Sokrates blunder

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Sokrates blunder

Inläggav JDM » 30 jun 2007 21:04

eken skrev:
JDM skrev:Alla som läser detta är förmodligen bekanta med citatet från Sokrates; "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!". Men detta påstående verkar logiskt betraktat implicera att ingen vis man kan existera, eftersom om han existerar så vet han att han inget vet. Och det är en uppenbar motsägelse eftersom det uttrycks vetande samtidigt som ovetande.

Logisk formel:
Premiss 1: För alla x(x är okänd). Premiss 2: x1 = Premiss 1. Premiss 3: x1 är känd. 4. Premiss 1 är ekvivalent med (Ej för en eller flera x(x är känd)). 5. Motsägelse från 4 och premiss 3.

Så, finns det inga visa män (eller kvinnor) eller hade Sokrates fel? Eller har jag fel?


Hej Jonatan! Kul fråga! :)

En observation jag gjorde är dock att om Sokrates uttryck hade varit att "den visaste mannen är den som vet att han ingenting vet", så behöver det ju varken implicera att Sokrates själv var den visaste mannen eller att det inte existerar några visa människor. För det första kan ju Sokrates ha haft fel - han kanske uttalade sig om något han inte visste? För det andra så säger ju satsen ingenting om visa människor i allmänhet, utan bara någonting om den absolut visaste människan. Satsen säger ju egentligen ingenting särskilt om vad visa människor i allmänhet är för någonting (Är det en person som vet nästan ingenting? Eller en hel del men väldigt lite?).


Din sista mening (inom parantes) tolkar jag som en hel del personer, men som vet väldigt lite. Ser ingen annan rimlig tolkning. Är min tolkning korrekt?

För övrigt: Visst har du rätt i vad du säger! :) Möjligheten att Sokrates uttrycker något felaktigt har jag i och för sig redan påpekat.
JDM skrev:Så, finns det inga visa män (eller kvinnor) eller hade Sokrates fel? Eller har jag fel?
Vidare, satsen implicerar logiskt inte att det inte finns några visa människor, däremot att det inte finns någon visaste människa. Den naturliga följdfrågan är om det finns någon skillnad i begreppet vis intension och begreppet visast intension, för om det inte finns det så implicerar gäller att inga visa människor finns.

När jag ursprungligen la upp den här frågan på www.philosophychatforum.com så använde jag benämningen "truly wise" och inte bara "visa" som översättningen här blev på filosofiforum.com. Vissa skulle kanske föredra "truly wise" framför "visa"!?!? Båda begreppen är dock tillräckliga, vilket jag nu kommer styrka. (Mitt nickname är även där JDM om någon är intresserad av att se vad som skrivits i min tråd "Socrates blunder" där.)

Hur som helst, kan man verkligen vara vis utan att veta att man inget vet? Att vara vis (inte visast) borde väl innebära att man vet något? Fast man kan ju inte veta något annat än att man inget vet (enligt påståendet "Jag vet att jag ingenting vet" åtminstone), så därfär kan ingen vis man existera. För om han vore vis så skulle han veta att han inget vet, eftersom det är det enda som går att veta, och då skulle han vara den visaste mannen och inte bara en vis man. Eller annorlunda uttryckt, ända sättet att vara vis på är att veta att man ingenting vet, alltså är man den visaste mannen (det finns ingen som är visare än den som vet att han inget vet). Alltså kan man dra slutsatsen att det varken finns en visaste man eller några visa män.  

eken skrev:Eftersom Sokrates vet att han vet att den visaste mannen är den som vet att han ingenting vet, så kan vi ju också med rätta hävda att Sokrates inte alls kan vara den visaste mannen. Ty han vet ju så mycket att han vet att "den visaste mannen ingenting vet". Kanske kände Sokrates rentav till den visaste mannen. :?:


Hade vi inte redan kommit fram till att den visaste mannen inte existerar? Endast visa män är möjliga! (Och i denna tråd syftar jag ej till förhållandet mellan män och kvinnor.. ;))

eken skrev:Jämför med uttalandet "Jag vet att jag inte vet någonting" (Lat. "Scio me nihil scire"), där vi får en verklig oupplöslig motsägelse.


Jag skulle inte våga påstå att den är oupplöslig, men lite knepigt är det i alla fall. Det är förstås det påståendet som resonerats kring genom hela den här tråden. I början missförstods det som om jag var intresserad av exakt vad Sokrates menade eller sa för ett par tusen år sedan, huruvida oraklet i delfi var inlbandat eller någon vän till Sokrates m m. En såpopera från antikens Grekland med andra ord.. Senaste halvan av tråden har diskussionen tagit en mer intressant utveckling dock anser jag. Att jag refererade till Sokrates överhuvudtaget var på grund av filosofisk fåfänga, en mer slående öppning att referera till den kanske mest kända filosofen av dem alla. I själva verket är jag intresserad av påståendet "Jag vet att jag ingenting vet!", det vill säga vad en vis man (=den visaste mannen) skulle säga.

eken skrev:Men vad vet jag?  :wink:


Hmmm, att du ingenting vet? ;)

Kul att du gillade min fråga! :) Intressant svar!

Ge gärna din syn på följande:

JDM skrev:
Algotezza skrev:Man kan på ett plan, metaplanet,  inse och veta att man på ett annat plan, nedanför, intet vet.


Jag förstår vad du menar. Men vad du behöver göra då är att justifiera tre påståenden:

1. Den epistemologiska sanningen är att vi inte kan veta några andra sanningar.
2. Logisk sanning är supervenient på den epistemologiska sanningen.
3. Den epistemologiska sanningen är ej supervenient på någon annan typ av sanning.


MVH / Jonatan
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Sokrates blunder

Inläggav JDM » 03 jul 2007 03:17

Rising skrev:
JDM skrev:Jag syftar på alla x, inte bara x1 = knyppling. Och då följer även att "jag inget vet" är ett x, ex x2. Alltså, jag vet att jag inget vet. icke x2 och x2 samtidigt. Motsägelse.


Den paradox du visar upp är av samma slag som lögnaren eller Russells paradox, och beror på självreferens.


Helt korrekt!

Rising skrev:Du gör kunskapen "jag vet inget x" till ett x i sig självt, precis såsom Russell gjorde M till en mängd om alla de mängder som inte var mängder i sig självt.

Det jag tycker är konstigt är att så många grubblar kring dessa frågor. Jag personligen ser det bara som ett bevis för att självreferens är ett logiskt fel, precis som motsägelsefullhet. Det är inget att grubbla över, det är bara att ta till en lösning.

Visst kan man se det som ett logiskt fel, motsägelsefullhet är ju vad det leder till. Frågan är inte huruvida det är ett logiskt fel som gjorts dock, utan om ett logiskt fel (som leder till motsägelse) innebär att ett påstående är falskt. Inte huruvida det är logiskt falskt, nödvändigtvis, utan om det är falskt enligt en eventuellt mer fundamental "sanningsteori" än logiken. Därav mina tre påståenden nedan, som behövs justifieras. Om relevansen av dessa tre påståenden är oklara för dig, så fråga och så kan jag förklara hur jag tänker. För mig är dem ganska uppenbara dock, och jag har skrivit en hel del om dem i tidigare inlägg.

1. Den epistemologiska sanningen är att inga andra sanningar finns.
2. Den logiska sanningen är supervenient på den epistemologiska sanningen.
3. Den epistemologiska sanningen är ej supervenient på någon annan typ av sanning.

Rising skrev:Lösningen i detta fall är att omöjliggöra alla självreferenser. Sådant är helt enkelt ologiskt. X1 kan inte vara en kunskap om andra X. X1, X2 och X3 kan bara vara kunskaper om sakförhållanden - inte om andra kunskaper. De kunskaper som är kunskaper om andra kunskaper måste vi lägga på en högre nivå i den ontologiska hierarkin, som Russell kallade den. De är metakunskaper. Y. Ett Y kan uttala sig om ett X, men ett X kan aldrig uttala sig om ett Y.

Varför nödvändigtvis den ontologiska hierarkin? Finns det ingen annan typ av sanning som är mer fundamental än logiken men inte lika fundamental som ontologisk sanning? Kan vi erhålla metakunskaper? När beskriver en motsägelse en metakunskap och när är beskriver den något falskt (även ontologiskt falskt)? Är det inte möjligt att logiken inte lärt sig hur den ska förhålla sig till "metakunskaper" än, men så kan komma att lära sig? Dvs urskilja metakunskaper från oriktiga påståenden. Metakunskaperna bör då inte lägre kallas metakunskaper eftersom de då kan förklaras inom samma logiskt konsistenta system som andra kunskaper, de är inte över logiken längre.

Många frågor, svara på dem du känner för att besvara!

Rising skrev:Givetvis kan man gå hur högt upp i den här kedjan som helst; det finns metakunskaper om andra metakunskaper, osv.


Varför är det givet? Teoretiskt möjligt är det enda jag håller med om. Jag ser ingen självklarhet att självreferenser är fel på någon annan nivå än logikens dessutom, om någon sådan nivå (y,z osv) finns.

---

Rising skrev:Så där har du lösningen.

Säg att det finns hundra saker att veta om sakförhållanden i världen. (Det föreslogs tidigare i tråden) Då är antalet X hundra. Kunskapen om hur många X du själv besitter är inte ytterligare ett X, utan ett Y. (Och kunskapen om hur många Y du besitter är ett Z, osv.) Alltså går det utmärkt att påstå att man inte vet något. Man har då ett Y, men inget X.


Du behöver fortfarande justifiera mina tre påståenden ovan. Dvs, justifiera y, beskriv hur sanning (en mer fundamental sådan än logisk sanning) förhåller sig till y, justifiera att ngt z ej finns som är mer fundamentalt än y (ty y med nödvändighet då ej är sant, enligt den mest fundamentala sanningen (den enda egentliga sanningen))

Rising skrev:Samma sak med Lögnaren. När Lögnaren säger "jag ljuger" så ska vi tolka det som: "Jaha, han påstår att han ljuger om alla sakförhållanden (=X). Däremot vet jag inte om han är ärlig eller inte när han fäller omdömen om hans påståenden om sakförhållanden (=Y)."

Självreferenser är helt enkelt fel.


Bra parallell till Russells paradox! Självreferenser må vara fel, men de verkar enligt dig fortfarande kunna beskriva en metakunskap!? Justifiera mina tre påståenden så kan jag köpa att metakunskaper existerar. Annars så är självreferenser, som du säger, helt enkelt fel! Och då har även Sokrates helt enkelt fel, eller så anser han helt enkelt bara att det inte finns några visa män!

, Jonatan
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Självreferens

Inläggav Algotezza » 03 jul 2007 10:13

Självreferens blir väl bara "logiskt felaktig" om man inför regeln att så är fallet. Finns denna regel i t.ex. satslogiken eller någon annan form av logik, explicit, eller ärt den en följd av befintligt logiskt regelverk?

Är det då logiskt fel att i ett förord till en bok skriva tex. att "denna bok behandlar problemet (t.ex. självreferens)" - då detta är ett fall av självreferens?

Har någon läst Hofstadters bok, Gödel Escher Bach, som bl.a. tar upp denna fråga på ett roande sätt?

A
Algotezza aka Algotezza

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 04 jul 2007 12:40

Först och främst, hur vill du visa att det vi ser är det som, det vi synar, är. Du är väl inte din spegelbild, och inget ses utan något som illuminerar det, om det sen är ljus, ljud eller någon annan typ av kontrast spelar väl mindre roll. Enbart reflektionen gör något tillgängligt för betraktelse. Annars måste vi visa på ett organ som verkar utanför det vi kallar fysik för sin betraktelse.

JDM skrev:Konskvensen av 1 och 2 blir då att ett begrepps intension och extension är samma sak. Ett begrepps intension är alltså inte relaterandes till sin extension, utan är samma sak som sin extension. Sanning som påstods uppstå i denna relation, kan ej uppstå på detta sätt eftersom en sådan relation ej finns. Sanning uppstår istället genom att uppleva något som inte upplevs som något annat. Det är sant att du upplever något så som du upplever det, och det är falskt att du upplever något så som du inte upplever det. Motsvarande, det som är är något som du upplever så som du upplever det, och det som inte är är något som du inte upplever så som du upplever det. Vi kan således reducera sanning till det som är, och falskhet till det som inte är. Sanning kan alltså relateras till det som det är i sig självt för sig självt, till det som begreppet ontologiskt skulle vara.


Men är inte detta bara ett internt "sanningsförhållande" till begreppen och det begreppen avser. Hur utsträcker du detta resonemang till att nå det som är bakom vår begreppsvärld?

Jag vill inrikta mig på det du säger sist här:
, till det som begreppet ontologiskt skulle vara.

Detta skulle synes vara det som är viktigt att emfasera här. För jag ser ditt resonemangs giltighet, men då är det en banal truism också, en konstruktion av vårat språkbruk.

Det blir som att säga att det som ligger bakom begreppen är sant för att det är. Det återstår att visa hur begreppen svarar faktiskt mot det dom avses svara mot.

Jag talar här i termer av att "begrepp" är något som läggs på det varande. Således är begreppet något utöver, en överskuggande form, till det som det söker beskriva.

Jag har kommit fram till att det mest grundläggande kriteriet för sanning måste vara att någonting svarar mot någonting.

x förhåller sig till y, och sanningen uttalar sig om detta förhållande.

Men är det ett ontologiskt faktum? Hur kan det vara så? Detta förhållande synes oftast vara en ren konstruktion från vår sida.

En björn (x) är ett däggdjur (y). Däggdjur är bara en benämning, det är bara vi som har däggdjur naturen har det inte.

Dom två träden (x) är lika långa (y), vi talar här inte om något annat än hur vi uppfattar dom. Längd är en existensial och inte en existensiell faktor, det är något som är där för oss men knappast något som är där för det som är där i sig självt. Om du reflekterar över dig själv så finns det ingen längd förräns du lyfter in något att reflektera över och emot dig själv. Motsatsförhållandet skapar längden.

Jag hävdar, som kan förstås av vad jag hittills skrivit, att beskådandet är det beskådade. Och därmed är allt som upplevs så som det upplevs en intuitiv sanning medan allt som inte upplevs så som det upplevs är en intuitiv falskhet. En intuitiv falskhet är det som inte är medan en intuitiv sanning är det som är.


Menar du då att det beskådade är det ontiska så kan jag hålla med, men om du vill säga att det är det ontologiska, så måste jag motsäga dig.

Annars blir ju existens supervenient seende, i bred betydelse, och seende är väl rimligtivis supervenient ett subjekt, och då följer kedjan att existensen ontologiskt är supervenient dig, eller annat, subjekt.

Intersubjektiv solipsims?


Det är inte bara så att såväl idéer som impressioner endast träder i kraft genom att bli upplevda. (Objektiv idealism ej ett alternativ p g a 1.) Det är även så att våra impressioner formas till mångt och mycket av våra idéer och vice versa.


Nej! Men jag vill inte förlägga dom i samma ontologiska värld. Här kan jag erkänna en avart av solipsismen, men bara som något som ordnar det ontiska i ett försöka att närma sig det ontologiska. Det vill säga det som är del av vår idévärld är solipsistiskt, vi är ensamma tronande kreatörer av dem, sen är det som konstituerar oss det vi kan utgå från i detta vidare konstruerande. Så vår solipsistiska värld, vår interna intellektuella värld, är supervenient den oss omgärdande världen, och vår interna emotionella värld.
Varför vi kan enas så väl kring vissa ideella begrepp, som matematik,  och deras sanningsförhållande bör väl ha att göra med vår kontistution. Vi har i grunden av vårat medvetande en idé av separation, utan den separationen kan inte "jaget" uppstå. Och med en separation så följer väl idén om det separerades separation, och således är den grundläggande matematiken född.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Blunder - eller?

Inläggav Algotezza » 04 jul 2007 16:15

Vi hamnar förvisso i logiska bryderier om vi på ett tämligen stelbent sätt tolkar Sokrates utsaga om att endast den är vis som vet att han/hon ingenting vet, eftersom det ena vetandet tycks motsägas av det andra icke-vetandet.

Låt oss nysta i en annan ände. Vad gör man när man inte vet, alltså inte säkert vet och ej heller kan veta något säkert? Jo, man antar, håller för sannolikt. Kanske är det detta Sokrates menar när han påstår att vi inte kan veta. Ja, vi kan inte säkert veta, bara antaga att något, ett visst påsåtende, kan vara sant. Den som då vet (= insett) att den mänskliga kunskapen aldrig kan vara absolut säker, utan endast provisorisk, han/hon kan kallas vis. Och inte ens detta, vår kunskaps relativitet och osäkerhet, kan vi vara säkra på helt och hållet: det kan komma tider då vi når absolut kunskap och även har ett språk att uttrycka denna med. Men är vi väl inte där?

Är detta en rimlig tolkning? Är det fortfarande en blunder?

A
Algotezza aka Algotezza

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Re: Sokrates blunder

Inläggav Justin Case » 16 jul 2007 10:02

"Den visaste mannen är han som vet att han ingenting vet"

Anta först att vi tolkar båda "vet":en på exakt samma sätt, så att delen "vet att han ingenting vet" blir en självmotsägelse.

Självmotsägelsen innebär att det första "vet":et i självmotsägelsen står för ett vetande om något som inte går att veta (eftersom det blir syntax error).

Att "veta något som inte går att veta" är att "veta fel".

Kan man säga t.ex. "Knytleif vet fel?"

Genom att "veta fel" gör Knytleif något man inte kan göra, för man kan inte "veta fel". Det finns ingen som kan göra något sådant som man inte kan göra. Alltså kan det inte finnas någon sådan som Knytleif. Bara för att tydligare se vad vi har att göra med för sorts fenomen här, låt oss kalla Knytleif för det vi nu kommit fram till att han faktiskt är, nämligen "en icke-existerande man".

Kan man säga "En icke-existerande man vet X", fastän det inte kan finnas något sådant som en icke-existerande man?

Låt oss nu föra samman våra ekvivalenta ersättningar för de två delarna av det ursprungliga påståendet "Det visaste mannen är han som vet att han ingenting vet". Då får vi:

"Den icke-existerande mannen är han som vet fel".

Kan man säga så?

Ja, det blir väl logiskt; vet man fel så existerar man inte, för det finns ingen som kan veta fel.

Sokrates uttalande är alltså enligt denna tolkning ett krångligt sätt att säga en självklar sak, men att kalla det en blunder är väl iaf att ta i. Jag ser det snarare som ett konstverk. Tänk vad många han fått att hålla på och diskutera ett enda kort uttalande av honom! Det kallar jag skickligt!

Nu till det andra sättet att tolka "vet att han inte vet", d.v.s. så att det första vet:et är "svagare" än det andra, såsom jag förstår Algotezza:

Algotezza skrev:Låt oss nysta i en annan ände. Vad gör man när man inte vet, alltså inte säkert vet och ej heller kan veta något säkert? Jo, man antar, håller för sannolikt. Kanske är det detta Sokrates menar när han påstår att vi inte kan veta. Ja, vi kan inte säkert veta, bara antaga att något, ett visst påsåtende, kan vara sant. Den som då vet (= insett) att den mänskliga kunskapen aldrig kan vara absolut säker, utan endast provisorisk, han/hon kan kallas vis. Och inte ens detta, vår kunskaps relativitet och osäkerhet, kan vi vara säkra på helt och hållet: det kan komma tider då vi når absolut kunskap och även har ett språk att uttrycka denna med. Men är vi väl inte där?

Är detta en rimlig tolkning? Är det fortfarande en blunder?

A


Hade Sokrates menat som Algotezza skriver ovan, hade han väl sagt:

"Den visaste mannen är han som antar att han ingenting vet."

Eller hade grekiskan på hans tid bara ett enda ord för både "veta" och "anta", så att han inte hade något annat val än att använda samma ord för två olika betydelser och därmed riskera bli missförstådd?

Jag tror han ville bli missförstådd. Och förstådd.

Jag delar JDM:s åsikt att det är intressant att undersöka själva påståendets innebörd oavsett den historiska avsikten bakom det. Samtidigt tycker jag att det kan vara spännande att fundera över vad Sokrates kan ha menat också. Jag är inte säker på att gåtan har ett så simpelt svar som många här vill göra gällande.

Är då uttalandet

"Den visaste mannen är han som antar att han ingenting vet"

fritt från motsägelser?`

Det kan tyckas så. För även om egenskapen att vara den visaste mannen definieras så att den nödvändigtvis innebär att man vet åtminstone något, utesluter inte det faktum, att den visaste mannen antar att han ingenting vet, att det finns saker han vet. Han antar i så fall helt enkelt fel när han antar att han ingenting vet. Frågan är bara varför det skulle vara så särskilt vist att anta att man ingenting vet, om man nu vet något. Varför skulle det vara vist att vara överhövan anspråkslös gentemot sig själv om sitt vetande?

Anta att man är den visaste mannen och råkar veta helt säkert att en terroristsekt är på väg att utplåna mänskligheten. Anta också att man råkar veta helt säkert hur man ska göra för att förhindra det, samt att man är den enda som kan förhindra det. Ska man då välja att anta att man inte vet dessa saker? Det kan leda till att man bara sitter och tittar på medan mänskligheten utplånas. Jag vet inte om jag är så förtjust i Sokrates trots allt. Detta var emellertid bara en av flera möjliga förgreningar av den här andra tolkningen.

Nu inser jag att jag kanske tänkte fel i förrförra stycket: hur kan man fortsätta veta något när man väl antagit att man inte vet det? Det kanske inte går! Kanske innehåller alltså trots allt även den här andra tolkningen en självmotsägelse? Eller sker antaganget vid lite andra tidpunkter än vetandet? Turas de kanske om i ständig tät följd? Uttalandet "Den visaste mannen antar att han ingenting vet" kanske ska tolkas så att när man har tänkt de första orden och identifierat sig med dem, d.v.s. med den visaste mannen, d.v.s. med en man som vet något, ja då börjar man veta något, vad det nu är. Sedan, när man kommit till slutet av meningen, tar man in resten av budskapet, d.v.s. att man ska anta att man ingenting vet, och så antar man att man ingenting vet. Därefter tänker man samma mening igen, varvid man återigen i början på meningen tänker att man är den visaste mannen och därför vet något, osv, om och om igen.

Sedan kan det naturligtvis tänkas att bara för att man är "den visaste mannen" behöver det inte innebära att man vet någonting. Men det skulle ju kräva att ingen i hela världen vet något. Och hur kan Sokrates veta att så är fallet? Det kan han inte, i synnerhet inte eftersom han just sagt att ingen, d.v.s. inte heller han själv, kan veta något, om vi ska gå på den tolkning som säger att inte ens den visaste vet något. Så det håller inte. Vi måste tolka "den visaste" så, att "den visaste" vet åtminstone något. Och om då tolkningen "Den visaste mannen är han som antar att han ingenting vet" är den riktiga, och om det inte går att både veta något och samtidigt anta att man inte vet något, finns bara en lösning, nämligen att, som jag beskrev i föregående stycket, låta sättet man uppfattar meningens budskap på skifta vartefter som man tänker orden i den.

En annan sak:
Om man kan tänka sig att formuleringen "vet att han ingenting vet" ska tolkas "antar att han ingenting vet", varför inte lika gärna anta det omvända, nämligen att den betyder "vet att han ingenting antar"?

Vi får då:

"Den visaste mannen är han som vet att han ingenting antar."

Hmm. Så kan nog Sokrates INTE ha menat iaf. :-)

Då tolkningen att formuleringen "veta att han ingenting vet" betyder "anta att han ingenting vet", inte tycks logiskt problematisk utöver nämnda förmodligen outredbara frågetecken om hur Sokrates skulle handskas med terroristsekter som är på väg att utplåna mänskligheten (något som åtminstone blir rätt svårt eftersom han, för att kunna veta något ens under korta stunder, ständigt måste pendla mellan att ömsom veta något och ömsom anta att han ingenting vet), och då den första tolkningen (den med självmotsägelsen i "veta att han ingenting vet") mest verkar utmynna i någon sorts konstverk eller skämt, tycks det bara återstå att singla slant om vad Sokrates kan ha menat...

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: Sokrates blunder - svar till Justin Case

Inläggav Algotezza » 19 jul 2007 17:11

Vi behöver inte antaga att "icke veta" skall utgöras av den kontradiktoriska motsatsen till "veta", alltså veta absolut ingenting, utan "inte veta"  det kan handla om att  inte vara helt säker på sin kunskap om vår gemensamma verklighet,  alltså den konträra motsatsen till att veta.

Då kan man precisera Sokrates påstående så här: "Den visaste människan är hon som (om sitt vetande i sin inre verklighet) vet att hon inte kan veta (med absolut säkerhet) något (om vår gemensamma verklighet)." Eftersom vetandet i det första fallet gäller den egna mentaliteten, den egna inre individuella verkligheten,  och vad den kan rymma av vetande, är det man vet om sitt eget medvetande principiellt mer säkert, utifrån att det som  detta ens metavetande grundar sig på, är mer lättiakttagbart, kontrollerbart,  än det man tror sig veta om den gemensamma, yttre verkligheten. Det är lättare att iakttaga sitt medvetande via självreflektion än den yttre verkligheten, lättare att nå visshet där, eftersom man alltid har tillgång till detsamma och dess detaljer och kan pröva sitt vetande om dessa. Vi har inte tillgång till den yttre verklighetens alla detaljer lika lätt. Relativt sett kan vi därför vara mer säkra på  vårt vetande om vårt vetande om den yttre verkligheten, än vårt vetande om den yttre verkligheten, om vilken vi måste antaga en hel del, men inte säkert veta så mycket. Därför uttalar sig Sokrates som han gör.

A
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
* KYREUS *
Inlägg: 3720
Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...

- Svar till Algotezza!

Inläggav * KYREUS * » 19 jul 2007 17:15

Delar helt och fullt din slutsats här senast i den här frågan.
Tillägg - för att förstå den tes som tråden handlar om, måste man i min mening göra den distinktion du gör här. Tack för den!!

          ( 8) ) KYREUS
Tro inte; sök!
DETECTUM * VERITATUM * PAXUM


  /*Dies hodiernus amicus tuus
      - dies hesternus conscientia tua *

   =  Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.

    (c)  KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inläggav JDM » 02 aug 2007 03:40

Hej!

Ursäkta att jag inte svarat på så länge, jag har varit upptagen med privata angelägenheter.

Jag ska försöka uttrycka mig så enkelt som möjligt nu, då jag inte har hela diskussionen i huvudet i lika hög grad som tidigare (vilket kanske gäller er andra också).

J R Auk skrev:Men är inte detta bara ett internt "sanningsförhållande" till begreppen och det begreppen avser. Hur utsträcker du detta resonemang till att nå det som är bakom vår begreppsvärld?


Begreppen finns inte per se, utan per accidens av upplevelser. "Begreppen" är således redan bakom vår "begreppsvärld", eftersom begreppsvärlden är en del av vår upplevelsevärld.

J R Auk skrev:Detta skulle synes vara det som är viktigt att emfasera här. För jag ser ditt resonemangs giltighet, men då är det en banal truism också, en konstruktion av vårat språkbruk.

Det blir som att säga att det som ligger bakom begreppen är sant för att det är. Det återstår att visa hur begreppen svarar faktiskt mot det dom avses svara mot.

Jag talar här i termer av att "begrepp" är något som läggs på det varande. Således är begreppet något utöver, en överskuggande form, till det som det söker beskriva.

Jag har kommit fram till att det mest grundläggande kriteriet för sanning måste vara att någonting svarar mot någonting.

x förhåller sig till y, och sanningen uttalar sig om detta förhållande.

Men är det ett ontologiskt faktum? Hur kan det vara så? Detta förhållande synes oftast vara en ren konstruktion från vår sida.


Liksom ovan så svarar begreppen inte mot någonting annat än sig själva, det vill säga minst en upplevelse. Förhållandet sanningen uttalar sig om är i så fall "x förhåller sig till x", och är inte detta samma förhållande som det ontologiska varandet "x förhåller sig till x"?

J R Auk skrev:Menar du då att det beskådade är det ontiska så kan jag hålla med, men om du vill säga att det är det ontologiska, så måste jag motsäga dig.

Annars blir ju existens supervenient seende, i bred betydelse, och seende är väl rimligtivis supervenient ett subjekt, och då följer kedjan att existensen ontologiskt är supervenient dig, eller annat, subjekt.

Intersubjektiv solipsims?


Du tolkar mig helt korrekt, så när som på "intersubjektiv soplipsism". Jag ser bara ingen anledning till att tro att något annat än upplevelser existerar, sen må det vara så att mitt jag egentligen är en illussion och att en form av subjektiv idealism råder där alla "jag" är del i samma subjekt. Lite konfonderad är jag över dem olika perspektiv som vi alla har som "individer", och att säga att dessa är en illussion är inte riktigt tillräckligt eftersom dem upplevs (alltså ontologiskt existerande). Illussionen upplevs, alltså existerar.

J R Auk skrev:Nej! Men jag vill inte förlägga dom i samma ontologiska värld. Här kan jag erkänna en avart av solipsismen, men bara som något som ordnar det ontiska i ett försöka att närma sig det ontologiska. Det vill säga det som är del av vår idévärld är solipsistiskt, vi är ensamma tronande kreatörer av dem, sen är det som konstituerar oss det vi kan utgå från i detta vidare konstruerande. Så vår solipsistiska värld, vår interna intellektuella värld, är supervenient den oss omgärdande världen, och vår interna emotionella värld.
Varför vi kan enas så väl kring vissa ideella begrepp, som matematik,  och deras sanningsförhållande bör väl ha att göra med vår kontistution. Vi har i grunden av vårat medvetande en idé av separation, utan den separationen kan inte "jaget" uppstå. Och med en separation så följer väl idén om det separerades separation, och således är den grundläggande matematiken född.


Att vi håller med varandra om exempelvis matematiska påståenden kan vara på grund av att vi ändå alla är del av samma subjekt och därför har en viss samhörighet i tänkande och upplevande. Det kan absolut förklaras inom ett paradigm av den subjektiva idealism ovan nämnd. Varför lägga till en ad hoc hypotes, vår yttre fysiska konstitution, när den inte behövs?

Jag säger inte att fysikalismen eller dualismen är falsk, men jag säger att jag inte har någon anledning att påstå att den är sann. Jag föredrar minimalism som sagt i min signatur, och vad förklarar då fysikalismen eller dualismen som inte den subjektiva idealismen förklarar?

Jag bör kanske också säga att jag bara utforskar olika filosofiska perspektiv. Det går säkert att finna mig förespråka fysikalism eller dualism i ett annat sammanhang. Jag ser filosofi som ett nöje, och en aktivitet! (Det sista sa min filosofilärare på gymnasiet! Mycket bra!) :)
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 aug 2007 15:36

JDM skrev:
Liksom ovan så svarar begreppen inte mot någonting annat än sig själva, det vill säga minst en upplevelse. Förhållandet sanningen uttalar sig om är i så fall "x förhåller sig till x", och är inte detta samma förhållande som det ontologiska varandet "x förhåller sig till x"?

Men hur svarar upplevelsen mot det som upplevelsen håller för sin interna sanning? Ta tex en upplevelse som är sprungen ur en artificiell situation, vi refuterar dom begrepp som vi befäst situationen med såfort vi ser att det är ett artificiellt, av människor skapat, för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang. Vi har ett sanningskriterium i själva upplevelsen och som ligger till grund för alla sanningsanspråk vi gör utifrån upplevelsen. Vi vill att känslan skall vara äkta.

Jag förstår idén om att hålla sanningen inom ett system, men jag håller inte med. Även om det vore fråga om två separata system. Känslan eller upplevelsen och det faktiska. Så måste dessa ordnas i något annat för att vara delade. Egentligen gör det ingen skillnad för mitt resonemang då annars måste det ena ingå i det andra. Så antingen har vi två verkligheter i en hierarkist struktur eller 3 varav 2 underkastas det tredje. Och om vi inte vill anta en solipsism så ingår det upplevda i det faktiska, och således är det supervinient det faktiska. Och därifrån är inte steget långt från att vilja trancendera, oavsett om det är möjligt eller inte, systemet till fördel för att se systemets del i systemet.

Begreppen kanske inte svarar mot något annat än sig själva. Men dess funktion är att genom att svara mot sig själva svara mot det som är. Iallfall ser jag det så.

Hur finner vi annars motivet bakom konstruktionen?

Och kan vi förbise konstruktionen?

JDM skrev:Du tolkar mig helt korrekt, så när som på "intersubjektiv soplipsism". Jag ser bara ingen anledning till att tro att något annat än upplevelser existerar, sen må det vara så att mitt jag egentligen är en illussion och att en form av subjektiv idealism råder där alla "jag" är del i samma subjekt. Lite konfonderad är jag över dem olika perspektiv som vi alla har som "individer", och att säga att dessa är en illussion är inte riktigt tillräckligt eftersom dem upplevs (alltså ontologiskt existerande). Illussionen upplevs, alltså existerar.

Att vi håller med varandra om exempelvis matematiska påståenden kan vara på grund av att vi ändå alla är del av samma subjekt och därför har en viss samhörighet i tänkande och upplevande. Det kan absolut förklaras inom ett paradigm av den subjektiva idealism ovan nämnd. Varför lägga till en ad hoc hypotes, vår yttre fysiska konstitution, när den inte behövs?

Jag säger inte att fysikalismen eller dualismen är falsk, men jag säger att jag inte har någon anledning att påstå att den är sann. Jag föredrar minimalism som sagt i min signatur, och vad förklarar då fysikalismen eller dualismen som inte den subjektiva idealismen förklarar?


Att illusionen upplevs ger den en ontisk existens men väl inte en ontologisk existens. Det kan vara något helt annat som för oss framträder i form av illusionen.

När jag talar om konstitution så menar jag inte i fysisk bemärkelse. Något anger väl rimligtvis ramarna för vårat tänkande. Även vårat sinne har väl en konstitution, så jag anser inte det vara mer ad hoc än att tala om sig själv som en person. Jag menar personen ser vi ju aldrig, det är något vi upptäcker efter reflektionen, det är något skapat. Överhuvudtaget så är beskådandet skapat, endast skådandet är. Men då är det inte mer än seendet och kan inte talas om.

Seendet verkar vara gränslöst. Det är svårt iallafall att finna någon sådan gräns. Men att sedan omsätta det sedda till det talade eller det tänkta, verkar innebär ett intagande i ett system med begräsande parametrar.

Iallafall jag upplever en helt annan klarhet och självklarhet inför livet, eller mitt seendes seende, om jag inte söker omsätta det till något konkret tänkbart eller talbart. Uttrycksfullt.

Och jag tänker att även om vi är alla del av ett subjekt så är ändå separationen ett faktum för seendet, då förflyttning frambringar olikheter, och vi ser inte enheten. Inte vid en första anblick iallfall. Så vi måste ändå till att erkänna separationen för att se enheten. Vi kan inte önsaka bort det sedda. Eller göra oss blinda för det.

Är vi nu längre bort från Sokrates tror du eller har vi närmat oss?

Lite lösryckt det här, men som påpekat tråden och tanken har vilat länge. Förmodligen är det inte samma form som ges substans nu.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inläggav JDM » 04 aug 2007 22:55

J R Auk skrev:
JDM skrev:
Liksom ovan så svarar begreppen inte mot någonting annat än sig själva, det vill säga minst en upplevelse. Förhållandet sanningen uttalar sig om är i så fall "x förhåller sig till x", och är inte detta samma förhållande som det ontologiska varandet "x förhåller sig till x"?

Men hur svarar upplevelsen mot det som upplevelsen håller för sin interna sanning? Ta tex en upplevelse som är sprungen ur en artificiell situation, vi refuterar dom begrepp som vi befäst situationen med såfort vi ser att det är ett artificiellt, av människor skapat, för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang. Vi har ett sanningskriterium i själva upplevelsen och som ligger till grund för alla sanningsanspråk vi gör utifrån upplevelsen. Vi vill att känslan skall vara äkta.


Jag tror jag förstår vad jag menar, men jag är inte helt på det klara med slutet på den här meningen "...för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang." Menar du att vi skapar upplevelser sprungen ur artificiella situationer för att listigt kringå något som inte är sprunget ur en artificiell situation alternativt att vi skapar dem för att få en känsla av sammanhang?

Mitt svar är att det inte finns några upplevelser sprungna ur artificiella sammanhang. Ge ett exempel så har du motbevisat mig!

J R Auk skrev:Jag förstår idén om att hålla sanningen inom ett system, men jag håller inte med. Även om det vore fråga om två separata system. Känslan eller upplevelsen och det faktiska. Så måste dessa ordnas i något annat för att vara delade. Egentligen gör det ingen skillnad för mitt resonemang då annars måste det ena ingå i det andra. Så antingen har vi två verkligheter i en hierarkist struktur eller 3 varav 2 underkastas det tredje. Och om vi inte vill anta en solipsism så ingår det upplevda i det faktiska, och således är det supervinient det faktiska. Och därifrån är inte steget långt från att vilja trancendera, oavsett om det är möjligt eller inte, systemet till fördel för att se systemets del i systemet.


Vad är den möjliga tredje verkligheten du pratar om? Är det i relationen mellan den första verkligheten (upplevelserna) och den andra (det faktiska) som du anser att sanningsvärdet framträder? Så är då den eventuella tredje verkligheten enligt dig en verklighet av sanningsvärden?
Att transcendera den hierarkiskt ordnade verkligheten, bestående av en verklighet i den andra, är det denna strukturs motsvarighet till den tredje verkligheten?

Jag är inte övertygad om att solipsism är det enda alternativet för att undvika att påstå existensen av det faktiska (eller vilken annan slags verklighet som helst som ej är den upplevda). Subjektiv idealism är också ett alternativ. Som sagt så kan vårt jag vara en illussion och vi är alla egentligen del av samma subjekt, vilket förklarar de mönster vi ser i vår subjektiva verklighet (ex att min lägenhet finns kvar när jag kommer hem från att ha varit ute, även fast jag inte var medveten om den när jag var ute).

J R Auk skrev:Begreppen kanske inte svarar mot något annat än sig själva. Men dess funktion är att genom att svara mot sig själva svara mot det som är. Iallfall ser jag det så.

Hur finner vi annars motivet bakom konstruktionen?

Och kan vi förbise konstruktionen?


Om man tänker utifrån subjekti idealism så är begreppen endast upplevelser, och dessa upplevelser är konstruktionen. Det är ingen skillnad mellan begreppen och det som är.

Det som är är upplevelser. Ge ett exempel på något som är som inte är en upplevelse så har du motbevisat mig!

Ge sedan ett exempel på något som är ett begrepp men som inte är det som är, det vill säga är minst en upplevelse, så har du motbevisat mitt påstående att det inte är någon skillnad mellan begreppen och det som är.

JDM skrev:Du tolkar mig helt korrekt, så när som på "intersubjektiv soplipsism". Jag ser bara ingen anledning till att tro att något annat än upplevelser existerar, sen må det vara så att mitt jag egentligen är en illussion och att en form av subjektiv idealism råder där alla "jag" är del i samma subjekt. Lite konfonderad är jag över dem olika perspektiv som vi alla har som "individer", och att säga att dessa är en illussion är inte riktigt tillräckligt eftersom dem upplevs (alltså ontologiskt existerande). Illussionen upplevs, alltså existerar.

Att vi håller med varandra om exempelvis matematiska påståenden kan vara på grund av att vi ändå alla är del av samma subjekt och därför har en viss samhörighet i tänkande och upplevande. Det kan absolut förklaras inom ett paradigm av den subjektiva idealism ovan nämnd. Varför lägga till en ad hoc hypotes, vår yttre fysiska konstitution, när den inte behövs?

Jag säger inte att fysikalismen eller dualismen är falsk, men jag säger att jag inte har någon anledning att påstå att den är sann. Jag föredrar minimalism som sagt i min signatur, och vad förklarar då fysikalismen eller dualismen som inte den subjektiva idealismen förklarar?


J R Auk skrev:Att illusionen upplevs ger den en ontisk existens men väl inte en ontologisk existens. Det kan vara något helt annat som för oss framträder i form av illusionen.


Ja det kan vara något annat, men jag har ingen anledning att tro att det är något annat eftersom att tro att det är något annat inte förklarar mer än att inte tro att det är något annat.

Fast begreppen ontisk och ontologisk tror jag kan reduceras till ett begrepp i ett paradigm av subjektiv idealism, eller vad tror du?

J R Auk skrev:När jag talar om konstitution så menar jag inte i fysisk bemärkelse. Något anger väl rimligtvis ramarna för vårat tänkande. Även vårat sinne har väl en konstitution, så jag anser inte det vara mer ad hoc än att tala om sig själv som en person. Jag menar personen ser vi ju aldrig, det är något vi upptäcker efter reflektionen, det är något skapat. Överhuvudtaget så är beskådandet skapat, endast skådandet är. Men då är det inte mer än seendet och kan inte talas om.


Jag är med på vad du menar, och tycker det var bra skrivet. Fast är det verkligen uppenbart att skådandet är, då skådandet (som jag förstår dig) är det definierande av att vara ett subjekt (dvs att kunna skåda). Är inte det enda uppenbara att beskådandet är? "Jag tänker, jag finns." är kanske inte en giltig slutledning, eftersom jaget i "jag tänker" är obefogat att anta. Tankar finns, eller upplevelser finns är kanske det enda vi är fullt befogade att anta. Sen kan man definiera jaget som identiskt dessa tankar eller upplevelser, men när distinktionen mellan skådandet/beskådandet görs så verkar det vara detsamma som distinktionen tänkandet/tankar eller upplevandet/upplevelser. Och tänkande eller upplevande implicerar att det utförs av ett jag.

J R Auk skrev:Seendet verkar vara gränslöst. Det är svårt iallafall att finna någon sådan gräns. Men att sedan omsätta det sedda till det talade eller det tänkta, verkar innebär ett intagande i ett system med begräsande parametrar.

Iallafall jag upplever en helt annan klarhet och självklarhet inför livet, eller mitt seendes seende, om jag inte söker omsätta det till något konkret tänkbart eller talbart. Uttrycksfullt.


Jag delar din upplevelse, men tankarna existerar för någon ändock endast i egenskap av att vara upplevda. Dem är därför del av systemet av upplevelser, men en begränsad del av det systemet.

J R Auk skrev:Och jag tänker att även om vi är alla del av ett subjekt så är ändå separationen ett faktum för seendet, då förflyttning frambringar olikheter, och vi ser inte enheten. Inte vid en första anblick iallfall. Så vi måste ändå till att erkänna separationen för att se enheten. Vi kan inte önsaka bort det sedda. Eller göra oss blinda för det.


Ja det här är ett problem för att ta subjektiv idealism som ett alternativ till solipsism eller en icke-idealistisk filosofi. Att olika individer verkar ha olika perspektiv. Det bästa jag kan säga som svar till det är att vi egentligen inte har något individuellt jag, utan bara att upplevelser finns (som resonerat ovan). Och illussionen av att ha ett individuellt jag, finns också endast som en upplevelse, så att uppleva att man har ett individuellt jag innebär inte att ett jag finns (endast att upplevelsen av ett jag finns). Jag såg det som ett problem i mitt förra inlägg att upplevelsen av ett jag verkade implicera ett jag, men inser nu att så ej är fallet. Det implicerar endast upplevelsen av ett jag. Upplevelsen av att ha olika perspektiv är också endast en upplevelse, och innebär inte att vi har olika perspektiv. Detsamma gäller om upplevelsen av vårat eget perspektiv förändras, det är inte ett perspektiv som förändras utan ett upplevelse av ett perspektiv. Lite krystat resonemang, men jag tycker att det åtminstone är en logisk möjlighet.

J R Auk skrev:Är vi nu längre bort från Sokrates tror du eller har vi närmat oss?


Vi är ute och svävar i det blå, åtminstone jag, och jag tycker det är lite för brett för att jag ska känna mig bekväm i mina tankar och resonemang. Skulle nog behöva skriva flera böcker för att känna mig bekväm med vad jag berört bara i detta inlägg. Föredrar att kunna fokusera in på ett litet filosofiskt problem i taget och försöka lösa det, utifrån givna premisser, och sen när jag känner mig bekvän med en lösning arbeta vidare systematiskt med ett annat filosofiskt problem.

Sokrates sa: "Jag vet att jag inget vet!" (1) vilket är en logisk motsägelse. Nu är frågan om 1 ändock är sant, trots att det är logiskt falskt (ty det kan inte var logiskt sant att något är både sant och falskt, dvs motsägelsefullt).

Vad anser du? :)
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 05 aug 2007 12:35

JDM skrev:
J R Auk skrev:
JDM skrev:
Liksom ovan så svarar begreppen inte mot någonting annat än sig själva, det vill säga minst en upplevelse. Förhållandet sanningen uttalar sig om är i så fall "x förhåller sig till x", och är inte detta samma förhållande som det ontologiska varandet "x förhåller sig till x"?

Men hur svarar upplevelsen mot det som upplevelsen håller för sin interna sanning? Ta tex en upplevelse som är sprungen ur en artificiell situation, vi refuterar dom begrepp som vi befäst situationen med såfort vi ser att det är ett artificiellt, av människor skapat, för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang. Vi har ett sanningskriterium i själva upplevelsen och som ligger till grund för alla sanningsanspråk vi gör utifrån upplevelsen. Vi vill att känslan skall vara äkta.


Jag tror jag förstår vad jag menar, men jag är inte helt på det klara med slutet på den här meningen "...för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang." Menar du att vi skapar upplevelser sprungen ur artificiella situationer för att listigt kringå något som inte är sprunget ur en artificiell situation alternativt att vi skapar dem för att få en känsla av sammanhang?

Mitt svar är att det inte finns några upplevelser sprungna ur artificiella sammanhang. Ge ett exempel så har du motbevisat mig!


Exempel kan vara att vi luras att tro att vi blir attackerade i mörkret, medan det egentligen är någon som vill skojja med oss, skrämma oss.

Visst kan man diskutera huruvida det skall kallas artificiellt att subjektet upplever situationen genom begrepp (fiende, hot, försvar, kamp) som är bedrägliga situationen skulle subjektet veta det som den senare vet, att det var ett känt ansikte, hot inte förelåg och någon kamp inte skulle komma att stå.

"Eludera" skall här ses som en utomstående parts försök att lura det subjekt som vi talar om. Jag menar alltså inte att vi själva skapar dessa artificiella situationer.

Jag tänker mig här "situation" som något som upplevs och inte det sammanhang som upplevelsen kommer från.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 aug 2007 01:06

Angående upplevelse.

Om något du upplever förändras i din frånvaro. Hur klassificerar du det? En del du inte kände?

Klart det kan tillskrivas subjektet men då en del som lika gärna kan var "materialistisk". Och när det ändå är ord. Vad menar vi med det?

Är det ens viktigt att sätta epitet på tillvaron? Är inte vikten i vad epiteten tillskriver tillvaron?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Re: Sokrates blunder

Inläggav Rising » 07 aug 2007 11:44

Först: Ledsen att jag inte svarat tidigare.

JDM skrev:Kan vi erhålla metakunskaper? När beskriver en motsägelse en metakunskap och när är beskriver den något falskt (även ontologiskt falskt)? Är det inte möjligt att logiken inte lärt sig hur den ska förhålla sig till "metakunskaper" än, men så kan komma att lära sig? Dvs urskilja metakunskaper från oriktiga påståenden.


Du uttalar dig lite konstigt om metakunskaper, tycker jag.

Om vi med "kunskaper" menar kunskaper om sakförhållanden (=såsom "katter har svansar") så är metakunskaper kunskaper om dessa nyss nämnda kunskaper om sakförhållanden (=alltså; "jag har kunskapen om att katter har svansar"). Metametakunskaper är kunskaper om dessa kunskaper (="jag har kunskapen om att jag har kunskapen om att jag har kunskapen om att katter har svansar").

Det är inget konstigt med det. De är inte självreferenser eftersom de inte ligger på en och samma nivå i den ontologiska hierarkin, utan de kan enbart referera nedåt i denna hierarki så att självreferens omöjliggörs.

Jag ser ingen självklarhet att självreferenser är fel på någon annan nivå än logikens dessutom


De flesta menar att den inte ens är fel på logikens nivå. Varken Algotezza eller Russell menar att det skulle vara fel med självreferenser förrän vi påstått att det skulle vara det. Jag tycker tvärtom att paradoxerna i stil med Lögnaren bevisar att de är felaktiga. Lögnaren är som att försöka utföra division med noll. Vi märker att det inte går, och därför kan vi konstatera att det vi försökt göra strider mot logiken. Det går inte att dividera med noll, och det går inte att göra självreferenser på en och samma nivå inom den ontologiska hierarkin. Punkt slut.

Nå, du talar i ditt inlägg om "sanning" och det tycker jag är en återvändsgränd. Vi kan ju aldrig vara säkra på att vi vet sanningen om tingen i sig. Så jag pratar aldrig om "sanning", utan enbart om "kunskap" såsom i definitionen "erhållna sinnesintryck" med tillägget "ur vilka förnuftiga slutsatser och abstraktioner gjorts". Typ.

Du behöver fortfarande justifiera mina tre påståenden ovan.


Varför då? Utveckla detta.

Användarvisningsbild
JDM
Inlägg: 70
Blev medlem: 14 jun 2007 00:57
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inläggav JDM » 07 aug 2007 19:30

Först vill jag bara påpeka att den här diskussionen som jag ser det har flugit iväg långt ifrån frågan huruvida påståendet "Jag vet att jag inget vet" är sant eller falskt. Enormt mycket vars sanningsvärde inte pekar mer åt varken "sanning" eller "falskhet" hos detta påstående berörs.

J R Auk skrev:
JDM skrev:
J R Auk skrev:
JDM skrev:
Liksom ovan så svarar begreppen inte mot någonting annat än sig själva, det vill säga minst en upplevelse. Förhållandet sanningen uttalar sig om är i så fall "x förhåller sig till x", och är inte detta samma förhållande som det ontologiska varandet "x förhåller sig till x"?

Men hur svarar upplevelsen mot det som upplevelsen håller för sin interna sanning? Ta tex en upplevelse som är sprungen ur en artificiell situation, vi refuterar dom begrepp som vi befäst situationen med såfort vi ser att det är ett artificiellt, av människor skapat, för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang. Vi har ett sanningskriterium i själva upplevelsen och som ligger till grund för alla sanningsanspråk vi gör utifrån upplevelsen. Vi vill att känslan skall vara äkta.


Jag tror jag förstår vad jag menar, men jag är inte helt på det klara med slutet på den här meningen "...för sakens skull antar vi det vara för att eludera, sammanhang." Menar du att vi skapar upplevelser sprungen ur artificiella situationer för att listigt kringå något som inte är sprunget ur en artificiell situation alternativt att vi skapar dem för att få en känsla av sammanhang?

Mitt svar är att det inte finns några upplevelser sprungna ur artificiella sammanhang. Ge ett exempel så har du motbevisat mig!


Exempel kan vara att vi luras att tro att vi blir attackerade i mörkret, medan det egentligen är någon som vill skojja med oss, skrämma oss.

Visst kan man diskutera huruvida det skall kallas artificiellt att subjektet upplever situationen genom begrepp (fiende, hot, försvar, kamp) som är bedrägliga situationen skulle subjektet veta det som den senare vet, att det var ett känt ansikte, hot inte förelåg och någon kamp inte skulle komma att stå.


Jag förstår inte helt det andra stycket troligen eftersom jag tycker meningsbyggnaden verkar felaktig.

Vi har en upplevelse av att tro att vi blir attackerade i mörkret. Nu är frågan hur denna upplevelse svarar mot huruvida vi blir attackerade i mörkret eller ej. Låt oss först betänka om det är "sant" att vi blir attackerade i mörkret: Detta alternativ innebär att det fortfarande kan vara sant att vi har en upplevelse av att tro att vi blir attackerade i mörkret. Låt oss sen betänka om det är "falskt" att vi blir attackerade i mörkret: Detta alternativ innbär OCKSÅ att det fortfarande kan vara sant att vi har en upplevelse av att tro att vi blir attackerade i mörkret. Att ha en upplevelse av att tro att man blir attackerad i mörkret svarar inte mot något annat än sig själv, dvs det svarar inte mot huruvida man blir attackerad i mörkret eller inte. Dessutom så om man vill påstå att så är fallet så blir man tvungen att anta mycket mer än vad som behövs antas bara av att ha en "upplevelse av att tro att man bli attackerad i mörkret" då det senare inte förutsätter att ens existensen av något som mörker eller möjligheten att bli attackerad (inte ens dessa definierade som minst en upplevelse!!).

Kort sagt: Upplevelsen av att tro att man blir attackerad i mörkret (exempelvis) håller inget för inre sanning annat än att vara just denna upplevelse. Så om den inte implicerar något annat så kan den inte falsifieras av negationen av det den implicerar, dvs exempelvis att man inte blir attackerad i mörkret.

Jag tror du har en bra idé här dock som är värd att utveckla vidare, men jag är inte säker på att den kan appliceras till en så strikt subjektiv idealism som jag uttrycker.

[quote"J R Auk"]"Eludera" skall här ses som en utomstående parts försök att lura det subjekt som vi talar om. Jag menar alltså inte att vi själva skapar dessa artificiella situationer.

Jag tänker mig här "situation" som något som upplevs och inte det sammanhang som upplevelsen kommer från.[/quote]

Som ovan, inom parantes, är något visst sanningsvärde (eller ens möjligheten att anta ett sanningsvärde) hos såväl upplevda eller fysiskt reella situationer ej implicerat.

Utomstående parter är för övrigt något inkonsistent med den subjektiva idealism som jag beskrivit eftersom alla "parter" är del i samma medvetande.
Min och min flickväns senaste låt: http://downloads.cdon.com/index.phtml?p ... st=7664537


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster