Tror man behöver några premisser när man studerar neurologiska störningar i kombination med religiositet. Dessa premisser torde vara:
1. Man kan leva väl utan vetskap om det "övernaturliga"
2. Man får inte vetskap om hur man bör leva från det "övernaturliga"
3. Man får inte sina fysiska behov tillgodosedda av det "övernaturliga"
4. Det "övernaturliga" är inte i en beroendeställning till personen i fråga
Punkt 1.
Att leva ett liv innebär en mängd olika saker, ha ekonomi, socialt umgänge, intressen som ökar ens förmågor och talanger, medfödda eller inte. Alltså man kan njuta av god mat, av goda vänners sällskap, av litteratur, konst och musik, utan att behöva ha någon vetskap om det övernaturliga.
Punkt 2.
Kunskaper om hur man bör leva är en ständig process och den upphör aldrig, dock är den som mest aktiv då man är barn. Det är under barnaåren som man utvecklar sin personlighet och sin identitet, hur man agerar tillsammans med andra människor, man får lära sig hur man ska bete sig för att inte förstöra gemenskapen eller sättet man bedriver näring på. Man lär sig ständigt också nya färdigheter, att författa, filosofera, spela instrument, måla, programmera en dator, snickra, meka med bilar, osv.
Punkt 3.
De fysiska behoven, och jag tar från Maslows behovsstege:
1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av gemenskap och tillgivenhet
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande
Punkt 4.
Om det "övernaturliga" existerar så är det inte i beroendeställning till individen eftersom de flesta lever utan någon egentlig vetskap om dessa ting. Inom mysticismen krävs t.o.m. stora uppoffringar för att kunna komma i kontakt med det övernaturliga. Man har alltså ingen skyldighet att vara mystiker eller religiös. Man har därför heller inga skyldigheter gentemot det "övernaturliga".
---
Nu menar jag inte att det måste vara på det här sättet, men det är i alla fall en början på att börja förstå vad som driver den neurotiske personen. För vad ser man när man studerar inte bara hyperreligiösa människor, utan också sådana som följer gurus, politiska ledare, psykologer, blint, utan att ifrågasätta vare sig dem eller sitt eget beteende.
Den slags religiositet som jag hittills beskrivit handlar främst om att använda tron att tillgodose alla de fyra punkter som jag menar inte har något med det övernaturliga att göra. Man vill genom tron få; de fysiska behoven tillgodosedda såsom trygghet, självförverkligande, även gemenskap - då man menar att man lever tillsammans med "andeväsen". En del talar t.o.m. om att man kan leva på ren spirituell energi, sk.
prana och inte ens behöva äta.
Men det kanske vanligaste är ändå att leva på "visdom" från det övernaturliga. Hur man ska förhålla sig till livet, hur man ska behålla livsglöden, hur man ska se positivt på livet, hur man ska lyda vissa föreskrifter och varför, osv. kort sagt, kunskap om hur man ska leva kommer väldigt ofta från det "övernaturliga", via präster, kanaliserare, tarotkort och liknande. Eller hur man själv kommer i kontakt med det övernaturliga för att på så vis få svar på alla livets bekymmer och kanske särskilt sina egna bekymmer.
Slutligen verkar det som väldigt många som redan befinner sig i så djup beroendeställning till själva idén om att det övernaturliga ska styra ens liv att de inte kan tolerera att andra människor reder sig utan sådana beroenden. Detta är en svårare fråga varför det är så, men en förklaring man får är att dom som inte lever så är dömda att komma till helvetet.
I just det syns det rätt tydligt att denna "religiositet" inte har så mycket med det övernaturliga att göra än att det har att göra med makt. Om det "övernaturliga" dessutom kommer från en enda enhet med en enda vilja, då blir det förståeligare att de som inte följer denna vilja ses som förbrytare. Att de som ifrågasätter "tron", sådana som jag, är en slags förrädare gentemot det "universella konsensus" som de troende står för.
Nietzsche skrev t.ex. att de som vurmar för Gud gör det för att få ta del av den makt som det innebär att vara i närheten av Gud. Utifrån den premissen blir religiositet ett sökande efter kontroll och stabilitet. Ifall man är kompis med Gud så kanske man får ta del av hans makt och rikedom. Dock inte materiellt, enligt Kristendomen, men dock själsligt.
Detta leder till att man själv kommer att tro att man är lik Gud och har samma omdöme och vet lika väl som Gud vilka som t.ex. är onda eller goda, vilka som förtjänar att leva och vilka som förtjänar döden. Men att man gör det utifrån sina personliga behov.
Jag har väldigt lätt att se denna "religiositet" som ett systematiskt överlämnande av sitt eget liv till det okända och att man sedan hela tiden måste komma i kontakt med den ursprungliga viljan hos detta okända, t.ex. Gud, för att verkligen veta ifall man lever på rätt sätt. Detta leder till ständig ångest och ständigt bekräftande från det "övernaturliga".
Så ifall vi går tillbaka till punkt 2. Tiden för utvecklandet av sin personlighet/identitet och sina färdigheter som kommer att dominera ens framtida liv. Låt oss säga att personen sällan eller alddrig får sina behov tillgodosedda, alltså lever i allmän otrygghet, med dåliga relationer till sin familj, eller med en vuxenvärld som inte vet vad barn har för behov osv. är det då så konstigt att denne person börjar tro att den också är helt värdelös och ur stånd att själv kunna ta hand om sig själv och stå på egna ben? Blir det också då inte tydligt att religiositeten, dvs. sökandet efter makt, blir direkt sammanlänkat med att försöka bli kompis med Gud eller andra andemakter?
Påfallande ofta ser jag religiösa människor, sekter, samla styrka i antal snarare än i argument. De har inga förklaringsmodeller. De föredrar att attackera och riva ner motståndaren och dennes argument snarare än att upplysa denne. Det verkar finnas en tyst överenskommelse mellan dessa personligheter om att man inte talar om vissa saker och ifall någon utomstående för dem på tal så blir det ett yttre hot som de kan organisera sig mot och på så vis få en känsla av tillhörighet (och även makt). Eftersom det övernaturliga blir det enda som får något värde så blir allt det som associeras till det kroppsliga något "ont". Gnostikerna gör ingen hemlighet om deras åsikter om det. De Kristna har väl traditionellt inte heller mycket till övers för den materiella världen, inte heller buddhister eller hinduister. Man organiserar sig mot hela världen, åtminstone i fantasin. Att världen är sjuk, äcklig, materalistisk, ytlig osv. enligt detta sätt att se på saker och ting.
Detta gör att man, som jag skrev tidigare, slår undan benen för sig själv. Man förnekar det som skulle kunna ge lindring och stabilitet och långsamt förtvinar man, ständigt fasthållande vid känslan av att äga makten.