Sokrates blunder

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Sokrates blunder

Inläggav JDM » 22 jun 2007 00:15

Avantgardet skrev:Behöver det vara det? Är det motsägelsefullt av mig att hävda att jag ingenting vet om knypplingens mer avancerade manövrar?


Jag känner tyvärr inte till hur mycket du kan om knyppling, men om vi antar att du inte vet någonting så är det ej motsägelsefullt. Jag tror inte Sokrates syftade på knyppling dock, men även om han gjorde det så gör inte jag det. Jag syftar på alla x, inte bara x1 = knyppling. Och då följer även att "jag inget vet" är ett x, ex x2. Alltså, jag vet att jag inget vet. icke x2 och x2 samtidigt. Motsägelse.

Avantgardet skrev:Innebär inte detta endast att "vis" och "vetande" inte nödvändigtvis behöver vara samma sak?


Nej, eftersom genom motsägelsebevis: premiss: om p så (q och inte q), p, modus ponens: q och inte q. motsägelse. alltså inte p.
p = vis man, q = vet

Avantgardet skrev:Självinsikt? Jag vet att det är oerhört mycket jag inte vet. Det är väl enklast att betrakta Sokrates som relativist och då blir ju sanningsanspråket i satsen en helt annan sak.


Detta tycker jag är intressant. Det kan absolut justifiera påståendet "Jag vet ingenting om x, y, z osv!" Precis som du var inne på. Dock kan det inte justifiera påståendet "Jag vet ingenting om att jag vet ingenting", ty i vilket sammanhang kan jag veta att jag inget vet? Det är ett högst ologiskt sammanhang, och kräver därför en ologisk typ av sanning. Relativism eller ej, det krävs fortfarande justifikation av en sanning oberörd av logiken. Däremot finns det uppenbara sammanhang då jag vet att jag ingenting vet om knyppling etcetera, vilket relativismen klart förklarar (med konsistent logik).

Avantgardet skrev:Förstår dock inte hur du går från en sken-paradox till att bäraren av den saknar existens, det är sannerligen inte logiskt. Det enda som explicit ges uttryck för i satsen är ju Sokrates definition av vad en "vis" man är för något.


Varför skulle det vara en sken-paradox? Varför paradoxen leder till att bäraren av den inte existerar har jag visat genom motsägelsebeviset ovan. Naturligtvis kan mannen, som skulle varit vis om paradoxen varit sann, fortfarande existera. Men han existerar inte i egenskap av att vara vis man, vis i bemärkelsen av att veta att han inget vet (vare sig om knyppling eller något annat). :)

Jag gillar ditt synsätt på Sokrates som relativist, även om jag inte tycker det löser problemet jag var ute efter att lösa. Det kan mycket väl vara så tror jag. Det är en mycket intressant och tilltalande åskådning för övrigt. Skulle gärna diskutera den vidare, särskilt konfunderad är jag över var relativismen skiljer sig från perspektivismen. Nån idé? Jag finner Nietzsches påstående att verkligheten är summan av alla möjliga perspektiv tilltalande. Kan eventuellt ha nämnt det i ett tidigare inlägg...

, Jonatan

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 22 jun 2007 00:54

Jämför med engelska gruvarbetare på 1800-1900 talet. De behärskade i snitt endast ett ordförråd på 800 ord. Låt oss säga att förmannen kallade upp John Doe till sitt kontor. John, du har gång efter annan visat att du är inkompetent att arbeta här. Du kan inte jobbet. Finns det någon annan uppgift du skulle klara? Nej, svarar John.

John går hem. Väl hemma konstaterar han att han inget kan och inget vet.
Detta har han ju dessutom fått bekräftat.
Alltså skulle det rent teoretiskt kunna finnas män som inget vet.

Alltså för att förklara Sokrates resonemang, krävs det att vi betraktar den dåvarande synen på vad visdom var. Om synen var att vara ett med dygden, då stämmer John i exemplet väl in på den devicen.

Han kan inte ljuga och alla hans handlingar grundar sig på en enkel logik som är medfödd. Inom sitt essä, är han verkligen visast.
Den som äger kunskap kan aldrig gå tillbaka till ruta noll, och om visdom är summan av logiska slutsatser dragna av erfarenheten så kommer John aldrig att handla fel. Allt vad John gör är för honom rätt. Därmed är han visast av alla.  :arrow:  :wink:

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9356
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Inläggav Anders » 24 jun 2007 00:42

"The Pirate's code"... well, it's actually not rules, more like.... guidelines
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 25 jun 2007 00:19

JDM skrev:Nu tycker jag att det börjar bli intressant! :)

J R Auk:
..."sanning" avser att nå utöver begrepp, att nå det som är i sig utan att behöva vara för någon annan.


Okej, alltså är begrepp ej i sig själva enligt dig.

Kritik:

1. Varför kan begrepp inte existera i sig själva? Vad anser du då om Platons idélära exempelvis? Existensen av universalier v.s. partikulärer?

2. Antag att vad som än är "sanning" ej existerar för någon, inkluderat sig självt (det vill säga har ej något medvetande). På vilket sätt existerar denna "sanning" då? Som du kanske förstår är detta en kritik mynnad ur fenomenalismen.  

Som jag förstår det så diskuterar vi här skillnaden, om en sådan är möjlig, mellan ontologisk och epistemologisk sanning. (Obs! Ej den epistemologiska sanningen, här åsyftas sanning som implicerar att man har kunskap om den (dvs existerar för någon).) Man sträcker sig efter den ontologiska sanningen, men sanningsbegreppet som sådant förutsätter att när något är sant så är det epistemologiskt sant. Ontologisk sanning existerar följdaktligen inte, dock ontologiskt varande. Och så fort detta varande nås kunskap om blir det för oss sanning, epistemologisk sanning. Detta ter sig i stort sett identiskt min kritik nr 2 ovan. Skillnaden är att jag ej distinkterar mellan varande och ontologisk sanning. Således skulle jag påstå att varken ontologisk sanning eller varande existerar, endast epistemologisk sanning. Alternativet är att förklara hur något kan existera utan att vara (sant, eller bara vara) för någon, inkluderat sig självt! Har någon en idé om detta? Ytterligare undrar jag varför sanning (ontologisk) i så fall måste existera för någon, men inte varande!?
J R Auk:
Är då sanning supervenient det bedrägliga skeenet?


Ja, om man är fenomenalist. Med korrektionen att skenet inte är bedrägligt ty fenomenet visar sig alltid som det är för någon, ty det är visandet för någon.
Ja, om man inte är fenomenalist och kan besvara frågorna ovan till fördel för ett objektivt varande och distinktionen mellan sanning och varande där det första nödvändigtvis existerar för någon medan det andra ej nödvändigtvis gör detta.
Annars Nej. Snarare är då det bedrägliga skenet supervenient sanningen.

Allt ovan behandlar mitt tredje påstående:

JDM:
3. Den epistemologiska sanningen är ej supervenient på någon annan typ av sanning.


Ty om någon annan typ av sanning är supervenient på den epistemologiska sanningen, så är den epistemologiska sanningen ej supervenient på någon annan typ av sanning. "Annan typ av sanning" tolkar jag som J R Auk:s "sanning", och den epistemologiska sanningen (och alla andra sanningar) tolkar jag vara ett bedrägligt sken. Alltså påstår J R Auk att påstående 3 är sant. Och mina invändningar hittills, och sättet (enligt mig) att undkomma dem står ovan. Det vill säga, jag anser att frågorna ovan behövs besvaras. Några förslag?


Vad är en sanning som inte ses? Hur skulle en sådan vara? Kan vi göra ett begrepp relaterandes till det som det är i sig självt för sig självt, till det som begreppet ontologiskt skulle vara? Måste vi inte erkänna att begreppet är en del av existensen och se det som att begreppet behöver oss, subjektet för att träda i sin kraft?

Vad behövs för att en sanning skall kunna synas eller uttalas?

1. Ett subjekt.
2. En värld.
3. Ett förhållande i världen.
4. En betraktelse av 3 för 1.
5. En uttaladhet av 4 för 1.

För sanningen, om vi fortsätter det tidigare resonemanget, är beroende av att det som är kan framstå som något annat. Vore det som är inte kapabelt till att framstå som något annat så vore det bara vad det är och varken mer eller mindre. Om något enbart är, och inte kan vara något annat, så har begreppet sanning inget värde. Sanning vill styrka att något är, gentemot att detta något kan vara. Sanning är ett existentiellt positivt fenomen. Så därav är det som är, enbart vad det är, och därigenom inte något sant, då det sanna är existentiellt positivt.

Begreppen är subjektets universalisering av det partikulära. Det universella är supervenient det partikulära för subjektet. Det ontologiska är alltid vilandes på det partikulära då vi ontiskt inte kan se det universella utan det partikulära. Form framträder först i kontrast. Formen är supervenient kontrasten.

Kontrast är ett åskådande av skillnader mellan vad som är. Det är existentiellt positivt. Kontrasten är ett skapande av skillnader. Det som är kan skapa, men då är det inte skapandes då skapa är ett begrepp och således utöver det som är Om det som är skapar något annat som är så är det aldrig skapat eller skapandes, det kan inte sträcka sig utöver det som är. Allt utöver det som är är något existentiellt positivt det som är. Det som är är därför inte skapat det är alltid i sig själv det det är.

Begreppet är ontiskt supervenient subjektet. Då det som begreppet menar på, det begreppet tecknar, är det som kontrasteras. Det som kontrasteras är alltid mer än det som är, det som är är utan kontrast, då kontrasten först uppstår i subjektets åskådning. Subjektet är ontiskt existentiellt positivt. Även om subjektet ontologiskt är i sig självt, så är det då utan kontrast och ontologiskt obehövligt, då det är i sig självt, och ontiskt oåtkomligt för subjektet självt, då kontrasten är additivt för subjektet.

"Den visaste mannen är den som vet att den inget vet."

Genom att kontrastera det som är skapas begrepp. Det som den vise mannen vet är att dessa begrepp aldrig når det som är. Begreppen är alltid något annat än det som är, då det är existentiellt mer, positivt, i sig självt, än det som är, men existentiellt mindre, negativt, än det som är för det som är. Så sanningen är alltid beroende av att det som är bär något mer. Det som är kan inte rymma mer än vad det är, i det som det är. Det måste rymma något mer i det som något annat är. Subjektet får stå för det är som är utöver det som är. Subjektet är i sig självt utöver det som är om det ontiskt skådat att det är.

Vari ligger den existensen?

Subjektet verkar då vara den som är i systemet och skådar i systemet, men skapar utanför systemet. Subjektet är det som skapar, i det som är, det som är utöver det som är.
------------

Lite lösryckta tankar! Pallar inte extrahera något koherent logiskt ur dessa.


"Den visaste mannen är den som vet att den inget vet."

Den visaste mannen är den som ontiskt vet att den ontologiskt inget vet. Dvs han har sett att det han ser inte är vad som är.

Vi behöver inte blanda in kunskap, det är inte i problemet som jag ser det. Det handlar om vad vi skådar. Att vi i vårat skådande kan se att det att skåda är något utöver det vi skådar. Och således är det ontiskt intagna inte ontologiskt. En naiv sanning.

Vad är epistemologi och varför talar vi om det? Det epistemologiska måste vara supervient det ontologiska. Om vi ska ställa lite högre krav än rättfärdigad tro. Och om vi inte gör det, varför diskutera?

Det jag funderar på är hur intuitionen passar in i detta. Om man tänker sig att intuition inte är en existentiellt additativ process till beskådandet. Man kan tänka sig att det skulle vara ett seende utan kontrasterna, utan kontrasterandet, utan skapandet. Och därigenom närmare det som är.

Nä nu e jag snurrig, får fortsätta en annan dag. Hoppas du känner att jag i viss mån besvarade dina frågor, även om inte formellt. :?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inläggav JDM » 25 jun 2007 02:13

Ha, det finns liv på den här planeten också!! :) Åtminstone liv som jag känner igen och upplever mig förstå.

Lysande resonerat!! :)

Jag blir nästan lite kär i dig! ;) Faktiskt så är det nog inte så stor känslomässig skillnad mellan förälskelse och förståelse när det gäller mig, dem känslorna upplever jag ofta nästan likadana. :)

Jag har naturligtvis en del invändningar på vad du säger, J R Auk, vilka inte är menade att tolkas som att jag inte håller med dig om vad du säger. Dem är menade att definiera gränserna och förutsättningar inom vilket ditt resonerande gäller, förutsatt att några sådana gränser och förutsättningar finns att finna. Troligen gör dem det, har inte stött på ngn teori utan begränsningar, m a o utan frågor och/eller svar bortom det tänkbara. Vi kan helt enkelt inte veta om vår teoris gränser definierar gränsen för det tänkbara. För som Wittgenstein påstod så måste man för att kunna definiera den gränsen kunna tänka på båda sidor om den, dvs även kunna tänka det otänkbara. :) Även denna tes kan vi dock inte veta om den definierar en gräns för det tänkbara. Kanske det för oss nu otänkbara, men principiellt tänkbara, kan vända upp och ner på även den tesen, liksom tesen jag formulerar i detta ögonblick. Intressant! Filosofi är en aktivitet, den har inget mål i sig självt!

Det är ganska sent nu så jag kommer återkomma med min respons till ditt inlägg en annan dag! Det ovan var mest bara en parantes! Jag ville nu främst bara säga att jag kände lite fjärilar i magen när jag läste ditt inlägg! ;)

MVH, Jonatan
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537

Tractatus
Inlägg: 828
Blev medlem: 21 mar 2005 21:25

Inläggav Tractatus » 25 jun 2007 10:28

Intressant inlägg Auk.

För sanningen, om vi fortsätter det tidigare resonemanget, är beroende av att det som är kan framstå som något annat. Vore det som är inte kapabelt till att framstå som något annat så vore det bara vad det är och varken mer eller mindre. Om något enbart är, och inte kan vara något annat, så har begreppet sanning inget värde.


Det låter resonabelt, och låter mig associera till grundtanken och huvudkriteriet i Poppers falsifikationism; Det som skall antas vara vetenskapligt/vetenskapliga teorier, MÅSTE vara falsifierbara; eller kriteriet som du sätter upp för sanning - kunna framstå som något annat.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 25 jun 2007 11:33

Vad roligt att ni uppskattar mina tankar.

Intressant att du tar upp Popper, har själv läst lite av honom och tycker att han ofta faller i glömska. Jag gillar hans syn att hålla allt för sant tills dess motsats är bevisad, jämfört med att hålla för sant enbart det bevisade. För jag instämmer med honom om att vi inte kan bevisa något, men för den skull bör vi inte tvivla på all vår vetskap. Det verkar som om vi egentligen inte behöver veta allt, utan klarar oss bra i tvivlet. Att veta verkar vara en intern angelägenhet, och den förflyktigas när man söker presentera den utanför sig själv. Kanske på grund utav begreppens, de semantiska, externa kvalitet.

Faktiskt så är det nog inte så stor känslomässig skillnad mellan förälskelse och förståelse när det gäller mig, dem känslorna upplever jag ofta nästan likadana.


Då kanske du kan instämma i mina tankar angående kärlek. Att dess objekt är det som motiverar sig självt. Är i sig självt nog.

För det är väl vad förståelse är, i sig självt nog. Det motiveras av sig själv, och uppväcker vad vi kallar insikt. Genom insikten till förståelsen, insikten som internaliseringen och förståelsen som den avslutade processen. Men här är också en subtil skillnad mellan förståelse och kunskap. Vi kan ha kunskap utan förståelse för densamma kunskapen.

Och med tanke på tråden kan det vara intressant att meditera över "att veta" som; att ha kunskap, och att ha förståelse.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 26 jun 2007 04:38

The human understanding is like a false mirror, which, receiving rays irregularly, distorts and discolors the nature of things by mingling its own nature with it.
Francis Bacon, 1561-1626

anakoret
Inlägg: 116
Blev medlem: 29 jan 2006 13:08

Inläggav anakoret » 26 jun 2007 08:58

Sluta nu.

Om du väljer att (kanske) misstolka ett påstående kan du hitta 100000 (SYMBOLISK siffra, för er som vill tolka på annat sett) fel överallt.

Jag tror att det Sokrates förstod (om han fanns och oraklet sa det det sa) var att man inte ska dra förhastade slutsatser.

Ett vääldigt enkelt exempel: Du och en vän sitter på en bänk en bit från ett centrum i en förort. Du ber din vän att gå och köpa 5 st äpplen och ger honom pengar som räcker till exakt 5 st äpplen. Din vän säger "ja visst!" och går iväg. När han kommer tillbaka så har han bara 2 st äpplen. Nu ska du alltså veta att du inte vet hur äpplena försvann.

När din flickvän kommer hem senare än tänkt och har haft avstängd mobiltelefon så ska du veta att du inte vet vad hon har haft för sig.

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Re: Sokrates blunder

Inläggav Rising » 26 jun 2007 12:17

JDM skrev:Jag syftar på alla x, inte bara x1 = knyppling. Och då följer även att "jag inget vet" är ett x, ex x2. Alltså, jag vet att jag inget vet. icke x2 och x2 samtidigt. Motsägelse.


Den paradox du visar upp är av samma slag som lögnaren eller Russells paradox, och beror på självreferens.

Du gör kunskapen "jag vet inget x" till ett x i sig självt, precis såsom Russell gjorde M till en mängd om alla de mängder som inte var mängder i sig självt.

Det jag tycker är konstigt är att så många grubblar kring dessa frågor. Jag personligen ser det bara som ett bevis för att självreferens är ett logiskt fel, precis som motsägelsefullhet. Det är inget att grubbla över, det är bara att ta till en lösning.

Lösningen i detta fall är att omöjliggöra alla självreferenser. Sådant är helt enkelt ologiskt. X1 kan inte vara en kunskap om andra X. X1, X2 och X3 kan bara vara kunskaper om sakförhållanden - inte om andra kunskaper. De kunskaper som är kunskaper om andra kunskaper måste vi lägga på en högre nivå i den ontologiska hierarkin, som Russell kallade den. De är metakunskaper. Y. Ett Y kan uttala sig om ett X, men ett X kan aldrig uttala sig om ett Y.

Givetvis kan man gå hur högt upp i den här kedjan som helst; det finns metakunskaper om andra metakunskaper, osv.

---

Så där har du lösningen.

Säg att det finns hundra saker att veta om sakförhållanden i världen. (Det föreslogs tidigare i tråden) Då är antalet X hundra. Kunskapen om hur många X du själv besitter är inte ytterligare ett X, utan ett Y. (Och kunskapen om hur många Y du besitter är ett Z, osv.) Alltså går det utmärkt att påstå att man inte vet något. Man har då ett Y, men inget X.

Samma sak med Lögnaren. När Lögnaren säger "jag ljuger" så ska vi tolka det som: "Jaha, han påstår att han ljuger om alla sakförhållanden (=X). Däremot vet jag inte om han är ärlig eller inte när han fäller omdömen om hans påståenden om sakförhållanden (=Y)."

Självreferenser är helt enkelt fel.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 26 jun 2007 18:46

suchanother skrev:Algotezza skriver ibland om exakta vetenskaper där han räknar in matematiken som exakt vetenskap.
Men hur är det med saken egentligen?


Den är i grunden exakt - men inte absolut, den kära matematiken. Exakt i relation till sina förutsättningar och genom att den ger relativt entydiga svar (ej absoluta) på sina problem.

Eller nåt...

A
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: Språk för klantskallar

Inläggav Algotezza » 26 jun 2007 18:58

JDM skrev:Algotezza:
Vad betyder dina punkter ovan uttryckta på ett språk som även en klantskalle som jag kan förstå...


Vilket språk pratar klantskallar? ;)


Jag vet inte om jag blev mycket klokare; fick snarare huvudvärk av din utläggning.



Befinner sig alla sanningar på samma nivå? Kan man jämställa dem så som jag tycker att du gör? Sanningar om omvärlden av empirisk natur, sanningar om vår syn på omvärlden, sanningar om vår kunskap, logiska sanningar av rationell natur, sanningar om logiska sanningar? Metaplan och alla plan huller om klydder?

Jag når inte ens en högre grad av förvirring...

MBBT

A
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inläggav JDM » 29 jun 2007 04:53

Oklarhet: Vad är skillnaden mellan ontisk och ontologisk? Jag tolkar gissningsvis att ontisk står i relation till ett predikat och ontologisk står i relation till ett objekt.

J R Auk skrev:Vad är en sanning som inte ses? Hur skulle en sådan vara? Kan vi göra ett begrepp relaterandes till det som det är i sig självt för sig självt, till det som begreppet ontologiskt skulle vara? Måste vi inte erkänna att begreppet är en del av existensen och se det som att begreppet behöver oss, subjektet för att träda i sin kraft?


Som jag ser det ifrågasätter du huruvida ett begrepps intension respektive extension är samma eller skilda saker. Ett begrepps intension skulle jag kalla idén av ett begrepp, medan ett begrepps extension är impressionen av ett begrepp. Fast detta gör jag utifrån subjektiv idealism, vilken är en filosofi som ligger mig nära och har så alltid gjort.

Som subjektiv idealist hävdar alltså jag att såväl ett begrepps intension som extension behöver subjektet för att träda i kraft. "Common-sense" uppfattningen är antagligen att ett begrepps extensions existens är något oberoende av subjektet, och det är detta som tydligast särskiljer ett begrepps intension från dess extension. Genom att tala för subjektiv idealism kommer jag därför ett steg närmare att föra samman ett begrepps intension med dess extension. Fast det återstår att sudda ut distinktionen mellan idé och impression, eller snarare (utifrån subjektiv idealism) distinktionen mellan upplevelsen av en idé och upplevelsen av en impression.

1. Subjektiv idealism - Liksom du frågar "Vad är en sanning som inte ses? Vill jag fråga: "Vad är ett begrepps extension som inte upplevs?" Hur skulle ett sådant vara, det vill säga överhuvudtaget existera?

2. Distinktion mellan idé och impression - Det är inte bara så att såväl idéer som impressioner endast träder i kraft genom att bli upplevda. (Objektiv idealism ej ett alternativ p g a 1.) Det är även så att våra impressioner formas till mångt och mycket av våra idéer och vice versa.

a) Idé påverkar impression. När vi förväntar oss att något ska vara på ett visst sätt så får det oss även att perceptera det på det sättet. Detta kan ske på en mer uppenbar nivå, exempelvis att våra idéer om skönhet troligen formar vad vi ser som skönt. Det kan även ske mer svårbegripliga nivår, exempelvis när en patient med prosopagnosia kan se alla delar av en persons ansikte lika bra som vem som helst utan prosopagnosia dock ej få ihop dessa delar till ett ansikte. Det verkar vara idén om vad ett ansikte är som saknas, eventuellt undermedvetet. Andra exempel kan visas med enkla neuropsykologiska metoder där olika långa linjer kan percepteras som lika långa, lika färgskalor kan percepteras som olika och så vidare.

b) Impression påverkar idé. Mycket av detta är endast det bakvägen ifråga om vad som sas i a), det vill säga: Att få tillräckligt stort antal impressioner associerade till begreppet "skönhet" formar idén om vad skönhet är, att bli utsatt för rätt impressioner i form av kroppsligt naturliga funktioner med normalt sammansatt DNA-kod med mera tillåter hjärnan att utveckla den del eller det nätverk i hjärnan som krävs för att vi ska kunna perceptera ansikten, detsamma gäller de olika idéerna som mäts med hjälp av neuropsykologiska metoder.

Det verkar som om varje impression kan formuleras om till en idé på någon nivå, exempelvis på nivån av att perceptera ett ansikte. Samtidigt som om varje idé, på någon nivå, kan formuleras om till en impression. Om så är fallet är det mest minimalistiska alternativet att stryka idé i upplevelse av idé och impression i upplevelsen av impression, och bara behålla upplevelser.

Konskvensen av 1 och 2 blir då att ett begrepps intension och extension är samma sak. Ett begrepps intension är alltså inte relaterandes till sin extension, utan är samma sak som sin extension. Sanning som påstods uppstå i denna relation, kan ej uppstå på detta sätt eftersom en sådan relation ej finns. Sanning uppstår istället genom att uppleva något som inte upplevs som något annat. Det är sant att du upplever något så som du upplever det, och det är falskt att du upplever något så som du inte upplever det. Motsvarande, det som är är något som du upplever så som du upplever det, och det som inte är är något som du inte upplever så som du upplever det. Vi kan således reducera sanning till det som är, och falskhet till det som inte är. Sanning kan alltså relateras till det som det är i sig självt för sig självt, till det som begreppet ontologiskt skulle vara.

JDM skrev:Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!


För att det ska vara sant att det finns en vis man som vet att han inget vet så måste följande tre påståenden således justifieras:

1. Den epistemologiska upplevelsen som upplevs så som den upplevs är att det inte finns några andra upplevelser som upplevs så som dem upplevs.
2. Den logiska upplevelsen som är så som upplevs så som den upplevs är supervenient på den epistemologiska upplevelsen som upplevs så som den upplevs.
3. Den epistemologiska upplevelsen som upplevs så som den upplevs är ej supervenient på någon annan typ av upplevelse som upplevs så som den upplevs.

J R Auk skrev:Genom att kontrastera det som är skapas begrepp. Det som den vise mannen vet är att dessa begrepp aldrig når det som är. Begreppen är alltid något annat än det som är, då det är existentiellt mer, positivt, i sig självt, än det som är, men existentiellt mindre, negativt, än det som är för det som är. Så sanningen är alltid beroende av att det som är bär något mer. Det som är kan inte rymma mer än vad det är, i det som det är. Det måste rymma något mer i det som något annat är. Subjektet får stå för det är som är utöver det som är. Subjektet är i sig självt utöver det som är om det ontiskt skådat att det är.

Vari ligger den existensen?


Eftersom sanning är reducerat till det som är kan subjektet aldrig i sig självt vara mer än det är trots att subjektet får sanning att träda i kraft.

J R Auk skrev:Den visaste mannen är den som ontiskt vet att den ontologiskt inget vet. Dvs han har sett att det han ser inte är vad som är.

Vi behöver inte blanda in kunskap, det är inte i problemet som jag ser det. Det handlar om vad vi skådar. Att vi i vårat skådande kan se att det att skåda är något utöver det vi skådar. Och således är det ontiskt intagna inte ontologiskt. En naiv sanning.


Det den visaste mannen ser är faktiskt det som är, enligt mitt resonemang ovan. Det är falskt att det ontiskt intagna inte är ontologiskt, det vill säga: Det är något som inte upplevs så som det upplevs. Det är inte så att det ontiskt intagna inte är ontologiskt. Det är så att det ontiskt intagna är ontologiskt.

J R Auk skrev:Det jag funderar på är hur intuitionen passar in i detta. Om man tänker sig att intuition inte är en existentiellt additativ process till beskådandet. Man kan tänka sig att det skulle vara ett seende utan kontrasterna, utan kontrasterandet, utan skapandet. Och därigenom närmare det som är.


Jag hävdar, som kan förstås av vad jag hittills skrivit, att beskådandet är det beskådade. Och därmed är allt som upplevs så som det upplevs en intuitiv sanning medan allt som inte upplevs så som det upplevs är en intuitiv falskhet. En intuitiv falskhet är det som inte är medan en intuitiv sanning är det som är.

J R Auk skrev:Nä nu e jag snurrig, får fortsätta en annan dag. Hoppas du känner att jag i viss mån besvarade dina frågor, även om inte formellt. :?


Absolut utvecklande för diskussionen i mina ögon! :)

, Jonatan
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 29 jun 2007 12:04

JDM skrev:Oklarhet: Vad är skillnaden mellan ontisk och ontologisk? Jag tolkar gissningsvis att ontisk står i relation till ett predikat och ontologisk står i relation till ett objekt.


Jag försökte applicera Heideggers termer. Enda stället jag bekantat mig med begreppet. Och där är ontologiskt - varat avseende, medan ontiskt - det varande avseende.

Sen har jag lagt en betoning på "ontisk" som betraktandet utan hänsyn tagen till det ontologiska.

Fast jag är ny inför begreppen och kan inte säga om det här är den allmänt vedertagna definitionen av begreppet, eller om det är som jag framfört som det brukas. Var inne i min läsning av Heidegger när jag skrev det och då framstod tankarna i liknande termer.

Jag återkommer när jag kikat mer på din respons och dina argument.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Re: Sokrates blunder

Inläggav eken » 30 jun 2007 15:01

JDM skrev:Alla som läser detta är förmodligen bekanta med citatet från Sokrates; "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!". Men detta påstående verkar logiskt betraktat implicera att ingen vis man kan existera, eftersom om han existerar så vet han att han inget vet. Och det är en uppenbar motsägelse eftersom det uttrycks vetande samtidigt som ovetande.

Logisk formel:
Premiss 1: För alla x(x är okänd). Premiss 2: x1 = Premiss 1. Premiss 3: x1 är känd. 4. Premiss 1 är ekvivalent med (Ej för en eller flera x(x är känd)). 5. Motsägelse från 4 och premiss 3.

Så, finns det inga visa män (eller kvinnor) eller hade Sokrates fel? Eller har jag fel?


Hej Jonatan! Kul fråga! :)

En observation jag gjorde är dock att om Sokrates uttryck hade varit att "den visaste mannen är den som vet att han ingenting vet", så behöver det ju varken implicera att Sokrates själv var den visaste mannen eller att det inte existerar några visa människor. För det första kan ju Sokrates ha haft fel - han kanske uttalade sig om något han inte visste? För det andra så säger ju satsen ingenting om visa människor i allmänhet, utan bara någonting om den absolut visaste människan. Satsen säger ju egentligen ingenting särskilt om vad visa människor i allmänhet är för någonting (Är det en person som vet nästan ingenting? Eller en hel del men väldigt lite?).

Eftersom Sokrates vet att han vet att den visaste mannen är den som vet att han ingenting vet, så kan vi ju också med rätta hävda att Sokrates inte alls kan vara den visaste mannen. Ty han vet ju så mycket att han vet att "den visaste mannen ingenting vet". Kanske kände Sokrates rentav till den visaste mannen. :?:

Jämför med uttalandet "Jag vet att jag inte vet någonting" (Lat. "Scio me nihil scire"), där vi får en verklig oupplöslig motsägelse.

Men vad vet jag?  :wink:

Mvh
Anders
Amor et scientia


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 23 och 0 gäster