Wilber om Hierarkier...

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Wilber om Hierarkier...

Inläggav PopJimmy » 01 maj 2007 21:11

the problem with hierarchy

Before we discuss some of the finer points and conclusions of the evolutionary systems sciences, the first thing that we can't help noticing is that these sciences are shot through with the notion of hierarchy—a word that has fallen on very hard times. All sorts of theorists, from deep ecologists to social critics, from ecofeminists to postmodern poststructuralists, have found the notion of hierarchy not only undesirable but a bona fide cause of much social domination, oppression, and injustice.
And yet here are the actual system sciences talking openly and glowingly of hierarchy. I will present the evidence for this later, but we find it everywhere: from the founder of General System Theory, Ludwig von Bertalanffy ("Reality, in the modern conception, appears as a tremendous hierarchical order of organized entities") to Rupert Sheldrake and his "nested hierarchy of morphogenetic fields"; from the great systems linguist Roman Jakobson ("Hierarchy, then, is the fundamental structural principle of language") to Charles Birch and John Cobb's ecological model of reality based on "hierarchical value"; from Francisco Varela's groundbreaking work on autopoietic systems ("It seems to be a general reflection of the richness of natural systems ... to produce a hierarchy of levels") to the brain research of Roger Sperry and Sir John Eccles and Wilder Penfield ("a hierarchy of nonreducible emergents"), and even the social critical theory of Jurgen Habermas ("a hierarchy of communicative competence")—hierarchy seems to be everywhere.
Now, the opponents of hierarchy—their names are legion—basically maintain that all hierarchies involve a ranking or dominating judgment that oppresses other values and the individuals who hold them (hierarchies are a "hegemonic domination that marginalizes differential values"), and that a linking or nonranking model of reality is not only more accurate but, we might say, kinder and gentler and more just.
So they propose instead, in their various fashions, the notion of heterarchy. In a heterarchy, rule or governance is established by a pluralistic and egalitarian interplay of all parties; in a hierarchy, rule or governance is established by a set of priorities that establish those things that are more important and those that are less.
Nowhere in the literature of modern social theory is there more acrimony expressed than over the topic of hierarchy/heterarchy. On the one side we have the champions of egalitarian and "equalitarian" views (heterarchy), who see all creatures as equal nodes in the web of life, and who, with good reasons, inveigh against harsh social ranking and domination, arguing instead for a pluralistic wholeness that intrinsically values each strand in the web, with "higher" and "lower" being forms not of organization but domination and exploitation. Even the notions of "higher" and "lower" are said to be part of "old-paradigm" thinking, and not part of the "new-paradigm" or "network" or "web-of-life" thinking.
And yet, when it comes to the actual sciences of this web of life, the sciences of wholeness and connectedness, we find them speaking unmistakably of hierarchy as the basic organizing principle of wholeness. They maintain that you cannot have wholeness without hierarchy, because unless you organize the parts into a larger whole whose glue is a principle higher or deeper than the parts possess alone—unless you do that, then you have heaps, not wholes. You have strands, but never a web. Even if the whole is a mutual interaction of parts, the wholeness cannot be on the same level as the partness or it would itself be merely another part, not a whole capable of embracing and integrating each and every part. "Hierarchy" and "wholeness," in other words, are two names for the same thing, and if you destroy one, you completely destroy the other.
It is ironic, to say the least, that the social champions of the web of life deny hierarchy in any form while the sciences of the web of life insist upon it. And it is doubly ironic that the former often point to the latter for support (e.g., "The new physics supports the equalitarian web of life").
What's going on here? In part, I will try to show, this is a colossal semantic confusion—the two parties are actually much closer than either supposes. The real world does indeed contain some natural or normal hierarchies (as we'll see), and it definitely contains some pathological or dominator hierarchies. And just as important, it contains some normal heterarchies and some pathological heterarchies (I'll give some examples of all four in a moment). The semantic confusions surrounding these topics are an absolute nightmare, confusions that have bred an inordinate amount of ideological fury on both sides, and unless we attempt to clear up some of this confusion, the discussion simply cannot go forward. So let us try. . . .

holons

Hiero- means sacred or holy, and -arch means governance or rule. Introduced by the great sixth-century Christian mystic Saint Dionysius the Areopagite, the "Hierarchies" referred to nine celestial orders, with Seraphim and Cherubim at the top and archangels and angels at the bottom. Among other things, these celestial orders represented higher knowledge and virtue and illuminations that were made more accessible in contemplative awareness. These orders were ranked because each successive order was more inclusive and more encompassing and in that sense "higher." "Hierarchy" thus meant, in the final analysis, "sacred governance," or "governing one's life by spiritual powers."
In the course of Catholic Church history, however, these celestial orders of contemplative awareness were translated into political orders of power, with the Hierarchies supposedly being represented in the pope, then archbishops, then bishops (and then priests and deacons). As Martineau put it in 1851, "A scheme of a hierarchy which might easily become a despotism." And already we can start to see how a normal developmental sequence of increasing wholes might pathologically degenerate into a system of oppression and repression.
As used in modern psychology, evolutionary theory, and systems theory, a hierarchy is simply a ranking of orders of events according to their holistic capacity. In any developmental sequence, what is whole at one stage becomes a part of a larger whole at the next stage. A letter is part of a whole word, which is part of a whole sentence, which is part of a whole paragraph, and so on. As Howard Gardner explains it for biology, "Any change in an organism will affect all the parts; no aspect of a structure can be altered without affecting the entire structure; each whole contains parts and is itself part of a larger whole." Or Roman Jakobson for language: "The phoneme is a combination of distinctive features; it is composed of diverse primitive signaling units and can itself be incorporated into larger units such as syllables and words. It is simultaneously a whole composed of parts and is itself a part that is included in larger wholes."
Arthur Koestler coined the term holon to refer to that which, being a whole in one context, is simultaneously a part in another. With reference to the phrase "the bark of a dog," for example, the word bark is a whole with reference to its individual letters, but a part with reference to the phrase itself. And the whole (or the context) can determine the meaning and function of a part—the meaning of bark is different in the phrases "the bark of a dog" and "the bark of a tree." The whole, in other words, is more than the sum of its parts, and that whole can influence and determine, in many cases, the function of its parts (and that whole itself is, of course, simultaneously a part of some other whole; I will return to this in a moment).
Normal hierarchy, then, is simply an order of increasing holons, representing an increase in wholeness and integrative capacity—atoms to molecules to cells, for example. This is why hierarchy is indeed so central to systems theory, the theory of wholeness or holism ("wholism"). To be a part of a larger whole means that the whole supplies a principle (or some sort of glue) not found in the isolated parts alone, and this principle allows the parts to join, to link together, to have something in common, to be connected, in ways that they simply could not be on their own.
Hierarchy, then, converts heaps into wholes, disjointed fragments into networks of mutual interaction. When it is said that "the whole is greater than the sum of its parts," the "greater" means "hierarchy." It doesn't mean fascist domination; it means a higher (or deeper) commonality that joins isolated strands into an actual web, that joins molecules into a cell, or cells into an organism.
This is why "hierarchy" and "wholeness" are often uttered in the same sentence, as when Gardner says that "a biological organism is viewed as a totality whose parts are integrated into a hierarchical whole." Or why, as soon as Jakobson explains language as "simultaneously a whole composed of parts and itself a part included in a larger whole," he concludes, "Hierarchy, then, is the fundamental structural principle." This is also why normal hierarchies are often drawn as a series of concentric circles or spheres or "nests within nests." As Goudge explains:

The general scheme of levels is not to be envisaged as akin to a succession of geological strata or to a series of rungs in a ladder. Such images fail to do justice to the complex interrelations that exist in the real world. These interrelations are much more like the ones found in a nest of Chinese boxes or in a set of concentric spheres, for according to emergent evolutionists, a given level can contain other levels within it [i.e., holons].

Thus, the common charge that all hierarchies are "linear" completely misses the point. Stages of growth in any system can, of course, be written down in a "linear" order, just as we can write down: acorn, seedling, oak; but to accuse the oak of therefore being linear is silly. As we will see, the stages of growth are not haphazard or random, but occur in some sort of pattern, but to call this pattern "linear" does not at all imply that the processes themselves are a rigidly one-way street; they are interdependent and complexly interactive. So we can use the metaphors of "levels" or "ladders" or "strata" only if we exercise a little imagination in understanding the complexity that is actually involved.
And finally, hierarchy is asymmetrical (or a "higher"-archy) because the process does not occur in the reverse. Acorns grow into oaks, but not vice versa. There are first letters, then words, then sentences, then paragraphs, but not vice versa. Atoms join into molecules, but not vice versa. And that "not vice versa" constitutes an unavoidable hierarchy or ranking or asymmetrical order of increasing wholeness.
All developmental and evolutionary sequences that we are aware of proceed by hierarchization, or by orders of increasing holism—molecules to cells to organs to organ systems to organisms to societies of organisms, for example. In cognitive development, we find awareness expanding from simple images, which represent only one thing or event, to symbols and concepts which represent whole groups or classes of things and events, to rules which organize and integrate numerous classes and groups into entire networks. In moral development (male or female), we find a reasoning that moves from the isolated subject to a group or tribe of related subjects, to an entire network of groups beyond any isolated element. And so on.
(It is sometimes said that Carol Gilligan denied, not just the specific nature of the stages of Kohlberg's scheme, but his entire hierarchical approach. This is simply not true. Gilligan, in fact, accepts entirely Kohlberg's general three-stage or three-tiered hierarchical scheme, from preconventional to conventional to postconventional—"meta-ethical"— development; she simply denies that the logic of justice alone accounts for the sequence; men seem to emphasize rights and justice, she says, and that needs to be supplemented with the logic of care and responsibility with which females progress through the same hierarchy—points we will return to later.)
These hierarchical networks necessarily unfold in a sequential or stage-like fashion, as I earlier mentioned, because you first have to have molecules, then cells, then organs, then complex organisms—they don't all burst on the scene simultaneously. In other words, growth occurs in stages, and stages, of course, are ranked in both a logical and chronological order. The more holistic patterns appear later in development because they have to await the emergence of the parts that they will then integrate or unify, just as whole sentences emerge only after whole words.
And some hierarchies do involve a type of control network. As Roger Sperry points out, the lower levels (which means, less holistic levels) can influence the upper (or more holistic) levels, through what he calls "upward causation." But just as important, he reminds us, the higher levels can exert a powerful influence or control on the lower levels—so-called "downward causation." For example, when you decide to move your arm, all the atoms and molecules and cells in your arm move with it—an instance of downward causation.
Now, within a given level of any hierarchical pattern, the elements of that level operate by heterarchy. That is, no one element seems to be especially more important or more dominant, and each contributes more or less equally to the health of the whole level (so-called "bootstrapping"). But a higher-order whole, of which this lower-order whole is a part, can exert an overriding influence on each of its components. Again, when you decide to move your arm, your mind—a higher-order holistic organization—exerts influence over all the cells in your arm, which are lower-order wholes, but not vice versa: a cell in your arm cannot decide to move the whole arm—the tail does not wag the dog.
And so systems theorists tend to say: within each level, heterarchy; between each level, hierarchy.
In any developmental or growth sequence, as a more encompassing stage or holon emerges, it includes the capacities and patterns and functions of the previous stage (i.e., of the previous holons), and then adds its own unique (and more encompassing) capacities. In that sense, and that sense only, can the new and more encompassing holon be said to be "higher" or "deeper." ("Higher" and "deeper" both imply a vertical dimension of integration not found in a merely horizontal expansion, a point we will return to in a moment.) Organisms include cells, which include molecules, which include atoms (but not vice versa).
Thus, whatever the important value of the previous stage, the new stage has that enfolded in its own makeup, plus something extra (more integrative capacity, for example), and that "something extra" means "extra value" relative to the previous (and less encompassing) stage. This crucial definition of a "higher stage" was first introduced in the West by Aristotle and in the East by Shankara and Lieh-tzu; it has been central to developmental studies ever since.
A quick example: in cognitive and moral development, in both the boy and the girl, the stage of preoperational or preconventional thought is concerned largely with the individual's own point of view ("narcissistic"). The next stage, the operational or conventional stage, still takes account of the individual's own point of view, but adds the capacity to take the view of others into account. Nothing fundamental is lost; rather, something new is added. And so in this sense it is properly said that this stage is higher or deeper, meaning more valuable and useful for a wider range of interactions. Conventional thought is more valuable than preconventional thought in establishing a balanced moral response (and postconventional is even more valuable, and so on).
As Hegel first put it, and as developmentalists have echoed ever since, each stage is adequate and valuable, but each deeper or higher stage is more adequate and, in that sense only, more valuable (which always means more holistic, or capable of a wider response).
It is for all these reasons that Koestler, after noting that all hierarchies are composed of holons, or increasing orders of wholeness, pointed out that the correct word for "hierarchy" is actually holarchy.
He is absolutely correct, and so from now on I will use "hierarchy" and "holarchy" interchangeably.
Thus heterarchists, who claim that "heterarchy" and "holism" are the same thing (and that both are contrasted to the divisive and nasty "hierarchy"), have got it exactly backward: The only way to get a holism is via a holarchy. Heterarchy, in and by itself, is merely differentiation without integration, disjointed parts recognizing no common and deeper purpose or organization: heaps, not wholes.

pathology

That is normal or natural holarchy, the sequential or stagelike unfolding of larger networks of increasing wholeness, with the larger or wider wholes being able to exert influence over the lower-order wholes. And as natural, desirable, and unavoidable as that is, you can already start to see how holarchies can go pathological. If the higher levels can exert influence over the lower levels, they can also overdominate or even repress and alienate the lower levels. And that leads to a host of pathological difficulties, in both the individual and society at large.
It is precisely because the world is arranged holarchically, precisely because it contains fields within fields within fields, that things can go so profoundly wrong, that a disruption or pathology in one field can reverberate throughout an entire system. And the cure for this pathology, in all systems, is essentially the same: rooting out the pathological holons so that the holarchy itself can return to harmony. The cure does not consist in getting rid of holarchy per se, since, even if that were possible, it would simply result in a uniform, one-dimensional flatland of no value distinctions at all (which is why those critics who toss out hierarchy in general immediately replace it with a new scale of values of their own, i.e., with their own particular hierarchy).
Rather, the cure of any diseased system consists in rooting out any holons that have usurped their position in the overall system by abusing their power of upward or downward causation. This is exactly the cure we see at work in psychoanalysis (shadow holons refuse integration), critical social theory (ideological holons distort open communication), democratic revolutions (monarchical or fascist holons oppress the body politic), medical science interventions (cancerous holons invade a benign system), radical feminist critiques (patriarchal holons dominate the public sphere), and so on. It is not getting rid of holarchy per se, but arresting (and integrating) the arrogant holons.
In short, the existence of pathological hierarchies does not damn the existence of hierarchies in general. That distinction is crucial and, for the most part, very easy to spot. Thus Riane Eisler, herself a rather staunch champion of heterarchy, nonetheless emphatically notes that "an important distinction should be made between domination and actualization hierarchies. The term domination hierarchies describes hierarchies based on force or the express or implied threat of force. Such hierarchies are very different from the types of hierarchies found in progressions from lower to higher orderings of functioning—such as the progression from cells to organs in living organisms, for example. These types of hierarchies may be characterized by the term actualization hierarchies because their function is to maximize the organism's potentials. By contrast, human hierarchies based on force or the threat of force not only inhibit personal creativity but also result in social systems in which the lowest (basest) human qualities are reinforced and humanity's higher aspirations (traits such as compassion and empathy as well as the striving for truth and justice) are systematically suppressed."
Let us further note that, by Eisler's own definitions, what dominator hierarchies are suppressing is in fact the individual's own actualization hierarchies!—what she calls "humanity's higher aspirations" instead of its "lowest (basest) qualities." In other words, the cure for pathological hierarchy is actualization hierarchy, not heterarchy (which would produce more heaps and fragments, not wholes and cures).
These types of distinctions are crucial, because not only are there pathological or dominator hierarchies, there are pathological or dominator heterarchies (which is a topic that heterarchists studiously avoid). I just suggested that normal hierarchy, or the holism between levels, goes pathological when there is a breakdown between levels and a particular holon assumes a repressive, oppressive, arrogant role of dominance over other holons (whether in individual or social development). On the other hand, normal heterarchy, which is holism within any level, goes pathological when there is a blurring or fusion of that level with its environment: a particular holon doesn't stand out too much, it blends in too much; it doesn't arrogate itself above others, it loses itself in others—and all distinctions, of value or identity, are lost (the individual holon finds its value and identity only through others).
In other words, in pathological hierarchy, one holon assumes agentic dominance to the detriment of all. This holon doesn't assume it is both a whole and a part, it assumes it is the whole, period. On the other hand, in pathological heterarchy, individual holons lose their distinctive value and identity in a communal fusion and meltdown. This holon doesn't assume it is both a whole and a part, it assumes it is a part, period. It becomes only instrumental to some other use; it is merely a strand in the web; it has no intrinsic value.
Thus, pathological heterarchy means not union but fusion; not integration but indissociation; not relating but dissolving. All values become equalized and homogenized in a flatland devoid of individual values or identities; nothing can be said to be deeper or higher or better in any meaningful sense; all values vanish into a herd mentality of the bland leading the bland.
Whereas pathological hierarchy is a type of ontological fascism (with the one dominating the many), pathological heterarchy is a type of ontological totalitarianism (with the many dominating the one)—all of which we will discuss in detail in later chapters (where we will see that pathological hierarchy and pathological heterarchy are, respectively, types of pathological agency and pathological communion; and we will further see that these two pathologies are often associated, respectively, with the male and female value spheres—as with the work of Gilligan, Eisler, et al.—the males "ranking" and the females "linking," with the possible respective pathologies of dominance and fusion; feminists center on the male pathologies of dominance and miss the equally catastrophic pathologies of fusion).
In the meantime, beware any theorist who pushes solely hierarchy or solely heterarchy, or attempts to give greater value to one or the other in an ontological sense. When I use the term "holarchy," I will especially mean the balance of normal hierarchy and normal heterarchy (as the context will make clear). "Holarchy" undercuts both extreme hierarchy and extreme heterarchy, and allows the discussion to move forward with, I believe, the best of both worlds kept firmly in mind.
Finally, I would say that in trying to redress the severe imbalances of pathological hierarchy (which, as I indicated, we will explore under the category of pathological masculinity and pathological agency, sometimes called "the patriarchy"), we are allowed, even enjoined, to give normal femininity and normal heterarchy an exaggerated emphasis and a greater value, simply because we are trying to balance the scales. We are not allowed, I believe, to go to the other extreme and replace pathological masculinity with pathological femininity—or, to say virtually the same thing, we don't cure pathological hierarchy with pathological heterarchy.

qualitative distinctions

The fact that actualization hierarchies involve a ranking of increasing holistic capacity—or even a ranking of value—is deeply disturbing to believers in extreme heterarchy, who categorically reject any sort of actual ranking or judgments whatsoever. With very good and often noble reasons (many of which I heartily support), they point out that value ranking is a hierarchical judgment that all too often translates into social oppression and inequality, and that in today's world the more compassionate and just response is a radically egalitarian or pluralistic system—a heterarchy of equal values. And while some of these critics are, as I said, quite nobly inspired, some of them have become quite rancorous, even vicious, in their vocal condemnation of any sort of value hierarchies. "Higher" has become their all-purpose dirty word.
What they don't seem to realize is that their valued embrace of heterarchy is itself a hierarchical judgment. They value heterarchy; they feel it embodies more justice, and compassion, and decency; they contrast it with hierarchical views, which they feel are dominating and denigrating. In other words, they rank these two views, and they feel one is definitely better than the other. That is, they have their own hierarchy, their own value ranking.
But since they consciously deny hierarchy altogether, they must obscure and hide their own. They must pretend that their own hierarchy is not a hierarchy. Their ranking becomes unacknowledged, hidden, covert. Further, not only is their own hierarchy hidden, it is self-contradictory: it is a hierarchy that denies hierarchy. They are presupposing that which they deny; they are consciously disavowing what their actual stance assumes.
By refusing even to look at hierarchy, even while making massively hierarchical judgments anyway, they are saddled with a rather crude and very poorly-thought-out hierarchy of values. This all too often, and unfortunately, lends an unmistakable air of hypocrisy to their stance. With much righteous indignation, they hierarchically denounce hierarchy. With their left hand they are doing what their right despises in everybody else. By hating judgments, and by hiding their own, they convert self-loathing into righteous condemnation of others.
In essence, their stance amounts to: "I have my ranking, but you shall not have yours. And further, by pretending that my ranking is not a ranking"—that move is done unconsciously—"I will say that I am without ranking altogether; and I shall then, in the name of compassion and equality, despise and attack ranking wherever I find it, because ranking is very bad."
By making these hierarchical judgments in an unacknowledged fashion, they avoid and suppress the really difficult issues of just how we go about making our value judgments in the first place. They are articulate on the lamentable hierarchical value judgments of others, but strangely inarticulate—totally silent, actually—as to how and why they arrived at their own. Their self-ethic of inarticulacy and their other-ethic of vocal condemnation combine to form a large club with which they simply bash others in the name of kindness. And while this is wonderful to get the emotions running in a politically correct college-age mentality, it does precisely nothing to help articulate the nature of human value systems, the nature of how men and women go about choosing the good, and the true, and the beautiful, choices that involve ranking, and choices that these critics make and then deny they have made.
Their heterarchy is a stealth hierarchy. They bury their tracks, then claim they have no tracks, and thus avoid and repress the truly profound and difficult topic: why do human beings always leave tracks? Why is the finding of value in the world inherent in the human situation? And since, even if we decide to value everything equally, that involves rejecting value systems that do not, why is some sort of ranking unavoidable? Why are qualitative distinctions built into the fabric of the human orientation? Why is trying to deny value itself a value? Why is denying ranking itself a ranking? And given that, how can we sanely and consciously choose our unavoidable hierarchies, and not merely fall into the ethics of unacknowledgment and suppression and inarticulacy?
Charles Taylor, whose book Sources of the Self will be one of our constant companions later in this volume, has done a masterful job of tracing the modern rise of the worldview that claims it is not a worldview. That is, the rise of certain value judgments that deny they are value judgments, the rise of certain hierarchies that deny the existence of hierarchies. It is an altogether fascinating story, and one we will later follow in detail, but for the moment we might observe the following.
Taylor begins by noting that the making of what he calls "qualitative distinctions" is an unavoidable aspect of the human situation. We simply find ourselves existing in various contexts, in various frameworks (as I would put it, we are holons within holons, contexts within contexts), and these contexts unavoidably constitute various values and meanings that are embedded in our situation. "What I have been calling a framework," says Taylor, "incorporates a crucial set of qualitative distinctions [a value hierarchy]. To think, feel, judge within such a framework is to function with the sense that some action, or mode of life, or mode of feeling is incomparably higher than the others which are more readily available to us. I am using 'higher' here in a generic sense. The sense of what the difference consists in may take many forms. One form of life may be seen as fuller, another way of feeling and acting as purer, a mode of feeling or living as deeper, a style of life as more admirable, and so on."
Thus, even those who embrace heterarchy or radical pluralism are making deep and profound qualitative distinctions, even though they denounce qualitative distinctions as brutal and vicious, even though they deny the notion of frameworks altogether. "But this person doesn't lack a framework. On the contrary, he has a strong commitment to a certain ideal of benevolence. He admires people who live up to this ideal, condemns those who fail or who are too confused even to accept it, feels wrong when he himself falls below it. He lives within a moral horizon which cannot be explicated by his own moral theory."
The point is that, even though this individual espouses diversity and equality of values, the idea is never, as Taylor puts it, that "whatever we do is acceptable."

I want to defend the strong thesis that doing without frameworks is utterly impossible for us; otherwise put, that the horizons within which we live our lives and which make sense of them have to include these strong qualitative discriminations [value hierarchies]. Moreover, this is not meant just as a contingently true psychological fact about human beings, which could perhaps turn out one day not to hold for some exceptional individual or new type, some superman of disengaged objectification. Rather, the claim is that living within such strongly qualified horizons is constitutive of human agency . . . and not some optional extra we might just as well do without.

Yet there is a modern outlook, says Taylor, "which is tempted to deny these frameworks altogether. My thesis here is that this idea is deeply mistaken . . . and deeply confused. It reads the affirmation of life and freedom as involving a repudiation of qualitative distinctions, a rejection of constitutive goods as such, while these are themselves reflections of qualitative distinctions and presuppose some conception of qualitative goods."
In the course of historically tracing the curious rise of this curious stance, Taylor notes that "the more one examines the motives—what Nietzsche would call the 'genealogy'—of these theories, the stranger they appear. It seems that they are motivated by the strongest moral ideals, such as freedom, altruism, and universalism [i.e., universal pluralism]. These are among the central moral aspirations of modern culture, the hyper goods [strong hierarchies] which are distinctive to it. And yet what these ideals drive the theorists toward is a denial of all such goods. They are caught in a strange pragmatic contradiction, whereby the very goods which move them push them to deny or denature all such goods. They are constitutionally incapable of coming clean about the deeper sources of their own thinking. Their thought is inescapably cramped." They are morally superior in a universe where nothing is supposed to be superior.
The resultant "frameworkless agent," says Taylor, "is a monster," motivated by the "deep incoherence and self-illusion which this denial involves." This hierarchical denial of hierarchy involves an ethics of suppression, as Taylor says, because "layers of suppression" are required to so thoroughly conceal from oneself the sources of one's own judgments.
And this further explains why these theorists are, as Taylor puts it, "parasitic." Since they can't "come clean about the deeper sources of their own thinking," they necessarily live off nothing but the vocal denouncements of those views that do manage to consciously acknowledge their own qualitative distinctions. "Because their moral sources are unavowable, they are mainly invoked in polemic. Their principal words of power are denunciatory. Much of what they [actually] live by has to be inferred from the rage with which their enemies are attacked and refuted. This self-concealing kind of philosophy is also thereby parasitic. . . ." It lives to conquer, in the name of never conquering again.
Thus, even the radical pluralists (the heterarchists) are motivated by values of freedom, altruism (universal benevolence), and universal pluralism. These are deeply hierarchical judgments, and judgments that— rightly, I believe!—vigorously reject other types of value judgments and other types of hierarchies that have flourished throughout history. They deeply reject the warrior ethic, the ethic of elite aristocracy, the male-only ethic, and the master-slave ethic, to name a few.
In other words, their heterarchical values are held in place by hierarchical judgments (most of which I thoroughly agree with), and they might as well come clean and join the rest of us in trying to consciously understand all that, and not simply bury their tracks in parasitic and denunciatory and suppressive rhetoric.
The same problems, of course, beset the "cultural relativists," who maintain that all diverse cultural values are equally valid, and that no universal value judgments are possible. But that judgment is itself a universal judgment. It claims to be universally true that no judgments are universally true. It makes its own universal judgment and then simultaneously denies all others, because universal judgments are very, very bad.
It thus utterly ignores the crucial issue of how we go about making valid universal judgments in the first place. It exempts its own universal claims from any scrutiny by simply claiming they aren't claims.
The extreme cultural relativists thus maintain that "truth" is basically what any culture can come to agree on, and thus no "truth" is inherently better than any other. There was a certain vogue for this type of obscurantism during the sixties and seventies, but its profoundly self-contradictory nature became apparent with, to give the most notorious example, Michel Foucault's book The Order of Things. In this work Foucault maintained, in essence, that what humans come to call "truth" is simply an arbitrary play of power and convention, and he outlined several epochs where the "truth" seemed to depend entirely on shifting and conventional epistemes, or discursive formations governed not by "truth" but by exclusionary transformation principles. All truth, in other words, was ultimately arbitrary.
The argument seemed quite persuasive, and even caused a bit of an international sensation. Until his brighter critics simply asked him: "You say all truth is arbitrary. Is your presentation itself true?"
Foucault, like all relativists, had exempted himself from the very criteria he aggressively applied to others. He was making a series of truth claims that denied all truth claims (except his own privileged stance), and thus his position, as critics from Habermas to Taylor pointed out, was profoundly incoherent. Foucault himself abandoned the extreme relativism of this "archaeological" endeavor and subsumed it in a more balanced approach (that would include continuities as well as abrupt discontinuities; he called the merely archaeological approach "arrogant").
Nobody is denying that many aspects of culture are indeed different and equally valuable. The point is that that stance itself is universal and rejects theories that merely and arbitrarily rank cultures on an ethnocentric bias (which is fine). But because it claims that all ranking is either bad or arbitrary, it cannot explain its own stance and the process of its own (unacknowledged) ranking system. And if nothing else, unconscious ranking is bad ranking, by any other name.
And the relativists are very bad rankers. A theorist such as Michael Winkelman, vocal and vociferous in his condemnation of others for doing precisely what he himself does unconsciously, is just one of a long line of bad rankers, living only to denounce. Jürgen Habermas, as we will see in detail, has launched a devastating critique of these positions, pointing out that they all involve a "performative contradiction": another way of saying that they are implicitly presupposing universal validity claims that they deny can even exist.
In short, extreme cultural relativity and merely heterarchical value systems are about as dead as any movement can become. The word is out that qualitative distinctions are inescapable in the human condition, and further, that there are better and worse ways to make our qualitative distinctions.
In many ways, we want to agree with the broad conclusions of the cultural diversity movements: we do want to cherish all cultures in an equal light. But that universal pluralism is not a stance that all cultures agree with; that universal pluralism is a very special type of ranking that most ethnocentric and sociocentric cultures do not even acknowledge; that universal pluralism is the result of a very long history hard-fought against dominator hierarchies of one sort or another.
Why is universal pluralism better than dominator hierarchies? And how did we develop or evolve to a stance of universal pluralism, when most of history despised that view? These are some of the many developmental and evolutionary themes of this volume. How we arrive at that universal pluralism, and how we can defend it against those who would, in a dominating fashion, elevate their culture or their beliefs or their values above all others—these are the crucial questions whose answers are aborted by merely denying ranking and denying qualitative distinctions in the first place.

conclusion

But here is my point: if frameworks are inescapable (we are contexts within contexts, holons within holons), and if frameworks involve qualitative distinctions—in other words, if we are inextricably involved in judgments that are hierarchical—then we can begin to consciously join these judgments with the sciences of hierarchy, that is, the sciences of holarchy, of frameworks within frameworks, of contexts within contexts, of holons within holons—with the result that values and facts are no longer automatically divorced.
This unifying and integrative move was blocked as long as the heterarchists were calling their view "holistic" (when it was really "heapistic"). Blocked, because the heterarchists insisted that reality was nonhierarchical, whereas the sciences of wholeness insisted altogether otherwise. But with the understanding that the only way you get a holism is via a holarchy, we are now in a position to realign facts and values in a gentler embrace, with science working with us, not against us, in constructing a truly holistic, not heapistic, worldview.
Further, let us simply note that the Great Chain of Being was in fact a Great Holarchy of Being—with each link being an intrinsic whole that was simultaneously a part of a larger whole—and the entire series nested in Spirit.
If these various holarchies—in the sciences, in value judgments, in the great wisdom traditions—could in fact be sympathetically aligned with one another, a truly significant synthesis might indeed lie in our collective future.


Utrag från: http://www.amazon.com/Sex-Ecology-Spiri ... 1570627444

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 01 maj 2007 22:36

Innan jag läser allt det där, kan du inte skriva någon personlig reflektion över texten du länkat till? Något om vad texten betyder för dig, vilka frågeställningar den väcker hos dig, eller någon utläggning om varför du anser att vi ska läsa just det där? Kanske till och med någon sorts introduktion, något efterord eller någon sammanfattning? Jag känner mig inte riktigt stimulerad av att kastas in i mitten av en längre textmassa på det här viset.

Det känns som om texten och jag inte blivit presenterade för varandra. Texten är såsom en söt tjej som verkar intressant; jag blir nyfiken men vill ändå inte verka plump och göra ett närmande hur som helst. Kan inte du presentera oss för varandra, så att vi får chansen att bekanta oss under mer avslappnade former?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 02 maj 2007 03:59

(HAHA, jag kom på en sak, det du frågade efter var en motivering om varför du skulle läsa mitt förra, ett så långt inlägg (iofs var det ett citat, och inget inlägg skrivet av mig), men istället så får du här ett JÄTTElångt inlägg som ger svar och samtidigt kanske inte alls ger svar och motivering på det du frågade efter. JAJA, nu har jag inte skrivit inlägg på väldigt länge, och har ett stort behov av att skriv av mig lite. Sorry Rising, det var inte meningen att det skullle bli såhär, men nu har du en motivering iaf.)

Rising skrev:Innan jag läser allt det där, kan du inte skriva någon personlig reflektion över texten du länkat till?
Ja, för det första så är ämnet väldigt aktuellt. Vad ska jag säga? Jag tror, precis som Wilber, att hierarkier existerar, och med nödvändighet måste göra det.

Problemet är som sagt idag, att många väljer att förkasta tanken med hierarikier, men resultatet blir lite av en misslyckad tonårsrevolt. Det är ungefär exakt samma sak som att bli arg på pappa och rymma hemifrån för att man inte håller med honom i hans värderande/prioriterande.

Lösningen är inte att rymma hemmifrån, att försöka blunda för problemet. Det kommer alltid att existera hierarkier och har alltid gjort det. Av praktiska skäl så har hierarkier alltid funnit.


Själv har jag personliga erfarenheter, dels att min uppväxt kantade av människor med antingen dåligt omdömme respektive dålig pedagogisk förmåga, vilket gjorde att jag själv motsatte mig allt sådant som hierarkier, jag fattade dock inte "varför jag protesterade", jag hade bara en upplevelse av ett kommunikationsproblem, och att de jag var maktlös, fast jag samtidigt, emotionellt, var övertygad om att jag i grund och botten var okränkbar. Jag sökte mig därför bort från sociala sammanhang, vilket har gjort att jag varit lite efter i mina sociala färdigheter. Jag har ofta omedvetet sett ner på andra människor, eftersom jag har upplevt att de "inte förstått mig" (detta är extremt intrikat, får förklara detta senare, det var iaf inget medvetet beteende att se ner på andra, och jag var inte ens medveten om att jag gjorde det). Men jag gör det mer moch mer sällan. Nu är jag fortfarande lika övertygad om att jag ofta har ett bra omdömme i situationer, men jag har samtidigt insett att det finns andra som i situationer har bättre omdömme än mig.

Och jag tror endel av problematiken här i väst är att vi har en sådan syn på saker och ting, att vi inte vill underställa oss andra, vi vill ogärna "jobba för andra", undantaget har kanske varit försvaret/militären.

Jag har alltså väldigt länge varit i vad man i t.ex. Spiral Dynamics menar med "grön" samt ganska mycket i dess negativa form, vad Wilber menar med MEAN GREEN MEME, dvs, icke hierarkisk, "alla måste få sin talan hörd", alla måste vara överens, bla, bla.  

Men jag har insett att detta är väldigt ödmjukt, men att det inte funkar i längen, man blir förr eller senare överkörd, och ordentligt överkörd, eller måste vara i sammanhang då andra värden råder. Och då byggs en inre frustration upp, eftersom man upplever att någon annan "står över en" och styr, ja det finns en hierarki som man själv inte har något inflytande över, och eftersom jag inte vill hamna i situationer jag själv inte har makt över (vilket var min ursprungliga anledning till varför jag valde att förkasta hierarkier), så har jag instället insett att i vissa sammanhang så existerar vissa typer av hierarkier (detta innebär inte att jag acceperar allt blint, eller respekterar människorna som fyller upp rollen, bara att jag förstår att rollen behövs, men då tycker jag kanske att fel person sitter på rollen, eller alternativt att institutionen bör omstrukturerar oss antingen centraliseras med ett bättre kontrollorgan, respektive alternativt kansek descentraliseras och jag då har bättre möjlghet att välja om det är en sådan situation där saker och ting SKULLE kunna descentraliseras, alla sammanhang tillåter nämligen inte detta), men iaf, för att få mer makt så väljer jag nu, att istället som jag gjorde förut, nämligen att förkasta vissa eller hierarkier istället väljer att inse att de är nödvändiga, och jag vänder mig alltså inte bort från sammanhangen, utan springer rakt in i dem med huvudet före (alternativt spelar mer diskret, om läget är sådant att det är uppenbart idiotiskt att gå emot hierarkin, men det är väldigt sällan jag gör detta, eftersom jag vet att detta i förläningen skapar en kultur som blir instängd), jag "vädrar" alltså hellre och står för vad jag tycker, ibland så kanske jag gör detta, i extremt diplomatiska termer, ibland kanske jag inte alls gör det, utan totalt kör över människor, ja det beror ganska mycket på hur personen ifråga beter sig.

Det bygger som sagt på en social/kulturell upplevelse, och sedan konstruerar man en metafysik om hur saker och ting i universum måste vara, för att passa ens egna etik. Ja, precis som med "religioner".

Problemet för mig är att min plastfar var väldigt dominant och förtryckande. Egentligen med god vilja såklart, han ville göra en stark och oberoende, men med bristande pedagogik så funkade det inte, samtidigt som min mamma hade uppfostrat mig på ett helt annat sätt, dvs, en totalt kvarlös uppfostran. Min mamma och plastfarsa har två helt olika etiska värdegrunder som gör att jag fått fundera endel på detta problem vid tidig ålder.


Vidare så upplever jag att man i öst, typ japan och kina har lättare att ställa in sig i sociala hierarkier, och detta hänger nog samman med deras filosofier, som har mer feminin betoning, dvs, buddhism, taoism osv. Det handlar mer om att ge plats än att ta plats.


Vidare så har jag insett att det finns en njutning av att vara underordnad, jag har alltid varit rädd att ge över kontrollen till någon annan, och det är väll därför jag sökt mig till (vad jag menar med autentisk) religion, det är ingen som ska få sätta sig över mig. Men som sagt, så tror jag dessa värderingar är en generationsfråga, vi har blivit för slappt uppfostrade.

Men nu vågar jag, i vissa sammanhang, underkasta mig andras omdömme. Ett speciellt sammanhang jag upplevde detta var genom sex. Jag vågade underkasta mig någon annan totalt, och bli totalt utlämnad, vilket var väldigt befriande. Men som sagt så har jag länge byggt upp en ödmjukhet inför andra och länge skämtat om mig själv, och "exponerat mig själv" så tror jag att det är detta jag sökt. Jag hade sex med en kille för fösta gången rätt nyligen, tyckte personligen att det var rätt smaklöst och känner mig lite äcklad fortfrande, jag uppskattar verkligen tjejer så mycket mer har jag insett.

Men i vissa religiösa sammanhang så är underkastelsen väldigt viktig. Och detta kan vara väldigt farligt. Jag tror att många religiösa ledare missbrukar detta väldigt mycket och får väldigt stor kontroll över andra människor.


Men det jag insåg när jag för första gången totalt underkastade mig någon annan var en riktig befrielse, en befrielse från mitt egna omdömme. Jag tror att det är något som även är centralt för oss väserlännigar, att hela tiden gå runt och värdera oss själva, jag läste att detta var något helt främmande för asiater. Men iaf, det var extremt befriande, jag har aldrig tidigare i livet varit med i en subkultur eller del av någon kultur, eftersom jag känt att jag inte vill underkasta mig någon annans regler, vilket naturligtvis medfört att jag varit rätt asocial, eller social i endast flyktiga situatioer, har känt avsmak inför att göra lumpen och även arbeta.

Men samtidigt så var det extremt befriande som sagt att förlora sig själv och ställa sig under någon annan. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att arbeta som prosituerand, naturligtivs romantiserar jag scenariot. Men när jag blev påknullad i röven av en relativt snygg 30årig kille, så låg jag bara där helt avslappnad. Det är på något sätt han som borde ha kontrollen över mig, och jag borde känna mig undergiven osv, men jag känner precis tvärtom, när jag går så långt ner som möjligt, så känner jag att jag har kontroll. Det finns ingen som kan ta min värdighet eller kontroll ifrån mig, eftersom jag har gett bort allting. Och detta är extremt befriande. För mig känns det alltså inte lika förnedrande att vara undergiven en tjej.


Men som sagt, i vissa, vad jag menar mer "autentiska" och "intrikata" religiösa sammanhang, så är den totala underkastelser nödvändig. Och jag ska försöka förklara varför. Vet inte om du sett karate kid? Det daniel-san tvingas göra i karate kid är att måla om sin karatelärares staket, men daniel-san förstår naturligtvis inte vitsen med detta. Poängen är hjärnan och omdömmet utvecklas från att vara mindre till att bli mer komplext, och ett barn har, av naturligaskäl, inte samma förutsättningar att göra goda bedömningar som en vuxen, men problemet är att hjärnana är konstruerad som sådan, att detta är inget ett barn kan uppleva själv, barnet är begränsat i sitt resonerande, vilket gör att han inte kan förstå sina egna begränsingar. Och vidare så är djupgående insikter något som ofta kräver erfarenhet/möda. När du väl lärt dig något ordernligt så förstår du varför det är "värt" att "gå den hårda vägen". Tar vi t.ex. ett barn som ska lära sig spela piano, så fattar det inte varför den ska hålla händerna på ett speciellt sätt, osv, (de flesta lärare fattar dock själva inte ens detta, och det är sorgligt, för då har halva innebörden gått förlorad). Men poängen är att allt form av lärande har uppkommit genom extremt långa perioder av exprimenterande. Hur man håller ett piano är det alltså någon som exprimenterat sig fram och genom att lära sig rätt teknik från början så sparar man i förlängingen in väldigt mycket på detta, eftersom man blir mycket mer tekniskt duktig när man väl lärt sig tekniken. Problemet är som sagt motivationen. Barn som tvingas på detta får inte exprimentera på samma sätt som personen som först introducerade tekninken själv exprimenterade fram den. Det är alltså ett kreativt moment som går förlorat, och detta är anledningen till varför många slutar spela instrument. De introuceras till en kultur och en uppsättning prioriteringar och värderingar de själva inte kan resonera med.

Men varför är då hierarkier viktiga? Jo, av rent funktionella syften. Men samtidigt så tror jag att vi människor har biologiska strukturer som tillgodoser och uppmuntrar fungerande sociala/kulturella hierkier.

Poängen är att de två mest meningsladdande scenarier som existerar är när man relaterar respektive inte relaterar till ett "större sammahang". Tar vi krig eller vissa former av religiösa sammanhang så finns extremt mycket tillfredställelse att hitta av att underkasta sig en social hierarki.

Samtidigt så är det mest otillfredställande som finns att tvingas delta i en kulturellt sammanhang man själv inte resonerar med. Men, det jag tror är att det är olika strukturer i hjärnan som bär upp de kulturella strukturerna. Om det inte, på något sätt, skulle vara tillfredställande att vara del av en fundamentalistiska, kollektivistiska, religiösa rörelser, så tror jag inte många människor skulle kalla sig s.k. "religiösa". Det finns något extremt givande i att vara med i ett sådant sammanhang, och det jag säger är att alla typer av sociala sammanhang, KAN, vara extremt givande, OM vi bara förstår hur vi ska relatera till dem.


Det jag försöker säga är att det kan vara extremt givande att vara springpojken längst ner i hierarkin, det handlar bara om iställning.


Vidare så rör detta som sagt inte frågan om hierarkier faktiskt existerar i "naturen" bortom kulturella/sociala sammanhang, och många vill som sagt hävda att det inte gör det, men dessa har antaligen inte så mycket teoretiskt "kött på benen", iaf är det intrycket jag fått. De vill alltså argumentera för en "metafysik" eller världsbild som stämmer med deras upplevelser och den etik/värdegrund som växt fram hos dem.


Men det är som sagt bara att sopa problemet under mattan av att säga att hierkier inte finns. Jag har en annan lösning på problemet, och det är att man faktiskt erkänner att hierarkier finns, och att man istället diskuterar på vilka grunder en meningsfull hierarki ska stå på. Detta är som sagt svaret på den extrema relativismens problem. Men det krävs alltså en viss dos av pragmatism.


Jag själv längtar och brinner för ett sammahang där jag känner att jag kan "göra något" för ett större sammahang. Förut mådde jag illa av tanken att ta del av något random arbete, eftersom jag kände att jag säkert skulle kunna göra ett bättre arbete, "någonannanstans", väldigt gulligt idealistiskt sådär. Men samtidigt, så har jag blivit mer integral och flexibel. Jag inser att jag visst kan sälja mig själv, jag kan arbeta i en s.k. kapitalistiskt samhälle, jag skulle t.o.m. kunna vara del av ett extremistiskt eller fundamentalistiskt parti, typ ett naziparti, om det så "skulle behövas". Jag kan tänka mig att prostituera mig. Att bli soldat och skjuta ihjäl oskyldiga barn. I mina idealistiska tankar naturligtvis. Jag är alltså extremt flexibel nu. Jag har inget problem att totalt underkasta mig någon fullständigt idiotisk religion. Jag har som sagt hela livet tagit extremt mycket avstånd från alla kulturer, religioner och filosofier/etc. Det enda jag kännt att jag kunnat resonera med är Zen, och den har inte ens ett "explicit innehåll". Den erbjuder ingen egentlig "världsbild". Den hänger naturligtvis samman med Buddhism. Men Buddhism är egenligen, i många former och delar inte alls kollekivistisk. Nu stämmer detta som sagt inte helt och fullt i alla sammahang. Men i vissa.


I vissa religiösa österländska sammanhang så är maktrelationer även väldigt cenrala, ta guru/student relationen. Där där det, som jag tidigare illustrera i karate-kid exemplet, en total undergivenhet till det gurun/läraren ber en. Men i vissa av dessa sammanghang, (vilka jag menar med autentiska), så är inte studentern "hjärntvättade offer" som instrumentellt utnyttjas för ledarens dolda agenda. Tvärt om så gör gurun studenten en tjänst genom att leda honom ut "sitt egna mörker", så hur är detta möjligt? Jo, det är vissa mekanismer som slås ut i studentens hjärna. Jag har läst väldigt många exempel på extremt roliga scenarion av saker som hänt. Men ofta handlar scenariot om detta: Studenen mår dåligt och har sökt upp en Guru, Gurun spelar inte Studentens spel och har ett totalt neutralt förhållningsätt till studenten som varken uppmuntrar eller stöter bort Studentens intresse av att studera hos Gurun, men som likväl gör att studenten blir mer rastlös. Är Studenten tillräckligt desperat, så kommer Gurun för eller senare att uppleva att Studenten är tillräckligt seriös för att gå ingenom hans "lära", vilket kan innebär att utföra totalt meningslösa sysslor, och ofta utan uppmuntran. Studenten kanske fått en uppgift att bygga ett hus och när huset är klart, vilket kanske tagit, säg, 2 års dedikerat arbete, så eldar Gurun upp huset på 2 minuter och ber studenten bygga ett till. Studenen förstår ofta inte syftet. Men vad är då poängen med denna lek? Jo, att studenten har en inre rastlöshet som gör att han är oförmögen at lyssna och ta saker allvarlig. Detta beteende är väldigt tydligt hos barn, men vuxna maskerar ofta detta beteende genom smarta strategier. T.ex. genom att ljuga, osv. Men det handlar i sin essens om att totalt ge upp sin egen vilja och säkerhet, något som är extremt svårt, men som i slutändan är väldigt befriande, om man dock inte är svag och inte blir utnyttjad dvs. Men ofta är de österländska scenarionar upplagda som sådant att man gör övningar som är extremt stärkande, både fysiskt och mentalt, samtidgit som man är totalt underkastad träningen. Men poängen är att studenten hela tiden upplever att han "måste relatera till någonting". Studenten måste alltså få ett "svar" eller "en syndabock" eller någon form av kanalisering/mening för hans misär. Det religiösa kulter gör är att i olika grad oprogrammera människor. Jag tycker att vissa av dessa sammanhang kan vara tvivelaktiga, t.ex. om personerna i fråga blir "för" utnyttjade. Men i vissa sammanhang kan jag faktiskt tycka att det är helt okej, personerna har ju en form av "byteshandel", ena personen får en person till sitt förfogande, den andra får mening med sitt liv, det skiljer sig inte nämnvärt från, säg ett krigscenario. Sen om detta går negativakonsekvenser för de inblandade eller för människor utanför, ja, då kan jag kan upplevda det som tivivelaktigt, trots att personen som själv blir utnyttjad, kanske inte gör detta. Men vad är då skillnaden mellan fejk och den äkta gurun? Jo, den äkta gurun har "sett igenom spelet" och faller inte offer för dessa typer av makt/rollspel. I en fundamentalbetydelse, så kan han vara, och ofta kanske är, totalt neutral till sin student. Det handlar om en "jobbet måste bli gjort" inställning. Det studenten dock vill är att hitta något att relatera till, eller stödja sig mot, som sagt så är de mer "äkta" och hardcore formerna av religion, inte så uppmuntrande jämt. Eftersom är religioner FÖR uppmuntrande, så blir personerna beroende av läraren som en auktoritet (i form av en annan person) att luta sig tillbaka mot, och det är precis det de "äkta" religionerna försöker motarbeta. Nu finns det alltid något som man, efter en "religiös resa" har att luta sig tillbaka mot, en erfarenhet, men, detta är något man själv insett, något som är totalt oberoende sociala auktoriteten. Alltså en form av kontemplativ insikt. osv.





Det jag försöker säga är att vi ofta har inlärnings/adaptionsproblem, om vi har en egen otämjd vilja eller en inre rastlöshet. Poängen är att lära oss bemästra denna, att tämja viljan.

Men detta är något som är främmande för oss väserläninngar, vi definerar människor som självständiga och fristående objekt, totalt utan koppling till varandra, detta är det få andra kulturer som gör, iaf som jag känner till.

Det är som sagt både bra och dåliga konsekvenser med detta.

Men jag ser som sagt att hierarkier och maktutövande är något som är väldigt viktigt att diskutera, och inte bara förbise. Problemet är att det krävs ett väldigt gott omdömme för att komma fram till bra krierier för om en annan person har ett generellt gott omdömme, i speciefika frågor har vi naturligtvis skiftande god förmåga till omdömme, men i generella termer så har vissa människor bättre omdömme än andra. Detta är väldigt inte korrekt att säga i dessa tider, men det är enligt mig lösningen på dagens problem.


Något om vad texten betyder för dig, vilka frågeställningar den väcker hos dig, eller någon utläggning om varför du anser att vi ska läsa just det där?
Som sagt så handlar det om frågan om vem som har bättre respektive sämre omdömme i ett givet sammanhang. Och för mig så är det så, problemet är bara att vi för det första, lever i ett "modernt" kultur sammanhang, då vi har definierat människor, som vid definition, vara fristående, självtänkande, självständiga varelser. Men detta är ju jättegulligt tycker jag. Jag ser dock inte att detta är realiteten. Varför så så många religiösa fundamentalister och andra former av fundemantalister då? Nej, detta är naturligtvis vårat IDEAL. Men vägen dit är det jag är här för att diskutera. Vidare så passeras denna uppfattning helt okritiserat vidare till s.k. "postmoderna" sammahang. Man kanske där "leker" lite med en annan syn på vad "jaget" eller en människa, men i sin essens, så är det samma sak. Jag motsätter mig väldigt mycket denna naiva inställnig. Hierkier har alltid existerat, de gör det eftersom så fort ett socialt sammanhang uppstår (minst två personer) så uppstår roller man går in i. Detta sker i 99.999% av alla sociala sitationer helt omedvetet. I vissa, extremt speciella sammahang, så kanske inte några roller existerar, men det är typ kanske när hippiekollektivet har tagit syra någon lörda, annars så har även hippiekollektivet sociala roller och hierarkier, i vissa sammanhang, det behövs alltid organisation när många människor är med och lever på samma ställe. Det finns liksom inget att egentligen "tycka" om detta, om man fått en insikt i att det "bara är så". Och det jag menar, är att är viktigt att människor får prova ALLA roller. Problemet är att människor för hårt är budna till vissa roller, och att vi borde ha en bättre omsättning, i den mån det behövs, naturligtvis, har vi rätt man på rätt plats, behövs ingen omsättning. Demokrati är ju ett steg i rätt riktigt, det handlar om att rollerna skiftar.


Som jag ser det idag, så blir jag t.ex. när jag går till läkare, sällan seriöst bemött, läkaren är den uttalade och outtalade slutgiltiga auktoriteten. Man ifrågasätter aldrig läkare eller drar aldrig in läkarens licens. Men jag läser, kanske en gång varannan vecka om att läkare med bristande omdömme medförde att människor dött eller blivit allvarligt skadade/sjuka pga att läkarna inte tar patienter på allvar. Och nu pratar jag vanliga människor. Det var på löpsedeln idag eller igår, senast om en 1 åring som dog p.g.a. att famljen avvisats fyra gånger. Själv har jag blivit avvisad, och har permamentat fysiska skador på mittkönsorgan, inte vet jag om detta skulle kunna åtgärdats. Men problemet kommer mycket tidigare, jag har dragits med psykiska problem, men eftersom vi är självständiga, tänaknde individer, så är det naturligtvis mitt fel att jag blivit deprimerad över att mina föräldrar är förvirrade missbrukare och att jag lever i ett samhälle där vi inte har någon gemensam kultur som erkänner varandras ömsesidiga behov, om min har biologiska eller miljömässiga grunder är jag själv osäker om, antagligen båda, men ändå får jag utskällningar av vårdpersonal för att jag inte "visat bättre omdömme och därför bör straffas", ja ungefär så är det. Vidare är det massa omständigheter då jag själv inte har något som helst inflytande på sociala sammahang där jag tidigare blivit extremt frustrerad, eftersom det bortom alla tvivel är maktmissbruk som pågår. Men nu förtiden har jag blivit lite bättre på att både hantera det (vilket är bra) men även att tolerera det (vilket är bra och dåligt i olika sammanhang). Ibland funderar jag själv på att "gå över till den mörka sidan" som jag upplever det. Jag upplevde förut att det inte fanns "onda" människor, men jag har i mina mer desperata studer i livet verkligen kännt att jag håller på förvandlas till en OND människa. En människa som blivit kränkt och som sedan ger tillbaka, väldigt hårt. Nu är jag som sagt väldigt stabil, men det har varit perioder då jag i min altruistiska idealism slår över till min destruktiva skugga, då jag verkligen kännt att jag skulle spränga jorden i bitar om jag hade tillgång till ett lager med atombomer, Och jag skojar inte! Jag läser ofta i tidningarna om hur människor spekulerar kring varför människor gör s.k. "vansinnesdåd", men för mig är det väldigt uppenbart varför man gör det. Man väldigt kränkt och har inte haft någon makt/inflytande, sen slår det tillbaka. Det intressanta är att jag läste lite psykoanalys om detta, om där teoriteserar man det som att personen som begår brottet gör detta för att "skydda de goda objekten", och med goda objeken syftas på något gott inom en själv som man upplever är håller på att gå sönder. Jag tolkar bestämt detta som att det finns en grundläggande mänsklig moralisk känsla för samvete eller "godhet" som existerar hos alla (människor med fysiska/biologiska defekter är naturligtvis undantag, men att det finns ett sådant "system" hos oss däggdjur med komplexa känsloregister). Den som blir kränkt gör detta för att det är något som upplevs okränkbart som utmanas. Och jag tror att många former av konflikter uppstår i just detta, att det är något som människan upplever som okränkbart som utmanas. Problemet är att jag tror att innebörden av detta känslosystem "misstolkas" eller feldefinieras. Själv upplever jag att detta är det "rena" man penetrar mot. Och jag tror att många religiösa sammanhang refererar till detta. Ta en sak som abortmotståndet eller motståndet mot dödshjälp, varför existerar dessa ö.h.t? Och varför är dessa så starka hos religiösa människor? Jo, nuförtiden är det för många, naturligtvis dogmatiska regler man socialiseras in i. Men jag tror inte att det var det förut. Jag tror detta knyter an till människans "coping mekanismer" , dvs, då vi, i en problematisk situation passerar tröskeln för vad vi "tolererar", vilket gör att vi får en känsla av att "det är nog" eller att man "måste ta tag i problemet". Just tanken om livets "fundamentala okränkbarhet". Vilket även ligger till grund för tanken mänskliga rättigheter.

Jag har faktiskt senaste tiden ibland gått in i ett tillstånd av ren instrumentell-realism, att jag helt ärligt upplevde att allt har ett pris. Det är ganska intresant, eftersom förut har jag väldigt mycket upplevt att jag varit extremt idealistisk, dvs att jag skulle kunna dö för saker, och att jag aldrig skulle göra vissa saker oavsett hur mycket pengar jag skulle fått för det. Det jag försöker säga, är att jag verkligen förstår människor som dör för sina ideal, men samidigt förstår människor som resonerar extremt instrumentellt, som inte har några ideal själv de måste vara konsistenta genemot. Och det mest intressanta av allt, är att när man väl är inne, i något av dessa tillstånd, så är man verkligen "övertygad", om att det är "så här det är". Jag kan verkligen förstå varför människor låser sig fast i vissa sätt att se på saker och ting, eftersom det verkligen ÄR övertgande när man är i vissa siutationer. Väldigt intressant.

Oj, nu har jag sprungit ifrån trådens fråga igen.

Men jag tror ärligt talat att abortmotstånadre ofta HELT har missuppfattat problemet angående människans okräkbarhet, eftersom det även är en kränkande handling att inte låta människor göra abort.

Jaja, denna mekanism angående människans okränkbarhet är mycket intresant, eftersom de är denna som göra att människor, "rationaliserar" mång av sina lösningar och tolkningar ifrån. Det är alltså en opersonlig mekanism, som är mer djupgående än de personliga tolkningarna, även fast jag tycker att jag ofta ser väldigt explicita spår av detta när jag läser om människor som gjort s.k. "vansinnesdåd".

Ta ett exemepl senast Usa killen som skjöt på sin skola, han formulerade sig såhär: "Ni tvingade mig till detta". Han upplever alltså att det inte är "han" som tagit beslutet, utan att det var någon "annan" som fick honom att göra detta. Men naturligtvis är det så att ingen som mobbade honom (eller hur man ska beskriva hans kräniningar) uttalt menade detta, alltså är detta bara ytterligare ett exempel på att det är något djup opersonligt som hänt. Det handlar om hur vi människor fungerar. Kanske tycker folk att detta är en psykologismisk inställning, och visst, jag upplever att man ibland har en valsituation, men i det långa loppet så blir detta för nedbrytande för det flesta människor, att de förr eller senare tappar kontrollen då något opersonligt inom en tar över. Ja det knyter ju an till emotioner och att vi upplever att det "måste" finnas en "balans" i omständighter. Ja ja. Bort från ämnet som vanligt.


Kanske till och med någon sorts introduktion, något efterord eller någon sammanfattning? Jag känner mig inte riktigt stimulerad av att kastas in i mitten av en längre textmassa på det här viset.

Det känns som om texten och jag inte blivit presenterade för varandra. Texten är såsom en söt tjej som verkar intressant; jag blir nyfiken men vill ändå inte verka plump och göra ett närmande hur som helst. Kan inte du presentera oss för varandra, så att vi får chansen att bekanta oss under mer avslappnade former?
Tja jag vet inte om det jag skrivit i detta inlägg var ett relevant svar till det du frågade efter....

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 02 maj 2007 12:52

Bort från ämnet kanske men allt relaterande.

Jag tror verkligen detta med "räddandet" av det goda är något som har stor giltighet. Man kan se det hos dom som blivit utsatta för negativa saker av personer som dom har en positiv bild, vill ha en positiv bild av. Tex föräldrar. Man kan då se dom anta det beteende som ledde till det negativa för att rädda sin upplevelse. Förvägra sin egen negativa tolkning, lägga problemet på "den som kände" istället för på den som känner.

Är inte det ett liknande fenomen.
Jag tycker man främst ser det hos folk som talar om incest och pedofili osv. Och det kan ses i siffrorna på hur många som upprepar ett beteende som dom utsatts för.

Sen ligger det väl en desperat åtgärd att gripa kontrollen i ett sådant läge också? Jag tänker den som känner sig manad att ingå i maktstrukturer som denne inte vill ingå i kan anamma strukturen med hull och hår, för att inte ha "tvingats", rädda det egna valet, och bedrägligen ge sig själv kontrollen. Dom ser jag ofta som dom som med förakt framhåller systemets förträfflighet. Att det är är inget att ifrågasätta.

Men tror du inte att mycket av detta kommer av dom osynliga och ansiktslösa institutioner som vi har för korrigerande av beteende idag.
Det är inte ok att ta konflikter som är för djupa, då hotet om våld alltid är närvarande i sådana situationer, och våld ju är tabu, eller vill göras tabu, och istället undviks dom och ger upphov till komplex och liknande.
Det som förut var en fråga om personliga omdömen är idag en fråga för professionalitet och institutionaliserad auktoritet. Tex varför man skall inkalla polis i en situation av konflikt mellan två elever. Den som är bäst lämpad borde legitimeras, men istället väljer man den som redan innehar auktoritet. Det borde vara  skolans uppgift då dom är bäst lämpade, med sin inblick i kontextuella förhållanden till konflikten, till att lösa upp konflikten. Men istället så flys ansvaret, då ingen personligen tillåts ta ansvaret, och konflikten förflyttas från två personer, som med tiden inte helt osannolikt skulle ha mötts, till att relatera en auktoritär struktur som i dom flesta fall kommer ha använt sin makt för att kuva en av parterna. Det blir ett pressande av klossen genom det runda hålet istället för att se vad klossens förutsättningar är för att passa i lådan. Och det tror jag leder till undertrycka aggressioner sådana som leder till vansinnesdåd, så som du talar om.

Jag ser det som att den struktur som söker göra människor servila skapar en dehumanisering, alienering från samvaron i samhället.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 02 maj 2007 17:41

J R Auk skrev:Bort från ämnet kanske men allt relaterande.

Jag tror verkligen detta med "räddandet" av det goda är något som har stor giltighet. Man kan se det hos dom som blivit utsatta för negativa saker av personer som dom har en positiv bild, vill ha en positiv bild av. Tex föräldrar. Man kan då se dom anta det beteende som ledde till det negativa för att rädda sin upplevelse. Förvägra sin egen negativa tolkning, lägga problemet på "den som kände" istället för på den som känner.
Jag tror det du adresserar här är något komplext som jag själv inte riktigt förstår. Men jag tycker mig uppleva att det du pratar om något som knyter an den mytiska världsbilden, då man enligt Wilber tänker enligt ett regel/roll tänkande. Jag upplever att det handlar om att man upplever att det finns vissta regler och roller som är absoluta och ska konserveras, eftersom man inte är benägen att inta hypotetiska möjligheter, något alternativ, detta eftersom man tänker ofta väldigt konkret och ofta i (bla mytiska) bilder framför abstrakta resonemang.

Jag tycker man främst ser det hos folk som talar om incest och pedofili osv. Och det kan ses i siffrorna på hur många som upprepar ett beteende som dom utsatts för.
Detta är svårt för mig att bedöma, jag förstår och känner igenom fenomenet, men jag själv har aldrig förstått incest. Om det bara handlar om kränkningar, så är jag med dig, handlar incest om något bortom kränkningar så känner jag att jag själv inte har tillräckligt mycket insyn i det för att göra en bedömning om eller om det inte är relevant till det jag sa, men det kan väll mycket väl vara så att det är så.

Sen ligger det väl en desperat åtgärd att gripa kontrollen i ett sådant läge också? Jag tänker den som känner sig manad att ingå i maktstrukturer som denne inte vill ingå i kan anamma strukturen med hull och hår, för att inte ha "tvingats", rädda det egna valet, och bedrägligen ge sig själv kontrollen. Dom ser jag ofta som dom som med förakt framhåller systemets förträfflighet. Att det är är inget att ifrågasätta.
Ja, men för mig låter det som du här igen talar om vad Wilber menar med concrete operational, role/rule thinking som har relaterar tillsammans med den mytiska världsbilden. Kanske finns det en samband som du beskriver, men i min begrepps värld så har jag ännu inte dragit dina kopplingar.

Men tror du inte att mycket av detta kommer av dom osynliga och ansiktslösa institutioner som vi har för korrigerande av beteende idag.
Men problemet är inte hierarkierna i sig själva. Jag har ju precis förklarat att mitt centrala problem är Maktmissbruket, dvs, att vi har makthierkier som bygger på villkor jag ifrågasätter.

Skillnaden för mig, är som jag sa, att det inte finns någon lösning på problemet genom att inta en relativisisk hållning. Många med relativistiska/"gröna" dragningar pratar om "alternativsamhällen", decentralisering av instituioner, bryta sig ur EU, osv, osv. Men jag ser som sagt inte detta som en lösning. Världen blir mindre. Förut så upplevde jag att det gick att ifrågasätta auktoriteter - ta sitt pick och pack och s.a.s. "rymma hemmifrån" sätta upp en boning någonannanstans. Men det funkar inte längre. Dessutom är det extremt oförskämt mot andra människor som inte kan klargöra problemet till den grad vi själva kan, vi lämnar dem "bakom oss". Att lämna människor "bakom sig" är att ha outtalade elitistiska uppfattningar, man är fortfarande på ascending stigen och söker fortfarande ett ideal bortom det som existiserar, det är i sin essens "världsfrånvänt". Alltså formulerat på ett annat sätt: Hegels-ande är på ett stadie just nu, vi måste arbeta där.

Alltså resonerar man utifrån ett grönt perspektiv så låter allt det jag säger som ens största marddröm. Men jag kan ta ett bra exempel: Rage against the machine, dom är så gröna som det bara går att bli. Åk ut på landet, köp en gård och börja odla din egna mat. Om det är så att du ser sociala institutioner och centralisering som ett problem, varför skiter du helt enkelt inte att gå i vår gemensamma skola och våra gemensamma sjukhus? Flytta ut till något alternativsamhälle och börja med alternativmedicin.

Jag säger inte att det INTE finns problem här, tvärtom, men det går inte att lösa problemen HÄR, genom att starta ett nytt samhälle. Det är väldigt grön och väldigt gulligt, men världen är för liten, förr eller senare kommer vattnet du vattnar dina blommor innehålla miljögifter och problemet är då att du inte ens försökte gå in i debatten utan bara försökte ställa dig utanför. Det går inte. Därför måste vi IN i institutionerna, det finns så mycket att göra där.

Kortfattat, för att nå det postkonventionella, måste man gå GENOM konventionella institutioner, det är ingen som kommer ta dig på allvar annars. Det finns gått om alternativtänkare och s.k. konspirationstänkare och tyckare.

Men det ÄR viktigt att förhålla sig till erkända institutioner. Skulle jag levt för 100 år sedan eller längre tid tillbaka, skulle jag naturligtvis kanske inte sett centralisering som en lösning, eftersom samhället inte var lika integrerat då. Jag skulle antagligen söka mig bort från samhället och skriva mina avvikande böcker ingen fattade. Men idag blir samhället mindre, och vi måste ta upp debatten.

Alltså det är precis samma problem många religiösa mött, de upplever att de är del av en samhällscirkus och väljer istället att söka sig bort från mänsklighetens cirkus för att leva lungt. Men i min uppfattning så är det sista steget att "återvända till marknaden med öppna armar". Svaret i det religiösa sökandet är descending, inskten av att nivara och samsara INTE är skillda. Att söka alternativsamhällen är bara ett ascending projekt, men fortstätter man att ascenda mera, så inser man att man inte är skilld från världen.

Jag är ledsen, men dessa saker är inget jag kommit på själv, det är något jag insett själv, men termerna är inte mina. Det finns människor som förstår precis vad jag pratar om.

Men i vissa fall kanske ökad decentralisering är svaret på hur man ska frångå maktmissbruk, dvs, att det inte finns någon central proces, man själv inte har något alternativ till.


För mig handlar det inte om något "normalt" mot något "avvikande", det handlar i regel om fyra olika strukturer, förmodernt, modernt, postmodernt och integralt.

För mig är svaret på hierarkier, att syna hierarkierna, INTE att ha absoluta hierarkier som blåa/förmoderna nissar förespråkar, inte heller att inte ha hierarkier som postmoderna/gröna nissar förespråkar, men samtidigt är allt inte funktoinell cynisk rationalitet som moderna/orangea nissar förespråkar. Vi behöver mycket av det moderna i form av funktion/objektiva sfärer, mycket av det postmoderna i fråga om värderingar/kultur/intersubjektiva sfärrer.

Poblemet kommer fortfarande kvarstå, skillnaden är bara att om jag går till en annan läkare, så kommer fortfarande någon annan att stöta på problem med läkaren som jag undvek att gå till. Descentralisring är kanske en tillfällig lösning för mig, men världen krymper, vi måste gå frammåt.

Det är för mig viktigare att vi förstår syftet med institutionerna vi har, inte bara skapa "alternativ" hur som helst bara för att de stora institutionerna inte "passar vår smak".

Jag menar alltså att det finns något funktionellt som hindras genom dåligt omdömme. Anledningen att vi har domstolar, sjukhus, militär osv, är för att de fyller en funktion. Separation mellan kyrka och stat, dvs mellan subjektiva/intersubjektiva värderingar/världsbild och objektiv funktion, de subjektiva och objektiva kvadranterna, är högst nödvändigt även på sjukhusen. I fallet med domstolar och sjukhus som inte fungerar så handlar det om en kultur som är ihopblandad med dess sociala funktion. Helt enkelt, jag åker inte till sjukhuset eller domstolar för att få redan på vilka värderingar jag "borde ha", utan om jag har ett funktionellt problem, dvs att min kropp inte fungerar. Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill inte behöva besöka alternativa sjukhus för att bli tagen på allvar.


Alltså diskussionen skulle kunna klargöras något offantligt om du var inläst på min integrala terminologi.

Sjukhusen är alltså en blå-orange struktur då Foucault kommer med grön kritik och det jag försöker säga är att vi måste vidare från Grönt till Gult, eftersom Grön är pluralistisk-relativism men inte integral, Grönt kan inte centralisera saker på ett meningsfullt sätt, blir det centraliserat så är det en hippieträff där alla måste vara sams om ett sätt att se på saker som fungerar med allting annat, eller inte ingen som helst träff alls eftersom alla förkastar de grunder de andra förhåller sig till vilket bara blir en cirkus i tyckande utan någon som helst grund i någonting funktonellt. Haha, det säger som sagt inte mycket för den som inte är inläst på terminologin, men är man det, så förstår man på en gång vad jag menar.

Men i mina ögon räcker det inte med att jag väljer mina alternativ, eftersom konflikten handlar ofta om något funktionellt som hindras fungera P.G.A. personliga värderingar/biases.

Det är inte ok att ta konflikter som är för djupa, då hotet om våld alltid är närvarande i sådana situationer, och våld ju är tabu, eller vill göras tabu, och istället undviks dom och ger upphov till komplex och liknande.
Pratar du om personliga konflikter eller konflilkter mellan grupper eller vaddå? Vad menar du med att "våld är tabu"? För vem då menar du? Alla är ju redan våldsamma i större eller mindre utsträckning.

Det som förut var en fråga om personliga omdömen är idag en fråga för professionalitet och institutionaliserad auktoritet.
Det beror helt på situationen. Ska du veta vädret så är de klart du inte måste söka dig till en auktoritet, du kan öppna dörren. Men behöver du vara mer precis, veta exakt vilken grad, ja då måste du använda ett ekännt verktyg eller gå genom en institution, du måste använda en termomenter eller fråga en meterolog. Men du kanske tycker att det är hemst att vi har meterologier eftersom det hindrar vissa människor från att tycka att vädret är kallt eller varmt? Eller känner du ett behov av att förkasta temomentern också? Eftersom den är fyrkantig och förtryckande? Den tvingar ju en att uppfatta världen som att den var uppdela i något så artificiellt som "grader", detta är ju bara en kulturell/social konstruktion som är förtryckande och hindrar människor från att göra egna bedömningar.

Vidare är det i förlänging förtryckande att lära sig ett språk. Egentligen borde vi inte lära våra barn något språk, eftersom de då börjar tänka i liknande banor som oss, och detta är jätte förtryckande. Men men poängen är att det finns ett funktionellt värde i kultiveringen. Det är inte bara en fråga om förtryck att lära sig ett sätt att se på saker och ting.



Nej, gör institutionen sitt jobb, så är det inga problem. Meterologen ÄR bara funktionell, meterologn säger inte "NU MÅSTE NI KLÄ PÅ ER ORDENTLIGT!". Det gör sjukvårdspersonal dock. Det är för att den sociala funktionen inte lyckats differentiera sig från den kulturella värderingsgrunden.

Men det handlar inte om att det är fel med institutioner, utan bara på dess struktur, det är oklart vad institutionens gränser går, oklart om hur beslut fattas, oklart om vilka grunder beslut tas på, oklart hur man väljer ut vilka som är lämpade respektive inte lämpade att arbeta på dem. Det är en fråga om omdömme, problemet är att det krävs en person med bra omdömme för att känna igen en annan med bra, komplexitet i omdömmesförmågan är asymetriskt. Att det är personliga omdömmen och kulturella värderingsgrunder som får gå före den sociala/interobjektiva funktionen. Jag har sagt detta 3 gånger nu, jag hoppas att jag fått igenom lite av min poäng.

Tex varför man skall inkalla polis i en situation av konflikt mellan två elever.
Fullständigt onödigt. Den svenska skolan är dock väldigt grön, och alla tror och tycker det är väldigt myspysigt i skolan, vilket inte alls är fallet.

Den som är bäst lämpad borde legitimeras, men istället väljer man den som redan innehar auktoritet. Det borde vara  skolans uppgift då dom är bäst lämpade, med sin inblick i kontextuella förhållanden till konflikten, till att lösa upp konflikten. Men istället så flys ansvaret, då ingen personligen tillåts ta ansvaret, och konflikten förflyttas från två personer, som med tiden inte helt osannolikt skulle ha mötts, till att relatera en auktoritär struktur som i dom flesta fall kommer ha använt sin makt för att kuva en av parterna.
Men märker du inte att du pratar om två helt olika institutioner här? Du pratar om både polisväsende  och utbildningsväsende. Du pratar om både skolan och polisen. Problemet har inget med polisen att göra, det har med skolan att göra. Att lärarna (som är basen) har bristande omdöme.

Det blir ett pressande av klossen genom det runda hålet istället för att se vad klossens förutsättningar är för att passa i lådan. Och det tror jag leder till undertrycka aggressioner sådana som leder till vansinnesdåd, så som du talar om.
Men alternativet är alltså total decentraliserad anarki? Descentaliserad anarki funkar inte heller, även fast det är många romantiska och våtas drömmar. Kolla in denna sak, den är kanska relevant http://www.youtube.com/watch?v=PgcNZWqSwf8
Alltså anledningen att vi Ö:H:T. talar om saker som descentalisering, är för att vi har en extremt väl fungerande centraliserad infrastruktur osv, som vi utgår ifrån.

Jag ser det som att den struktur som söker göra människor servila skapar en dehumanisering, alienering från samvaron i samhället
Nej, men jag pratar om något annat. Jag pratar om att våra instiutioner är extremt omogna. Våra institutioner är fortfarandre EXREMT unga, det är barn och ungdomar vi pratar om.

Skillnaden mellan din och min lösning, är att i din lösning finns inte ens något sådant som "ett samhälle", det finns "flera olika samhällen", som inte alls fungerar ihop, och detta är enligt denna vision, inte ens ett problem, men inte utifrån min vision ens en lösning, det är en väldigt dålig lösning som aldrig kommer att fungera. Men jag drivs fortfarande bakom tanken att ett fungerande samhälle är den enda vägen vi kan gå. Det går inte att bryta sig loss och skapa alternativsamhällen längre. Allt har blivit eller blir för eller senare uppsuget globaliseringsprocessen. Och när det väl är så att vi måste ha centraliserade organ, ja, då är det viktigt att inte vilken idiot som helst sitter i spakarna, vilket det allt för ofta gör, därav maktmissbruket.

yy
Inlägg: 158
Blev medlem: 15 apr 2007 15:21

Inläggav yy » 02 maj 2007 22:26

Jag är jättelat och orkar inte läsa allt. Din "korta reflektion" var ju knappast vad den heter heller ;P.
Vad är huvudfrågan?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 03 maj 2007 00:24

yy skrev:Vad är huvudfrågan?
Ja, vem är det som ställer frågorna här egentligen?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 maj 2007 02:20

Men alternativet är alltså total decentraliserad anarki?


Du kan inte gärna koppla allt som sagts från min sida till denna debatt, särskiljt inte med tanke på länken du posta :) Sen att den avsedda effekten kanske inte realiserar sig, men ska jag skämmas för det?

Jag är inte för en revolution, eftersom det ofrånkomligt uppstår problem med behov av nya strukturer och begrepp som i grund strävar efter det tidigare. Jag är revisionist.

Anarki för mig är att funktionellt begrepp för att bemöta frågan om vad vi skall bygga ur för ideal. Annan terminologi du vet. Det är ett sätt att vända opinionen kring vad som samlat oss. Något att bygga ur, inte något att riva med.

Man måste ju försöka ansvara för mottagandet av vad som uttrycks likväl som meningen i det som uttrycks. Även om det kan synas vara omöjligt.

Angående auktoriteter http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=3134.

Citat:
Men tror du inte att mycket av detta kommer av dom osynliga och ansiktslösa institutioner som vi har för korrigerande av beteende idag.

Men problemet är inte hierarkierna i sig själva. Jag har ju precis förklarat att mitt centrala problem är Maktmissbruket, dvs, att vi har makthierkier som bygger på villkor jag ifrågasätter.


Att vi har dessa är väl inte sagt att vi måste lösa upp dom. Synliggörandet har pågått länge och jag tror att det kommer ta skott snart. Mycket tal om makt nu förtiden.

Du drar på i stora växlar, var det för att utmynna i tipset?:
Kortfattat, för att nå det postkonventionella, måste man gå GENOM konventionella institutioner, det är ingen som kommer ta dig på allvar annars. Det finns gått om alternativtänkare och s.k. konspirationstänkare och tyckare.


Månne ett förmaningstal?

Skillnaden mellan din och min lösning, är att i din lösning finns inte ens något sådant som "ett samhälle", det finns "flera olika samhällen", som inte alls fungerar ihop, och detta är enligt denna vision, inte ens ett problem, men inte utifrån min vision ens en lösning, det är en väldigt dålig lösning som aldrig kommer att fungera. Men jag drivs fortfarande bakom tanken att ett fungerande samhälle är den enda vägen vi kan gå. Det går inte att bryta sig loss och skapa alternativsamhällen längre. Allt har blivit eller blir för eller senare uppsuget globaliseringsprocessen. Och när det väl är så att vi måste ha centraliserade organ, ja, då är det viktigt att inte vilken idiot som helst sitter i spakarna, vilket det allt för ofta gör, därav maktmissbruket.


Jag vet inte hur vi ska diskutera om du utgår från din föreställning om mina inställningar, för inte har jag väl gett uttryck för detta här?

Förutsätter du att jag inte förstår kommer du aldrig se om jag förstår, och jag kommer inte ta till mig hela Wilbers terminologi, inte just nu i alla fall.

Du pratar om ascendensen i färgskalan du använder som terminologi. Jag försöker tala om det som är dess faktiska motsvarighet, så som jag ser det.

Jag är helt med dig om att man inte kan skriva pamfletter om kamp i romantiserande ordalag och förvänta sig att något bättre skall komma från ett sådant primalskri.

Jag är ganska trött på teoretiserandet och undersöker vägar att nå praktiska resultat. Just nu är jag dock inne i en transportsträcka som gör att jag har skjutit sådant engagemang på framtiden, eller så intalar jag mig, kanske vinner latheten då, eller kanske är det en uppgivenhet. Sak samma kanske?

I och med att jag tror på en väg för det fria upplysta sinnet så spelar det ingen roll vem som får auktoriteten till att sträva framåt, så länge denne  gör det av hopp och inte av fruktan. Det är egentligen kärnan i min övertygelse angående strukturella förändringar. Rädslan och demoniseringar dom medför, dom dehumaniseringar.

Egentligen tror jag inte på politik eller makrostrukturella förändringar. Det jag tror på är en microrevolution, en psykologisk revolution. Detta kan ske på många sätt. Men det jag tror på som är ett första steg är att slå mot invanda föreställningar. Och detta främst för att återbörda auktoriteten till individen. Detta är ju en kamp som i alla tider varit närvarande. Och jag hyser ingen förtvivlan om att vi kommer omskapas till ett bisamhälle. Det är alltid temporära svängningar. Men jag tror att effekterna av detta återbördande av auktoriteten till individen, eller det föreställda återbördandet, kommer ställa till stora omvälvningar med problem för stora delar av befolkningen och västvärlden.
Därav tror jag att man kan mjuka upp lite. Provokationer ofta.

Egentligen kan vi hoppa direkt vidare till hur man tar sig in i institutionerna, då det är vad jag är beredd att diskutera här. Vi kan lämna det som jag anses behöva göras med det personliga och subjektiva därhän för tillfället.

Om du tror att tiden är rätt för att skapa strukturella förändringar hos institutionerna så lyssnar jag gärna, jag har alltid sett det som om detta måste vara underbyggt av strukturerna i samhällets individer. Men jag tolkar ju från vad jag har sett, och det är ju bara mitt utsnitt av verkligheten. Man blir lätt hemmablind s.a.s

Jag menar alltså att det finns något funktionellt som hindras genom dåligt omdömme.


Omdömena har varit mitt prio.

Hoppas detta förklarar lite av mitt ställningstagande.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

yy
Inlägg: 158
Blev medlem: 15 apr 2007 15:21

Inläggav yy » 03 maj 2007 16:54

PopJimmy skrev:
yy skrev:Vad är huvudfrågan?
Ja, vem är det som ställer frågorna här egentligen?


Du och jag. Vill du att jag ska omformulera mig eller går det inte att sammanfatta i en mening?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 03 maj 2007 18:30

PopJimmy, vad är det med dig och "makt" egentligen? :lol:
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 03 maj 2007 18:56

Den här Wilber är en sann ordbajsare.

En man som f.ö. borde falla i samma kategori som David Icke, Eckhardt Tolle, Uri Geller och andra. (och lär väl göra det också - med glädje och stolthet)

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 03 maj 2007 22:34

Sceptisk skrev:Den här Wilber är en sann ordbajsare.
Tack men jag tror vi klarar oss utan kommentarer i stil med denna. Kom med lite relevant kritik efter du börjat läsa böcker.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 03 maj 2007 22:37

Avantgardet skrev:PopJimmy, vad är det med dig och "makt" egentligen? :lol:
Alltså, det beror på vilken utgångspunkt jag har. Ur ett sätt att se på saker och ting, så är det inget problem alls med någonting. Men ur ett annat perspektiv, så, tja, det finns mycket att göra.

Förstår du vad jag menar?

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 04 maj 2007 17:00

PopJimmy skrev:
Sceptisk skrev:Den här Wilber är en sann ordbajsare.
Tack men jag tror vi klarar oss utan kommentarer i stil med denna. Kom med lite relevant kritik efter du börjat läsa böcker.


Vad menar du med klarar oss utan kommentarer i stil med denna? Vilken typ av kommentarer menar du då? Vad menar du med relevant kritik? Menar du att du brukar läsa böcker innan du svarar på inlägg?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 04 maj 2007 17:32

Sceptisk skrev:Vad menar du med klarar oss utan kommentarer i stil med denna? Vilken typ av kommentarer menar du då? Vad menar du med relevant kritik? Menar du att du brukar läsa böcker innan du svarar på inlägg?
Jag menar att dina inlägg är totalt substanslösa, i alla tolkningar som är möjliga att göra av tidigare huvudsats.

Jag orkar inte ödsla mer tid på detta.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster