Fann, får jag gulla lite nu? Det är en fröjd att läsa din senaste text och begripa något nytt och få reda i de egna begreppen. Det är en förståelse som kommer av att få samma sanning som man själv är övertygad om formulerad ur ett annat perspektiv. Åter till sakfrågorna:
Fann skrev:Hovnarrs frågor är som jag ser det mycket adekvata och konkreta. Och de grundar sig ju på de etiska invändningar som dyker upp hos en läsare som tar del av det du säger utifrån referensramar som medför att mycket av det du säger är snudd på kriminellt.
Jag är tveksam till om mina frågor grundar på etiska invändningar, däremot grundar de i allra högsta grad på mina referensramar. Jonas ger en bild av sin inställning och sina handlingar. Dett förleder mig till att först dra en slutsats till att Jonas är en sådan människa som jag skulle vara om jag hade samma inställningar och utförde samma handlingar. När jag jämför denna "Pseudo-Jonas" med övriga kännetecken för Jonas som jag uppfattar honom upptäcker jag en stor dissonans - det stämmer inte. Då ställer jag mig undrande, och ju fler frågor jag ställer, desto mer finner jag att det verkar som om min Psedo-Jonas är helt ute och cyklar. Det kan bara betyda en sak, nämligen att det är möjligt att nå Jonas inställning och handlingar utifrån en Helt Annan utgångspunkt än vad jag har.
Det väsentliga här är att jag inte vill ha denna utgångspunkt beskriven för mig i termer av tankar och ideologier. Då hamnar vi i situationen Agnostica vs. Jonas. Det fungerar inte, eftersom man fastnar i en argumentationsnivå, som du redogör för med all önskvärd tydlighet. Istället vill jag ställa fria frågor som gör att jag kan utöka mitt perspektiv snarare än förstå någon annans. Skillnaden i frågeställning är subtil, men jag skulle kunna kontrastera dem så här:
"Varför
är Jonas inte en man med buskiga ögonbryn och djup basröst?"
"Varför
är Jonas en kärleksfull romantiker?"
Jag är vida mer intresserad av att svara på den andra frågan, därför då blir svaret på den första frågan uppenbart. Den första frågan skulle lika gärna kunna vara "Varför är Jonas inte en elefant?". Är man övertygad om att han är det, till exempel för att han skulle ha stora öron och hård grå hud, oavsett vilka bevis han anför till motsatsen är och förblir han ju en elefant.
Fann skrev:Det här blir alldeles snurrigt till slut och som jag ser det är det detta som är faran med att berätta om sig själv. Detta är inte "ditt fel" utan beror på den snurr som sätts igång.
Minns du hur vi började, Fann? *ler* Men snurrar kan brytas eller vändas åt ett annat håll. På ett sätt känns det som om vi var sportkommentatorer som kommenterade matchen Agnostica vs. Jonas, och endast bitvis kunde intervjua spelarna om deras syn på matchen.
Vad gäller den där monismkratern och korrespondensidén så förstår jag verkligen ingenting. Jag vet inte vad Jonas antyder, varför Fann blir sårad och trött, vilken kritik Fann fått bemöta eller vad som menas överhuvudtaget. Däremot tror jag att jag förstår vad du skriver om, Fann, när du talar om ditt nästa steg.
Det alternativ du föreslår, att inte gå ifrån de egna erfarenheterna men åskådliggöra dem i tredje person på grund av det "reaktiva" jaget, är jag inte säker på att skulle ge så värst mycket resultat. Man kan exempelvis läsa en skönlitterär bok och irritera sig duktigt på en person där också, även om provokationen möjligen minskas något tack vare formen. Å andra sidan kan det vara lättare att häva ur sig sin egen trångsynhet när man talar om någon istället för till någon. Det är lättare att avfärda någon som inte är där, men det blir ju lite pinsamt om man som talare sedan berättar att historien är självupplevd. Jag vet faktiskt inte, jag tror de två metoderna kan vara olika lämpliga i olika situationer, men jag har inte din erfarenhet som talare. På något plan tror jag att de som hellre säger "vojne vojne" istället för att vidga sitt perspektiv kommer att göra det i alla fall.
J R Auk skrev:Du slänger ur dig schablonmässiga situationer som inte säger något mer, än en romantisk hollywoodfilm, om verkligheten.
Absolut. Ett första steg är ju att inse att de är schablonmässiga situationer som man egentligen inte kan förstå ur sitt sammanhang. Ett andra steg är att bilda sig en uppfattning om bakgrunden kring dem och det är det jag försöker göra. Jag tror ärligt talat inte att ett andra steg är att bemöta påståenden, eller höra Jonas argument - det förmår inte förgöra min felaktiga bild av Odjuret på samma sätt, och det är där problemet sitter för mig. Men det står var och en fritt att välja den diskussion han eller hon vill ha.
Jonas: En fråga till - vad sa du till din svärmor när hon läst din kvinnas dagbok? (Jag kan redan ungefär föreställa mig vad hon sa till dig, men ett kort referat vore belysande, särskilt som du nämnde att du tyckte dig ha funnit pedagogiska förklaringar).
***
»Det är stor skam», sade han till Ingjald, »att sveakonungens son skall vara oraskare än en liten småkonungs. Här har jag nu brynt ett varghjärta åt dig. Ät det, så får du vargablod i ådrorna!»
Ingjald skar sönder hjärtat och åt upp bitarna, fast med svårighet. Efter den måltiden vart han grymmare och ondskefullare än andra, men kroppsligt förblev han ändå alltid lika svag.
***