Försanthållanden kontra Det Sanna

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Försanthållanden kontra Det Sanna

Inläggav hovnarr » 24 jul 2007 15:49

Ett "utbrott" från en annan tråd får fortsätta här istället:

eken skrev:Gott så, hovnarr!    

Att vi kan försanthålla vad som helst är förstås riktigt, men det bör förstås påpekas att det inte betyder att vad som helst verkligen ÄR sant: Även om någon tror att det är sant att gud har skapat jorden och bestämmer över oss, så betyder ju inte det att det är sant även om personen tror det mycket starkt. Och tror någon motsatsen, så har någon av dem grundligt fel. I vart fall är det ju sant att "någon av dem har rätt eller så har ingen av dem rätt".

Vi får alltså alltid förhålla oss till de metoder som personen har använt sig av för att försanthålla någonting. Och vad gäller frågor av mer strukturell karaktär blir ofta metoderna för att försanthålla någonting ganska trubbiga och diffusa dessvärre.

Det betyder förstås inte att det inte skulle gå att få reda på någonting bara för att man har med strukturer att göra, eller att en teori om strukturer inte skulle kunna förklara någonting. Men det kräver nog både mod och noggrannhet för att utföra dylika undersökningar.

Mvh
Anders


Argumentet i första stycket förutsätter vissa saker som jag inte alls betraktar som säkra. Det första problemet är att bägge parter på något sätt måste kunna förvissa sig om att de helt och håller förstått den andra parten. Även om de samtalar i månader är det ju fortfarande möjligt att deras gudsbegrepp och -uppfattning är så vitt skilda att de omöjligen skulle kunna vara "överens" i frågan om Gud skapat världen eller ej, av den enkla anledningen att det inte är samma fråga för dem.

Den exakta sanning du är inne på är enligt min uppfattning onåbar inom ramen för ett s.k. rikt språk som svenska m.fl. Väldefinierade analytiska språk som t.ex. matematik kan dock lättare uttrycka såna satser, därför att man på förhand kommit överens om vad som ska gälla som sant. Att sedan inte hålla sig till det är helt enkelt inte matematik.

Andra stycket håller jag med om i stora drag. Metoden är enormt viktig. Även om vi inte kan veta säkert om vi kan veta säkert, är det oerhört viktigt att få möjlighet att bilda sig en uppfattning om den bakomliggande metoden, hur forskaren nådde slutsatsen, vilka argument vederbörande bygger sitt resonemang på etc. Just detta gör det möjligt för att oss att utforska olika möjligheter inom sanningen, vilket är mycket mer intressant än att bli serverad Sanningen med stort S, utan möjlighet att själv kunna bilda sig en uppfattning om vad som är fallet.

När det gäller tredje stycket känner jag att vi är inne på komplexa system, vilket är mycket centralt för sannings- och kunskapsbegreppet. Min uppfattning är alltså att objektiv antingen-eller-sanning är möjlig om systemgränserna är tillräckligt tydliga, dvs. om systemet inte är för komplext, inte för "besudlat" av självreferens, påverkan från kringliggande system etc. (Jag tog matematik som exempel ovan.)

-narr-

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Re: Försanthållanden kontra Det Sanna

Inläggav eken » 24 jul 2007 21:45

hovnarr skrev:Argumentet i första stycket förutsätter vissa saker som jag inte alls betraktar som säkra. Det första problemet är att bägge parter på något sätt måste kunna förvissa sig om att de helt och håller förstått den andra parten. Även om de samtalar i månader är det ju fortfarande möjligt att deras gudsbegrepp och -uppfattning är så vitt skilda att de omöjligen skulle kunna vara "överens" i frågan om Gud skapat världen eller ej, av den enkla anledningen att det inte är samma fråga för dem.

Den exakta sanning du är inne på är enligt min uppfattning onåbar inom ramen för ett s.k. rikt språk som svenska m.fl. Väldefinierade analytiska språk som t.ex. matematik kan dock lättare uttrycka såna satser, därför att man på förhand kommit överens om vad som ska gälla som sant. Att sedan inte hålla sig till det är helt enkelt inte matematik.

Andra stycket håller jag med om i stora drag. Metoden är enormt viktig. Även om vi inte kan veta säkert om vi kan veta säkert, är det oerhört viktigt att få möjlighet att bilda sig en uppfattning om den bakomliggande metoden, hur forskaren nådde slutsatsen, vilka argument vederbörande bygger sitt resonemang på etc. Just detta gör det möjligt för att oss att utforska olika möjligheter inom sanningen, vilket är mycket mer intressant än att bli serverad Sanningen med stort S, utan möjlighet att själv kunna bilda sig en uppfattning om vad som är fallet.

När det gäller tredje stycket känner jag att vi är inne på komplexa system, vilket är mycket centralt för sannings- och kunskapsbegreppet. Min uppfattning är alltså att objektiv antingen-eller-sanning är möjlig om systemgränserna är tillräckligt tydliga, dvs. om systemet inte är för komplext, inte för "besudlat" av självreferens, påverkan från kringliggande system etc. (Jag tog matematik som exempel ovan.)


Nå, låt det då vara så att det kan vara sant att båda kan ha rätt eller ingen av dem har rätt eller endera av dem har rätt. Då är ju ändå det sant, inte sant?

Jag menar att det problemet - att bägge parter på något sätt måste kunna förvissa sig om att de helt och håller förstått den andra parten - inte alls behöver vara ett problem. I vart fall inte för frågan om huruvida någon av dem har rätt eller fel. Du kan ju fortfarande ha en korrekt uppfattning, trots att du helt och hållet förstår det jag skriver och säger fullständigt. Att jag skriver begripligt är ju inte en garant för att jag skriver sanningen. Du kan ju förstås också ha en helt korrekt uppfattning även om du inte har förstått någonting av vad jag har skrivit eller sagt - t ex om du diskuterade på forngrekiska och jag på latin.

Så frågan om hur vi förstår varandra borde inte ha någon direkt inverkan på frågan huruvida det verkligen är sant. Sanningen är objektiv, men kommunikation om sanningen verkar vara subjektiv (intersubjektiv).

Sedan har du förstås rätt i att språket är ett extremt trubbigt instrument i sig. När du skriver "exakt sanning" så undrar jag dock vad en sådan sanning innebär och vad som i så fall skiljer den från en "vanlig sanning". Frågan kanske verkar löjlig och banal, men jag tror inte att den är det: Vi är beroende av de vanliga sanningarna - de objektiva, men vanliga, sanningarna. De är vare sig exakta eller självgaranterande (dock är det sant att inte ens matematikens sanningar garanterar sig själva dessvärre), men vad skulle vi eftersträva om vi inte hade sanningen att eftersträva? Veritas lux mea!

Något också om komplexa system. Kanske är det bara sanningssprång och enten-eller-sanningar som vi kan eftersträva i en sådan materia... Men svårigheterna att intellektuellt hederligt verkligen säga sig ha uppnått den sanningen tycks svår nog - inte minst om vi samtidigt ska försöka ta av oss manteln av all vår tidigare erfarenhet, vår uppfostran, historiens gång, vår kultur, vår bildning, vårt liv, våra normer, våra system m.m. För inte ens vi själva verkar ju kunna garantera att vi står fria från dessa system när vi undersöker dem.

Mvh
Anders
Amor et scientia

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 24 jul 2007 23:33

Nå, låt det då vara så att det kan vara sant att båda kan ha rätt eller ingen av dem har rätt eller endera av dem har rätt. Då är ju ändå det sant, inte sant?

Jag menar att det problemet - att bägge parter på något sätt måste kunna förvissa sig om att de helt och håller förstått den andra parten - inte alls behöver vara ett problem. I vart fall inte för frågan om huruvida någon av dem har rätt eller fel. Du kan ju fortfarande ha en korrekt uppfattning, trots att du helt och hållet förstår det jag skriver och säger fullständigt. Att jag skriver begripligt är ju inte en garant för att jag skriver sanningen. Du kan ju förstås också ha en helt korrekt uppfattning även om du inte har förstått någonting av vad jag har skrivit eller sagt - t ex om du diskuterade på forngrekiska och jag på latin.

Så frågan om hur vi förstår varandra borde inte ha någon direkt inverkan på frågan huruvida det verkligen är sant. Sanningen är objektiv, men kommunikation om sanningen verkar vara subjektiv (intersubjektiv).


Exakt så menar jag. Allså, det du gör i citatet här ovan är just att förtydliga systemgränserna för sanning. Titta t.ex. extra noga här:

Nå, låt det då vara så att det kan vara sant att båda kan ha rätt eller ingen av dem har rätt eller endera av dem har rätt. Då är ju ändå det sant, inte sant?


Satsstycket "låt det vara så att..." sätter en variabel till ett värde, precis som i matematiken. "Låt X vara 5". Sen konstaterar du "då är X = 5". Eller i din ord: "Då är ju ändå det sant."

Jag bestrider absolut inte att det finns objektiv sanning, men den kräver just denna typ av analyticitet, alltså egentligen triviala cirkelbevis. "Om X är 5, så är X = 5." Det går utmärkt att göra sådana avgränsningar inom språket.

När du skriver "exakt sanning" så undrar jag dock vad en sådan sanning innebär och vad som i så fall skiljer den från en "vanlig sanning".


Givet att X = 5. Då är det en exakt sanning att X = 5.

Exakta sanningar som vi finner inom logiken eller matematiken, gör att vi kan ana vad en sanning är.

Det är en vanlig sanning att gräs är grönt.

Såhär kan man också uttrycka det jag menar med vanliga sanningar: När det gäller gräs, har människor för vana att hävda, att det är grönt.

Men svårigheterna att intellektuellt hederligt verkligen säga sig ha uppnått den sanningen tycks svår nog - inte minst om vi samtidigt ska försöka ta av oss manteln av all vår tidigare erfarenhet, vår uppfostran, historiens gång, vår kultur, vår bildning, vårt liv, våra normer, våra system m.m. För inte ens vi själva verkar ju kunna garantera att vi står fria från dessa system när vi undersöker dem.


Det är inte så jag ser på Sanningen med stort S.

Som en parentes är det är lite lustigt att vi har den här diskussionen faktiskt och att vi ändå ser så lika på det som vi tycks göra. För nåt år sedan skrev jag en längre uppsats om min syn på framförallt epistemologi, där jag fann det lämpligt att tala om tre olika sanningar:

*Analytisk sanning, eller intrasystemisk sanning (exakt sanning ovan), där om en sats är sann eller inte enbart beror på konventioner inom systemet.

*Intersystemisk sanning, som bygger på överensstämmelse mellan system, t.ex. ett språksystem och våra sinnesintryck. Den avgör att vi kan tycka att satsen "gräs är grönt" är mera sann än satsen "gräs är blått". Vardaglig sanning, i dina ord.

*Metasystemisk sanning, dvs Sanningen med stort S som öht inte ligger på system nivå utan universell nivå, men vi kan endast uppfatta den inom ett system.

När det gäller den sistnämnda tror jag inte att vi måste "lägga av oss" våra erfarenheter för att kunna ana den metasystemiska sanningen, utan istället att det underlättar att tillägna sig så många erfarenheter som möjligt. För att uttrycka det Platonskt: genom att "extrapolera" principer från så många perspektiv som möjligt här i sinnevärlden, kan vi ana den bakomliggande Sanningen bakom dem alla i idévärlden.

Ditt synsätt tycker jag dock är giltigt såtillvida att gamla erfarenheter, om det vill sig illa, kan stänga möjligheten för nya - men motsatsen är också möjlig.

-narr-

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 25 jul 2007 11:04

Det gäller att hålla isär sina olikheter och sina oenigheter. Frågan är hur många oenigheter i sak som egentligen kan uppstå, dom flesta strandar nog om sak som du så skickligt pekar ut.

Men vad gör man åt detta?

För mig synes ett första steg vara tilliten till samtalspartnen. Det vill säga tillförlit till att det är samma sak som söks, sanning, och att det inte är något maktbehov eller försök till förminskanden som ligger bakom.

Sedan måste man väl lita till förmågan till att tolka begreppen.
För vi har inget sätt förutom ett jakande svar, att kontrollera om vi när samma uppfattning om ett begrepp. Om vi ska få en sann uppfattning om vi har korrelerande uppfattningar eller inte. Så vinns något av ett utdraget förtydligande? Ja kanske om motparten, den lyssnande ber om det, men knappast om man bara har på känn vad som förstås eller inte.
Jag menar vi distanserar oss längre och längre från vår mening, desto mer vi komplicerar den i form för att underlätta i förståelse. Själva håller vi väl alltid våra insikter så koncisa som möjligt? Är inte det en del av "insikt"?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 25 jul 2007 12:04

Kommunikation är en komplicerat historia att begripa, men jag tycker du skisserar en klar och lättfattlig bild, JR Auk.

Det handlar alltså om tillit hos både mottagare och sändare - roller som ju byts av och an på ett ögonblick under ett samtal. För eller senare måste vi gissa vad den andre menar, och vår samtalspart måste gissa om vi gissat rätt.

Frågan är också vad syftet med ett samtal är. Det är klart att i många fall är det uttalade syftet helt klart att överföra information ett-till-ett så att säga. Information som kommer in i och utgår från ett flygledartorn ska inte vara föremål för olika tolkningsmöjligheter - den ska vara entydig.

Intressant att notera när det gäller sådan kommunikation är att den ofta sker inom ramen för avskalade, förenklade system. Ja, något som är systematiserat alltså, såsom flygledning, ordergivning, tonvalstelefoner, användargränssnitt osv. Här är vi inne på de intrasystemiska sanningarnas område - en på förhand bestämd form skalar bort tvetydigheter och självreferens, och möjliggör objektiva sanningar.

Men i vardagliga samtal är den formen inte närvarande, och det vi har att falla tillbaka på - språk, kultur, erfarenheter - är just så oformligt och mångskiftande att vi, mer eller mindre beroende på omständigheterna, måste gissa vad den andre menar. Man kan fråga sig, vad är då syftet med kommunikationen? Om ett-till-ett-överföring är osäker eller rent av omöjlig under såna omständigheter, kan knappast detta vara syftet, inte sant?

Och när man frågar, "vad är syftet?" eller "varför?", borde man egentligen fråga "vilka är syftena?", eftersom man annars frestas att bara finna en förklaring.

I boken Liftarens Guide till Galaxen framförs tanken att människor måste röra på läpparna hela tiden, för annars börjar deras hjärnor att fungera. Vad är era tankar kring vitsen (eller vitserna) med den vardagliga kommunikationen?

-narr-

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 25 jul 2007 13:53

Att uppfylla motiveringen.

Detta platta svar för att stå med ryggen fri :)

Men om man utvecklar det lite så skulle det kunna vara som sådant, att uppfylla motivet att söka efter det rätta eller orätta i det som samtalas om.
Det kan vara en slags introspektiv reflektion, mycket mer vanlig hos kvinnor vad jag har sett. Man talar inte för att få svar. Man talar för att få ett svar, som är konsensusbestämd respons. Detta är mest formaliteter. Och sedan har sakfrågan objektifierats och reflektionen/analysen kan utföras. Men det är långt ifrån kvinnligt att göra så. Vad det verkar så främjar dom institutioner för kvinnlig samvaro samtalsfenomenet. Inga störande aktiviteter.
Sedan har vi dom sökanden som ställer sig frågande till själva processorn i sig, jaget eller hjärnan. Här frågar man för att få svar. Man söker en annans åsikt för att pröva den egna resonemangsförmågan. Oftast så fallerar detta försök kapitalt då det finns allt för mycket i vägen i form av avund, heirarkiska ambitioner eller dylikt. Bästa formen är mellan en i systemet och en utanför. Exemplifieras bra av rådgivarrollen, någon som är helt utanför konkurrensen accepteras som rådgörande för att hotet om att bli ersatt inte är närvarande. Ett annat problem är att det för den egna meningen ligger en förförståelse och även om intentionen om att pröva sitt resonemang ligger sann och fast så är det inte säker att denna förförståelses försprång mot motpartens svar överbryggas. Varpå det hela bara blir till en psykologisk ryggdunk; Jag hade rätt från början för mina tankar låter bättre än den andres ord.

Men kan vi samtala utan att undersöka? Utan att betrakta?
Kan samtalet motiveras i sin grund utan att detta sökande eller betraktande är närvarande?

Jag vill för ovanstående fråga utesluta "samtal" av typen ordergivning, eller kommandon. Ett för ett som du talade om. Enbart det i responsiv förväntan gjorda samtalet frågar jag mig inför.

Samtalar vi någonsin för att det är roligt? Samtalet i sig!

Jag tänker alltså på om det är meningen i samtalet som rymmer ett värde eller om själva samtalandet i-sig kan rymma ett värde för oss.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 25 jul 2007 17:00

Ni tjorvar till det, pojkar!

Jag förstår det som att varat [dasein] är ett slags process. Vi äter och skiter - på alla nivåer, och hela tiden. Medvetandet har ett slags brännpunkt, där det sammanstrålar - och där viljan härbärgeras. I samtalet, likväl som i alla andra aktiviteter, svävar jaget mellan expression och impression - där den senare snarare bör ses som en introvert expression eftersom även lyssnandet, smakandet, luktandet, seendet, insupandet, är aktivt (medvetandet är inget som kan vila).

Att lyssna, smaka, känna o.s.v. - bara olika sätt att läsa

Att läsa - att skriva invändigt

Heidegger skulle givetvis kalla detta omsorg/ombesörjande, och vad är meningen med detta? Varför kommunicerar vi - vi [människan] via de medium som vi har tillgängliga [rösten-luften, fingrarna-internet o.s.v.], de [växter, djur] via de medium de har tillgängliga [pollen-vind/humlor m.m. - ni fattar vinken]. Det är något vi bara gör. I slutändan endats för överlevnad, att fortsätta livet. Meningen med detta? Finns ingen - sjunger vi med Shopenhauer. Livet är självändamål. Kommunikationen - en existential. Allt är möjligt att läsa, bara vi inbillar oss att vi kan tyda texten - att vi begriper språket.

Så. Liftarens guide. Det är sant så till vida att reflexionen faktiskt tar vid just där ombesörjandet avstannar (aldrig mer än tillfälligt).

Ber om ursäkt att jag glidit off topic här...ni kan ta det!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster