Vanliga filosofiska uppfattningar
Epistemologi och ontologi hänger ihop genom sanningsbegreppet. Kunskap sägs vara rättfärdigad, sann tro. Sanning i sin tur brukar normalt beskrivas som överensstämmelse med verkligheten. En enkel och vanlig teori kring sanningsbegreppet är också avciteringsteorin som säger att det faktum att ”Snö är vit” är sann, innebär att snö är vit.
Detta kan uttryckas enklare, vilket (åtminstone) Wittgenstein påpekat. Det är egentligen onödigt att jag skriver ”det faktum att ’Snö är vit’ är sann”. Jag kunde lika gärna säga att avciteringsteorin säger att ”Snö är vit” innebär att snö är vit. Påståendet förutsätts vara sant a priori och tillägget ”och det är sant” eller ”det är sant att det är sant” tillför ingen fakta. Här ser vi direkt sambandet mellan sanning och innebörd eller mening. Att ”Snö är vit” har mening för oss (i och med att snö faktiskt är vit) är detsamma som att den är sann.
Ovanligare filosofiska uppfattningar
Sanningsbegreppet
Överensstämmelse med verkligheten är ett knivigt begrepp, eftersom man måste klargöra vad det är som ska stämma överens med vad, och hur verkligheten kommer in i alltsammans. Eftersom det i varje fall är något som ska stämma överens med något annat kan vi omedelbart slå fast att denna sanningstanke handlar om en liknelse eller en representation. En sats i språket såsom ”Snö är vit” är sann om den representerar eller liknar ett sakförhållande.
För rimlighetens skull föreslår jag att verkligheten är precis allt som finns – varje tanke, abstraktion, mängd, substans osv. ”Överensstämmelse med verkligheten” måste då betyda att en del av verkligheten ska överensstämma med en annan del av verkligheten. Låt oss betrakta dessa delar som system med mer eller mindre tydliga systemgränser.
I exemplet som använts ovan är systemen det svenska språket och en frisk människas tolkning av sina sinnesintryck en vinterdag. Att ”snö är vit” är sann, betyder att vi godkänner satsen i vårt språksystem som en representation av ett sakförhållande i vår verklighetsuppfattning. I och med detta får den en innebörd, en mening. Detta kallar jag intersystemisk sanning. Konceptet med intersystemisk sanning motsäger absolut inte sanningsbegreppet ”överensstämmelse med verkligheten”, utan är tvärtom en vidareutveckling av just detta begrepp, givet i mitt tycke rimliga tolkningar av begreppen ”överensstämmelse” och ”verklighet”.
Sanning har också en intersystemisk dimension. Det faktum att något är sant visar nämligen hän på två saker: (i) en överensstämmelse/representation/liknelse (ii) mellan (minst) två system. Märk väl att satserna förutsätts vara sanna intersystemiskt a priori (se kommentaren till W. ovan – att inom systemet hävda sanning tillför inget). Detta betyder alltså att den a priori förmodade sanningen talar om vilka system vi använder oss av. Satsen ”’Snö är vit’ innebär att snö är vit” talar om att vi önskar göra (i) en liknelse (ii) mellan vårt språk och våra sinnesintryck.
Det är fullt möjligt att hantera satser som enbart gör anspråk på intrasystemisk sanning, vilket man ofta gör inom exakta vetenskaper (till skillnad från naturvetenskaper) såsom matematik, logik, analytisk filosofi osv. Här talar satsens a priori förmodade sanning om vilket system vi använder oss av. T.ex. säger ”2+2=4” att det nu är fråga om algebra. Satsen ”2+2=5” säger antingen att det nu i varje fall inte är fråga om algebra, alternativt att satsen är falsk om vi ändå insisterar på att det är fråga om algebra. Om vi nu istället får en enkel matematisk uppgift där vi frågar hur många äpplen Pär (som har 2) och Anna (som har 2) har tillsammans, och besvarar detta ”2+2=4”, då uppkommer också ett intersystemiskt sanningsbegrepp (i detta fall mellan det matematiska språket och det svenska språket).
Misstag, fel eller osanningar är möjliga både intrasystemiskt och intersystemiskt. Intrasystemiska misstag är enbart möjliga om man låst sig till ett system (”2+2=5” är enbart ett misstag om man förutsätter algebra). Intersystemiskt innebär misstag/osanning/meningslöshet att man inte accepterar liknelsen mellan systemen. Till exempel är ”Snö är svart” falskt om vi vill använda den som representation för vit snö. Vi kan förstås enkelt göra en intrasystemisk substitution i språket och säga att ”svart” ska betyda ”vitt” och tvärtom, vilket i så fall skulle göra bomull svart också. Däremot förkastar vi sanningen i den språkliga satsen om den skulle föreslå att snö och bomull har rakt motsatta färger.
Låt oss också testa idén om ett dualistiskt (intrasystemiskt och intersystemiskt) sanningsbegrepp på lögnarparadoxen. Det visar sig att det dualistiska sanningsbegreppet är både ett särfall och en generalisering av Tarskis nivåbundna sanningsbegrepp. När det gäller Lögnaren uppkommer nämligen paradoxen just av nivåblindhet, eller enligt terminologin ovan: genom att blanda ihop inter- och intrasystemisk sanning. Betrakta:
P: ”Snö är vit.”
Q: ”Satsen ovan är sann.”
Detta är förstås inget annat än att säga ”Det är sant att snö är vit”, en sådan intrasystemisk upplysning som inte tillförde något. Om satsen har en mening utanför det språkliga systemet beror på om snö verkligen är vit eller inte. Betrakta nu följande variant av Lögnaren som exempel:
P: ”Satsen nedan är falsk.”
Q: ”Satsen ovan är sann.”
Bägge satserna är intrasystemiskt sanna (dvs grammatiskt korrekta i särfallet språk), men eftersom de pekar på något annat (satsen ovan resp. nedan) tycks de också göra anspråk på intersystemisk sanning. Det som förvirrar är att systemen (svenska) i bägge fall är lika. För att kunna avgöra om vi kan acceptera P som representation av hur det förhåller sig med Q måste vi först avgöra hur det förhåller sig med Q. Det låter sig endast göras genom att avgöra hur det förhåller sig med P, och så vidare. Vi ser snabbt att det som vid första anblick tycktes vara ett anspråk på intersystemisk sanning höll sig helt och hållet inom ett och samma system. Lögnaren är alltså inget annat än en sådan meningslös intern sanningsförsäkran som ”Det är sant att denna sats är falsk”. Själva satsen ”Denna sats är falsk”, som a priori förmodas vara sann intrasystemiskt, har heller inte någon mening annat än att upplysa om att vi nu rör oss inom ett system där denna sats är falsk.
Epistemologi
Att den rättfärdigade tron är sann innebär mot bakgrund av ovanstående alltså att en del av verkligheten, nämligen vår trosuppfattning, våra tankar, vår världsbild osv, stämmer överens med (är en godtagbar representation för) en annan del av verkligheten, nämligen ett visst sakförhållande. Låt oss nu betrakta ett klassiskt skeptiskt argument mot att kunskap är möjlig, nämligen att vi inte kan veta om vi har händer, eftersom vi skulle kunna vara hjärnor i burkar.
Betrakta nu detta påstående noga. Ett system, vår trosuppfattning, menar att vi har händer. Vi är rättfärdigade i vår tro att vi har händer. Ett annat system, nämligen ett sakförhållande, visar att vi har händer. Ett tredje system, den skeptiska uppfattningen, menar att vi kanske är hjärnor i burkar. Samtliga tre påståenden är intrasystemiskt sanna. Kunskap kring att vi har händer förutsätter intersystemisk sanning mellan vår trosuppfattning och sakförhållandet. Vi ser nu att det skeptiska argumentet omöjligt kan hota en sådan överensstämmelse, eftersom den själv inte gör anspråk på någon intersystemisk sanning som skulle kunna motsäga den föreslagna.
Skeptikern har alltså helt rätt i sitt påstående ”Jag kan inte veta om jag är en hjärna i en burk”. Precis sådant är ju exempel på något man inte kan ha kunskap om, eftersom kunskap bygger på en överensstämmelse, och vi omöjligt kan pröva om hypotesen stämmer överens. Inom ramen för det skeptiska systemet är det dock en perfekt sann sats, intrasystemiskt. Den faller dock utanför kunskapsbegreppet eftersom den inte gör anspråk på en överensstämmelse. Skeptikerns misstag är slutsatsen att detta skulle omöjliggöra kunskap om att jag har händer, eftersom sådan kunskap bygger på en intersystemisk överensstämmelse, som i sig inte är angripen (eller kan angripas) av det skeptiska argumentet.
Ett annat vanligt skeptiskt argument har att göra med att vi inte kan avgöra om zebror i själva verket är skickligt målade hästar. Det är just där kruxet ligger: om vi kan avgöra det, nämligen om det finns en överensstämmelse mellan vår rättfärdigade tro och ett sakförhållande, då kan vi också ha kunskap om detta. Om argumentet från början förutsätter att det är omöjligt faller det givetvis utanför kunskapsområdet. Människans förmåga till kunskap är alltså direkt knuten till hennes förmåga att avgöra hur något förhåller sig.
Ontologi
För att avgöra hur något förhåller sig har människan sina sinnen till hjälp. En slutsats nås genom att sinnesintrycken tolkas. Mängder av slutsatser skapar sedan sammanhängande trosuppfattningar utifrån vilka ytterligare sinnesintryck tolkas. Det är intressant här att slå fast att sinnesintrycken aldrig kan vara felaktiga, men våra slutsatser kan vara det. Även i ett rus av hallucinogena droger eller vid allvarlig sinnessjukdom ljuger inte våra sinnen, men vi är oförmögna att dra rimliga slutsatser av dem. Man inser inte att det är drogen som är sinnesintryckets upphov, utan misstar det för yttervärlden, liksom i en dröm. I mer sublim och mindre extrem mening kan två personer ha motsvarande sinnesintryck, men ändå nå helt olika slutsatser, utifrån tidigare skapade föreställningar.
När man diskuterar hur världen är beskaffad behöver man därför inte fokusera på att våra sinnen skulle vara otillräckliga, eller att världen skulle se mycket annorlunda ut med andra sinnesorgan. Filosofins styrka är istället att kunna skärskåda vilka tolkningar vi gör utifrån vår sinnliga undersökning av omvärlden. Epistemologin blir således ontologins grund snarare än tvärtom. Med detta synsätt kan vi alltså lära oss något om varats beskaffenhet genom att begrunda vad vi kan veta istället för tvärtom. Många ontologiska problem som får olika lösningar inom t.ex. religion och naturvetenskap kan efter kortare epistemologisk betraktelse ses i helt nya ljus. Enligt ovan uppenbarar ju den epistemologiska betraktelsen vilka system eller perspektiv som de sanna satserna visar hän på. Man inser då att ett ontologiskt problem kan få sanna och riktiga förklaringar inom många system, och ju fler system man har till sitt förfogande, desto mer av den gemensamma bakomliggande ontologin – metafysiken – uppenbarar sig. Denna förening mellan ontologi och epistemologi tycker jag är den enda metafysik som är något att ha. Här följer några exempel på (metafysiska) slutsatser som jag nått utifrån ett sådant betraktelsesätt.
Om materia
Om vi hävdar att materia är sådan att den består av ett ändligt antal beståndsdelar, då måste vi nödvändigtvis också hävda att det finns något annat än materia. Materiens minsta beståndsdel kan ju i sig inte bestå av något – då vore det ju inte den minsta beståndsdelen. I så fall är denna beståndsdel av ett annat slag än materia, eftersom den inte består av något. Alternativt kan man hävda att materien inte har någon minsta beståndsdel, vilket skulle innebära att den i oändligheten löses upp i intet. Ett problem med att visa detta är att analysmediet (i dagsläget oftast synligt ljus) måste vara mindre än det som analyseras. För att med dagens vetenskapliga metod påvisa allt mindre materiella beståndsdelar måste vi först göra ett instrument som nyttjar mätning mha ännu mindre beståndsdelar än de vi önskar finna – vilket tycks mig vara ett oöverstigligt hinder. I väntan på ett logiskt genombrott tycker jag därför att det är rimligt att anta att materia består av ett ändligt antal beståndsdelar, där de minsta av dessa är icke-materiella.
Om skapelsen
Ett reciprokt problem fast i makroskala snarare än mikroskala är problemet med skapelsen. Om skapelsens problem förklaras med en skapare uppstår frågan vem som skapade skaparen. Detta är dock inte ett religiöst problem utan ett logiskt. Big Bang må vara alltings början, men vad var Big Bangs början? Hur man än väljer att förklara skapelsen når man en singularitet – en ”första” händelse är lika otänkbar som att tänka sig ett minsta tal större än 0. Analogt med tankarna kring materien har vi här två alternativ: att tänka oss en oändlig räcka första händelser som ändå mynnar ut i en singularitet i oändligheten, eller direkt fokusera på singulariteten som – vad det än är – måste vara oskapad. Skaparen, dvs själva den tidlösa icke-händelse vi också kallar Big Bang, blir på detta sätt av helt annat slag än det skapade, men innefattar samtidigt hela skapelsen, på analogt sätt som materiens minsta beståndsdel inte kan vara materiell men ändå utgör materiens slutgiltiga grund.
Determinismens misstag
Som vi ser ovan är tanken på en första händelse omöjlig varför vi måste förkasta determinismen som ontologi. Determinismen har giltighet inom öppna intervall, men inte slutna. Den förutsätter att det alltid finns en orsak, vilket går bra ända tills man kommer till Urknallen som kännetecknas just av att den är en orsak utan orsak. Determinismen förutsätter också att det finns ett temporalt samband mellan orsak och verkan, där verkan kännetecknas av den äger rum (eller snarare tid) efter orsaken. Detta går bra tills man kommer ner i verkligt liten skala, tills man börjar närma sig vad vi får förmoda är materiens minsta beståndsdelar. Utan ytterligare fördjupning kan vi nu ana att det finns ett samband mellan materiens grund och tidens grund, och att determinismen är oskickad att hantera dessa, även om den fungerar bra på öppna intervall däremellan där rumtiden kan approximeras till ett statiskt system.
Det var hela buljongen så långt. Hoppas den blir en intressant fond för vidare diskussion!

