Bodhisattva skrev:Är våra liv verkligen dömda att vara "meningslösa", jag menar, detta är ju lätt att anta
Livet är så meningsfullt eller meningslöst du gör det. Jag anser att vi bör maximera lyckan i universum på oändligt lång sikt. Men om jag skulle säga att jag tror att det är livets mening att göra detta, skulle det kunna tolkas som att jag tror att någon Gud eller ande eller något annat har planerat någon sådan uppgift åt oss. Det tror jag inte. Därför tvekar jag att kalla det för just "mening". Men likväl skulle jag bli missförstådd om jag sa att livet är meningslöst - det skulle istället låta mer uppgivet än vad jag känner mig. Mitt liv är meningsfullt men utan att någon tänkt ut någon mening ÅT mig. Det är VI som VÄLJER vad vi ska göra med våra liv, och därigenom kan vi göra våra liv meningsfulla.
eftersom vi någon vacker (eller ful) dag kommer att återförenas med jorden (är något mer bevisbart?)
DET är inte bevisbart! Att vi kommer att dö alltså. Vi kan upptäcka ett sätt att leva för evigt, genom att lösa åldrandets genetik så att vi stannar i en viss ålder för alltid, och bota alla sjukdomar.
Konkret: Är våra gärningar" ("onda" eller "goda") meningslösa"?
Som sagt, det beror på vad du väljer att ha för inställning.
Om vi nu är här på jorden (syfte okänt), vad kan vara mer meningsfullt än att hjälpa och älska varandra? Någon som har någon input i ämnet?
Om det går att uppfinna något som skapar mer lycka än att "hjälpa och älska varandra", bör vi uppfinna det (om det inte redan finns, eller kommer att finnas). Det är lyckan som ska maximeras. Om lyckan sedan maximeras genom kärlek eller genom något annat, det är bara en metodfråga. Metoder är utbytbara, slutmålet ska vara lyckomaximering oavsett metod.