Carpe Nihil skrev:Om jag inte har missuppfattat allt så sätter du rationalitet som det moraliskt styrande för dig, det som gör någonting mer rätt än något annat(något irrationellt)?
Jo, det har du nog helt rätt i. Jag strävar efter att basera hela mitt liv på rationalitet, utifrån min uppfattning om vad rationalitet egentligen är:
Jag tror vi kan se på rationalitet ur både ett subjektivt och objektivt synsett, och de motsäger egentligen inte varandra då den första enbart strävar efter att likna den andra. För en människa är det givetvis rationellt att sätta upp livsmål utifrån vad man vet och vad man upplever, något annat kan man aldrig kräva. Samtidigt kan det objektivt rationella ("sanningen") se helt annorlunda ut ifall människans uppfattning av den inte stämmer överens med verkligheten. Människan kanske
tror att den agerar rationellt för att den inte vet bättre, och det är det bästa vi kan göra, men så fort vi lär oss något nytt så utvecklas även vår rationalitet lite närmare sanningen, alltså det objektivt rationella.
Som de flesta andra söker jag givetvis "sanningen", men jag försöker också leva efter vad jag vet i nuet. Jag vill lära mig mer om vetenskap och jag vill höra alternativa teorier för att ta reda på om min nuvarande uppfattning av vad som är rationellt kan utvecklas. Om vi plötsligt kan bevisa att vi lever i en stor Matrix, eller att det finns ett liv efter döden, kommer givetvis mina livsmål förändras radikalt, men tills jag finner ett tillräckligt rationellt argument för att så är fallet kommer jag däremot välja att tro på något annat som jag uppfattar som mer rationellt, eller lämna en sådan objektiv tro öppen och leva mer subjektivt.
Carpe Nihil skrev:På samma sätt så sätter jag någonting praktiskt som bättre än något opraktiskt. I det motsäger jag givetvis min egen grund - att det inte finns något som är bättre än något annat.
Fast hur kan det motsäga din egen grund när just din grund säger åt dig att tänka rationellt/praktiskt?
Carpe Nihil skrev:Men jag ser det snarare som ett mänskligt universellt värde, än ett objektivt värde. M.a.o. det är inte nödvändigtvis rätt att handla praktiskt jämfört med att handla opraktiskt, men all moral jag har stött på hittills söker att vara praktisk i sin egen synvinkel.
Jo, håller med dig om att just
strävandet efter det praktiska är ett mänskligt universellt värde snarare än ett objektivt, för jag tycker mig inte se att universum egentligen har någon praktisk
strävan i grunden. (Fast jag behöver nog utveckla det där mer

)
Däremot tycker jag som sagt se mig en sorts strävan efter
liv både på ett mänskligt universellt plan och ett objektivt plan (universum, naturen, andra livsformer etc). Det rent objektiva planet är givetvis begränsat av vad vi idag kan observera genom vetenskapen, men just i detta fallet menar jag att strävan efter liv är tillräckligt rationell för att anta som en objektiv tro, eftersom jag inte tycker teorin är långsökt utan snarare uppenbar utifrån vårt mänskliga moralsökande perspektiv och då den går hand i hand med de mänskligt universella och subjektiva uppfattningar jag har upplevt.
Som jag sa tidigare skulle jag givetvis tro på nåt annat om vi gjorde nya vetenskapliga upptäckter eller om någon presenterade ett mer rationellt synsett. Jag hoppas i alla fall jag skulle göra det.

Men får väl göra mitt bästa...
Carpe Nihil skrev:Det som bakomligger är en slags vilja att effektivisera som alla människor tycks ha. Men å andra sidan, om vi återgår till det där med rationellt, så ligger det också i viljan att effektivisera att vara rationell - rationell i den egna meningen.
När du säger "praktisk" så upplever jag det ändå som du använder det på samma sätt som jag använder "rationell" (eller om det är jag som vänder på begreppen, men du fattar vad jag menar). Prova att byta ut "rationellt" till "praktiskt" i resten av mitt inlägg och se hur det känns. Om det inte är så du tänker så förklara gärna, för i så fall missförstår jag.
Carpe Nihil skrev:Är man inte rationell om man begår självmord ur den djupt deprimerades synvinkel?
Jag tror det var lite det jag försökte komma till i mitt föregående inlägg när jag började prata om vilka
mål som är rationella eller inte. Det jag menar är att om målet med ens liv är "att ta självmod", och vi accepterar det målet, då kan vi givetvis prata om vad det mest rationella
tillvägagångssättet för att begå självmord är. Jag tror däremot att det är mycket viktigt att även fundera kring målets ursprung och hur rationellt målet egentligen är i sig.
Är det rationellt att vilja ta självmord överhuvudtaget? En deprimerad person kanske upplever livet som hopplöst, att lyckan aldrig kommer upplevas och att olyckan aldrig blir bättre. Depressionen är problemet som ska lösas, men istället för att verkligen lösa olyckan för att nå fram till lyckan så tar man till en sorts flykt. Det finns många sätt att fly från problem, men just självmord är en slutgiltig flyktväg. Man skapar den ultimata olyckan som även gör slut på allt lidande. Tyvärr gör den även slut på allt annat, plus skapar en massa olycka i ens omgivning.
Jag hävdar alltså att "begå självmord" aldrig är ett rationellt mål för att fly undan en olycka för någon människa, även fast jag kan förstå varför folk tar till den lösningen när de inte finner någon annan. Däremot kan självmord vara rationellt om målet med ens död är att exempelvis rädda livet på en annan människa, om det inte finns någon annan utväg.
Okej, det blev rätt mycket nu igen.

Kan ju hoppas att nåt var intressant, även fast det nog hör mer hemma i någon av de många trådarna om rationalitet. Men känns som man brukar hamna där när man försöker bryta ner det i grunden.