Inläggav Erkki » 25 sep 2007 09:18
Av fullt förståeliga skäl tillåts ingen nyfödd individ i flocken växa upp fritt utan, mer eller mindre, tvingas att acceptera dom i flocken gällande reglerna och värderingarna. OM inte så finns det metoder för beteendekorrektion, som kan innebära till och med en hänvisning hinsides.
Förvisso är det fullt begripligt att i tidernas begynnelse var det livsnödvändigt att flockmedlemmarna lydde reglerna utan att ifrågasätta dom eftersom omgivningen utgjorde ett hot och allt främmande betraktades misstänksamt i och med att det främmande representerade ett eventuellt hot.
Det är lätt att föreställa sig hur en fritt härjande individ i flocken genom sitt oberäkneliga beteende kunde äventyra hela flockens exixtens.
Detta flockdjursbeteende har funnits lika länge som flockdjuren har existerat. Människorna var långt ifrån dom första flockdjuren, men beteer sig fortfarande enligt samma beteendemönster som vilka andra flockdjur som helst. Bara för att mä nniskan själv anser sig vara skapelsens krona, samt påstår sig vara civiliserad finns det ändå ingenting som bekräftar detta utom just människans eget skrävel.
Så snart en ny individ kommmer till världen börjar inpräntandet av det rätta beteendet, fostran av barnet som till största delen ombesörjs av föräldrarna till en början.
Idag läggs ansvaret för fostran i allt tidigare ålder hos fullt främmande individer för barnet. Redan när barnet knappt har lärt sig att gå så sätts denne på dagis så att föräldrarna kan ge sig ut i förvärvslivet för att förverkliga sig.
Så vilse människorna har kommit då förvärvslivet ställs före fostran av det egna barnet som är självklart och av naturen givet.
Hade inte ägandet getts tillståndet att styra samhällenas utveckling skulle det garanterat sett annorlunda ut i våra städer och i inrättningarna för diverse produktion.
I och med att det har varit ägandet förunnat att forma förutsättningarna för vår levnad så ser våra städer ut som dom gör. Ägandet har sett till att individen har anpassats till produktionen, fast det naturliga och självklara hade varit om produktionen o dess förhållanden hade anpassats till individen.
Med en gnutta fantasi är det möjligt att förstå om produktionen hade anpassats individen så hade dagis och dylikt varit överflödiga, ty då hade arbetsplatserna med största sannolikhet formats såatt barnet även kunde befinna sig i närheten av dom som barnet tyr sig till, föräldrarna även medan dom utför vissa arbeten.
Som det nu är lämnas barnen mot deras vilja i främmande händer för att bli omhändertagna medan mamma och pappa förverkligar sig, fast i dom flesta fallen är det ändå frågan om medel till livets nödtorft. Det är inte arbetet i sig som gör att mänskligheten arbetar utan för att förtjäna pengar. Konsekvensen blir att kvaliteten på utförda arbetena blir undermåliga eftersom kvaliteten inte kommer i första hand utan förtjänsten. Man utför dom obligatoriska figurerna för penningens erhållande, sen skiter man i resten.
På sätt och vis finns den sammantagna kvaliteten, för det som människorna runt om i världen utför för pengar, att skåda i statistikkolumnerna för döda i svält och andra umbäranden.
Köerna till psykmottagningarna växer och allt fler hjälpsökande är yngre än tidigare.
Är det så förvånande med tanke på att ungarna i många fall inte begriper ett dyft om skeendena i tillvaron. Dom har inte förtått någonting om kontinuiteten. Det förhärskande är en makalös jakt på pengar. I den jakten blir ungarna försummade. Dom kommer i andra hand. Ändå gnälls det över ungdomens beteende när det enda dom gör är det som dom lärt sig av den föregående generationen, som i sin tur lärde det sig av generationen innan. Så m har det alltid varit, är, men jag hoppas att det inte kommmer så förbli.
I böckerna för dom yngsta kan man läsa om råd till barnen att dom ska kräva sin rätt så att dom kan hävda sig i konkurrensen som råder i samhällena. Om alla kräver vilka är det då som ska ge, ty nån måste ju göra det också. Givetvis blir det dom som ingenting har som ingenting heller kommer att få eftersom det som blir dom som redan har som även kommera att få det som eventuellt ges.
Ägandet ger ingenting från sig utan garanterar sin fortlevnad och strävar efter att bli mer av sig själv. Ägandet kan inte ge ifrån sig någonting av sig själv eftersom det i såfall vore frågan om någonting annat än ägande.
Och konkurrensen sägs vara något slags garant för god kvalitet. Det enda som konkurrensen med säkerhet borgar för är är otrygghet för samtliga, vvilket kan utomordentligt väl iakttas i den nära omgivningen, där det tydligt kan observeras att snart kan ingen vara säker på att ha kvar sitt jobb då företagen flyttar till regioner med gynnsammare villkor, vilket givetvis är fullt förståeligt när ansvaret inte innefattar produktionsfaktorerna utan är enbart riktade till investeringarna.
Sannerligen finns det all anledning att dryfta över vem man är, samt vad ens handlingar har för konsekvenser i det stora hela. Dessutom ska man inte glömma att ingen gärning är så storslagen att det skulle rubba helheten, inte heller är någon handling så obetydlig att den inte skulle beröra den.
Vad än en människa gör, vad än dennes sysselsättning är så detta ändå någonting som på något sätt inverkar i skeendena i vår tillvaro. Den som försvarar sig med att påstå att vederböranden bara gör sitt jobb och ingenting annat än sitt jobb ska var väldigt medveten om att det är just när alla bara gör sitt jobb som leder till dom värsta katastroferna.
Byråkratins framgångsrika effektivitet är beroende av nitiska hjon som gör allt dom blir tillsagda. Vad deras gärning eventuellt medför för diverse andra medborgare är egalt.
Det finns dom som till och med erkänner att dom gör fel, men dom måste för att det deras jobb, det dom har betalt för att göra.
Det tillkommer inte mig att rapa fram vad som bör göras för att världen ska bli bättre. Mitt ansvarsområde gäller enbart mig själv, men jag kan givetvis ge råd om jag blir tillfrågad. Varje individ måste ansvara för sig själv utifall denne vill betrakta sig som fri, vilket jag anser vara detsamma som oberoende. Vad jag avser med frihet är givetvis frihet från andras åsikter och värderingar. Skulle mina råka sammanfalla med någon annans gör dom inte sämre för det.
Att komma till insikt om vad verklig frihet är inte så enkelt. Det är ett tillstånd som få verkligen har upplevt eftersom det tillståndet är ingenting som någon kan ge någon annan än sig själv. Den är absolut personlig.
Det enda sättet en fri individ kan utföra sina handlingar på är genom att inte ställa krav på motprestationerför gärningarna.
Jag slinter omkring med mina argument som en drucken på en lerig slänt. Jag hinner inte läsa igenom det jag skrivit, vilket heller fördendelen
inte hör till mina vanor. Medveten om att jag i långa stycken har hamnat vid sidan om själva ämnet, men det som är skrivet är skrivet.
Återkommer med viss fyllnadstugg. Fast vad vet jag; det kanske inte ens finns någon som är intresserad.
En kamrat till mig har för vana att säga att ingen predikan är värd den tid den tar. Så sant.