I Gödel-Esher-Bach tar Hofstadter upp fenomenet rekursivitet. Som jag förstår det handlar det om sätt att dela upp mängder, t.ex. i "förgrund" och "bakgrund" på så sätt att den ena antingen förutsätter (avtecknar) den andra, eller inte gör det.
Ett exempel är att be någon att rita av en sommaräng och rita precis allt annat än det träd som står mitt på ängen. Kvar på teckningen blir "hålet" av trädet, vilket sannolikt kommer att framträda allra tydligast, i sin frånvaro så att säga. Färgen svarts förhållande till de övriga färgerna är på samma sätt, i det att vi uppfattar svarta föremål p.g.a. frånvaron av det återkastade ljus som annars omger det.
I tråden du länkar till (Metafysiska ord...) nämner Cogito som en inpass att Gud inte existerar så mycket som han sisterar (eller insisterar, som jag brukar säga). Dvs, står som en bakgrund ur vilken exsistensen "kommer ut", bokstavligt talat. Här är steget inte långt till icke-varat, det osägbara, den Väg som inte kan nämnas då det är den eviga Vägen osv.
Religiösa, mystiker, väster- som österländska, och även de logiska positivisterna (!), tycks vara överens om denna tillvarons rekursivitet, vara och icke-vara, sanning och falskhet, som inte kan tecknas separat utan alltid tycks rita av varandras konturer i gränsytan. Skillnaden mellan den religiöse och positivisten ligger därför närmast i vilket område man intresserar sig för - det exsisterande eller det insisterande. Om man betecknar det exsisterande som det enda sanna och det enda raka; eller som prick ingenting, Maya, illusionens slöja som döljer Sanningen.
Mystikerns uppgift är att se till de båda sidorna och skratta med alltsammans - åt osanningen som visar hän på en sanning som inte kan tecknas annat än rekursivt. Men som liksom det svarta och det frånvarande blir tydligare än allt det andra. Att se allvaret i skämtet och det komiska i allvaret.
Tror,
