Manligt och kvinnligt om sex

Politiska ideologier, ekonomiska strategier och lagfrågor.

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 23 aug 2004 12:52

Jonas du gör ett storslaget återinträde, efter månne semester?

Men jag ska inte opponera mig mot hur du behandlar dina kvinnor eller kvinna, det är deras sak. (Även om jag kanske i min naivitet, undrar om inte även dom bör benämnas naiva :-k )

Men till saken:
Jag anser att du tillskriver, inte bara dig själv, även om främst dig själv, en osäkerhet som inte har något med manlighet att göra. Visst förstår jag poängen med sexfria zoner. Den brittiska armen under sin kolionaltid är väl utmärkt belysande exempel på varför, jag vet dock inget om hur det verkligen förhåll sig, utan ser till hur historien vill framställa det, man bör avhållas sig från tävlan i den form som sexualitet lätt skapar. Gentlemannen har sin plats även i krig.
(Mycket av det macho tjafs som sker, kanske kan hävdas försvinna om, som du föreslår, sexfria zoner skulle kunna skapas. Men det som sker är att situationen utelämnas till auktoritetens moral, inte nödvändigtvis en bättre moral.)

Det är möjligt med 2 givande parter (man vs man), men kanske inte just inom sexualiteten. (om man inte skapar situationer genom rollspel)
Varför skulle det inte vara det?
Varför skulle din kraft eller auktoritet undermineras bara för att du inte ensam stod som givaren? För det är väl det som det handlar om?
Kvinnligt som mottagare och manligt som givare. Det är väl därför du anser att du kan ge utan att det för den skull förmörkar din "energi".

Jag likväl, skulle ha svårt att se den kvinna jag lever med förlusta sig med en annan man. Men jag inser det absurda i att gömma detta bakom något annat än en osäkerhet som jag själv innehar.

Jag man, är beredd att frånsäga mig mina manliga behov. Jag kontrollerar mitt ego och ser mitt värde utan penismätning. Jag låter min kvinna klubba maten och släpa den till grottan om hon visar sig lämpligare för det. Jag stannar hemma och sköter hemmet, när det. Om jag visar mig lämpligare på det.
Den patriarkala strukturen har aldrig haft något värde, bara begränsat.

Men visst är det härligt att som man avsäga sig ansvar med den enkla frasen:
-Jag är ju man.
Kräva en förståelse för "manliga" behov. Men som du vet har vi, både män och kvinnor, samma hormoner som sprudlar i våra kroppar. Det gäller bara att ställa sig över dom.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

plus plus minus

Inläggav Jonas Nystrom » 23 aug 2004 18:11

Auk, du läser in saker. Begripligt och förlåtligt men dock. Min kvinna kan knappast betecknas som naiv. En sådan skulle jag ha svårt att stå ut med. Och hon med mig. Däremot är hon en smula... ovanlig.

Ett kort exempel (måste rusa, sitter på bibblan): positiv och negativ beryder inte "bra" respektive "dåligt", säger jag. Det fattar jag väl, genmäler hon. "Annars hade jag väl varit feminist för länge sen".

jn
Ab aspera ad astra!

Fann
Inlägg: 482
Blev medlem: 28 nov 2003 14:34

Inläggav Fann » 23 aug 2004 19:23

hovnarr skrev:
Agnostica skrev:Funn och Jn - Det man väljer att framföra på en debattsida kan inte vara privat. Om jag väljer att avslöja något om mitt privata liv här så blir det en del av det offentliga samtalet eller den offentliga debatten.


Där håller jag inte med. Jag skulle kalla det för en slags skenoffentlighet. Här har jag möjlighet att diskutera förnuftigt med människor som inte påverkar mitt "verkliga" liv. Jag kan här tala om vad man "inte får" prata om i normalfallet (utan att man blir "kukifierad", jfr. Catcher in the Rye). [.....]
Vad jag är mest intresserad av är att lära känna din vardag, Jonas, men jag förstår att det kan vara svårt i denna form när du (av förståeliga skäl) blir angripen så fort du knattrar på tangentbordet. Du förstår, du representerar en typ av person som jag inte haft så mycket kontakt med i mitt liv hittills och jag skulle gärna vilja veta hur du är och fungerar i olika situationer, snarare än hur du tänker.[…].


Nå det skulle ju vara slutgullat men du är verkligen otroligt klok. Du har förstås alldeles rätt. Det KAN vara av allmänt intresse att få höra hur andra lever. Men jag tror ändå att det är frågan om en fallstudie i så fall. Det är inte för att vi vill veta "allt om Jonas", typ kändisartiklar. Utan för att hans personliga berättelse i så fall kan ge vidgade perspektiv på hur det KAN vara. Även om han är den enda människan på jorden som det är så för så vidgar hans berättelse vår repertoir av vad som är möjligt.

Men ska man bedriva fallstudier får man inte värdera informantens berättelser, det är en grundregel. Man måste hålla inne med sin eventuella avsky och helst inte känna sådan alls utan helst vara ärligt intresserad och välvilligt inställd. I det här fallet skulle du då vara forskaren men eftersom samtalet är offentligt kan andra som inte är intresserade av Jonas berättelse på det sätt som du är det också ta del av det och för dem kan texten tydligen fungera som propaganda. Då infinner sigf frågan som Agnostica ställer "ska man bara acceptera och inte säga ifrån?" Jonas har ju själv en sådan inställning (den som inte säger nåt håller med, dvs han antyder att det är frågan om åsikter som man förfäktar snarare än att man delger andra något).

Jag tror inte att fördömanden och uschanden kan ändra människor men det är klart att den som skriver ett provocerande inlägg kan ha nytta av att få koll på klimatet, vad kan man säga och vilka reaktioner väcker det om jag säger det jag säger? Men det finns ju andra sätt att delge en skribent sina reaktioner än att säga Fy.

Det tokiga blir om den som berättar om sig själv hamnar i att behöva försvara sig och säga sådana meningslösheter som :"Jag är VISST snäll, jag blir sårad när du inte tror mig." När man berättar om sig själv är man mer sårbar och man BLIR sårad när andra tolkar en illvilligt, missförstår eller inte tror på vad man säger. Men berättandet fungerar bara om det finns tillit redan från början och inga försäkringar i världen kan skapa en sådan tillit. Det är det där med att "informationsöverföring" ju inte fungerar 1-1 som du påpekade tidigare. Om man framhärdar med sin information som mottagaren fortfarande tolkar på sitt sätt eller inte kan ta emot alls förstärker man bara den onda cirkeln.

Jag tycker detta är intressant rent generellt, för mig är jn:s och Agnosticas ständiga drabbningar exempel på något annat bara det att det som de exemplifierar blir mycket tydligt. Det är tråkigt att det blir så här så ofta. Det jag försöker lära mig själv av detta är att själv bli bättre på att använda mig själv som exempel, bli mer uppmärksam på när det kommer att handla om MIG och när det jag säger uppfattas som "åsikter". Men det är förbannat svårt, tyvärr… Ibland funderar jag på om det är något som triggas av själva "jag"-formen som kanske skulle kunna undvikas om man använde andra framställningsformer (men den tanken strider mot alla möjliga av mina grundläggande värderingar så jag vågar inte fullfölja den riktigt)

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

Inläggav Jonas Nystrom » 23 aug 2004 23:07

Oj, nu blev det mycket... lite kort så länge: Fann. Jag känner mig stundom alldeles överväldigande förstådd av dig. En inte helt oäven känsla. Fyller mig med tacksamhet och sånt. Och att du hajade Hovnarrens grej gör somligas banalt förutsägbara påhopp snudd på uthärdliga. För just det där har jag stört mig lite på att du inte verkar fatta. Att det kan vara värdefullt hur någon har det. Du vet, jag känner inte det minsta behov av att Hovnarren ska hålla med mig om ett enda dugg. För han är ödmjuk och cool nog att inte sätta sig till doms. Han fattar när han inte fattar. Och vill faktiskt fatta. På riktigt. Även om det innebär omvärderingar. Gud vad föredömligt! Att jag sa "get in the ring" och "den som tiger samtycker" var givetvis situationsbetingat: Auk sa sig vilja ha ett meningsutbyte men allt han kunde komma upp med var en platt utsaga om att han tycker att jag är fascistisk. Vilket jag ju själv just sagt att jag också tycker. Jaha, liksom.

Och att jag blir patetisk när jag frestas försvara mig är jag givetvis den första att inse. Ofta redan innan jag klickar på skicka. Allt jag har att säga till mitt försvar för att jag försvarar mig själv (vilket givetvis är oförsvarligt) är att jag inte är för fåfäng för att vara fåfäng... puh.

För övrigt skulle jag med hela mitt varghjärta vilja se dig fullfölja tanken om jagformen och saklighetskravet. Vad jag ser slutar den nämligen nånstans i vetenskapsteorins krater. Där det subjektiva och det objektiva sammansmälter i en magma av fördualistisk monism. YOU get in the ring, babe!

Till Camilla vill jag bara säga att några av mina bästa och närmaste vänner är bögar och att min exfru (vi var gifta i 14 år och har 4 barn, tre tillsammans) lever med en kvinna sedan flera år. Så homofientlig är jag inte. Och jag menar INTE att ett kulturellt tabu måste vara förtryckande: ACK denna egocentriska, narcissistiska HYBRIS som ideligen måste fläka ut sig i tid och otid och avkräva kreti och pleti både förståelse och välsignelse! Var hände med dygder som diskretion och takt? Varför måste precis alla veta hur och huruvida och med vem eller vilka eller vad vi knullar?! Är jag förtryckt för att jag gillar att knulla på ett sätt som du eller ni ogillar? Nej. Möjligen för att jag insisterar på att offentliggöra min sexualitet på fel ställe. NOTA BENE att jag utgår från att ett filosofiskt forum på nätet INTE är fel ställe. Eftersom det här är ett forum för undersökningar av vrklghtn och inte ett lärarrum eller omklädningsrum på en eller annan arbetsplats eller en släktmiddag eller liknande. Att mycket är accepterat idag som inte var accepterat för några generationer sedan är bra men inte bara bra. Det är ett stort ämne och ett som jag har diskuterat rätt ingående på andra trådar här på ff. Särskilt fientlig känner jag mig i alla fall inte.

Och Hovnarr... gud var varm jag blir av din inställning och dina frågor. "Tyvärr" vill min familj (inklusive min goa subba) spela rappakalja och dricka varm choklad med mig nu så jag svarar helt kort:

Köper du blommor till din älskling eller gör andra "gulliga" saker?

Absolut!

Har du buffat över den sista köttbullen till hennes tallrik med näsen någon gång, eller liknande fåniga ting?

O ja. Vi är fånigt romantiska, inte minst jag...

Har du slagit en man i terapeutiskt syfte någon gång och vad fick du för reaktion?

Nja... i pedagogiskt syfte har jag gjort det. En teaterelev som skulle öva en monolog. Han fick en örfil och kom loss, det funkade och han var chockat tacksam.

Har din välmenade sadism övergått i slagsmål någon gång?

Verkligen inte!

Är dina föräldrar ännu i livet och vad har/hade du för kontakt med dem?

Min mor gick just, vi kollade på en video tillsammans (hon, min 18-årige son, min subba och vår kompis H, en ung bisexuell sm-kille som vi inte har sex med) om månlandningarnas eventuella fiktivitet. Min far är i livet men är rätt svår att få kontakt med. De skildes när jag var typ ett. Min styvfar dog när jag var 17, vi hade - och har - en varm kontakt.

Vad pratar ni om när ni ses?

Med min mor: politik, ekonomi, andlighet, filosofi och vår relation. Hon älskar min käresta upp över öronen och vet om vårt sm-liv men tycker inte att man pratar om så intima saker i onödan. Hon ser att vi har det bra och är nöjd med det.

Hur var din uppväxt?

Bra. De första två åren var svåra på vissa sätt, det är inget ämne jag ryggar för (efter många års terapi + introspektion + meditation) men skulle ta lite för stor plats här + nu. Jag är i alla fall utan minsta bitterhet + klander, ser att jag fått vad jag behövt för att bli mig.

Om du är intresserad av att berätta lyssnar jag gärna, och jag har många fler frågor. Vi kan kommunicera med privata meddelanden om du finner klimatet här opassande, men jag tror fler skulle kunna ha glädje/sorg av din berättelse (om den inte blev avbruten hela tiden, av de skäl som Fann tar upp).

Jag pratar gärna här. Vi får väl göra klimatet så passande vi förmår och hoppas att andra får lust att hjälpa till!

Men nu kom min subba in med en kopp choklad utan att säga ett knyst och ställde koppen vid mig med en varm gest och gick tillbaka till de andra i köket. Så jag tar min kopp och går in till dem!


jn
Ab aspera ad astra!

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

subbrappakalja

Inläggav Jonas Nystrom » 24 aug 2004 01:06

Så. Nu har vi spelat klart. Exempel på min förment naiva subbas lögner: Änkan Blom. Hon svarar: Blev känd för att hon aldrig sov mer än en timme per natt likt den snabbfotade arktiska pingvinen med samma namn.

Belickrad. Hon svarar: Tyskt gammalt talesätt som betyder att vara punktuellt upplyst.

Pagament. Hon svarar: Andra lagret av förhårdnat damm man knackar av vid utgrävningar exempelvis i Egypten.

Estakad. Hon svarar: I schackspelets korrupta värld när hästen tar damen strax innan remi.

Kvinkvennad. Den femte hydrooxaliska koordinaten i destilleringen av guld.

Filmös. Sokrates gunstling som råkade vara hans fördolda högerhand och kvinna.

Vad ska man säga... jisses! Om jag beundrar henne?

jn
Ab aspera ad astra!

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 24 aug 2004 07:31

Jonas Nystrom skrev:.. Att mycket är accepterat idag som inte var accepterat för några generationer sedan är bra men inte bara bra. Det är ett stort ämne och ett som jag har diskuterat rätt ingående på andra trådar här på ff. Särskilt fientlig känner jag mig i alla fall inte.
jn


Jn - jag tyckte faktiskt vi hade en vettig ton mot varandra ett tag-
När du lite grann verkade inse att det inte bara är du som ska få lov
att vara den du är.

Det du skriver här faller väl tillbaka på dig själv? Skulle det vara
bra att det du säger vore accepterat om alla män säger som de i
praktiken har levat genom århundraden men kanske inte sagt - att
jag får knulla runt men inte du! Kvinnan ska stenas, kvinnan ska
stötas ut ur församlingen, kvinnan är den som varit lösaktig.......
Kvinnor har funnit sig genom århundraden men tagit det som
masochister.... Det kan se väldigt gulligt och leende ut i
familjer med auktoritärt styre och kvinnan väljer kanske att trycka
ned sig själv och leeeeer. Är allt frid och fröjd då?
Mycket av det du säger är så avigt för mig att jag helt enkelt inte
tror på dina positiva utsagor om hur bra ni har det.

För att leva som du gör behöver du det jag representerar - gränserna.
Hur ska man kunna vara gränsöverskridare utan gränser?
Och någon måste väl skrika ut dem ibland om de ska finnas!
Men jag ska försöka lyssna på det du säger, har skrikit färdigt för
den här gången men jag är den jag är precis som du är den du är
och lover ingenting.

Agnostica

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

Inläggav Jonas Nystrom » 24 aug 2004 10:02

Kära Ag. Du kan lugnt släppa den självpåtagna rollen som hjältemodig gränsväktare. Du låser en låst dörr och sparkar in en öppen. Jag menar inte att alla bör leva som vi. Försök att förstå det. Att du inte vill förstå det jag berättar om beror, som jag ser det, på att du för att göra det skulle behöva vara villig till djupgående omvärderingar av saker som för dig är heliga kor. Du har så att säga en fundamentalistisk (jag sa inte "religiös"!) hållning till vissa frågor. Typ allt våld måste bottna i aggression och vara av ondo. Typ alla könsroller är dolt förtryck. Typ det som gäller för en gäller för alla. Typ kärlek är alltid mild och pastellfärgad. Typ alla andliga upplevelser bygger på rädslor, missförstånd och illusioner. Typ allt som är farligt är dåligt, dvs risktagande är av ondo. Sånt där som jag helt enkelt inte håller med om.

Att vara den du är... innebär det att racka ner på och svartmåla människor som inte rackar ner på och svartmålar andra? I så fall vill jag nog INTE att du "får vara den du är". För övrigt tycker jag det är en jättebra och befriande idé att du är dig själv.

jn
Ab aspera ad astra!

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 24 aug 2004 11:01

Jonas Nystrom skrev:Kära Ag. Du kan lugnt släppa den självpåtagna rollen som hjältemodig gränsväktare. Du låser en låst dörr och sparkar in en öppen. Jag menar inte att alla bör leva som vi. Försök att förstå det. Att du inte vill förstå det jag berättar om beror, som jag ser det, på att du för att göra det skulle behöva vara villig till djupgående omvärderingar av saker som för dig är heliga kor. Du har så att säga en fundamentalistisk (jag sa inte "religiös"!) hållning till vissa frågor. Typ allt våld måste bottna i aggression och vara av ondo. Typ alla könsroller är dolt förtryck. Typ det som gäller för en gäller för alla. Typ kärlek är alltid mild och pastellfärgad. Typ alla andliga upplevelser bygger på rädslor, missförstånd och illusioner. Typ allt som är farligt är dåligt, dvs risktagande är av ondo. Sånt där som jag helt enkelt inte håller med om.

Att vara den du är... innebär det att racka ner på och svartmåla människor som inte rackar ner på och svartmålar andra? I så fall vill jag nog INTE att du "får vara den du är". För övrigt tycker jag det är en jättebra och befriande idé att du är dig själv.
jn


Det känns inte som att du klarar av att ta utsträckta händer. Och jag anser inte att jag är någon "hjältemodig gränssättare" jag bara reagarerar. Kanske skulle jag hållit mig borta från nätet igår för min asfaltgryta var lite extra aktiv av personliga skäl också. Hade sett det
dagen innan och tänkt att det här ska jag nog inte lägga mig i :)

Jag tror inte allt våld bottnar i aggression - hur mycket ser du mig
JN? Jag försvarar däremot inte våld när den bottnar i aggression även
om jag har lättare att förstå den typen av våld. men jag är tydligen
rätt ensam om att försvara ilskan som känsla - ett litet absurt tabu
mitt i all "frigjordhet".

Allt risktagande är inte heller dåligt.
Och jag tror att man kan leva i en förtryckande situation även om
man själv just då tycker att det är jättebra.

Jag kanske inte alltid ser det du försöker säga men problemet
är ömsesidigt. Och om jag svartmålar dig så svartmålar du tillbaka.
Om jag inte ser dig så ser du inte mig.
Vi kanske får lättare att nå varandra den dag du inser det :wink:

Och ett tabu som du tydligen vill behålla i samhället vill jag ta bort.
Homosex-tabut. Tabut är fullständigt onödigt - inte alla klarar av att
överskrida tabugränser. Mycket lidande på grund av detta -
mord och självmord och depressioner, ensamhet och förkvävda liv,
speciellt från de sammanhang jag kommer.
Ett kulturellt tabu är väl per definition förtryckande annars vore det
inte ett tabu.

Sexfria zoner ska vi ha precis när vi vill och känner för det -
till och med i den "äkta sängen". Det handlar inte om vilka vi
umgås med.

Agnostica

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 24 aug 2004 12:14

Tack alla för era underbara svar! När jag läser inläggen sen mitt senaste inlägg uppfylls jag av en tyst frid. Det känns som vi är på väg att uppnå något. Varde kommunikation, och Han såg att det var gott. Jag trodde inte att man kunde uppfyllas av frid "i" ett virtuellt forum (liknande känsloupplevelser kopplar jag samman med höstmorgnar när det nyss regnat och det känns som om naturen gråtit ut), men se där tog jag fel.

Jonas: Vilken underbar kvinna du verkar ha. Jag undrar om jag någonsin känt en kvinna med den sortens eller den magnituden av humor? Eller en man? Jag tror inte det. Jag skrattar så gott åt mina egna skämt eftersom det mest är jag som kommer med några. Jag har nog aldrig sett det förut och det känns lite ledsamt nu faktiskt. Kanske har jag ropat på fel sätt i skogen och fått precis det enda svar som kunde komma... En början är väl åtminstone att köpa Rappakalja :wink:

Tack också för dina svar. Jag ska säga att det inte känns klarare nu, även om jag fått en tydligare bild av ditt liv. Några följdfrågor:

Uppfattar du en förändring i dig själv när du går från fånig romantik till sadism, eller är sadismen snarare en del av romantiken?

Är du aggressiv när du slår? Om inte, vilken känsla är i dig förhärskande när du utövar din sadism?

Jag tolkar det som om du slagit en man i sadistiskt syfte i ditt liv. Hur många kvinnor har du slagit i samma syfte? Om det finns en betydande skillnad, vad beror den på?

Tack också för ditt förtydligande vad gäller "den som tiger samtycker". Jag misstänkte att det var situationellt riktat mot J R Auk, men brydde mig faktiskt inte så mycket i vilket fall som helst. Det är ju din utsago, inte min. Var den min lag skulle jag ju kunna stå på sergels torg och gasta mig blodig över allt jag inte samtycker över. Så ifall någon nu undrar så kan ni aldrig utgå ifrån att jag samtycker bara för att jag tiger, men tro gärna det om det känns bättre.

Agnostica: Titta, här är ett exempel på det vi talar om på ett annat ämne att fokusera på olikheter eller likheter. Genom att du fokuserar på hur du är olik Jonas så når du vissa resultat, genom att jag fokuserar på hur vi är lika når jag andra resultat. Det ena är vare sig mer eller mindre värt än det andra, men som jag tolkar ditt senaste inlägg börjar även du tröttna på "köttbullar eller lasagne"-dispyten (se "Usch..."-tråden):

Agnostica skrev: Jag kanske inte alltid ser det du försöker säga men problemet är ömsesidigt. Och om jag svartmålar dig så svartmålar du tillbaka. Om jag inte ser dig så ser du inte mig.


Ser du likheten med köttbullarna och lasagnen?

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 24 aug 2004 13:43

Hovnarr:
Ser du likheten med köttbullarna och lasagnen?


Okey - men om vi säger köttbullarna och surströmmingen så blir
parallellen mer rättvis :)

Agnostica

Fann
Inlägg: 482
Blev medlem: 28 nov 2003 14:34

Inläggav Fann » 24 aug 2004 14:57

Jonas Nystrom skrev:Och att du hajade Hovnarrens grej gör somligas banalt förutsägbara påhopp snudd på uthärdliga. För just det där har jag stört mig lite på att du inte verkar fatta. Att det kan vara värdefullt hur någon har det.


Jomen det är klart att jag tycker att det är viktigt med det "singulära". Det jag försökt komma åt när jag har invändningar är att ni kommer att prata om hur det "egentligen är" på ett slags "positivistiskt" sätt, som jag ser det, och det positivistiska passar inte då. Eftersom det enda vi kan "veta" är det som texten säger. Texten refererar givetvis till en verklighet, det är det som gör den levande och möjlig att åstadkomma, men när ni hamnar i argumentation om den verkligheten blir det alldeles ohållbart.

Agnostica har en alldeles rimlig och klok invändning just mot ARGUMENTATIONEN: "jag är snäll och min kvinna är lycklig". Givetvis har hon rätt i att detta är ett argument som inte fungerar eftersom det ju är på det sättet att människor mycket väl kan leva i svårt förtryck och ändå uppleva sig som lyckliga. Det är ARGUMENTET som inte fungerar, och det har inget att göra med hur det är i just din verklighet eller om man tror dig eller inte. Det är ungefär som utvärderingar av kurser. Att de studerande är nöjda är inte nödvändigtvis detsamma som att det var en bra kurs. Om jag vill tala om att jag gjort en bra kurs måste jag säga andra saker än att jag vet att den är bra för det tyckte studenterna så det så och tror ni mig inte ser jag er som illvilliga.

Hovnarrs frågor är som jag ser det mycket adekvata och konkreta. Och de grundar sig ju på de etiska invändningar som dyker upp hos en läsare som tar del av det du säger utifrån referensramar som medför att mycket av det du säger är snudd på kriminellt.

Jag vet inte hur jag hade uppfattat det du skriver om vi inte hade träffats i verkligheten också. Jag minns att när jag läste det du skrev första gången fick jag schablonmässiga bilder i huvudet av en mörk och buskögonbrynad tjurliknande man med mullrande basröst. Nu tycker jag att du skriver som du ser ut och låter och ser din livlighet och öppna lite barnsliga framtoning och hör din mjuka och rätt ljusa röst. Är det någon som petar över köttbullar och tramsar är det väl du. Därför är min bild av den verklighet du refererar till en annan än för dem som bara hör dina drastiska och auktoritära formuleringar. Men så är det ju för oss alla. Bara det att det är sällan diskussionerna här kommer att handla om hur personerna ÄR och om dom är hemska eller inte. Jag kunde ju användas som "vittne" om det var frågan om en rättegång men mitt vittnesmål kan ogiltigförklaras av precis samma skäl som dina referenser till vad din kvinna säger också kan ifrågasättas. Jag kan vara naiv och lurad osv.

Det jag vill komma åt när jag säger att det inte är intressant hur det ÄR egentligen är alltså att det intressanta inte kan vara OM det är sant eftersom detta inte går att veta, utan det måste vara något annat. Och då är det ju så att alldeles oavsett om du ljuger eller har lurat dig själv så att du tror på det du säger, så kan din berättelse vara intressant eftersom den är personlig och unik. Oavsett referensen till en bakomliggande verklighet är berättelsen som sådan verklig. Det självupplevda får en särskild karaktär som ger berättelsen dess värde. (Det handlar bla om detaljer som man inte lägger märke till om man hittar på och som gör påhittade historier mer schablonmässiga och trubbiga.)

Och att jag blir patetisk när jag frestas försvara mig är jag givetvis den första att inse. Ofta redan innan jag klickar på skicka. Allt jag har att säga till mitt försvar för att jag försvarar mig själv (vilket givetvis är oförsvarligt) är att jag inte är för fåfäng för att vara fåfäng... puh.


Det där med försvarandet är intressant. Nu anklagade Auk din/dina kvinnor för att vara "naiva". Den där sortens sökande efter personliga egenskaper för att förklara något är i sig problematisk. Vad betyder Auks slutsats i detta sammanhang? Det kanske inte var någon anklagelse utan just en förklaring som uppstått ur en fundering: "Tänk om min dotter faller för en sån - nej men det är nog bara naiva personer som gör det, då kan jag skydda henne genom att uppfostra henne så hon inte blir naiv". Till exempel. Ofta söker vi personliga egenskaper som förklaring just för att skydda oss- "det kan inte hända mig". Om dina kvinnor är naiva, so what? Om chefen är dum, so what? Man är så naiv man är och så dum man är. Men eftersom du uppfattar förklaringen som en anklagelse drar du ut i strid för att visa att anklagelsen är fel. Det här blir riktigt tokigt ibland när du blir så insyltad att du säger sånt som: "OK att ni förolämpar mig, men när ni ger er på min underbara kvinna går ni för långt!" Då apellererar du till våra känslor av solidaritet med din förment förtryckta kvinna och får det till att hon skymfats personligen. Det här blir alldeles snurrigt till slut och som jag ser det är det detta som är faran med att berätta om sig själv. Detta är inte "ditt fel" utan beror på den snurr som sätts igång. Det är lika dumt att dra in spekulationer om dina kvinnors själsförmögenheter som att säga att "ni har fel se så klok hon är". Som argumentation alltså.

För övrigt skulle jag med hela mitt varghjärta vilja se dig fullfölja tanken om jagformen och saklighetskravet. Vad jag ser slutar den nämligen nånstans i vetenskapsteorins krater. Där det subjektiva och det objektiva sammansmälter i en magma av fördualistisk monism. YOU get in the ring, babe!



Lika förstådd som du ibland känner dig av mig lika oförstådd känner jag mig understundom av dig... Du utgår från att mina funderingar om "jag-formen" relaterar till det vetenskapliga "saklighets"-kravet (objektivitet etc). Att du inte KÄNNER mig bättre än så! Jag blir ledsen och sårad och trött att du har en så schablonmässig uppfattning om mitt tänkande. Du borde veta att jag för länge sen gjort upp med "korrespondens"-idén och att jag själv skrivit i utpräglad jagform, introspektivt i vissa fall, och att jag visserligen har fått bemöta kritik utifrån just den där sortens konventionella (men idag alltmer ovanliga ändå) idéer. Jag har dock inte haft särskilda svårigheter att bemöta den kritiken.

Mina funderingar är ett NÄSTA STEG. Det är hemskt utmanande för mig själv eftersom jag menar att jag-formen och utgångspunkten att de egna erfarenheterna är viktiga att ha med i alla undersöningar och att de i några fall (som tex i mina egna) tom kan vara föremål för hela undersökningen. Mina funderingar grundar sig på de problem som också är förknippade med det självbiografiska, introspektiva. Inte "saklighet" eller "objektivitet" utan just detta att man som "jag-skribent" trycker på någon knapp som genererar den typen av läsning som leder till att man fastnar i exemplet i stället för att uppmärksamma mönstret. Som skribent (och i ännu högre grad som talare) kan det också vara svårt att hålla isär exhibitionism och åskådliggörande. Det är HÄRLIGT att prata om sig själv och känna att andra lyssnar. Ibland blir man så hög på sig själv att det exhibitionstiska tar över och man missar det man egentligen ville belysa. Det här ser jag hos mig själv och hos många andra och det är verkligen ett problem.

"Jag" är så STARKT, det riktar sig till ett DU, man kan liksom inte värja sig. Och ordet "jag" triggar också den som som själv använder det på ett sätt som inte alltid är fruktbart. Alternativet skulle kunna vara att göra berättelser i tredje person med namngivna personer som man åskådliggör så att de blir så levande som möjligt. Som i skönlitteratur. Jag tror inte att jag kommer att sluta berätta om mig själv eller att använda jag-formen men mitt ifrågasättande av det hela kan i vilket fall medföra att jag nyanserar min tidigare rätt dogmatiska inställning.[/quote]

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 24 aug 2004 15:28

Orden tolkas som dom vill av den subjektiva åhöraren.
Jonas efter disskutionen som vi hade om S/M borde du väl förstått att jag inte försitter chansen att uppfylla en sådan martyrsönskan, som du här formulerade.

Jag tycker det var tydligt att jag inte fördömmer ditt sätt att leva eller din subba. Inget bestämt la jag henne till last, bara en undran.
Jag trodde nog du distanserat dig längre, med bakgrund av all spott o spe som kommit upp i dom trådarna där du varit mest aktiv.

Min bedömning är slafsig och förhastad, men du serverar bara en opposition, inget med substans att bemöta.
"Krafterna" som styr ditt liv måste tolkas på något sätt.

Nu tror jag ju inte det biter så hårt på dig, att lite fördömmande amatöranalys utstå, alltså. Men om så är fallet kan jag avhålla mig från det.

Visst är det intressant att höra om din vardag Jonas. Men det är precis motsatsen mot vad du uttrycker.
Du slänger ur dig schablonmässiga situationer som inte säger något mer, än en romantisk hollywoodfilm, om verkligheten.

Nu är det dags för mig att säga GET IN THE RING. Bemöt mina påståenden istället för att omstyra disskutionen till en för dig mer passande utgångspunkt.
Eller tiger du för att visa samtycke :D

Du ser allt går att vända både upp och ner, ibland kan vi betrakta det uppochned och läsa det tvärtom. Men nu vill jag allvarligt reda ut hur du kan bringa ordning i dina antaganden om kvinnligt och manligt utan att fastna i din egen subjektivitet ?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 24 aug 2004 16:37

Fann, får jag gulla lite nu? Det är en fröjd att läsa din senaste text och begripa något nytt och få reda i de egna begreppen. Det är en förståelse som kommer av att få samma sanning som man själv är övertygad om formulerad ur ett annat perspektiv. Åter till sakfrågorna:

Fann skrev:Hovnarrs frågor är som jag ser det mycket adekvata och konkreta. Och de grundar sig ju på de etiska invändningar som dyker upp hos en läsare som tar del av det du säger utifrån referensramar som medför att mycket av det du säger är snudd på kriminellt.


Jag är tveksam till om mina frågor grundar på etiska invändningar, däremot grundar de i allra högsta grad på mina referensramar. Jonas ger en bild av sin inställning och sina handlingar. Dett förleder mig till att först dra en slutsats till att Jonas är en sådan människa som jag skulle vara om jag hade samma inställningar och utförde samma handlingar. När jag jämför denna "Pseudo-Jonas" med övriga kännetecken för Jonas som jag uppfattar honom upptäcker jag en stor dissonans - det stämmer inte. Då ställer jag mig undrande, och ju fler frågor jag ställer, desto mer finner jag att det verkar som om min Psedo-Jonas är helt ute och cyklar. Det kan bara betyda en sak, nämligen att det är möjligt att nå Jonas inställning och handlingar utifrån en Helt Annan utgångspunkt än vad jag har.

Det väsentliga här är att jag inte vill ha denna utgångspunkt beskriven för mig i termer av tankar och ideologier. Då hamnar vi i situationen Agnostica vs. Jonas. Det fungerar inte, eftersom man fastnar i en argumentationsnivå, som du redogör för med all önskvärd tydlighet. Istället vill jag ställa fria frågor som gör att jag kan utöka mitt perspektiv snarare än förstå någon annans. Skillnaden i frågeställning är subtil, men jag skulle kunna kontrastera dem så här:

"Varför är Jonas inte en man med buskiga ögonbryn och djup basröst?"

"Varför är Jonas en kärleksfull romantiker?"

Jag är vida mer intresserad av att svara på den andra frågan, därför då blir svaret på den första frågan uppenbart. Den första frågan skulle lika gärna kunna vara "Varför är Jonas inte en elefant?". Är man övertygad om att han är det, till exempel för att han skulle ha stora öron och hård grå hud, oavsett vilka bevis han anför till motsatsen är och förblir han ju en elefant.

Fann skrev:Det här blir alldeles snurrigt till slut och som jag ser det är det detta som är faran med att berätta om sig själv. Detta är inte "ditt fel" utan beror på den snurr som sätts igång.


Minns du hur vi började, Fann? *ler* Men snurrar kan brytas eller vändas åt ett annat håll. På ett sätt känns det som om vi var sportkommentatorer som kommenterade matchen Agnostica vs. Jonas, och endast bitvis kunde intervjua spelarna om deras syn på matchen.

Vad gäller den där monismkratern och korrespondensidén så förstår jag verkligen ingenting. Jag vet inte vad Jonas antyder, varför Fann blir sårad och trött, vilken kritik Fann fått bemöta eller vad som menas överhuvudtaget. Däremot tror jag att jag förstår vad du skriver om, Fann, när du talar om ditt nästa steg.

Det alternativ du föreslår, att inte gå ifrån de egna erfarenheterna men åskådliggöra dem i tredje person på grund av det "reaktiva" jaget, är jag inte säker på att skulle ge så värst mycket resultat. Man kan exempelvis läsa en skönlitterär bok och irritera sig duktigt på en person där också, även om provokationen möjligen minskas något tack vare formen. Å andra sidan kan det vara lättare att häva ur sig sin egen trångsynhet när man talar om någon istället för till någon. Det är lättare att avfärda någon som inte är där, men det blir ju lite pinsamt om man som talare sedan berättar att historien är självupplevd. Jag vet faktiskt inte, jag tror de två metoderna kan vara olika lämpliga i olika situationer, men jag har inte din erfarenhet som talare. På något plan tror jag att de som hellre säger "vojne vojne" istället för att vidga sitt perspektiv kommer att göra det i alla fall.

J R Auk skrev:Du slänger ur dig schablonmässiga situationer som inte säger något mer, än en romantisk hollywoodfilm, om verkligheten.


Absolut. Ett första steg är ju att inse att de är schablonmässiga situationer som man egentligen inte kan förstå ur sitt sammanhang. Ett andra steg är att bilda sig en uppfattning om bakgrunden kring dem och det är det jag försöker göra. Jag tror ärligt talat inte att ett andra steg är att bemöta påståenden, eller höra Jonas argument - det förmår inte förgöra min felaktiga bild av Odjuret på samma sätt, och det är där problemet sitter för mig. Men det står var och en fritt att välja den diskussion han eller hon vill ha.

Jonas: En fråga till - vad sa du till din svärmor när hon läst din kvinnas dagbok? (Jag kan redan ungefär föreställa mig vad hon sa till dig, men ett kort referat vore belysande, särskilt som du nämnde att du tyckte dig ha funnit pedagogiska förklaringar).

***

»Det är stor skam», sade han till Ingjald, »att sveakonungens son skall vara oraskare än en liten småkonungs. Här har jag nu brynt ett varghjärta åt dig. Ät det, så får du vargablod i ådrorna!»

Ingjald skar sönder hjärtat och åt upp bitarna, fast med svårighet. Efter den måltiden vart han grymmare och ondskefullare än andra, men kroppsligt förblev han ändå alltid lika svag.

***

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

Ett brev till en ängslig mamma

Inläggav Jonas Nystrom » 24 aug 2004 17:26

Kära Fann, som jag hyser sån aktning för, och Hovnarr, som gör ett så starkt intryck på mig, och den envise Auk som jag gillar och Agnostica som jag tycker om sedan första början och är så besviken på och envisas med att såra och låta mig såras av. Det här blir privat. Fast det är offentligt. I helgen hade jag Snacket med med min subbas mor. Från sm-tråden har ni lite förhistoria så det behöver jag inte upprepa här. I stället för att beskriva vad som hände så bifogar jag ett brev jag just skrivit till henne om det hela. Det enda jag tar bort är namnen:

Kära L... Det var ett bra men ganska svårt samtal vi hade i lördags. Det handlar ju ytterst sett inte om huruvida jag är en reko människa. Det handlar om att, skulle jag säga, jag förr eller senare kommer att vilja be om din förstföddas hand. Vi vet det, alla vi som är berörda.

Jag berättade om vigselceremonin vi förrättade. Om att jag, som en del av ceremonin ville ställa frågan till de före detta partnerna till brudparet om de utan att göra våld på sina väsen kunde bejaka detta nya förbund.

På samma sätt vill jag inte iscensätta något förbund mellan mig och S om du och X (pappan) inte kommer att kunna bejaka det utan att ”göra våld på era väsen”. Det är viktigt att man inte gör våld på sitt väsen. Det är det viktigaste. Gör man våld på sitt väsen så mår man dåligt, blir kluven och svag. Jag vill inte att ni ska bli kluvna och svaga. Jag vill inte att S ska bli kluven och svag. Även jag skulle då bli kluven och svag.

Det är viktigt att försöka vara helhjärtad och stark. I det man gör och vill. I sig själv.

Jag kan som sagt inte för mitt liv begripa hur du, L, skulle kunna vara helhjärtad och stark i ett bejakande av min och Ss relation med de föreställningar, värderingar och känslor som du nu hyser. Eftersom vår relation innehåller saker – visserligen privatsaker men ändå saker som har läckt ut – som du inte kan förstå och inte bejaka såsom du nu förstår dem.

Jag kan alltså inte helhjärtat be om Ss hand – en gest som både jag och S tycker är viktig – så som läget nu är. Vad X tror och förstår är på sätt och vis ovidkommande; han måste ju stödja dig i första hand. Just för att vara helhjärtad och stark tillsammans med dig.

Vi får bida vår tid. Låta saker mogna. Jag och S har levt ihop under snart tre hela år. Ingenting under dessa tre år har fått någon av oss att tvivla på det riktiga i hur vi lever tillsammans. Inget har fått någon av oss att ifrågasätta vår relation. Tvärtom är varje dag – och varje natt – en gåva som bekräftar det riktiga i hur vi väljer att leva våra liv tillsammans. Vi har båda gott om utrymme för personlig utveckling och förändringar. S har utvecklats och förändrats mycket redan under våra år tillsammans. Hon är dessutom ung och kommer att mogna, växa och förändras ytterligare under många år av naturen, om hon inte hämmas av till exempel vår relation. Än så länge finns det inget som tyder på att vårt liv tillsammans skulle hämma hennes utveckling. Vi har alla våra blindfläckar men just denna fråga är en samvetsfråga och en hederssak för mig. Förutom att jag givetvis inte själv är betjänt av att leva med en människa som inte utvecklas harmoniskt! Både min osjälviska och min själviska natur är alltså rörande eniga på denna punkt.

Inget väsentligt har förändrats i vår känsla för varandra sedan vi träffades. Det vi vet att vi vill med varandra idag är samma som det vi visste redan efter några månader, ja, som vi kände redan när våra blickar först möttes. Det här låter ju övermåttan romantiskt men det är sant och, som jag ser det, relevant. Jag har ibland förhållit mig avvaktande och passivt för att inte riskera att överväldiga S och hennes egen beslutsprocess. De viktigaste sakerna i livet måste man få komma fram till på egen hand, även om det är svårt och tar tid.

Nu gäller detta inte S utan dig. S och jag har prövats av varandra och av livet i tre år snart och både viljan och villigheten har bestått alla prov hittills. Nu gäller det alltså dig. Det kommer att bli svårt och det kan komma att behöva tid. För att jag ska kunna be om Ss hand utan att ställa dig, hennes mor, i samvetskonflikt, måste jag avvakta och vänta in din process. Detta gäller givetvis i lika hög grad X (som gärna för mig får ta del av dessa rader) men, som jag upplever det, i första hand dig. Den inre konflikt du måste känna inför mig och min relation till S kan inte vara lätt att leva med. Jag förstår den. Det var varken min eller Ss önskan att du skulle behöva ta ställning till vårt sängkammarliv, även om vi båda två insåg att det troligen var en tidsfråga innan du skulle komma att behöva göra det. Om inte förr så genom filmen som J gör om oss, och som kommer att visas i TV (han kan givetvis inte låta bli att ta upp dessa frågor i dokumentären och vi har godkänt det). På så sätt var vi båda lite lättade, mitt i allt ihop, att du fick det i förväg, även om det gick till på ett trist sätt. Livet rimmade ihop en dramatisk fond till det hela genom att Knutbydramat utspelade sig samtidigt. Jag föreställer mig att ni måste ha förfärats över de oundvikliga associationerna. En karismatisk, andlig auktoritet i medelåldern, en ung, sökande och krisig kvinna… sedan hybris, fanatism, missbrukad lojalitet, våld… Det kunde liksom inte bli värre. Och så Schejke med sitt skägg, sin smiskterapi och sina unga kvinnor till råga på allt! Du må tro att vi båda är pinsamt medvetna om hur likartat det ser ut, åtminstone utifrån. Att kunna se sig själv utifrån är viktigt. Lika viktigt som att kunna vara sann mot sig själv inifrån.

Inifrån är det ju en helt annan historia.

Det är väl den historian du nu måste lära känna om jag en dag ska kunna be om Ss hand. Jag kan bara inte göra det så länge tanken på vårt samliv fyller dig med kval och konflikter.

Med tillförsikt och varma hälsningar,

...

PS
Strax efter det att du läste i Ss dagbok skickade jag ett email som en god vän har skrivit. Det var riktat direkt till er båda, jag vet inte om ni läste det. Hon är adjunkt vid en av Sveriges största högskolor, en intelligent kvinna i 50-årsåldern med ett normalsvenskt liv. Innan vi lärde känna varandra stod hon fullkomligt främmande för de processer jag – och nu S – arbetar med; lika främmande som du gör nu. Ja, hon skrev ju om allt det där så jag behöver inte upprepa det här. Men hon hör till de människor som gradvis har tillkämpat sig en förståelse och respekt för vad vi gör och hur vi lever. Och jag vet att hon gärna för ett samtal med dig eller X om det skulle vara till någon hjälp för er. S har hon aldrig träffat men hon har synat mig ordentligt i sömmarna under de år i har lärt känna varandra. Ni har hennes adress och telefonnummer i mailet på datorn om det inte är bortraderat vid det här laget.
Ab aspera ad astra!

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

Bakgrundstänk...

Inläggav Jonas Nystrom » 24 aug 2004 17:51

Hovnarr, ett litet smakprov på mitt bakgrundstänk i mytohistorisk tappning:


Oden
Tänkandet, lidandet och ljuset från Norden, av JN i Sig, mikaeli 2004.

Enligt den äldre Eddan är Oden en gud, ett rent andligt väsen. Enligt den så kallade Yngre Eddan, skriven av Snorre på 1200-talet, är Oden en människa, en man som vandrat med sitt följe från skyternas trakter vid Svarta havet upp till våra nordiska nejder.

Samvetenskapligt sett:

Oden genomled sin initiation vid den tid då den kristna impulsen förhandlades bort i Rom, på 300-talet. Oden var en bodhisattva, en ljusvarelse. Det är en människa som kanaliserar ett högre väsen, ofta en ängel men i vissa fall en ärkeängel eller rentav en urängel. Den äldre Eddan skildrar alltså förlopp som ägde rum på ett andligt plan, den yngre Eddan skildrar dessa förlopp såsom de speglar sig i det jordiska.

Oden var en gud i människohamn. Genom smärtans och offrets initiation förenades ett högt väsen från Merkuriussfären med en människa, en mäster från de skytiska mysterierna vid Svarta havet. Denne kunde då sprida ljus i Norden.

Detta ljus är inte bländande utan osynligt, synliggörande själen i det som berörs av det. Det nordiska sinnelaget skimrar av detta ljus. Det kommer till uttryck i den naturnära och medkännande innerlighet som lever i de nordiska folken; i den sårbarhet och uppriktighet som präglar deras relationer; i den stilla vördnaden för det levande och växande.

Ett exempel på den nordiska innerlighetens syn på förhållandet mellan människa, natur och ande har vi i följande sångtext:

Se molnen de driva och stjärnorna vandra
och lärkorna sväva i gyllene ljus.
Och fyllda av längtan vid himmelens portar
de höra serafernas mäktiga brus.

De sänka sig ner ifrån himmelens höjder
med allt de fått höra och allt de fått se.
De sjunga i dalen med ljuvliga röster
för blomster och vindar om allt som vill ske.

Med blomster och vindar förs dofterna vida
och människan som vandrar hon stannar och hör.
Hon lyssnar och glöder och kläder i ord
vad allt hon förnimmer ur himmel och jord.


Dessa karaktärsdrag gjorde det möjligt för de nordiska folken att ta till sig det kristna budskapet utan större konflikter. Inte i teologisk men i essentiell mening var vi redan kristnade. Det råa och hänsynslösa hade redan mognat bort när de kristna missionärerna kom. Tacitus beskriver på 100-talet de oerhört barbariska svionerna - svearna, svinfolket - och deras blodiga riter. 700 år senare kommer missionären Ansgar och finner att han varken kan eller behöver konvertera någon till kristendomen. Däremellan kom Oden och hans asar.

Oden genomled en kristen initiation. Oden var kristusinspirerad. Oden var och är en Christophorus, en kristusbärare, ett väsen som har förverkligat sin Kristusnatur. Detta kan göras genom att Jesus har gjort det. Det kunde även göras innan Jesus gjorde det men på ett helt annat sätt. Med Jesus vände tidens ström. Oden levde efter Jesus och gjorde det han gjorde i Jesu anda och ärende. Genom kontakterna med de grekiska folken fick skyterna möjlighet att lära känna Jesus och hans gärning, som ju var känd bland grekerna vid den tiden. Berättelsen om Jesus berörde människor vart den än spreds. Och den slog rot på olika sätt i olika kulturer. Den skytiska kulturen var kärv. Den hann utrotas innan den hann kristnas men Oden och hans grupp hann resa till Skandinavien och bosätta sig i Mälardalen innan de hann utrotas. Genom sin initiation blev Oden Sig Själv. Hans tun, hans boplats, kom att heta Sigtuna. Landet de kom från, som grekerna kallade Asia, kom att kallas Asgård. En ”gård” är något omgärdat, något med en gräns. I metaforisk mening blev Asgård den andliga ort från vilken de väsen och inspirationer utgick som asarna förmedlade. De gudomliga väsen som dittills hade väglett folken i Norden var de väsen som upprätthåller de kosmiska ”vanorna”, alltså solens, stjärnornas och väderlekens rörelser. De kallades vanerna. När asarna kom hade folken i Norden börjat förlora kontakten med de kosmiska vanerna och asarna kom att utgöra en förmedlande länk.

Oden manar:

Lid – sluta fly från det lidande som är dig tillmätt, det är till för din mognad!
Lod – sluta vingla och krångla och luta dig mot auktoriteter, var rak!
Lyd – sluta godtyckligt bestämma och ombestämma, var lyhörd för sammanhanget!
Led – sluta med undfallenhet och ängslan, ta initiativ och följ upp dem, var pålitlig!

När senare den kristna läran spreds togs den väl emot emedan inspirationerna från asarna även de hade börjat dra sig tillbaka. Eftersom denna lära hade utformats i kulturer som inte var lika naturnära som den nordiska innebar det ett förfrämligande gentemot naturens andliga kvaliteter och väsen. En skuldbörda uppstod, man ville samla allt det goda till det medvetna dygdernas sfär och koncentrerade således det ofärdiga, det vilda och kontraproduktiva till en ”ond” natur, även den inommänskliga naturen. Naturens väsen sågs med misstro och de såg människan med misstro och besvikelse. Skogen, det mörka och vilda, blev en hotfull och fientlig ort, både i själen och i den yttre naturen. Det moderliga, och därmed det kvinnliga som sådant, vändes ryggen och en ringaktning av kvinnan och hennes uppgifter blev följden. Detta synsätt är emellertid icke givet av Jesus och hans gärning utan av den kultur han verkade i och för, och som efter några sekler kom att förvalta medvetandet om hans liv och verk.

Något liknande hände med den kultur som satts att förvalta medvetandet om Oden och hans liv och verk. Den högkultur vi kallar vikingatiden var den dekadenta efterbörden av asarnas verk, liksom den kristna högkulturen i Rom och Bysans var en dekadent efterbörd av den mänsklighetsgärning som utfördes av Jesus och hans vänner. Högkulturer tenderar att vara dekadenta i viss mån. Det tycks vara oundvikligt. Det vi idag kallar kristendom är till sina former och läror i stort sett en produkt av detta högmod liksom det vi kallar asatro är en produkt av det högmod vi känner som vikingatiden.

Högmod är en naturlig följd av en illa förvaltad, andlig skatt. Kunskap som inte leder till ansvarstagande och god vilja blir ett frö till högmod. De initiationer som ligger till grund för kristusmedvetande innebär alltid lidande för initianden och det är genom detta lidande som högmodet hålls borta. När vården av lidandet försummas och lidandet självt antingen undviks eller förhärligas får högmodet den plats i vilket lidande skulle mogna till egenskapen medlidande. Äkta tänkande innebär lidande liksom impulsen till tänkande uppstår ur lidande. Samma lag gäller således tänkandet: När vården av tänkandet försummas och tänkandet självt antingen undviks eller förhärligas får högmodet den plats i vilket tänkandet skulle mogna till omtanke. Essensen av kristusmedvetandet är att lidande och tänkande mognar till medvetande om sammanhang i tid och rum, till sammanhangsmedvetande. Det mogna sammanhangsmedvetandet förtätas till samvete. Ljuset från Norden är samvetets kraft. Att odla samvetande, sammanhangsmedvetande, är att göra sig mottaglig för detta ljus. Att verka ur sig själv genom ett sådant samvete är att låta detta ljus spridas i tid och rum ur Sig själv.

Detta säger Sig själv.
Ab aspera ad astra!


Återgå till "Politik och samhälle"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster