Gud för sin egen skull.


Ren spekulation. Att medge att man har en betydelse för andevärlden är inte med nödvändighet mer kopplat till makt än att medge att man har en betydelse för världen i övrigt. Det kan precis lika gärna vara tvärtom. Denna hypotes är precis en sådan obevisbar idé, som du enligt egen uppmaning borde ge upp.

Kiifen skrev:Det jag upptäckt är bara att detta är ett mänskligt beteende och visar återigen på det mänskliga i att vara religiös. Dvs. att den bottnar i de egna fysiska behoven.


Bra iakttagelse! Men jag kan tänka mig att det är tvärtom: de fysiska (och religiösa) behoven bottnar i det mänskliga.

Kiifen skrev:För ifall det är känslan av maktlöshet inför sitt eget liv som driver religiositet, då borde det också betyda att det är en herrans massa människor som inte vet hur eller vad de ska göra med sina liv.


Jag tror det är känslan av makt inför sitt eget liv som driver religiositet, sökande, tro - kalla det vad du vill. Just för att man inser att man inte vet vad man ska göra av denna makt, alltså vad som är rätt att göra, så vänder man sig till det enda ställe man kan vända sig till: sin mitt. Man vänder sig då både inåt och utåt på samma gång, lyssnar, för att nå ett svar.

Det jag uppfattar att du oftast kallar för religiositet är det jag kallar bokstavstro. Att vända sig till en auktoritet (bok, präst, expert) för att veta vad man ska göra av sin makt kan vara riskabelt. Men detta är inte ett religiöst problem, utan något allmänt inom gruppsykologi.

-narr-

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 10 jun 2006 01:58

Luipa/

Men betyder det att A är sjuk när A har anammat B."
Nej, inte per definition. Det beror ju vad B är för värde/tros-system.

Är det inte snarare hur personen mår, agerar och interagerar som avgör hälsotillståndet? Inte vad den bekänner sig till? Rent läppsligt alltså. Jag läste om en av scientologernas heligaste skrifter när delar av den publicerades i DN. Enligt mig var texten enbart märklig (minns inga detaljer). Däremot kan jag anta att många scientologer inte heller bryr sig om den texten. De går på sina kurser och försöker hanka sig fram i tillvaron med mer eller mindre lyckade resultat. Har de anammat ett kanske genomkorkat manifest bara för att deras organisation åberopar den texten som en auktoritet?


Det ligger mycket i detta. Det man kan säga är väl att vissa mänskor som haft det svårt som blivit kristna inte har en tillräckligt kritisk bild av religionen. Det är iaf en bild jag har. Okritiskhet är om inte en sjukdom så iaf en brist. Så även om dessa personer nu mår bättre, så tror de dels på falskheter, men vad värre är, så har de en karaktärsbrist - okritiskhet. Det kan man klassificera som en del av hur "människor mår, agerar och interagerar". Jag håller med om att det är detta som bör avgöra huruvida de är sjuka eller ej - inte vad de faktiskt tror på.

Men som du också är inne på måste tron, för att okritiskheten ska vara "äkta", vara "äkta", dvs. den ska inte bara vara en "läpparnas bekännelse" utan den ska också styra ens handlingar. Om man t ex säger sig tro på Gud men inte är villig att handla efter detta i farliga situationer (lita på att Gud ingriper till ens försvar, om man tror på sånt, etc.), t ex, så är ens tro endast en "läpparnas bekännelse" och ens okritiskhet inte äkta.

Vet inte längre om det där med falskt medvetande är relevant här. I vilket fall är det en intressant teori som jag rekommenderar dig att bekanta dig med. En samtida författare som skriver om detta begrepp är Chomsky, som jag inte läst, men Gramsci tycker jag nästan verkar intressantare.

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 10 jun 2006 03:22

hovnarr

Du borde vara smart nog att fatta men dina inlägg är ändå inget annat än vanligt ogrundat bitchande. Du vägrar att lägga ett och ett samman för det skulle hota din uppfattning. Strunt samma.

Det jag säger är att religiositet uppstår hos människan och utifrån den människans behov. Det säger inget om faktatillstånden, dvs om det verkligen existerar andliga världar osv. men det säger en hel del om religioner, makt, politik och mänskligt agerande idag och genom tiderna.

Men.. som vanlig... så fort nånting grundar sig på affekt hos en individ då blir det extra känsligt och det är klart man tar ställning, men vad är det man tar ställning för egentligen? Det jag är ute efter är självinsikt i detta med religiositet, inte att ogiltigförklara eventuella faktum.

Det ironiska är att sådana som tar ställning för religiositet är de som också har lägst självinsikt av alla.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Luktar morötter, sa snögubben

Inläggav hovnarr » 10 jun 2006 10:17

Stefan skrev:Det man kan säga är väl att vissa mänskor som haft det svårt som blivit kristna inte har en tillräckligt kritisk bild av religionen. Det är iaf en bild jag har. Okritiskhet är om inte en sjukdom så iaf en brist. Så även om dessa personer nu mår bättre, så tror de dels på falskheter, men vad värre är, så har de en karaktärsbrist - okritiskhet.


Nyligen diskuterades sambandet mellan övertro och kritiskt tänkande på nån annan tråd - minns tyvärr inte vilken. Vi kom i varje fall till ungefär samma slutsats. Bristen eller "felet" är alltså i grunden att man - även om man kanske kan tänka kritiskt kring andra frågor - vägrar tänka kritiskt kring sin religiösa uppfattning. Man kan förstås tänka sig att man vänder sitt kritiska sinne från andra områden än det religiösa, men religionen verkar ha en särskild dragningskraft i det sammanhanget.

Kiifen skrev:Du borde vara smart nog att fatta men dina inlägg är ändå inget annat än vanligt ogrundat bitchande.


Wow, där fick jag. Vilket lysande argument! Var det inte du som tyckte så illa om att folk angrep din person istället för dina argument? Och var det inte just det du gjorde nu, själv? Och ändå, när jag angriper dina argument och ffa visar vad som öht inte är något argument, utan snarare din känslomässiga uppfattning av ett sakförhållande, då heter det ogrundat bitchande. Hur går det ihop?

Kiifen skrev:Det jag säger är att religiositet uppstår hos människan och utifrån den människans behov.


Tror inte det finns många som bestrider detta, oavsett ideologi.

Kiifen skrev:men det säger en hel del om religioner, makt, politik och mänskligt agerande idag och genom tiderna.


Utifrån premissen att religiositet uppstår i människan utifrån individens behov, följer inte dina slutsatser kring religion som maktmedel m.m. Jag har i inlägg ovan angett svagheten i den härledningen, och andra tänkbara följder av premissen. Detta är mitt angrepp på din argumentation, som jag tycker är svag på denna punkt. Jag väntar fortfarande på att du ska bemöta detta.

Kiifen skrev:Men.. som vanlig... så fort nånting grundar sig på affekt hos en individ då blir det extra känsligt och det är klart man tar ställning, men vad är det man tar ställning för egentligen?


Affekt och affekt. Din teori är kanske din "darling" och min teori är kanske min, så det är möjligt att vi båda har "affekter" för våra respektive ställningstaganden. Alltså behöver vi inte spekulera i varandras affekter. Tack och lov kan man (hoppas jag?) istället föra en rationell debatt genom att fokusera på vad som är bra och dåliga argument inom en hypotes, utan att behöva ta till ad hominem angrepp av typen "anledningen till att min argumentation inte går hem är att du är i affekt och extra känslig".

Jag upplever inte att jag tar ställning för något särskilt, men du kanske är av annan mening? Jo förresten, jag tar ställning för att människor blir religiösa eller ateister eller byter ideologi osv utifrån en massa olika anledningar. Jag tycker att det vore förmätet av mig att spekulera kring varför folk jag aldrig mött gör saker - de må ha sina skäl. Jag tar ställning mot att det oftast skulle vara fråga om att vilja öka sin makt, eller att det oftast skulle finnas politiska orsaker bakom.

Faktum kvarstår att jag skulle tycka att dina argument var svaga oavsett religiös uppfattning. En mogen reaktion på det vore att komma med bättre argument, erkänna svagheten i de tidigare argumenten, eller medge att din hypotes (t.ex. att människan blir religiös för att få mer makt) inte låter sig visas med starka argument utan grundar på din egna känslomässiga uppfattning av religionen.

Att folk angriper min religiösa uppfattning står jag ut med, jag är van. Att folk drar dåligt grundade/förhastade slutsatser stör mig betydligt mer, och det är min plikt att upplysa dem om de brister jag kan se i slutledningarna. Jag förväntar mig att andra gör samma sak för mig.

-narr-

P.S.

Kiifen skrev:Det ironiska är att sådana som tar ställning för religiositet är de som också har lägst självinsikt av alla.


Det här är förresten också ett urdåligt argument och exempel på oschysst debatteknik. Det avskräcker folk att ta ställning för "religiositet" (vad nu menas med det), eftersom det enligt Kiifen skulle medföra att de hade lägsta tänkbara självinsikt. Därtill finns inget som underbygger påståendet, eller varför det skulle vara ironiskt. Vad som öht påstås är också oklart, då det inte framgår vad "att ta ställning för religiositet" är för något. Säkrast är kanske helt enkelt att hålla med Kiifen för att visa att man inte har låg självinsikt, så man inte blir alldeles ironisk. :?: D.S.

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 11 jun 2006 10:52

Stefan skrev: Det man kan säga är väl att vissa mänskor som haft det svårt som blivit kristna inte har en tillräckligt kritisk bild av religionen. Det är iaf en bild jag har. Okritiskhet är om inte en sjukdom så iaf en brist. Så även om dessa personer nu mår bättre, så tror de dels på falskheter, men vad värre är, så har de en karaktärsbrist - okritiskhet. Det kan man klassificera som en del av hur "människor mår, agerar och interagerar". Jag håller med om att det är detta som bör avgöra huruvida de är sjuka eller ej - inte vad de faktiskt tror på.

Jag har ett kluvet förhållande till godtrogenhet. Har sprungit på en del folk jag anser lida av den åkomman och ibland blir jag konfunderad. En del godtrogna har en direkthet i sin kommunikation och sitt umgänge med andra jag finner åtråvärd. Jag kopplar faktiskt denna direkthet till själva godtrogenheten men de borde inte följa varandra av nöd.


Stefan skrev:
Men som du också är inne på måste tron, för att okritiskheten ska vara "äkta", vara "äkta", dvs. den ska inte bara vara en "läpparnas bekännelse" utan den ska också styra ens handlingar. Om man t ex säger sig tro på Gud men inte är villig att handla efter detta i farliga situationer (lita på att Gud ingriper till ens försvar, om man tror på sånt, etc.), t ex, så är ens tro endast en "läpparnas bekännelse" och ens okritiskhet inte äkta.


Okritiskhet är en konkret kritik och därför lämplig att diskutera kring. Men kan vi bedöma djupet på andra människors tro? Det är ju hursomhelst oerhört svårt om det ens är önskvärt men likväl är det det vi måste göra om vi ska påstå att de inte är tillräckligt kritiska. Jag tror också det finns finns en skillnad mellan tro å ena sidan och blind tro å den andra. Blind tro ser jag som mindre värd då den antagligen inte konstruktivt kan hantera det tvivel som förr eller senare dyker upp. Däremot tror jag att kritik och självkritik är nödvändiga för att undersöka vad-det-nu-än-är man funderar på att ge sig hän i. Men, förr eller senare måste utövaren komma till en punkt då h*n bestämmer sig för att släppa taget eller inte. Fast det är klart, det beror på syftet.

Religiösa utövare har ju olika syften med sin utövning. Praktiseras det för att skydda sig från omgivningen och sina egna tillkortakommanden eller tvärtom, för att lägga ner garden, konfrontera och 'öppna upp'. Enligt mig är poängen att lägga ner garden och möta det som är, ansikte mot ansikte, naken. Kritiken tjänar till att undersöka metoden, kommer denna metod leda till detta mål? Om svaret blir ja löses kritiken upp, förr eller senare och så ska det vara. Så länge den hänger kvar upprätthålles hela tiden en distans till omvärlden (och sig själv) vilket omöjliggör det nakna mötet. Alltså, kritik har sin plats men genomsyrar den hela förhållandet till tron blir den kontraproduktiv.

Den andra formen av religionsutövande, den som är till för att säkra sin egna position, det är det utövandet jag tror är farligt. Det är den som bevarar och konserverar personliga problem då den leder till ställningskrig, separering och isolering. Vill verkligen poängtera att det inte är ett specifikt religiöst fenomen utan snarare en inställning som praktiseras av oss alla till och från i varierande grad. Att ha en samling åsikter man identifierar sig med. Åsikterna blir kritiserade av annan part vilket väcker illvilja. Åsikterna kan vara fruktansvärda, ointressanta, vackra eller rent av sanna, men så länge vi klänger vid de så är de enbart ett uttryck för fåfänga och rädsla, hur raffinerade de än må vara. Och som sagt var, detta oavsett om de klassificeras som kristendom, liberalism, humanism, buddhism, skepticism eller scientism.

Alltså, det är inte i första hand graden av kritik eller trons sanningshalt som avgör sundheten utan snarare huruvida förhållandet tjänar till att göra människan mer naken, medkännande och öppen eller inte.

Tror jag till exempel att Jesus blev till genom jungfrufödsel och att denna tro framkallar en känsla av vördnad i mig inför det kärleksbudskap som texterna påstår att Jesus delvis predikade. Att denna vördnad inför Jesus och kärleksbudskapet i sin tur bidrar till att väcka medkänsla hos mig, att göra mig mer kapabel att möta och hjälpa andra människor i sitt lidande. Tror jag det med de positiva konsekvenser som följer är jag en mer hel människa än en låt säga en intellektuellt avancerad cynisk skeptiker som är så upptagen av sin egna förträfflighet att h*n försummar alla runtomkring. Detta oavsett hur mycket som än tyder på att Josef faktiskt var farsan.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Barnen och hedarna

Inläggav hovnarr » 11 jun 2006 22:41

Luipa skrev:Religiösa utövare har ju olika syften med sin utövning. Praktiseras det för att skydda sig från omgivningen och sina egna tillkortakommanden eller tvärtom, för att lägga ner garden, konfrontera och 'öppna upp'. Enligt mig är poängen att lägga ner garden och möta det som är, ansikte mot ansikte, naken. Kritiken tjänar till att undersöka metoden, kommer denna metod leda till detta mål? Om svaret blir ja löses kritiken upp, förr eller senare och så ska det vara. Så länge den hänger kvar upprätthålles hela tiden en distans till omvärlden (och sig själv) vilket omöjliggör det nakna mötet. Alltså, kritik har sin plats men genomsyrar den hela förhållandet till tron blir den kontraproduktiv.


=D> Det här måste in på 10-i-topp-listan.

-narr-


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster