Teorier om hur världen har kommit till har funnits lika länge som människan har kunnat tänka. Jag tycker dess värre inte att någon passar mig riktigt bra. Därför har jag har utvecklat min egen teori som bygger mycket på filmen Matrix.
Jag tror som de flesta att universum skapades från Big Bang och att alltid därifrån har fortsatt enligt alla Charles Darwins evolutionsteorier fram till den värld vi ser idag. Problemet med alla dagens teorier och forskare är att dom förutsätter att universum existerar vilket är den mest väsentliga skillnaden mot min teori.
Startpunkten i min teori säger nämligen att varje enskild atom och dess partiklar som de består av alla bestäms och är uppbyggda av varsin alldeles egen och unik mattematisk formel beräknad och hanterad av en unik form av liv från en värld helt okänd från våran och att vår värld egentligen bara är en illusion. Den ursprungliga världen är lika okänd som den är ofattbar men den källan som styr våra liv är egentligen inte mer ofattbar än en dator.
Detta påstående bygger på Einsteins resonemang att ingenting sker slumpmässigt utan faktiskt går att beräkna med matematik bara man har tillräckligt många variabler. T.ex. resultatet av en singlad slant kan beskrivas med en sannolikhetsdistribution (50 % krona, 50 % klave). Men detta betyder inte att deras fysiska rörelser är oförutsägbara. Vanlig mekanik kan användas för att beräkna exakt hur varje mynt ska landa, bara man vet exakt sammansättning av myntet, vilken hastighet, vinkel och acceleration det har vid utkastet och en exakt beskrivning av underlaget samt alla andra krafter som partikeltätheten i luften runt omkring osv.
Likadant med enskilda partiklar som beskrivs av en exakt position och rörelsemängd i rummet. Tanken är att partiklarna matematiskt beskrivs av en annan värld utanför våran därför att en partikels position och rörelsemäng går nämligen inte samtidigt att ta reda på enligt Heisenbergs osäkerhetsprincip och därmed måste den beskrivas av matematik som vi inte förstår.
Detta kallas för kvantmekanik som förklarar de mest bisarra beteenden hos partiklar men jag påstår att även kvantteorins invecklade beteende består av exakt mattematik även om den i många fall strider mot all klassisk fysik.
En liknelse till det skulle man kunna ta en ljudvåg från en högtalare. Det går att mäta exakt när ljudvågen träffar mätinstrumentet och det går att mäta exakt frekvens på vågen men för att mäta frekvensen behöver man mäta vågen över en viss tid och därmed bevisas att man inte kan få reda på både frekvens och tid i samma exakta punkt. Men likväl finns det en mattematisk formel som beskriver både tid och frekvens för vågen, t.ex. en låt på datorn som spelas upp och har olika toner vid olika tidpunkter.
Frekvensen och tiden för en våg är faktiskt helt analogt med position och rörelsemängd för en partikel i rummet så därför förklarar denna liknelse Heisenbergs osäkerhetsprincip.
Det jag menar är att även om ett fenomen eller en partikels position inte kan beskrivas matematiskt från våran värld så är den likväl mattematiskt uppbyggd från början i den ursprungliga världen.
Så istället för att grubbla på hur Big Bang kom till och vad som fanns innan så tänk dig en datorsimulering av vårat universum som startade i just den punkten. Varje enskild partikel med sin egen unika formel som utbredde sig i ljusets hastighet i alla riktningar. Från den punkten har sedan allt annat gått till precis så som alla forskare tror idag. Det svåra är att bevisa existensen av min teori.
Jämför dig själv med en karaktär i ett dataspel. Karaktären står i ett rum med väggar åt alla håll och plockar fram ett förstoringsglas för att ta en närmare titt på väggarnas uppbyggnad. Ju närmare han kollar desto mer information hittar han om väggens uppbyggnad men till slut kommer han till den punkt där byggstenarna går att urskilja från varandra. Han ser bildpunkterna som speltillverkaren byggde upp sin värld med. I dessa bildpunkter går bara att hitta en begränsad mängd information t.ex. hur stor den är och vilken färg den har. Närmare så går det inte att titta för den teknik karaktären använder kommer inte åt den matematik som beskriver bildpunkten, alltså programmet som bygger upp spelet. Det kan t.ex. finnas ekvationer i spelets uppbyggnad som säger att bildpunkten ska ändra färg om karaktären petar på den 20 gånger. Det kan han aldrig få reda på genom att titta eller räkna på den. Det är därför egenskaper i våran värld i många fall bara kan visas med experiment.
På samma sätt är det med våra partiklar som bygger upp allting. Det går inte att se närmare än till en viss punkt för att det ljus vi använder för att se har en begränsad minsta storlek. Vi kan därför inte se hur små partiklar är uppbyggda för ljusets fotoner är för stora för att ge oss den informationen. Man kan använda elektroner som i ett elektronmikroskop eller den nya tekniken med synkrotroner men även dom är begränsade. Därför kan det finnas massa dolda funktioner hos atomer och partiklar i våran värld som vi inte har låst upp än. Det gör det hela ännu mera intressant. Man vet fortfarande inte om ljusfotoner är vågor, partiklar eller både och. Olika experiment bevisar bägge alternativen så jag tror att för att t.ex. förstå vad en foton är så måste man förstå mattematiken bakom och då menar jag inte den mattematik som fotonen beskriver utan den mattematik som beskriver fotonen. Hur det ska gå till lämnar jag åt framtiden.
Sammanfattningsvis så är alltså våra atomer ungefär samma som bildpunkterna i ett datorspel och vi kan se programmet som styr dom lika lite som Super Mario kan se att hans pappa heter Nintendo. Det finns alltså en värld utanför våran som styr varje liten partikel genom matematiska ekvationer men varje partikel i sig påverkar alla andra på ett eller annat sätt förr eller senare.
Jag säger inte att vi styrs av någon maskin någonstans som någon har byggt, någon slags superdator som simulerar vårat universum utan jag säger att vi styr maskineriet genom våra ständigt förekommande handlingar och beslut. Det råkade bara någonstans för längesen finnas en förutsättning för att oändligt många ekvationer skulle födas i ett medium som vi inte har en chans att förstå idag. Även minsta lilla elektron styr sin omgivning genom tillåtna beslut som ofrånkomligt har otroliga följder för hela systemet.
Bara så lite som turbulensen från en fjärils vingar sägs kunna ge upphov till ett oväder på andra sidan jordklotet flera månader senare bara rätt förutsättningar finns. Detta har tom. ett eget namn, Butterfly Effekt.
Så människan, allt levande och dött är bara en följd av extremt många ekvationer.
Eftersom allting är matematik så skulle det faktiskt gå att räkna ut precis allting i förväg eftersom det någonstans finns en ursprungsformel som visar vad som ska hända. Bara man vet hur varje partikel påverkar alla andra så kan man beräkna hur vädret skulle vara om en miljon år eller ännu mer ofattbart, precis vad en person om en miljon år tänker på precis i en exakt tidpunkt. Med detta resonemang så är tiden egentligen helt oväsentlig och vi har egentligen ingen fri vilja utan handlar efter ett bestämt mönster, ödet. Vi behöver dock tiden för att göra saker vid olika tidpunkter precis som allt annat och vi upplever tiden som att den går framåt och aldrig mer kommer tillbaka. Men egentligen är det bara en illusion det med för skulle man som tidigare påstått ha vetskap om ursprungsekvationerna så skulle man kunna räkna baklänges och istället ta reda på hur vädret var för en miljon år sedan. Det är ju egentligen ingen skillnad på att räkna baklänges som framlänges så länge man har tillgång till all information. Detta fenomen kan man kalla för en tidsmaskin. Dessvärre kan jag inte förklara hur man kan påverka det förflutna men jag tror det är fullt möjligt om man ändrar sin tankebild av världen. Jag tror att man faktiskt ändrar sitt förflutna ibland utan att vara medveten om det. Folk kallar det mirakel, ett undermedvetet sätt att ändra lite på historien för sitt ego och för att överleva. Man kan lätt tro att om man skulle förändra någonting i det förflutna så skulle följderna bli att saker i nutiden helt plötsligt försvinner men om tiden står still och allting händer samtidigt så skulle man aldrig kunna uppleva förändringen eftersom det redan är förändrat. Precis som i alla gamla filmer så uppstår en paradox när man försöker resa i tiden men paradoxen i sig är också den en illusion för om tiden står still så finns det ingen paradox och det blir helt plötsligt helt förståligt hur universum kan finnas i all evighet. Själva ordet evighet blir helt överflödigt om allting händer samtidigt.
Det finns så mycket vi inte förstår än men vissa saker är faktiskt på väg att lösas. I kvantmekaniken så fungerar tiden på ett helt annat sätt. Vi kan t.ex. idag ta en atom och placera den på två olika ställen samtidigt och sedan låta den återfalla till en enda atom. Detta låter kanske absurt men det är fullt möjligt. Att en ljusfoton kan interferera med sig själv eller vara på två ställen samtidigt visades redan 1908 av Geoffrey Ingram Taylor. Man har sedan dess alltid trott att dessa fenomen bara gäller för små partiklar men en ny teori framlagd av matematikern Sir Roger Penrose vid Oxford University säger att även större objekt som en människa, även den kan vara på två ställen samtidigt. Penrose menar att det är tyndkraften som har en avgörande roll hur länge ett objekt kan stanna i ett delat tillstånd. En atom har en mycket liten massa och kan därför stanna i flera tillstånd under en lång tid. Stora objekt som en människa kan bara dela sig en extremt kort tid som är typiskt 10^-24 sekunder (0,000000000000000000000001 s). Varför ett objekt återfaller till sitt ursprungsläge beror på att när den delar sig så får delarna ett högre energitillstånd och vill återfalla till ett lägre, precis som ett träd som står upp någon gång kommer att falla ner på marken till det lägre tillståndet. Samma sak med kaos som är sluttillståndet för allting. Ett stökigt rum har ett lägre energitillstånd än ett rent. Därför blir det alltid stökigt om man inte tillför energi för att städa det. Om Penroses teori stämmer kommer det bli en skälvning genom vetenskapen. Han har tom. tänkt ut ett experiment för att bevisa sin teori. Detta förväntas vara klart först om 3 år bland annat pga. försöksuppställningen måste kylas ner till nära den absoluta nollpunkten. Om Penrose har rätt om att även stora objekt kan ha kvantegenskaper så är det något som är fel i den klassiska kvantfysiken och vi kanske får en helt annan uppfattning om saker och ting.
Om vi fult kan förstå oss på kvantlagarna så öppnar det helt enorma möjligheter som t.ex. kvantdatorer som kan beräkna oändligt många saker samtidigt. Det satsat enorma pengar på just denna teknik bland annat på Chalmers. En annan spännande teknik är kvantkryptering som skulle kunna användas till att hacka sig in på vilken bank som helst eller för att koda saker som ingen kryptotekniker i världen kan lösa.
Människan kommer alltid att brinna för att göra nya upptäckter så vart ska det sluta? Kommer vi någonsin att förstå oss på universum? Själklart kommer vi det! Jag ska bidra med det jag kommer på under min livstid!
Hur vi upplever världen är helt upp till var och en. Det finns vissa nya teorier som säger att vi inte lever i en tredimensionell värld utan en tvådimensionell som är projekterad så den upplevs som att den har 3 dimensioner. Den 3e dimensionen skulle så fall vara gravitationen som då har en mycket mer avgörande roll än vad den har idag. För att förstå tanken bakom detta så kan du tänka dig en vanlig biofilm. Den upplevs som att den har tre dimensioner fast den bara är oändligt platt.
Sen finns det andra teorier som säger att vi lever i oändligt många dimensioner och att vi är överallt samtidigt men vilka teorier jag än räknar upp så kan man fortfarande använda min teori för att beskriva dom andra!
Så vad det än är som våran simulation vi lever i härstammar från så styr vi det uppenbarligen helt själva så vi behöver nog knappast oroa oss att allt bara ska stanna. Förhoppningsvis inte förrän jag har bevisat att den existerar i alla fall!
David Johansson
Chalmers Göteborg
Sverige
2006-01-01
joohansson@hotmail.com
Källor:
http://sv.wikipedia.org
Illustrerad vetenskap nr 1/ 2006 (27/12-16/1)
