Vad är ondska? Ligger det i människans natur att vara egoist

[Carpe Nihil]

1. Finns äkta altruism?

2. Är patrioter egoister?

3. Kan man va patriot och egoist samtidigt?

'

1. Om man accepterar den psykologiska egoismen som genomgående och inser att den är på en helt annan nivå.

2/3. I ögonblicket där det handlar om att dö för sitt land så hade inte egoisten gjort det. Man kan dock göra det av psykologisk egoism, men det är en annan sak.

[Wintran]

Där har du Rands moral i en liten ask ^^. Men det känns som att ni kanske inte delar hennes liberala inställning till samhället?

Jag tror inte jag delar den i alla fall, för jag upplever att den fria kapitalismen på många sätt slagit fel i dagens samhällen. Men jag ska försöka läsa lite mer om hennes tankar kring det, låter intressant!

Därför att det är rationellt. Därför att det är pragmatiskt korrekt. Du kanske känner för att käka godis, men du skulle må långsiktigt bättre av att träna. Bör du verkligen följa din instinkt och inte ditt medvetande då?
Om du känner för att skaffa barn, skapa liv, men vet att det på längre sikt skulle vara plågsamt, oekonomiskt och inte ge dig någonting efter några veckor. Varför följa den känslan då?

Jag håller med dig i att vi inte ska reagera spontant på varenda känsloutbrott, eller blint följa "livets moral" bokstavligt så till den grad att vi inte ens vågar gå ut i rädsla för att trampa på en myra. Jag syftar på en mer grundläggande strävan, ett mål att uppnå genom rationellt tänkande och agerande, alltså exempelvis att bli lyckliga snarare än olyckliga, att vi i grunden vill se liv framför död. Hur vi nu ska komma dit kräver många gånger just ett långsiktigt tänkande och analyserande, och rent subjektivt kanske en hel del olyckliga känslor är nödvändiga för att nå lyckan.

De flest (alla?) upplever subjektivt att de just föredrar att vara lyckliga och må bra, så varför skulle vi gå emot det och istället sträva efter att i grunden vara olyckliga?

Rand i ett nötskal igen! Har inte hennes exakta ord här, men hon menar att våra sinnesintryck är det enda som är självklart här i världen.

Jag tänker mig nog inte att något är självklart, bara att vissa saker är mer självklara än andra, och att det därför är mer rationellt att tro på dem.

[MegaMan]

[Carpe Nihil]

1.Hur menar du att den psykologiska egoismen skulle vara genomgående?

Fenomenet psykologisk egoism är på teorietisk nivå genomgående. Alltså, den psykologiska egoismen (sökandet efter tillfredställelse som grund till allt beteende) gäller just allt beteende utan undantag. Uttrycket egoism skulle bli meningslöst i diskussioner om man likställer det med psykologisk egoism, men det är långt ifrån samma sak. Den psykologiska egoismen är universell.

Herr Russell sa tydligen något vettigt föresten, tänker på din signatur.. det är nog inte helt fel att köpa hans bok.. ^^

[Carpe Nihil]

De flest (alla?) upplever subjektivt att de just föredrar att vara lyckliga och må bra, så varför skulle vi gå emot det och istället sträva efter att i grunden vara olyckliga?

Jag kan inte med säkerhet säga att alla söker lycka. Alla söker antagligen tillfredställelse i någon form (T.ex. lyckokänsla), ELLER att undvika otillfredställelse. I det senare fallet så tar folk ibland till döden, alltså motsatsen till en livssträvan. Vi ser människor som begår självmord för att slippa lidandet. Vi ser människor som offrar sig själva för något de tror på. I båda fallen handlar det om att undvika otillfredställelse och inte att söka tillfredställelse. I båda fallen leder det till döden. Det finns fler exempel på människor som söker döden men av andra anledningar, t.ex. så söker religiösa självmordsbombare tillfredställelse genom att dö för sin gud och nå ett himmelrike.

Jag kan dömma efter vad jag tror är mest praktiskt, effektivast, mest givande i längden, pragmatiskt korrekt.. men då måste jag ha en förutsatt synvinkel, och människan är så pass subjektiv att ingen synvinkel inom moralen kan vara heltäckande eller universell. Ingenting är objektivt rätt eller objektivt fel, och därför kan jag inte ta till mig värdeobjektivism. Om vi väljer att inte värdera någonting så saknar det värde, värdet uppstår när människan - subjektet - väljer det.

Om vi ändå antar att människan generellt sett vill leva och vill ha lycka(tillfredställelse i en form) så kan jag inte heller se hur det kan vara objektivt fel för en sexsadist att tortera folk till sin egen njutning. Personligen så skulle jag ingripa - men jag är bara människa. Och jag anser att vi ska ha lagar emot att skada andra människor, men det beror på att det är praktiskt, inte att det är "mer rätt".

Jag tänker mig nog inte att något är självklart, bara att vissa saker är mer självklara än andra, och att det därför är mer rationellt att tro på dem.

Jag skulle uttrycka mig som så att vissa saker är mer praktiska att anta än andra, men jag tror att vi är inne på samma spår där? Vetenskapen brukar vara rätt praktisk för en materialist t.ex. ^^

[MegaMan]

[Wintran]

Om vi ändå antar att människan generellt sett vill leva och vill ha lycka(tillfredställelse i en form) så kan jag inte heller se hur det kan vara objektivt fel för en sexsadist att tortera folk till sin egen njutning. Personligen så skulle jag ingripa - men jag är bara människa.

Jag misstänker att min egentliga poäng är att jag ser fler anledningar att tro att liv är bra rent objektivt än att anta någon annan objektiv tro. Jag förstår om man inte tycker dessa anledningar är tillräckliga för att integrera en objektiv värdegrund i sin personliga moral överhuvudtaget (vilket är som jag tolkar din uppfattning), men jag hävdar att om man väljer att tro på någon form av objektiv moral så är det mest rationella att tro på liv framför död och lycka framför olycka.

Från ett subjektivt perspektiv känns det som vi håller med varandra om att i stort sett alla människor strävar efter tillfredsställelse (lycka, lyckokänslor eller vad vi nu kallar det) och vill undvika motsatsen. Vi kan säga att vi strävar efter positiva känslor och undviker de vi uppfattar som negativa. Genom tänkandet har vi möjlighet att agera rationellt genom att föreställa oss en positiv känsla eller avsaknaden av en negativ och sedan räkna ut det bästa vägen dit.

Folk som inte lyckas hitta en rationell väg ur sina negativa känslor kanske väljer att ta sitt eget liv för att slippa leva med dessa känslor, som du sa, även fast de helst av allt skulle vilja fortsätta leva, fast med positiva känslor snarare än negativa. En person som skadar andra för att han finner njutning i det kanske heller inte agerar fullständigt rationellt mot de mål vi alla någonstans strävar efter, dvs. att uppleva positiva känslor snarare än negativa, kanske eftersom han inte vet bättre. Många behov kan vara undermedvetna inprogrammeringar som ett resultat av förträngande och tillbakahållen frustration från tidigare levnadsår, och dessa behov missförstås ofta för att de är svåra att upptäcka och erkänna, och får istället utlopp på ett självdestruktivt sätt.

Detta blir snabbt till psykologi, men kort sagt upplever jag att även sådant vi kallar för destruktivt och ont beteende grundar sig i strävan efter liv och lycka, fast som uppkommit genom irrationella vägar dit, varav många enbart leder till någon form av återvändsgränd. Det kan vara så konkret som att man hamnar i fängelse, eller att man helt enkelt fastnar i en känslomässig ond cirkel där försök att tillfredsställa ett behov enbart leder till skapandet av ett annat.

Och jag anser att vi ska ha lagar emot att skada andra människor, men det beror på att det är praktiskt, inte att det är "mer rätt".

Jag håller med om att vi ska ha lagar mot att skada andra människor, personligen för att jag finner det mer rationellt på flera olika plan. Jag anser både att vi rent objektivt bör uppmuntra till att inte skada varandra (som beskrivet i tidigare inlägg), att den gemensamma allmänhetens subjektiva åsikt är att det är fel att skada andra och att den allmänna livskvaliteten höjs genom att folk slipper leva med detta hot. Jag misstänker att det sistnämnda är det du menar med praktiskt.

Jag skulle uttrycka mig som så att vissa saker är mer praktiska att anta än andra, men jag tror att vi är inne på samma spår där? Vetenskapen brukar vara rätt praktisk för en materialist t.ex. ^^

Jo, det känns som vi är inne på samma spår, men hur menar du med "mer praktiska"? Vad är det vi vill uppnå som gör vissa saker mer praktiska än andra? Jag menar, vi kan ju säga att en viss handling är mest praktisk för att göra oss rika, medan en annan är mer praktisk ifall vi vlll gifta oss. Eller menar du helt enkelt mer rationella?

[Carpe Nihil]

Skulle man kunna dra det ännu längre och påstå att alla diskussioner skulle bli meningslösa ifall egoism likställs med psykologisk egoism eftersom dessa enbart skulle skapas o drivas av egoismen?

Nej, varför det? Egoistiska diskussioner kan väl vara fördelaktiga? Men uttryck som altruism och egoism blir tämligen meningslöst att diskutera om altruism är omöjligt och egoism är allt ^^ Jag tror att alla våra handlingar söker tillfredställelse för oss själva på ett sätt eller annat(psykologisk egoism), men den tillfredställelsen kan vi få genom att hjälpa oss själva eller genom att hjälpa andra. Det är på den nivån man gör skillnad mellan egoism och altruism, och då kan vi börja diskutera saken ^^

[Carpe Nihil]

Wintran

Jag kan i stort sett ställa mig bakom allt du säger, även om jag skulle uttrycka mig annorlunda i en del fall.

Jag vill dock inte dra det till att diskutera politik allt för mycket, även om jag antar att du har rätt i vad jag menar med att det är praktiskt med lagar. Politikens syfte blir för mig att främja individens liv. Intressant blir sådant som frihet, självförverkligande, hälsa o.s.v. Ganska mycket som Rands politiska inställning. Men jag har ännu ingen klar bild på hur jag ser på samhället i helhet, däremot livsfilosofi är jag rätt säker på ^^ Men för mig är livsfilosofi något för individen och inget för samhället, samhället kommer i andra hand.

Livsfilosofiska tankegångar mynnar ofta ut i psykologi, det är något jag också tycks komma fram till då och då.. och det är just därför jag studerar psykologi på högskolan ^^

Det sista du pratar om, praktiskt vs rationellt, är något jag inte har tänkt igenom tillräkligt. Jag ser något rationellt generellt sett som något bra, men inte nödvändigtvis. Det som är positivt med det rationella är att det är just praktiskt, det kan hjälpa oss att nå våra mål. Och det är kanske just det jag menar med att något är praktiskt, att det hjälper oss att nå våra mål... även om våra mål är irrationella? Det börjar bli rörigt, se om du kan få något grepp om det.

Jag är ganska säker på att vi båda anser att begrepp som godhet och ondska är något för det förgångna iaf?

[MegaMan]

[Wintran]

Jag kan i stort sett ställa mig bakom allt du säger, även om jag skulle uttrycka mig annorlunda i en del fall.

Jo, det tar ju alltid ett tag att reda ut begreppen så man talar samma språk. Känns som vi har kommit nån vart nu i alla fall, jag förstår bättre vad både du och jag själv menar.

Men jag har ännu ingen klar bild på hur jag ser på samhället i helhet, däremot livsfilosofi är jag rätt säker på ^^ Men för mig är livsfilosofi något för individen och inget för samhället, samhället kommer i andra hand.

Nej, jag förstår dig. Jag håller själv just på att forma en mer konkret politisk uppfattning och det är inte det lättaste. Jag känner personligen behov av att gå igenom och lära mig allt från grunden ("vad är egentligen kapitalism och varför kom det till från början?" etc), och har insett att det kommer ta ett tag.

Livsfilosofiska tankegångar mynnar ofta ut i psykologi, det är något jag också tycks komma fram till då och då.. och det är just därför jag studerar psykologi på högskolan ^^

Nice! Skulle gärna studera det om jag hade tid, för det är ett av de ämnena jag absolut måste lära mig mer om. Det är först när man förstår som man kan förändra, och psykologi känns som nyckeln till en enorm förståelse, både för mig själv och andra och hela mänskligheten i stort.

Det sista du pratar om, praktiskt vs rationellt, är något jag inte har tänkt igenom tillräkligt. Jag ser något rationellt generellt sett som något bra, men inte nödvändigtvis. Det som är positivt med det rationella är att det är just praktiskt, det kan hjälpa oss att nå våra mål. Och det är kanske just det jag menar med att något är praktiskt, att det hjälper oss att nå våra mål... även om våra mål är irrationella? Det börjar bli rörigt, se om du kan få något grepp om det.

Hmm, jag tror jag förstår hur du menar: Vi kanske inte alltid förstår oss på de mål vi sätter upp, och känner då inte att vi kan hävda att strävandet efter dem är fullständigt rationellt. Däremot kan vi agera rationellt för att uppnå dessa mål, och det handlar helt enkelt om att finna den mest praktiska/effektiva/rationella vägen dit.

Jag behöver själv fundera mer på detta, så jag tar mig friheten att spinna vidare lite:

Man kan säga att vi lever genom att sätta upp mål och ideal (forma en moral) och försöka välja just den mest effektiva vägen för att uppnå dem. Det sistnämnda är det vi brukar kalla för "att tänka rationellt", men även besluten om vilka mål och ideal vi överhuvudtaget ska sträva efter kräver rationellt tänkande. Vi vill förenkla genom att söka de mest grundläggande och djupaste ideal vi kan tro på (en s.k. livsfilosofi eller tro), då detta hjälper oss sätta upp mer kortsiktiga mål i vår vardag. Helst är detta något vi finner i botten av vår subjektiva värld, eller rentutav en objektiv strävan som delas av alla.

Som med alla mål och planer att uppnå dem ter det sig mest naturligt att tro på de vi finner rationellt uträknade eller självklart uppenbara, men ju djupare vi söker mål desto mindre uppenbara blir dem och desto mer komplicerad blir deras logik. Det är nog väldigt subjektivt vilken nivå av "uppenbarhet" vi kräver av ett grundläggande ideal för att kunna tro på det, men jag tycker rationalitet kan hjälpa till även här. Till exempel anser jag att det är mest rationellt att anta ett ideal vars uträknande uppkommit genom faktiska observationer och analyser av oss själva och den värld vi agerar i. Även fast jag önskar gå längre så väljer jag att inte dra idealet djupare än dit mina personliga och våra allmänna observationer (vetenskapen) sträcker sig, då jag anser att utgångsläget blir för löst för att kunna rättfärdiga något specifikt ideal framför ett annat. Kristendomens ideal har visserligen uppbackning av antika berättelser och traditioner, men även fast dessa är inbjudande så har jag känt att jag behöver en mer personlig insikt eller vetenskapligt belägg för att den ska kunna fånga min tro.

Jag är ganska säker på att vi båda anser att begrepp som godhet och ondska är något för det förgångna iaf?

Ja, som vardagliga begrepp håller jag med om att de är förlegna och alltför breda för att vara användbara. Kanske rentutav farliga då de lätt kopplas till en person som helhet snarare än dennes handlingar som de egentligen avser.

Rent personligt kommer jag fortsätta leva med en objektiv tro på liv framför död och lycka framför olycka, tills jag finner en bättre eller mer rationell objektiv tro, eller tills jag finner att den inte känns tillräcklig för att anta överhuvudtaget (så fortsätta gärna kritisera ). Utifrån det perspektivet är en möjlig definition i mina ögon att se godhet som livet och ondska som döden, om jag var tvungen att finna en användning för dessa begrepp. Så som begreppen används idag håller jag dock med dig om att de gör mer ont än gott, så att säga. ^_^

[Carpe Nihil]

Och jag håller fast vid att det inte finns några objektiva värden, rätt och fel är alltid i betraktarens ögon, även om han är psykopat eller självmordsbenägen ^^

Jag tror att vi måste reda ut begreppen praktiskt och rationellt. Om jag inte har missuppfattat allt så sätter du rationalitet som det moraliskt styrande för dig, det som gör någonting mer rätt än något annat(något irrationellt)? På samma sätt så sätter jag någonting praktiskt som bättre än något opraktiskt. I det motsäger jag givetvis min egen grund - att det inte finns något som är bättre än något annat. Men jag ser det snarare som ett mänskligt universellt värde, än ett objektivt värde. M.a.o. det är inte nödvändigtvis rätt att handla praktiskt jämfört med att handla opraktiskt, men all moral jag har stött på hittills söker att vara praktisk i sin egen synvinkel. Det som bakomligger är en slags vilja att effektivisera som alla människor tycks ha. Men å andra sidan, om vi återgår till det där med rationellt, så ligger det också i viljan att effektivisera att vara rationell - rationell i den egna meningen. Är man inte rationell om man begår självmord ur den djupt deprimerades synvinkel?
Det kan iaf vara praktiskt att vara rationell. Men det kan vara rationellt och vara praktisk också. Det här är problematiskt

[AntonDahr]

Jag har nu kämpat mig igenom allt svammel i tråden och vill säga vad jag tror om trådskaparens initiala frågeställning.

Gott och ont är två ord som används för att benämna vad man under lång tid samlat i två kategorier som man tror är rätt och fel. Vad kategorierna gott och ont innefattar är olika för alla men de flesta är överens om att det är godhet att hjälpa andra och ondhet att döda andra eller gynna sig själv på bekostnad av andra. Vad jag vill komma till är att de båda ordens betydels är mycket vag och jag har alldrig sett den definition jag strax kommer att ge. Detta kan ju bero på att jag inte läst mycket filosofi men jag mottar gärna information om liktänkare.

Allting måste härledas ut livets mening. Gott är det som arbetar i livets menings riktning och ont det som motverkar livets mening. Simpelt, eller hur?

Men vad är då livets mening? Det är den ultimata frågan. Ingen har någonsin besvarat detta eftersom det är obekräftbart så vitt vi vet. Men vad ska vi då göra när vi inte vet vad vi ska göra? Enkelt! Vi måste ju givetvis ta reda på livets mening och livets mening är alltså tills dess vi vet bättre, att ta reda på livets mening. Detta är allt vi behöver veta för att skapa ett gott samhälle. Till att börja med ska vi samla så mycket information om världen, jorden, rymden, elementarpartiklar, människan och djur, u name it, som möjligt. För att påskynda lärandet måste vi sluta med destruktionen som pågor idag och se till att få så många som möjligt inom produktion och forskning. I dagsläget bidrar under 1% av jordens befolkning till jordens befolknings välbefinnande eller forskning. I den industrialiserade världen lägger vi i princip all energi i nöjesbranchen, film, spel, datorer, kläder, musik, kultur, bilar. Resten lägger vi på utveckling av medel att döda varandra =S Stör det ingen mer än mig att det finaste mänskligheten har producerat, det mest tekniskt avancerade, är någon form av vapen? För att döda andra människor vilket är ONT, ELAKT, motverkande livets mening!

Jag har försökt fatta mig kort för jag vet hur jobbigt det är att läsa skenande resonemang men ge mig nu kritik! Försök att inte svamla och försök skriva så det går att läsa och förstå. Tack!

[Wintran]

Om jag inte har missuppfattat allt så sätter du rationalitet som det moraliskt styrande för dig, det som gör någonting mer rätt än något annat(något irrationellt)?

Jo, det har du nog helt rätt i. Jag strävar efter att basera hela mitt liv på rationalitet, utifrån min uppfattning om vad rationalitet egentligen är:

Jag tror vi kan se på rationalitet ur både ett subjektivt och objektivt synsett, och de motsäger egentligen inte varandra då den första enbart strävar efter att likna den andra. För en människa är det givetvis rationellt att sätta upp livsmål utifrån vad man vet och vad man upplever, något annat kan man aldrig kräva. Samtidigt kan det objektivt rationella ("sanningen") se helt annorlunda ut ifall människans uppfattning av den inte stämmer överens med verkligheten. Människan kanske tror att den agerar rationellt för att den inte vet bättre, och det är det bästa vi kan göra, men så fort vi lär oss något nytt så utvecklas även vår rationalitet lite närmare sanningen, alltså det objektivt rationella.

Som de flesta andra söker jag givetvis "sanningen", men jag försöker också leva efter vad jag vet i nuet. Jag vill lära mig mer om vetenskap och jag vill höra alternativa teorier för att ta reda på om min nuvarande uppfattning av vad som är rationellt kan utvecklas. Om vi plötsligt kan bevisa att vi lever i en stor Matrix, eller att det finns ett liv efter döden, kommer givetvis mina livsmål förändras radikalt, men tills jag finner ett tillräckligt rationellt argument för att så är fallet kommer jag däremot välja att tro på något annat som jag uppfattar som mer rationellt, eller lämna en sådan objektiv tro öppen och leva mer subjektivt.

På samma sätt så sätter jag någonting praktiskt som bättre än något opraktiskt. I det motsäger jag givetvis min egen grund - att det inte finns något som är bättre än något annat.

Fast hur kan det motsäga din egen grund när just din grund säger åt dig att tänka rationellt/praktiskt?

Men jag ser det snarare som ett mänskligt universellt värde, än ett objektivt värde. M.a.o. det är inte nödvändigtvis rätt att handla praktiskt jämfört med att handla opraktiskt, men all moral jag har stött på hittills söker att vara praktisk i sin egen synvinkel.

Jo, håller med dig om att just strävandet efter det praktiska är ett mänskligt universellt värde snarare än ett objektivt, för jag tycker mig inte se att universum egentligen har någon praktisk strävan i grunden. (Fast jag behöver nog utveckla det där mer )

Däremot tycker jag som sagt se mig en sorts strävan efter liv både på ett mänskligt universellt plan och ett objektivt plan (universum, naturen, andra livsformer etc). Det rent objektiva planet är givetvis begränsat av vad vi idag kan observera genom vetenskapen, men just i detta fallet menar jag att strävan efter liv är tillräckligt rationell för att anta som en objektiv tro, eftersom jag inte tycker teorin är långsökt utan snarare uppenbar utifrån vårt mänskliga moralsökande perspektiv och då den går hand i hand med de mänskligt universella och subjektiva uppfattningar jag har upplevt.

Som jag sa tidigare skulle jag givetvis tro på nåt annat om vi gjorde nya vetenskapliga upptäckter eller om någon presenterade ett mer rationellt synsett. Jag hoppas i alla fall jag skulle göra det.  Men får väl göra mitt bästa...

Det som bakomligger är en slags vilja att effektivisera som alla människor tycks ha. Men å andra sidan, om vi återgår till det där med rationellt, så ligger det också i viljan att effektivisera att vara rationell - rationell i den egna meningen.

När du säger "praktisk" så upplever jag det ändå som du använder det på samma sätt som jag använder "rationell" (eller om det är jag som vänder på begreppen, men du fattar vad jag menar). Prova att byta ut "rationellt" till "praktiskt" i resten av mitt inlägg och se hur det känns. Om det inte är så du tänker så förklara gärna, för i så fall missförstår jag.

Är man inte rationell om man begår självmord ur den djupt deprimerades synvinkel?

Jag tror det var lite det jag försökte komma till i mitt föregående inlägg när jag började prata om vilka mål som är rationella eller inte. Det jag menar är att om målet med ens liv är "att ta självmod", och vi accepterar det målet, då kan vi givetvis prata om vad det mest rationella tillvägagångssättet för att begå självmord är. Jag tror däremot att det är mycket viktigt att även fundera kring målets ursprung och hur rationellt målet egentligen är i sig.

Är det rationellt att vilja ta självmord överhuvudtaget? En deprimerad person kanske upplever livet som hopplöst, att lyckan aldrig kommer upplevas och att olyckan aldrig blir bättre. Depressionen är problemet som ska lösas, men istället för att verkligen lösa olyckan för att nå fram till lyckan så tar man till en sorts flykt. Det finns många sätt att fly från problem, men just självmord är en slutgiltig flyktväg. Man skapar den ultimata olyckan som även gör slut på allt lidande. Tyvärr gör den även slut på allt annat, plus skapar en massa olycka i ens omgivning.

Jag hävdar alltså att "begå självmord" aldrig är ett rationellt mål för att fly undan en olycka för någon människa, även fast jag kan förstå varför folk tar till den lösningen när de inte finner någon annan. Däremot kan självmord vara rationellt om målet med ens död är att exempelvis rädda livet på en annan människa, om det inte finns någon annan utväg.

Okej, det blev rätt mycket nu igen.  Kan ju hoppas att nåt var intressant, även fast det nog hör mer hemma i någon av de många trådarna om rationalitet. Men känns som man brukar hamna där när man försöker bryta ner det i grunden.

[Carpe Nihil]

Men vad som är "objektivt rationellt" spelar väl egentligen ingen roll, det viktiga är vad som är relevant ur den subjektiva synvinkeln? den objektiva sanningen blir liksom irrelevant i förhållande till vad individen eftersträvar, och då är bara rationaliteten ett verktyg, eller?

Jag har delar din inställning till kunskap iaf. Och premisserna kommer alltid att ändras, men vi får väl fråga oss vad som är mest praktiskt(rationellt? ) med nuvarande vetenskapliga premisser?

Fast hur kan det motsäga din egen grund när just din grund säger åt dig att tänka rationellt/praktiskt?

Jag menar mest att jag inte kan säga att det är bättre eller sämre att tänka rationellt eller praktiskt i förhållande till motsatserna. Inget rätt eller fel, no good or evil ^^

När du säger "praktisk" så upplever jag det ändå som du använder det på samma sätt som jag använder "rationell" (eller om det är jag som vänder på begreppen, men du fattar vad jag menar). Prova att byta ut "rationellt" till "praktiskt" i resten av mitt inlägg och se hur det känns. Om det inte är så du tänker så förklara gärna, för i så fall missförstår jag.

Jag tror också att vi använder praktiskt och rationellt på samma sätt i stort sett. Som jag sa tidigare så är det rationellt att vara praktisk och praktiskt att vara rationell >.< Kanske dags att starta om tråd om den diskussionen..

Jag hävdar alltså att "begå självmord" aldrig är ett rationellt mål för att fly undan en olycka för någon människa, även fast jag kan förstå varför folk tar till den lösningen när de inte finner någon annan. Däremot kan självmord vara rationellt om målet med ens död är att exempelvis rädda livet på en annan människa, om det inte finns någon annan utväg.

Det du skriver om självmord och rationalitet är intressant. Jag kan inte säga att jag delar din synvinkel. Hur kan vi säga att det är något "fel" på den deprimerade synen på livet? Hur kan vi vara säkra på att den som upplever en massa olycka kan omvända det till en massa lycka? Hur kan vi vara säkra på att det inte blir bättre efter döden?

Jag vägrar fortfarande säga att någonting är objektivt rätt eller fel. Det krävs en synvinkel för det, och objekten har ingen synvinkel. Den subjektiva synvinkeln är alltid relativ, och aldrig mer rätt än någon annan.

(notera att jag delar din syn på att självmord är en flykt och att det för det mesta inte är rationellt, men det förändrar inte min syn på moral.)

Och att offra sitt liv, med döden som säker utgång för någon, annan är väldigt irrationellt i min mening, men det är givetvis inte fel