Oklarhet: Vad är skillnaden mellan ontisk och ontologisk? Jag tolkar gissningsvis att ontisk står i relation till ett predikat och ontologisk står i relation till ett objekt.
J R Auk skrev:Vad är en sanning som inte ses? Hur skulle en sådan vara? Kan vi göra ett begrepp relaterandes till det som det är i sig självt för sig självt, till det som begreppet ontologiskt skulle vara? Måste vi inte erkänna att begreppet är en del av existensen och se det som att begreppet behöver oss, subjektet för att träda i sin kraft?
Som jag ser det ifrågasätter du huruvida ett begrepps intension respektive extension är samma eller skilda saker. Ett begrepps intension skulle jag kalla idén av ett begrepp, medan ett begrepps extension är impressionen av ett begrepp. Fast detta gör jag utifrån subjektiv idealism, vilken är en filosofi som ligger mig nära och har så alltid gjort.
Som subjektiv idealist hävdar alltså jag att såväl ett begrepps intension som extension behöver subjektet för att träda i kraft. "Common-sense" uppfattningen är antagligen att ett begrepps extensions
existens är något oberoende av subjektet, och det är detta som tydligast särskiljer ett begrepps intension från dess extension. Genom att tala för subjektiv idealism kommer jag därför ett steg närmare att föra samman ett begrepps intension med dess extension. Fast det återstår att sudda ut distinktionen mellan idé och impression, eller snarare (utifrån subjektiv idealism) distinktionen mellan
upplevelsen av en idé och
upplevelsen av en impression.
1. Subjektiv idealism - Liksom du frågar "Vad är en sanning som inte ses? Vill jag fråga: "Vad är ett begrepps extension som inte upplevs?" Hur skulle ett sådant
vara, det vill säga överhuvudtaget existera?
2. Distinktion mellan idé och impression - Det är inte bara så att såväl idéer som impressioner endast träder i kraft genom att bli upplevda. (Objektiv idealism ej ett alternativ p g a 1.) Det är även så att våra impressioner formas till mångt och mycket av våra idéer och vice versa.
a) Idé påverkar impression. När vi förväntar oss att något ska vara på ett visst sätt så får det oss även att perceptera det på det sättet. Detta kan ske på en mer uppenbar nivå, exempelvis att våra idéer om skönhet troligen formar vad vi ser som skönt. Det kan även ske mer svårbegripliga nivår, exempelvis när en patient med prosopagnosia kan se alla delar av en persons ansikte lika bra som vem som helst utan prosopagnosia dock ej få ihop dessa delar till ett ansikte. Det verkar vara idén om vad ett ansikte är som saknas, eventuellt undermedvetet. Andra exempel kan visas med enkla neuropsykologiska metoder där olika långa linjer kan percepteras som lika långa, lika färgskalor kan percepteras som olika och så vidare.
b) Impression påverkar idé. Mycket av detta är endast det bakvägen ifråga om vad som sas i a), det vill säga: Att få tillräckligt stort antal impressioner associerade till begreppet "skönhet" formar idén om vad skönhet är, att bli utsatt för rätt impressioner i form av kroppsligt naturliga funktioner med normalt sammansatt DNA-kod med mera tillåter hjärnan att utveckla den del eller det nätverk i hjärnan som krävs för att vi ska kunna perceptera ansikten, detsamma gäller de olika idéerna som mäts med hjälp av neuropsykologiska metoder.
Det verkar som om varje impression kan formuleras om till en idé på någon nivå, exempelvis på nivån av att perceptera ett ansikte. Samtidigt som om varje idé, på någon nivå, kan formuleras om till en impression. Om så är fallet är det mest minimalistiska alternativet att stryka idé i
upplevelse av idé och
impression i upplevelsen av impression, och bara behålla upplevelser.
Konskvensen av 1 och 2 blir då att ett begrepps intension och extension är samma sak. Ett begrepps intension är alltså inte relaterandes till sin extension, utan är samma sak som sin extension. Sanning som påstods uppstå i denna relation, kan ej uppstå på detta sätt eftersom en sådan relation ej finns. Sanning uppstår istället genom att uppleva något som inte upplevs som något annat. Det är sant att du upplever något så som du upplever det, och det är falskt att du upplever något så som du inte upplever det. Motsvarande, det som
är är något som du upplever så som du upplever det, och det som
inte är är något som du inte upplever så som du upplever det. Vi kan således reducera sanning till det som är, och falskhet till det som inte är. Sanning kan alltså relateras till det som det är i sig självt för sig självt, till det som begreppet ontologiskt skulle vara.
JDM skrev:Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!
För att det ska vara sant att det finns en vis man som vet att han inget vet så måste följande tre påståenden således justifieras:1. Den epistemologiska upplevelsen som upplevs så som den upplevs är att det inte finns några andra upplevelser som upplevs så som dem upplevs.
2. Den logiska upplevelsen som är så som upplevs så som den upplevs är supervenient på den epistemologiska upplevelsen som upplevs så som den upplevs.
3. Den epistemologiska upplevelsen som upplevs så som den upplevs är ej supervenient på någon annan typ av upplevelse som upplevs så som den upplevs.
J R Auk skrev:Genom att kontrastera det som är skapas begrepp. Det som den vise mannen vet är att dessa begrepp aldrig når det som är. Begreppen är alltid något annat än det som är, då det är existentiellt mer, positivt, i sig självt, än det som är, men existentiellt mindre, negativt, än det som är för det som är. Så sanningen är alltid beroende av att det som är bär något mer. Det som är kan inte rymma mer än vad det är, i det som det är. Det måste rymma något mer i det som något annat är. Subjektet får stå för det är som är utöver det som är. Subjektet är i sig självt utöver det som är om det ontiskt skådat att det är.
Vari ligger den existensen?
Eftersom sanning är reducerat till det som är kan subjektet aldrig i sig självt vara mer än det är trots att subjektet får sanning att träda i kraft.
J R Auk skrev:Den visaste mannen är den som ontiskt vet att den ontologiskt inget vet. Dvs han har sett att det han ser inte är vad som är.
Vi behöver inte blanda in kunskap, det är inte i problemet som jag ser det. Det handlar om vad vi skådar. Att vi i vårat skådande kan se att det att skåda är något utöver det vi skådar. Och således är det ontiskt intagna inte ontologiskt. En naiv sanning.
Det den visaste mannen ser är faktiskt det som är, enligt mitt resonemang ovan. Det är
falskt att det ontiskt intagna inte är ontologiskt, det vill säga: Det är något som inte upplevs så som det upplevs. Det
är inte så att det ontiskt intagna inte är ontologiskt. Det är så att det ontiskt intagna är ontologiskt.
J R Auk skrev:Det jag funderar på är hur intuitionen passar in i detta. Om man tänker sig att intuition inte är en existentiellt additativ process till beskådandet. Man kan tänka sig att det skulle vara ett seende utan kontrasterna, utan kontrasterandet, utan skapandet. Och därigenom närmare det som är.
Jag hävdar, som kan förstås av vad jag hittills skrivit, att beskådandet är det beskådade. Och därmed är allt som upplevs så som det upplevs en intuitiv sanning medan allt som inte upplevs så som det upplevs är en intuitiv falskhet. En intuitiv falskhet är det som
inte är medan en intuitiv sanning är det som
är.
J R Auk skrev:Nä nu e jag snurrig, får fortsätta en annan dag. Hoppas du känner att jag i viss mån besvarade dina frågor, även om inte formellt.

Absolut utvecklande för diskussionen i mina ögon!
, Jonatan