Hovnarrs filosofiska buljong

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Hovnarrs filosofiska buljong

Inläggav hovnarr » 09 jun 2006 14:06

Det följande är ett försök till en koherent sammanfattning av 2 intressanta år här på FF, där jag presenterar den syn på sanning, ontologi och epistemologi som jag kommit att få genom ivrigt diskuterande här. Syftet är samma som för alla buljonger: ett avkok eller destillat som kan användas för att skapa fler goda soppor (som i sig kan bli nya buljonger). Buljongen ska som en sammanhängande helhet klara av att hantera vanliga filosofiska problem och paradoxer såsom skeptiska argument mot kunskap, självreferens inom sanningsbegreppet, grubblerier kring världens tillblivelse, materians uppbyggnad, determinism m.m.

Vanliga filosofiska uppfattningar
Epistemologi och ontologi hänger ihop genom sanningsbegreppet. Kunskap sägs vara rättfärdigad, sann tro. Sanning i sin tur brukar normalt beskrivas som överensstämmelse med verkligheten. En enkel och vanlig teori kring sanningsbegreppet är också avciteringsteorin som säger att det faktum att ”Snö är vit” är sann, innebär att snö är vit.

Detta kan uttryckas enklare, vilket (åtminstone) Wittgenstein påpekat. Det är egentligen onödigt att jag skriver ”det faktum att ’Snö är vit’ är sann”. Jag kunde lika gärna säga att avciteringsteorin säger att ”Snö är vit” innebär att snö är vit. Påståendet förutsätts vara sant a priori och tillägget ”och det är sant” eller ”det är sant att det är sant” tillför ingen fakta. Här ser vi direkt sambandet mellan sanning och innebörd eller mening. Att ”Snö är vit” har mening för oss (i och med att snö faktiskt är vit) är detsamma som att den är sann.

Ovanligare filosofiska uppfattningar

Sanningsbegreppet
Överensstämmelse med verkligheten är ett knivigt begrepp, eftersom man måste klargöra vad det är som ska stämma överens med vad, och hur verkligheten kommer in i alltsammans. Eftersom det i varje fall är något som ska stämma överens med något annat kan vi omedelbart slå fast att denna sanningstanke handlar om en liknelse eller en representation. En sats i språket såsom ”Snö är vit” är sann om den representerar eller liknar ett sakförhållande.

För rimlighetens skull föreslår jag att verkligheten är precis allt som finns – varje tanke, abstraktion, mängd, substans osv. ”Överensstämmelse med verkligheten” måste då betyda att en del av verkligheten ska överensstämma med en annan del av verkligheten. Låt oss betrakta dessa delar som system med mer eller mindre tydliga systemgränser.

I exemplet som använts ovan är systemen det svenska språket och en frisk människas tolkning av sina sinnesintryck en vinterdag. Att ”snö är vit” är sann, betyder att vi godkänner satsen i vårt språksystem som en representation av ett sakförhållande i vår verklighetsuppfattning. I och med detta får den en innebörd, en mening. Detta kallar jag intersystemisk sanning. Konceptet med intersystemisk sanning motsäger absolut inte sanningsbegreppet ”överensstämmelse med verkligheten”, utan är tvärtom en vidareutveckling av just detta begrepp, givet i mitt tycke rimliga tolkningar av begreppen ”överensstämmelse” och ”verklighet”.

Sanning har också en intersystemisk dimension. Det faktum att något är sant visar nämligen hän på två saker: (i) en överensstämmelse/representation/liknelse (ii) mellan (minst) två system. Märk väl att satserna förutsätts vara sanna intersystemiskt a priori (se kommentaren till W. ovan – att inom systemet hävda sanning tillför inget). Detta betyder alltså att den a priori förmodade sanningen talar om vilka system vi använder oss av. Satsen ”’Snö är vit’ innebär att snö är vit” talar om att vi önskar göra (i) en liknelse (ii) mellan vårt språk och våra sinnesintryck.

Det är fullt möjligt att hantera satser som enbart gör anspråk på intrasystemisk sanning, vilket man ofta gör inom exakta vetenskaper (till skillnad från naturvetenskaper) såsom matematik, logik, analytisk filosofi osv. Här talar satsens a priori förmodade sanning om vilket system vi använder oss av. T.ex. säger ”2+2=4” att det nu är fråga om algebra. Satsen ”2+2=5” säger antingen att det nu i varje fall inte är fråga om algebra, alternativt att satsen är falsk om vi ändå insisterar på att det är fråga om algebra. Om vi nu istället får en enkel matematisk uppgift där vi frågar hur många äpplen Pär (som har 2) och Anna (som har 2) har tillsammans, och besvarar detta ”2+2=4”, då uppkommer också ett intersystemiskt sanningsbegrepp (i detta fall mellan det matematiska språket och det svenska språket).

Misstag, fel eller osanningar är möjliga både intrasystemiskt och intersystemiskt. Intrasystemiska misstag är enbart möjliga om man låst sig till ett system (”2+2=5” är enbart ett misstag om man förutsätter algebra). Intersystemiskt innebär misstag/osanning/meningslöshet att man inte accepterar liknelsen mellan systemen. Till exempel är ”Snö är svart” falskt om vi vill använda den som representation för vit snö. Vi kan förstås enkelt göra en intrasystemisk substitution i språket och säga att ”svart” ska betyda ”vitt” och tvärtom, vilket i så fall skulle göra bomull svart också. Däremot förkastar vi sanningen i den språkliga satsen om den skulle föreslå att snö och bomull har rakt motsatta färger.

Låt oss också testa idén om ett dualistiskt (intrasystemiskt och intersystemiskt) sanningsbegrepp på lögnarparadoxen. Det visar sig att det dualistiska sanningsbegreppet är både ett särfall och en generalisering av Tarskis nivåbundna sanningsbegrepp. När det gäller Lögnaren uppkommer nämligen paradoxen just av nivåblindhet, eller enligt terminologin ovan: genom att blanda ihop inter- och intrasystemisk sanning. Betrakta:

P: ”Snö är vit.”
Q: ”Satsen ovan är sann.”

Detta är förstås inget annat än att säga ”Det är sant att snö är vit”, en sådan intrasystemisk upplysning som inte tillförde något. Om satsen har en mening utanför det språkliga systemet beror på om snö verkligen är vit eller inte. Betrakta nu följande variant av Lögnaren som exempel:

P: ”Satsen nedan är falsk.”
Q: ”Satsen ovan är sann.”

Bägge satserna är intrasystemiskt sanna (dvs grammatiskt korrekta i särfallet språk), men eftersom de pekar på något annat (satsen ovan resp. nedan) tycks de också göra anspråk på intersystemisk sanning. Det som förvirrar är att systemen (svenska) i bägge fall är lika. För att kunna avgöra om vi kan acceptera P som representation av hur det förhåller sig med Q måste vi först avgöra hur det förhåller sig med Q. Det låter sig endast göras genom att avgöra hur det förhåller sig med P, och så vidare. Vi ser snabbt att det som vid första anblick tycktes vara ett anspråk på intersystemisk sanning höll sig helt och hållet inom ett och samma system. Lögnaren är alltså inget annat än en sådan meningslös intern sanningsförsäkran som ”Det är sant att denna sats är falsk”. Själva satsen ”Denna sats är falsk”, som a priori förmodas vara sann intrasystemiskt, har heller inte någon mening annat än att upplysa om att vi nu rör oss inom ett system där denna sats är falsk.

Epistemologi
Att den rättfärdigade tron är sann innebär mot bakgrund av ovanstående alltså att en del av verkligheten, nämligen vår trosuppfattning, våra tankar, vår världsbild osv, stämmer överens med (är en godtagbar representation för) en annan del av verkligheten, nämligen ett visst sakförhållande. Låt oss nu betrakta ett klassiskt skeptiskt argument mot att kunskap är möjlig, nämligen att vi inte kan veta om vi har händer, eftersom vi skulle kunna vara hjärnor i burkar.

Betrakta nu detta påstående noga. Ett system, vår trosuppfattning, menar att vi har händer. Vi är rättfärdigade i vår tro att vi har händer. Ett annat system, nämligen ett sakförhållande, visar att vi har händer. Ett tredje system, den skeptiska uppfattningen, menar att vi kanske är hjärnor i burkar. Samtliga tre påståenden är intrasystemiskt sanna. Kunskap kring att vi har händer förutsätter intersystemisk sanning mellan vår trosuppfattning och sakförhållandet. Vi ser nu att det skeptiska argumentet omöjligt kan hota en sådan överensstämmelse, eftersom den själv inte gör anspråk på någon intersystemisk sanning som skulle kunna motsäga den föreslagna.

Skeptikern har alltså helt rätt i sitt påstående ”Jag kan inte veta om jag är en hjärna i en burk”. Precis sådant är ju exempel på något man inte kan ha kunskap om, eftersom kunskap bygger på en överensstämmelse, och vi omöjligt kan pröva om hypotesen stämmer överens. Inom ramen för det skeptiska systemet är det dock en perfekt sann sats, intrasystemiskt. Den faller dock utanför kunskapsbegreppet eftersom den inte gör anspråk på en överensstämmelse. Skeptikerns misstag är slutsatsen att detta skulle omöjliggöra kunskap om att jag har händer, eftersom sådan kunskap bygger på en intersystemisk överensstämmelse, som i sig inte är angripen (eller kan angripas) av det skeptiska argumentet.

Ett annat vanligt skeptiskt argument har att göra med att vi inte kan avgöra om zebror i själva verket är skickligt målade hästar. Det är just där kruxet ligger: om vi kan avgöra det, nämligen om det finns en överensstämmelse mellan vår rättfärdigade tro och ett sakförhållande, då kan vi också ha kunskap om detta. Om argumentet från början förutsätter att det är omöjligt faller det givetvis utanför kunskapsområdet. Människans förmåga till kunskap är alltså direkt knuten till hennes förmåga att avgöra hur något förhåller sig.

Ontologi
För att avgöra hur något förhåller sig har människan sina sinnen till hjälp. En slutsats nås genom att sinnesintrycken tolkas. Mängder av slutsatser skapar sedan sammanhängande trosuppfattningar utifrån vilka ytterligare sinnesintryck tolkas. Det är intressant här att slå fast att sinnesintrycken aldrig kan vara felaktiga, men våra slutsatser kan vara det. Även i ett rus av hallucinogena droger eller vid allvarlig sinnessjukdom ljuger inte våra sinnen, men vi är oförmögna att dra rimliga slutsatser av dem. Man inser inte att det är drogen som är sinnesintryckets upphov, utan misstar det för yttervärlden, liksom i en dröm. I mer sublim och mindre extrem mening kan två personer ha motsvarande sinnesintryck, men ändå nå helt olika slutsatser, utifrån tidigare skapade föreställningar.

När man diskuterar hur världen är beskaffad behöver man därför inte fokusera på att våra sinnen skulle vara otillräckliga, eller att världen skulle se mycket annorlunda ut med andra sinnesorgan. Filosofins styrka är istället att kunna skärskåda vilka tolkningar vi gör utifrån vår sinnliga undersökning av omvärlden. Epistemologin blir således ontologins grund snarare än tvärtom. Med detta synsätt kan vi alltså lära oss något om varats beskaffenhet genom att begrunda vad vi kan veta istället för tvärtom. Många ontologiska problem som får olika lösningar inom t.ex. religion och naturvetenskap kan efter kortare epistemologisk betraktelse ses i helt nya ljus. Enligt ovan uppenbarar ju den epistemologiska betraktelsen vilka system eller perspektiv som de sanna satserna visar hän på. Man inser då att ett ontologiskt problem kan få sanna och riktiga förklaringar inom många system, och ju fler system man har till sitt förfogande, desto mer av den gemensamma bakomliggande ontologin – metafysiken – uppenbarar sig. Denna förening mellan ontologi och epistemologi tycker jag är den enda metafysik som är något att ha. Här följer några exempel på (metafysiska) slutsatser som jag nått utifrån ett sådant betraktelsesätt.

Om materia
Om vi hävdar att materia är sådan att den består av ett ändligt antal beståndsdelar, då måste vi nödvändigtvis också hävda att det finns något annat än materia. Materiens minsta beståndsdel kan ju i sig inte bestå av något – då vore det ju inte den minsta beståndsdelen. I så fall är denna beståndsdel av ett annat slag än materia, eftersom den inte består av något. Alternativt kan man hävda att materien inte har någon minsta beståndsdel, vilket skulle innebära att den i oändligheten löses upp i intet. Ett problem med att visa detta är att analysmediet (i dagsläget oftast synligt ljus) måste vara mindre än det som analyseras. För att med dagens vetenskapliga metod påvisa allt mindre materiella beståndsdelar måste vi först göra ett instrument som nyttjar mätning mha ännu mindre beståndsdelar än de vi önskar finna – vilket tycks mig vara ett oöverstigligt hinder. I väntan på ett logiskt genombrott tycker jag därför att det är rimligt att anta att materia består av ett ändligt antal beståndsdelar, där de minsta av dessa är icke-materiella.

Om skapelsen
Ett reciprokt problem fast i makroskala snarare än mikroskala är problemet med skapelsen. Om skapelsens problem förklaras med en skapare uppstår frågan vem som skapade skaparen. Detta är dock inte ett religiöst problem utan ett logiskt. Big Bang må vara alltings början, men vad var Big Bangs början? Hur man än väljer att förklara skapelsen når man en singularitet – en ”första” händelse är lika otänkbar som att tänka sig ett minsta tal större än 0. Analogt med tankarna kring materien har vi här två alternativ: att tänka oss en oändlig räcka första händelser som ändå mynnar ut i en singularitet i oändligheten, eller direkt fokusera på singulariteten som – vad det än är – måste vara oskapad. Skaparen, dvs själva den tidlösa icke-händelse vi också kallar Big Bang, blir på detta sätt av helt annat slag än det skapade, men innefattar samtidigt hela skapelsen, på analogt sätt som materiens minsta beståndsdel inte kan vara materiell men ändå utgör materiens slutgiltiga grund.

Determinismens misstag
Som vi ser ovan är tanken på en första händelse omöjlig varför vi måste förkasta determinismen som ontologi. Determinismen har giltighet inom öppna intervall, men inte slutna. Den förutsätter att det alltid finns en orsak, vilket går bra ända tills man kommer till Urknallen som kännetecknas just av att den är en orsak utan orsak. Determinismen förutsätter också att det finns ett temporalt samband mellan orsak och verkan, där verkan kännetecknas av den äger rum (eller snarare tid) efter orsaken. Detta går bra tills man kommer ner i verkligt liten skala, tills man börjar närma sig vad vi får förmoda är materiens minsta beståndsdelar. Utan ytterligare fördjupning kan vi nu ana att det finns ett samband mellan materiens grund och tidens grund, och att determinismen är oskickad att hantera dessa, även om den fungerar bra på öppna intervall däremellan där rumtiden kan approximeras till ett statiskt system.

Det var hela buljongen så långt. Hoppas den blir en intressant fond för vidare diskussion!

-narr-

Användarvisningsbild
archaxe
Inlägg: 1353
Blev medlem: 15 nov 2003 01:35

Inläggav archaxe » 13 jun 2006 12:17

Att ”Snö är vit” har mening för oss (i och med att snö faktiskt är vit) är detsamma som att den är sann.

Även falska (påstående)satser är meningsfulla - det är deras meningsfullhet som låter oss tillskriva satserna sanning eller falskhet. Meningsfullhet hos en sats är en förutsättning för sanning och falskhet hos denna sats, och meningslösa satser kan vi inte säga är varken sanna eller falska. utan just meningslösa. Sanning och mening verkar spela på olika nivåer.
Framför varje sats står ett "sanningsprefix" iochmed att varje sats hävdar sin egen sanning - sådan är språkets natur, och jag tror inte man kan konstruera ett språk som har falskhet "by default". Om vi låter "F" beteckna falskhet och "S" beteckna sanning, kan vi skriva varje sats som en funktion av dessa två operatorer. Låt vidare "P" beteckna en vanlig påståendesats, t ex satsen "Snö är vit". Om vi då vill hävda att "P" är sann, skriver vi "S(P)"; vill vi hävda att "P" är falsk skriver vi "F(P)". "F(P)" är dock analog med "S(F(P))", eftersom det i varje fall är sant att det är falskt att P. Och så vidare; F(F(F(F(P)))) är ekvivalent med S(F(F(F(F(P))))). Med "...och det är sant" menar vi ungefär "detta sakförhållande föreligger" - vi hävdar det.

När Wittgenstein skriver att P och ~P framställer samma sakförhållande men att P säger att sakförhållandet består medan ~P säger att sakförhållandet inte består, har han något liknande i tankarna. Satserna (P och ~P) framställer samma sakförhållande (nämligen ett "ohävdat" P, "bilden P") men "P" kan man enligt ovan skriva "S(P)" medan "~P" skrivs "S(F(P))". Jag vet inte om poängen blev särskilt tydlig.

Detta är förstås inget annat än att säga ”Det är sant att snö är vit”, en sådan intrasystemisk upplysning som inte tillförde något.

Vad som är sant (eller falskt) är språkliga påstående satser, inte sakförhållanden. En sats såsom "Det är sant att snön är vit" är en icke välformad sats; snöns vithet är inte sann eller falsk, den bara är, punkt. Det här är visserligen lite petigt men tycks vara av stor vikt för att hålla isär nivåerna. Att tillskriva sakförhållanden sanningsvärden tycks mig vara som att tillskriva tal färger - kategorimisstag. Vad satsen ovan vill säga är "Det är sant att 'Snö är vit'". Ordning på citationstecknen.

Om satsen har en mening utanför det språkliga systemet beror på om snö verkligen är vit eller inte.

Jag håller inte med. Om satsen har mening eller inte beror på om vi kan göra oss en bild av det sakförhållande satsen framställer, nämligen att snön är vit. Det är denna bild vi sedan jämför med verkligheten, och först i jämförelsen får satsen ett sanningsvärde. Satsen "Snön är vit" har mening oavsett vilken färg snön har; däremot är dess sanningsvärde beroende av vilken färg snön har.

Jag återkommer när jag begrundat resten.

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 13 jun 2006 12:40

Kan det inte över huvud taget vara så att språket föregår (det ni kallar) verkligheten?
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Djävulskap.
Logos är Djävulskap.
Ett gyckelspel. Ett skämt. Ett självbelåtet skratt...

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 13 jun 2006 13:42

Archaxe! Tack för svaret, trodde denna tråds öde var att bli förpassad till sida två utan att passera gå.

Först när jag läste ditt inlägg tänkte jag att jag misstagit mig på begreppen. Men insåg sedan att den slutsatsen var ett svårt fall av nivåblindhet.

Förlåt mig, ty jag har varit otydlig. Min buljong är ett filosofiskt system i sig självt. Syftet med filosofiska system är att skapa mening och förståelse för resten av världen. Om du vill bedöma min buljong skulle jag därför önska att du jämförde den med andra filosofiska system, istället för att använda termer/definitioner ur dessa system och konstatera att mina inte stämmer överens med dessa. Titta istället på systemen som helhet och se vilka som du tycker är svagare eller starkare givet olika förklaringsproblem.

Här kommer exempel på detta tema:

archaxe skrev:Även falska (påstående)satser är meningsfulla - det är deras meningsfullhet som låter oss tillskriva satserna sanning eller falskhet.


Jag signalerar härmed att såsom min teoribuljong är uppbyggd så föregår sanning meningsfullhet. Detta är inget misstag, utan en del av systemets regler. Eftersom det i detta system finns två typer av sanning - inter- och intrasystemisk, finns också två typer av falskhet och meningslöshet. Att satsen "Snö är svart" är falsk intersystemiskt vid jämförelse med snö, som är vit, innebär alltså att den är meningslös intersystemiskt: den säger inget om den perceptuella delen av verkligheten. Den kan dock ha mening som svensk sats i sin egen rätt (intrasystemiskt). Detta skiljer den från exempelvis "aklsj asdklj haö" som inte är en intrasystemiskt sann sats inom svenska språket och därför meningslös även ur detta perspektiv.

Sanning och mening verkar spela på olika nivåer.


I hovnarrs buljong spelar de på samma nivå! Däremot tillåts två nivåer på sanning och hur många system med sina resp. gränser som helst.

archaxe skrev:"Det är sant att snön är vit" är en icke välformad sats; snöns vithet är inte sann eller falsk, den bara är, punkt.


Vad vi jämför här är alltså perceptuella intryck och språkliga beteckningar på dessa intryck. Vi kan påtala att 'snö är vit' är en sann sats. Minns nu att detta i denna buljon innebär att satsen har mening. Det perceptuella intrycket av snön är också meningsfullt. Den vita upplevelsen av snön är alltså "sann", har mening, inom det mänskliga systemet. Bägge företeelser är intrasystemiskt sanna och vi kan också gå med på att de stämmer överens som liknelser för varandra.

archaxe skrev:Jag håller inte med. Om satsen har mening eller inte beror på om vi kan göra oss en bild av det sakförhållande satsen framställer, nämligen att snön är vit. Det är denna bild vi sedan jämför med verkligheten, och först i jämförelsen får satsen ett sanningsvärde. Satsen "Snön är vit" har mening oavsett vilken färg snön har; däremot är dess sanningsvärde beroende av vilken färg snön har.


Utmärkt! Detta är utmärkt att diskutera vidare kring. Du kan göra dig en bild av "snö är svart". Satsen/orden/språket har överensstämmelse med din frammanade bild av svart snö. Så har du skapat dig intersystemisk sanning, mening. Fallet är mycket lika när det faktiskt ligger vit snö framför dina fötter. Meningen och sanningen har helt och hållet att göra med vilka system det är vi jämför och rör oss i.

archaxe skrev:Jag återkommer när jag begrundat resten.


Begrunda inte resten! Begrunda användningen av resten! Använd min buljong, exempelvis till sådant reflekterande kring materien, skapelsen och deteminismen som jag ger exempel på i slutet. Vad ska man med teorier till om de inte hjälper en att förstå något av vikt? Buljonger i sig är helt ointressanta, men när man använder dem att göra soppor kan det bli en salig röra. På återknattrande!

miles davis skrev:Kan det inte över huvud taget vara så att språket föregår (det ni kallar) verkligheten?


Nej inte det jag kallar verkligheten, om det är det du frågar. Jag har svårt att se språket som en icke-del av verkligheten, vilket är nödvändigt om den skall kunna föregå den sistnämnda. Faktum är att jag över huvud taget har svårt att se att det finns ett Något sådant att detta Något står utanför verkligheten. Det är nämligen inte det jag menar med verkligheten.

-narr-

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 13 jun 2006 22:05

Jag förstår din poäng, och jag håller med.
Det blir väl bättre om jag säger att språket är verkligheten, i just den meningen att det inte går att skilja dessa två från varandra.

daemonion
Inlägg: 66
Blev medlem: 26 sep 2004 19:27

Inläggav daemonion » 16 jun 2006 16:47

Intressant inlägg hovnarr. :)

Det gav mig en hel del att fundera på och dessutom
lyckades du skapa en inkörsport för mig vad gäller
intersystemisk sanning. Jag har tänkt i de här banorna förut
men jag har inte lyckats formulera det lika bra som du har gjort.

Det jag frågar mig är hur långt vi kan gå med detta sanningsbegrepp,
om vi inte kan expandera på det ytterligare?

Jag har själv gjort en del tankeexperiment men inte lyckats.
Det enda sanning vi uppnår med detta system är om jag uppfattat det rätt en deduktion utifrån det omedelbart konstaterbara i vår verklighetsuppfattning, vilket i och för sig inte är fy skam.

Man måste ju för att kunna gå vidare och använda det som grund för ett metafysiskt system acceptera att vår verklighetsuppfattning överrensstämmer med den bakomliggande verkligheten...

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 19 jun 2006 10:53

Tack för återkopplingen Avatar!

Det jag frågar mig är hur långt vi kan gå med detta sanningsbegrepp, om vi inte kan expandera på det ytterligare?


Tanken när jag pulade med detta sanningsbegrepp var att jag inte ville skilja på sanning i språklig/analytisk mening och Sanning som erfarenhet eller exakt fantasi (Goethe). Naturligtvis är de inte samma "sak", men jag ville kunna förklara dem utifrån ett gemensamt ramverk - som olika manifestationer av samma urprincip.

Sammanhanget är följande: sanningen i analytisk mening, som vi snabbt kan göra reda för genom att ange systemgränser, villkor, premisser osv säger något om hur manifestationen av en urprincip inom ett system förhåller sig till manifestationen av samma princip inom ett annat (finner vi att detta inte gäller förkastar vi den påstådda intersystemiska sanningen).

Det är t.ex. uppenbart att "glass" är den språkliga motsvarigheten till just [glass]. Men "sanning" (alltså överensstämmelse med verkligheten, fortfarande i analytisk mening) är normalt inte så trivial. Man pekar istället gärna på mer komplexa samband: "Amazonas är jordens lungor" eller "Zlatan är en lysande stjärna på fotbollshimlen" eller liknande. Sanningsbegreppet inom analytisk filosofi och språkfilosofi måste ju i varje fall rymma såväl metaforer, analytiskt sanna satser, beskrivningar osv - allt utifrån grundtanken "överensstämmelse med verkligheten" och hur människor talar.

Vad verkligheten sedan ÄR, dess väsen, det låter sig anas mellan raderna. Det är det som är den erfarbara Sanningen. "Wisdom" till skillnad från "knowledge", som distinktionen ibland görs inom filosofin. "Tyst kunskap", som managementkonsulterna säger. Den väcks till liv genom att man skapar så många intersystemiska sanningsband som möjligt. Man ser det gemensamma i Pytagoras sats och att snedda över åkern. Det gemensamma mellan jordens andning och vår andning. Detta är sambandet mellan sanning och Sanning, mellan knowledge och wisdom, mellan uttalad kunskap och tyst kunskapande. Så väcks Visheten till Liv. Det ger en ontologi som visserligen är mer mödosam att tillkämpa sig, men så mycket mer tillfredsställande än nåt man kan läsa sig till i en bok eller köpa på H&M.

Man måste ju för att kunna gå vidare och använda det som grund för ett metafysiskt system acceptera att vår verklighetsuppfattning överrensstämmer med den bakomliggande verkligheten...


Det är just det man inte behöver! Eller bättre upp - det vore ett misstag. Min buljong vill motverka en splittrad syn på sanning och Sanning, som leder till en splittrad epistemologi om subjekts kunskap om objekt, men som missar den ontologiska rymd som både subjekten och objekten rör sig inom. Det är nämligen just en sådan syn som leder till en uppfattning om ett inre skiljt från ett yttre, en verklighetsuppfattning skiljd från en bakomliggande verklighet.

Jag har kommit på kant med Kant! "Tinget i sig" leder på villovägar. Det som ligger bakom är istället en "process i sig", och den kan vi lära känna. Det finns inte ett ting bakom tinget, en "verklig färg" bakom den "upplevda färgen", en "verklig beståndsdel" bakom den "upplevda beståndsdelen" osv. Tinget uppstår genom upplevandet, inte tvärtom. Därför ser heller inte min värld likadan ut som fladdermusens.

Den bakomliggande verkligheten är inte varat, utan ett varande. Verklighetens grund är ett förverkligande. Som utspelar sig på flera nivåer - i fladdermusen, i mig, fälten, ängarna och träden - aldrig så vackra och blommorna, aldrig så ljuvligt doftande. Genom att lära känna spelet på olika nivåer - i språket, människan, naturen osv når vi sådan metafysisk kunskap att vi inte behöver göra våld på oss själva och svälja ett slags "teoribygge" (läs: korthus) som vi sedan bygger återstoden av våra liv på.

Det vill inte jag! Det är därför den här texten heter hovnarrs filosofiska buljong, inte hovnarrs filosofiska teori. Det är en fond som vill ge smak åt livet - inte någon torr riskaka som knappt kan bära sin egen vikt utan att sjunka ihop. Är det inte det som är meningen?

Allt gott!

-narr-

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 19 jun 2006 11:04

hovnarr skrev:Jag har kommit på kant med Kant! "Tinget i sig" leder på villovägar. Det som ligger bakom är istället en "process i sig", och den kan vi lära känna. Det finns inte ett ting bakom tinget, en "verklig färg" bakom den "upplevda färgen", en "verklig beståndsdel" bakom den "upplevda beståndsdelen" osv. Tinget uppstår genom upplevandet, inte tvärtom.
"Processen i sig", detta är genialt!

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 19 jun 2006 11:29

Tack PopJimmy! Det gläder mig att du orkade läsa mitt inlägg. :)

Tack också för din avatar - den är djupt tragikomisk i sin ytlighet. (Och tack till Aftonbladet - som får oss att se livets väsentligheter genom att fokusera på det motsatta).

Denna har nog citerats på forumet tidigare, men den är så bra och passar väl in, så jag klipper in den. Passa på att njuta av Hjalmar Gullberg:

Tinget i sig

En vinterafton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant

Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt

I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.

Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.

Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.

Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?

Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
från det som ingen sett och ingen rört.

Om gåvan i hans grova händer sprack!
- Han returnerar den med tusen tack.

CAUSTIX
Inlägg: 494
Blev medlem: 22 maj 2004 01:32

Inläggav CAUSTIX » 19 jun 2006 11:48

"Jag har kommit på kant med Kant! "Tinget i sig" leder på villovägar. Det som ligger bakom är istället en "process i sig", och den kan vi lära känna. Det finns inte ett ting bakom tinget, en "verklig färg" bakom den "upplevda färgen", en "verklig beståndsdel" bakom den "upplevda beståndsdelen" osv. Tinget uppstår genom upplevandet, inte tvärtom. Därför ser heller inte min värld likadan ut som fladdermusens."

Nej du har inte kommit på kant med Kant. Du har snarare kommit till samma insikt som honom. Det finns inga ontologiska skillnader utan det handlar om våran kunskap eller om du vill kunskapsprocesser. Det finns inget 'ting' bakom tinget. Utan det kant säger är att det som inte handlar om det mänskliga perspektivet är inget för oss.

Du borde spana in vad Husserl säger om intentionalitet och Heideggers i-världen-varo. Du som för övrigt gillade Tao borde gilla Heidegger. Heidegger var bland de första och en av få europeiska filosofer som faktiskt blivit stora i öst (Japan speciellt). Heidegger översatte också Laotses (Stavas hur?) skrifter till tyska.

Heidegger säger att sanningen om världen kan inte tänkas bortom tillvaron (Dasein). Sanningen är tillvarons upplåtenhet, vi kan inte stiga ur vår existens och betrakta situationen utifrån. Hela talet om utifån och innifrån är förfelat.

Talet om "eviga sanningar" om naturen måste betraktas med kritisk misstänksamhet, då själva uttryckssättet har sin hemvist i kristen teologi

daemonion
Inlägg: 66
Blev medlem: 26 sep 2004 19:27

Inläggav daemonion » 19 jun 2006 13:44

Hovnarr skrev:

Tanken när jag pulade med detta sanningsbegrepp var att jag inte ville skilja på sanning i språklig/analytisk mening och Sanning som erfarenhet eller exakt fantasi (Goethe). Naturligtvis är de inte samma "sak", men jag ville kunna förklara dem utifrån ett gemensamt ramverk - som olika manifestationer av samma urprincip.


Ja, och jag tror mig ha förstått vad du menade med detta sanningsbegrepp.

En sats är endast sann intrasystemiskt om den refererar till något som finns i det lokala systemet.

Eller mer konkret: Påståendet "Bilen är röd" är sant intrasystemiskt bara så länge som subjektet likställer upplevelsen av bilens färg med ordet "röd".

Sedan för att påståendet "bilen är röd" ska vara sant även intersystemiskt måste detta påstående även ha mening i andra system än det lokala.

Detta har jag uppfattat som så att påståendet "bilen är röd", för att vara
sant även intersystemiskt, i de externa måste referera till något som faktiskt existerar i dessa.

Sedan spelar det ingen roll hur de externa systemen uppfattar "tinget i sig" (upplevelsen av bilens färg), eftersom sanningsbegreppet du beskriver tillåter detta. Det viktiga, för att påståendet "bilen är röd" ska vara sant intersystemiskt, är att det har mening i de båda systemen.

Vad verkligheten sedan ÄR, dess väsen, det låter sig anas mellan raderna. Det är det som är den erfarbara Sanningen. "Wisdom" till skillnad från "knowledge", som distinktionen ibland görs inom filosofin. "Tyst kunskap", som managementkonsulterna säger. Den väcks till liv genom att man skapar så många intersystemiska sanningsband som möjligt.


Jag tror jag förstår vad du menar (se ovan). Intersystemiska sanningsband är absolut sanna med detta sanningsbegrepp, eftersom de intrasystemiska sanningarna då måste ha mening intersystemiskt.

Det är just det man inte behöver! Eller bättre upp - det vore ett misstag. Min buljong vill motverka en splittrad syn på sanning och Sanning, som leder till en splittrad epistemologi om subjekts kunskap om objekt, men som missar den ontologiska rymd som både subjekten och objekten rör sig inom. Det är nämligen just en sådan syn som leder till en uppfattning om ett inre skiljt från ett yttre, en verklighetsuppfattning skiljd från en bakomliggande verklighet.


Jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig felaktigt/luddigt! Jag menade inte att man enligt detta sanningsbegrepp ska skilja mellan "tinget i sig" och verklighetsuppfattningen. Det som rymms inom verklighetsuppfattningen är ju enligt detta sanningsbegrepp "tingen i sig". Det enda jag menade var att man med detta sanningsbegrepp inte nödvändigtvis uppnår kunskap om det som eventuellt ligger bortom våra verklighetsuppfattningar.

Mer konkret: Påståendet "bilen är röd" är sant intrasystemiskt och intersystemiskt om det uppfyller de kriterier på sanning som sanningsbegreppet du beskriver kräver (påståendet måste ha mening både intra- och intersystemiskt).

MEN: Det kan ju finnas andra "ting i sig", som inte existerar i de system man studerar, och det är endast dessa ting man inte kan få reda på något om.

Jag har kommit på kant med Kant! "Tinget i sig" leder på villovägar. Det som ligger bakom är istället en "process i sig", och den kan vi lära känna. Det finns inte ett ting bakom tinget, en "verklig färg" bakom den "upplevda färgen", en "verklig beståndsdel" bakom den "upplevda beståndsdelen" osv. Tinget uppstår genom upplevandet, inte tvärtom. Därför ser heller inte min värld likadan ut som fladdermusens.


Jag tror som tidigare att jag förstår vad du menar.
I ditt sanningsbegrepp skiljer du inte på det upplevda och "tinget i sig",
vilket gör att ett uttryck, om det uppfyller kriterierna för sanning som ditt sanningsbegrepp kräver (att det har mening), berättar något om verkligheten.

Det jag menade med att ditt sanningsbegrepp var begränsat var enbart att man inte kan få reda på sanningen om det som ligger utanför det som du avser med sanning i ditt sanningsbegrepp.

8)

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 19 jun 2006 13:56

CAUSTIX skrev:Nej du har inte kommit på kant med Kant. Du har snarare kommit till samma insikt som honom.


Det är förstås möjligt, men jag känner honom inte så väl att jag är i en position där jag kan jämföra de insikter vi må ha kommit till. Mer allmänt kan jag i så fall säga att jag tycker "tinget-i-sig" är en dålig och vilseledande term för det som i så fall både jag och Kant önskar peka på.

CAUSTIX skrev:Utan det kant säger är att det som inte handlar om det mänskliga perspektivet är inget för oss.


Det är också möjligt. Det är dock inte riktigt det jag säger, utan snarare: Det som är något för oss (dvs som existerar och är en del av verkligheten), handlar alltid om det mänskliga perspektivet.

CAUSTIX skrev:Du borde spana in vad Husserl säger om intentionalitet och Heideggers i-världen-varo.


Ja, vi har mycket gemensamt i tankegodset. Husserls metod är belysande tycker jag, hur man når kunskap om 'föremål' i vid bemärkelse (alltså den fenomenologiska reduktionen). Däremot skriver jag inte under på det han säger om "olika ontologier", dvs att föremålen skulle tillhöra särskilda områden och att man når "fel" slutsatser om man lägger an perspektiv från andra områden. Men jag kan ju ha missförstått honom.

Heideggers Dasein är, som jag ser det, något så ovanligt som en förening mellan TAO och trenigheten. H är så mångtydig att jag gott kan kosta på mig den tolkningen. Enda sättet för mig att begripa det han säger är att byta ut "Dasein" mot "Tao" i alla förekommande fall.

Då uppenbarar sig de andra två bitarna i treenigheten: Dasein i människan och människans uppgift att vara öppen inför Dasein (människosonen), samt Daseins "dialog" med sig själv - inte minst i form av H själv (DHA som utforskar de andliga djupen, jfr Paulus). Som han säger själv:

"What distinguishes Dasein from other existent entities is that "[...] in its very Being, that Being is an issue for it."


Inte så illa pinkat tycker jag, men knappast lättfattligt.

CAUSTIX skrev:Talet om "eviga sanningar" om naturen måste betraktas med kritisk misstänksamhet, då själva uttryckssättet har sin hemvist i kristen teologi


Tar Heidegger upp detta? Kan inte på minna mig om att ha läst det. Borde man betrakta tankegods ur den kristna teologin med särskild misstänksamhet, jämfört med tankegods ur andra traditioner? Om det gäller H skulle jag för egen del vara mer kritisk till hans nazistsympatier än hans tro (han fick ju en katolsk uppfostran).

-narr-

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 19 jun 2006 15:28

Eller mer konkret: Påståendet "Bilen är röd" är sant intrasystemiskt bara så länge som subjektet likställer upplevelsen av bilens färg med ordet "röd".

Sedan för att påståendet "bilen är röd" ska vara sant även intersystemiskt måste detta påstående även ha mening i andra system än det lokala.

Detta har jag uppfattat som så att påståendet "bilen är röd", för att vara
sant även intersystemiskt, i de externa måste referera till något som faktiskt existerar i dessa.


Det beror som sagt på vilka system man begagnar sig av. Tittar man bara på svenska språket så är "Bilen är röd" en sann sats enbart i kraft av att den är grammatiskt korrekt - begriplig för den som känner språket. I detta fall innebär intrasystemisk sanning det samma som begriplig inom ramen för systemet (språket). Att satsen är sann är samma sak som att det är en sats överhuvudtaget.

Upplevandet av en röd bil är det andra systemet, det som händer och pågår som en mänsklig aktivitet. Vi kan kalla även detta ett system. "Likställandet" av 'röd' med [röd] som du nämner blir då en sådan "överensstämmelse med verkligheten" (två system stämmer överens med varandra) som vi kräver för att kunna tala om (intersystemisk) sanning.

Man kan också, som jag uppfattar att du gör, välja att se [språk/medvetande/direkt upplevelse av ting] som ett sammantaget stort system (för de är ju närliggande) som får sin gräns genom det aktuella fallet, och sedan jämföra detta fall (ett undersystem i storsystemet) med andra fall (andra undersystem i storsystemet) för att se om det så att säga går ihop. Om det gör det är den röda bilen och beskrivningen av den något meningsfullt, givet allt det andra.

Gränserna i systemen är som sagt godtyckliga och det är upp till användaren av buljongen att definiera dem för just det som skall behandlas här och nu. Det väsentliga är skillnaden mellan intersystemisk och intrasystemisk, och samspelet dem emellan. Att "överensstämmelsen" är just en överensstämmelse mellan två formella representationer.

Faktum är att jag kanske borde införa en hypersystemisk sanning också, eller en metafysisk Sanning, som alltså är destillatet av de intersystemiska sanningsband man knutit tidigare, dvs själva den representerande aktiviteten snarare än en specifik representation.

Det viktiga, för att påståendet "bilen är röd" ska vara sant intersystemiskt, är att det har mening i de båda systemen.


Precis, det är en bra sammanfattning: för att intersystemisk sanning (och mening) ska vara möjlig krävs intrasystemisk mening (och sanning) i respektive system.

Det jag menade med att ditt sanningsbegrepp var begränsat var enbart att man inte kan få reda på sanningen om det som ligger utanför det som du avser med sanning i ditt sanningsbegrepp.


En enkel men skarpsinning iakttagelse. Något som ytterligare får mig att välja lägga till detta tredje sanningsbegrepp som jag nämde ovan. Alltså, för att förtydliga genom att använda Husserls terminologi som CAUSTIX tipsade om ovan:

Intrasystemisk sanning: Sanning gäller om 'föremålet' ges ett korrekt uttryck inom ramen för systemet.
Intersystemisk sanning: Sanning gäller om 'föremålet' såsom det uttrycks i ett system har överensstämmelse med ett uttrycket i ett annat system.
Hypersystemisk sanning: Sanningen om 'föremålet', det platonska föremålet om man så vill, som gradvis uppenbarar sig genom ständigt pågående sanningsskapande inom och mellan olika system. Dvs genom att man tillgodogör sig fler och fler perspektiv. Denna sanning är inte intersystemisk eftersom den inte har motsvarighet i något annat, utan är motsvarighet. Den är heller inte intrasystemisk, eftersom den inte är en del av ett definierbart system, utan innehåller i sig hela systemet 'Människan'.

-narr-

daemonion
Inlägg: 66
Blev medlem: 26 sep 2004 19:27

Inläggav daemonion » 19 jun 2006 18:03

ojojoj HovNarr, jag tror jag måste läsa om och reflektera över det du skrivit flera gånger.

Och jag som trodde jag var djupsint... :?

CAUSTIX
Inlägg: 494
Blev medlem: 22 maj 2004 01:32

Inläggav CAUSTIX » 19 jun 2006 20:37

hovnarr skrev:
CAUSTIX skrev:Nej du har inte kommit på kant med Kant. Du har snarare kommit till samma insikt som honom.


Det är förstås möjligt, men jag känner honom inte så väl att jag är i en position där jag kan jämföra de insikter vi må ha kommit till. Mer allmänt kan jag i så fall säga att jag tycker "tinget-i-sig" är en dålig och vilseledande term för det som i så fall både jag och Kant önskar peka på.

Jo termen har ju som bekant gett upphov till bekymmer, men det gäller ju nästan alla hans termer, så som Transcendentala objekt, noumenon, framträdelser...osv. Man får komma i håg att Kant var ganska revolutionerande på sin tid, då inte bara när det gäller filosofin, utan just valet att skriva på tyska när normen var latin. Därför blev han ju tvungen att skapa en ny terminologi. Heidegger gjorde ju det samma.
CAUSTIX skrev:Utan det kant säger är att det som inte handlar om det mänskliga perspektivet är inget för oss.


Det är också möjligt. Det är dock inte riktigt det jag säger, utan snarare: Det som är något för oss (dvs som existerar och är en del av verkligheten), handlar alltid om det mänskliga perspektivet.

Jo både Kant och Heidegger skulle förmodligen säga "finns det något annat?"
Jag skrev ju att Heidegger säger att sanningen om världen inte kan tänkas bortom tillvaron (Dasein). Sanningen är tillvarons upplåtenhet, vi kan inte stiga ur vår existens och betrakta situationen utifrån.

CAUSTIX skrev:Du borde spana in vad Husserl säger om intentionalitet och Heideggers i-världen-varo.


Ja, vi har mycket gemensamt i tankegodset. Husserls metod är belysande tycker jag, hur man når kunskap om 'föremål' i vid bemärkelse (alltså den fenomenologiska reduktionen). Däremot skriver jag inte under på det han säger om "olika ontologier", dvs att föremålen skulle tillhöra särskilda områden och att man når "fel" slutsatser om man lägger an perspektiv från andra områden. Men jag kan ju ha missförstått honom.

Det är ju intressant hur vi 'konstituerar' vår värld. Jag vet inte om man skall säga olika ontologier, kanske snarare olika kategorier inom en och samma ontologi. Det är ju viktig om man tänker på hur just att man faktiskt kan missta sig. Husserl var ju som jag har förstått det, främst kunskapsteoretiker.

Heideggers Dasein är, som jag ser det, något så ovanligt som en förening mellan TAO och trenigheten. H är så mångtydig att jag gott kan kosta på mig den tolkningen. Enda sättet för mig att begripa det han säger är att byta ut "Dasein" mot "Tao" i alla förekommande fall.

Då uppenbarar sig de andra två bitarna i treenigheten: Dasein i människan och människans uppgift att vara öppen inför Dasein (människosonen), samt Daseins "dialog" med sig själv - inte minst i form av H själv (DHA som utforskar de andliga djupen, jfr Paulus). Som han säger själv:

"What distinguishes Dasein from other existent entities is that "[...] in its very Being, that Being is an issue for it."


Inte så illa pinkat tycker jag, men knappast lättfattligt.


Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår den tolkningen.

Alltså människan är en tillvaro/där-varo (Dasein) vi är så att säga inte en cartesians jag-punkt (där kritiserar ju Heidegger Husserl ). Tillvaron är just en i-världen-varo. Vi är alltså alltid inbegripna med en värld. Och som citatet säger så skiljer sig tillvaron (människan) i från allt annat varande är att den ställer frågan om dess vara. Varafrågan är något som angår tillvaron. Och det hör just till tillvarons vara att vara frågande om dess vara. Men hur kommer TAO in i bilden, snälla utveckla det mera. Jag måste erkänna att min kunskap om TAO är begränsad men du får som sagt gärna utveckla det lite för det låter ju intressant även om jag i grund tror att det är en felaktig tolkning.

CAUSTIX skrev:Talet om "eviga sanningar" om naturen måste betraktas med kritisk misstänksamhet, då själva uttryckssättet har sin hemvist i kristen teologi


Tar Heidegger upp detta? Kan inte på minna mig om att ha läst det. Borde man betrakta tankegods ur den kristna teologin med särskild misstänksamhet, jämfört med tankegods ur andra traditioner? Om det gäller H skulle jag för egen del vara mer kritisk till hans nazistsympatier än hans tro (han fick ju en katolsk uppfostran).


Nej det var taget i från Hans Ruins kommentar till varat och tiden, han är ju en av de i dag främsta Heideggertolkarna i landet, så jag köper det.
Det är väl egentligen inte så konstigt i och med att Heidegger vill destruera vår historia för att hitta de ursprungliga frågorna, han säger ju någonstans att frågeställningarna blev fördunklade när de grekiska texterna översattes till latin av romarna. Misstänksamheten är inte värderande så som du verkar antyda med hans nazi-sympatier utan det handlar om fördunklingen.

När det gäller Heideggers Sympatier för nazisterna så tror jag att man skall akta sig för att tillskriva honom nazistiska sympatier där det inte fanns några t.ex. när det gäller antisemitism och krig. därimot finns det ju stora likheter mellan Heidegger och Hitlers tänkande när det gäller grekerna och det ursprungliga naturliga. Han vägrade ju att avskeda lärare på universitete med judisk bakrund. Han såg till så att det inte förekom några bokbränningar på universitetet. Heidegger var med i NSDAP i tio månader efter det så hade han själv problem med regimen och behandlades inte av den särskilt väl.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster