Världens beskaffenhet!

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Re: Världens beskaffenhet!

Inläggav J R Auk » 21 okt 2007 01:46

Sceptisk skrev:
J R Auk skrev:Är det så att världen har en dimension eller flera?

Och då menar jag inte temporala eller spatiala dimensioner. Utan hederliga dimensionella plan där saker finns utan att samtidigt existera i andra så som dom existerar där. Och kan något vara ett och samma i flera plan om det är så att det vi kallar värld och verklighet rymmer dimensionella plan?


Varför skulle det göra det? Vad föranleder din fråga? Är det något du observerat eller är detta den senaste i ledet av tidigare slutledningar? Isåfall vad har du tänkt innan? Ifall detta skulle vara en möjlighet, hur har du kommit fram till det?


Tja jag kan observera att jag genom ord kan skapa en tanke hos någon annan. En tanke som inte fanns där innan, något som alltså verkar vara kausalt sambandet med min berättelse. Men det är något som inte är fullt tillfredställt förklarat hur detta skulle ske. Hur kan jag peka på saker som är icke-naturliga. Det vill säga med ord beskriva relationer kring något som känns igen hos den jag beskriver för och på sådant sätt visa något som inte fanns där tidigare och i kraft av sig självt? Är det så att jag belyser, illuminerar något därvarande eller är det så att jag skapar något.

Oavsett så uppstår något som inte syns i den värld som vi kallar verklig. Den jag kallar fenomenell, efter Kants terminologi.

När jag använder dimensioner så flackar jag mellan att använda det i mening "konstitution för form" och "aspekt av medvetenhet". Det är därför jag har blandat in plan i diskussionen. Att benämna det plan tydliggör att det är fråga om något som är del av samma sak men som är separerat (åtminstone för våran syn). Som ett hus är alla plan, alla våningar, som det rymmer men för oss tydligt separerat i olika plan, om det är så uppbyggt.

För mig är det uppenbart att det finns åtminstone dimensioner av fenomen och tankar. Det är en observation som är lika tydlig som den att solen alltid stiger i en relation till min resterande världsbild på ett sätt som jag benämner med väderstreck.

Sedan verkar det finnas plan som vi delar tillgång till. Jag kan inte bara tänka mig en sak, göra en idé, och sedan förvänta mig att den skall delas. Men ändå så kan vi dela idéer. Det är ett faktum att vi säger oss kunna göra det. Hur sker det? Det är inte i den idévärld som jag själv håller mina tankar i. Då skulle det inte behöva omtalas för att skådas. Utan här är det fråga om att idévärlden som vi har personligen korrelerar med något som vi säger oss dela.

Varför jag frågar mig detta är för att jag tror att det är ett sätt vi kan rädda den subjektets subjektivitet utan att för den del släppa rationaliteten. Jag tror att erkänna denna beskaffenhet är ett nödvändigt steg för att kunna diskutera saker som moral utifrån ett perspektiv av vetenskaplighet och inte bara vilja. Samma med värden.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 21 okt 2007 02:06

Avantgardet skrev:J R Auk,

Ledsen för dröjsmålet, jag drev iväg på villovägar (man lockade mig med droger).

Det synes mig som att du talade om människans strävanden efter det "eteriska". För det första skulle jag vilja påstå att allt vilket vi emottar är betingat av en förförståelse, björnen är alltid redan "björnen" (och "björnen" kan vara väldigt många olika saker beroende på vilken diskurs vi för kring den, vilka karakteristika hos den som vi uppmärksammar osv.), är vi ense om detta? För det andra så vill jag hävda att vårt sökande efter "kunskap" är beroende av en brist, vilken vi vill avhjälpa på något sätt genom förkovran av detta kunnande. Är vi också ense på denna punkt? Det synes nästan så, men samtidigt blir jag förvirrad av din ambivalens när du behandlar den fenomenella och noumenella världarna som strikt åtskilda. Jag hävdar alltså med andra ord att vi alltid redan känner "björnen" (och aldrig björnen), vilket är ett omkastande av din hypotes om jag förstår dig riktigt, och att i den mån vi kan tjäna på det hela kommer att närma oss ["att lära känna"] fenomenet björnen (det vill säga "björnen" för oss, eftersom fenomenet i sig självt är allt för relativt och vi alltid är tvungna att förhålla oss till det på något sätt, och genom förhållandet till så premieras vissa saker framför andra som skjuts ut i periferin eller överhuvudtaget inte uppmärksammas; den totala summan av björnens olika möjliga manifestationer - dess ideala totalsumma - är omöjlig att erhålla fenomenellt, eftersom fenomenets framträdelse redan på förhand är betingad av denna förförståelse som jag nu måste anses ha redogjort tillräckligt för).

Det kan därför tyckas lämpligt att, för min del, säga att idén aldrig är ett ting i sig, inget objekt, utan en metaforisk relation till något i fenomenvärlden. Kanske kan den nyanseringen hjälpa dig? Hur ställer du dig till den? Är den förnuftig anser du? Är inte att förstå detsamma som att ha en bild av, kanske rent av en klar bild av, något? Att se något klart och tydligt. Men detta som man ser är ju ingalunda tingen själva utan deras strukturer och inbördes relationer, alltså ser jag med andra ord inte tingen utan mitt seende är, som jag tidigare skrev, en metaforisk relation till tingen. Jag kan inte gå med på din hypotes om en abstraktionens evolution, snarare så vill jag påstå att abstraktionen - detta kan tyckas vara en formell felaktighet - aldrig kan abstraheras ur det konkreta. Det konkreta är i sig en idé, och med det söker jag ingalunda inbjuda till nåt slags platonism utan snarare är det att betrakta som att de tu är omöjliga att helt separera. Det konkreta är bemängt med det abstrakta redan på förhand, eftersom det endast är så vi förstår världen - jag skulle vilja påstå att förståendet i sig är just detta. För att förstå vad förståendet är så måste vi alltså blotta dess premisser, och som jag anser mig finna i den metaforiska relationen. Jag rör mig alltså aldrig i riktning mot Verkligheten, utan kliver alltid i sidled, men vissa vinklar passar mig bättre än andra (för min viljas ändamål).

Nu tar jag mig friheten att avbryter där, diskussionen innehåller redan rikligt med stoff att handskas med, och om det inte upprör dig (den här Sokratiska tonen är helfestlig ju!) så anser jag att - givet trådens titel, och det omfång det implicerar - vi, likt cogito föreslår, behandlar den styckvis, vilket jag tror är mest berikande. I övrigt välkomnar jag varmt ett sådant här initiativ till nytänkande, någonstans är det väl vår intellektuella plikt.


Först och främst ser jag det inte som ett nytänkande. Det är snarare så att det skulle återanknyta till gamla idéer som har gått förlorade i vår kamp mot kristendomen. Eller som dogmatiserades frånvarande av brottet mot den kristna synen. Likt monismen blivit förhärskande för att själen och efterlivet skulle motsägas. Vi kan tala om dualism på annat sätt än så.

Jag tycker du sammanställer fenomenet med begreppet alltför lättvindligt. Att vi har ett begrepp inför ett fenomen är bara ett empiriskt fakta. Därimellan ligger konceptet. Och konceptet söker begreppet i en redan förförstående tradition. Tänk dig logiska operander. Vi kan sätta x då det inte spelar roll vad begreppet är då det vi söker tala om är koncept.

Jag instämmer i att våra idéer om, våra koncept, är idéer om metaforiska relationer till fenomen. Men jag vill mena att dom också inbegriper ickenaturliga, ickefenomenella, element likväl. Som sådant så är koncept något som skapar, eller ser, det jag vill kalla dimensionella överbryggningar. Antingen så är det vi som skapar relationerna eller så finns dom där. Oavsett så pekar vi mot något, när vi använder konceptet i ett specifikt begrepp, som är av ett annat slag än både fenomen, och det som antas bakom fenomenet.

Vidare så är jag tycker jag mig se att vi kan agera utan förståelse, förståelsen är bara viljan till makt. Och det försätter din analys av abstraktioner och det konkreta i trångmål. Det var därför jag dryftade den sinneslösa orienteraren. Amöban som agerar på det som vi ser som dess vilja ändå.

Det existerar något utan förståelse. Vi kan bara se.

Hur som helst så är detta något som Husserl inspirerat till så då vet du i vilken riktning jag tänker.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 21 okt 2007 09:28

J R Auk skrev:Jag instämmer i att våra idéer om, våra koncept, är idéer om metaforiska relationer till fenomen. Men jag vill mena att dom också inbegriper ickenaturliga, ickefenomenella, element likväl. Som sådant så är koncept något som skapar, eller ser, det jag vill kalla dimensionella överbryggningar. Antingen så är det vi som skapar relationerna eller så finns dom där. Oavsett så pekar vi mot något, när vi använder konceptet i ett specifikt begrepp, som är av ett annat slag än både fenomen, och det som antas bakom fenomenet.


Här tror jag vi kan se hur vi skiljer oss åt. Du behandlar fortfarande idéerna som objekt, som kan rymma ett innehåll, emedan jag menar dem vara mer av strukturer. De är i sig själva dessa metaforiska relationer. Språket är inte så mycket ett fönster genom vilket vi betraktar världen där ute som det är en spegel. Hur skulle språket kunna peka på något där ute som vi aldrig har erfarit detta i dess fenomenella renhet? Språket är självrefererande, och därför hävdar jag återigen att förstående är är just denna metaforiska relation, som också är den enda möjlighet vi har att erfara världen begripligt men som samtidigt förborgar världen för oss och innesluter den i en matris av betydelser som inget öga kan penetrera.

Vad gör du för skillnad på begrepp och koncept, har du lust att utveckla?

(och vad är nytänkande annat än att lägga pussel med befintligheter?)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 21 okt 2007 09:40

J R Auk skrev:Vidare så är jag tycker jag mig se att vi kan agera utan förståelse, förståelsen är bara viljan till makt. Och det försätter din analys av abstraktioner och det konkreta i trångmål. Det var därför jag dryftade den sinneslösa orienteraren. Amöban som agerar på det som vi ser som dess vilja ändå.


Jag delar din uppfattning om att något nytt måste till, men inte att min position skulle lida bakslag av detta påpekande. Visst är det så att viljan till makt (och inte mindre viktigt den borgerliga ideologin) konstruerar en diskurs som tillfredsställer dess egna behov. Vi påtvingar den framträdande en fattbar begreppslig struktur, vi substituerar dennes kvalitativa helhets odelbara framträdande med en kvantifierbar kalkyl, vi ersätter subjektet med ett objekt – och objektet är behändigt, det är inte en vilja man behöver ta hänsyn till och rätta sig efter utan ett diskursivt verktyg man bemäktigat sig och nu hanterar efter eget godtycke -, som reducerar honom/henne på allt det som gör han eller hon unik.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 21 okt 2007 13:16

Jag ger lite översiktliga definitioner av mina begrepp. Märk att dom är hastigt formulerade och lutar mot min förförståelse och inte någon vidare analys än den jag redan har gjort. Och alltså inte är vad jag vill ge ett definitivt uttryck för.

def. Koncept: föreställningar om ett specifikt fenomens relationer till andra fenomen och dessas betydelse i en helhet, världen, och inrangeringen av dessas samlade helhet under en föreställning om föreställningarna.

jmf

def. Begrepp: uttal som syftar till att sätta ett koncept i ett socialt sammanhang med mening att syfta till det socialt delade i konceptet.

Begreppet är i min mening för individen själv ovidkommande. Reserverar mig för att vi jämför vårat koncept med det vi kan utvinna ur ett begrepp i fråga om etymologisk anknytning och emotionell anknytning för att se om begreppet passar i det syfte vi har när vi vill påtala konceptet med det. Begreppet är ett X sådant att individen väljer det X som en kontext kräver.

Om jag vill tala om grisar och märker att "grisar" inte vinner gehör för det som jag menar till, så söker jag omgärda grisar med ord om vad en gris kan tänkas vara för att utvinna den vedertagna termen i bruk. Och när jag så gjort har jag inget problem att i situationen använda tex "pig" för att beteckna mitt koncept av gris. Därav är inte begreppet det som är fenomenet utan konceptet är det.

Begreppet är alltid ett X sådant att det på bästa möjliga sätt skall representera konceptet i ett sammanhang och en kultur.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 21 okt 2007 13:23

Avantgardet skrev:Här tror jag vi kan se hur vi skiljer oss åt. Du behandlar fortfarande idéerna som objekt, som kan rymma ett innehåll, emedan jag menar dem vara mer av strukturer. De är i sig själva dessa metaforiska relationer. Språket är inte så mycket ett fönster genom vilket vi betraktar världen där ute som det är en spegel. Hur skulle språket kunna peka på något där ute som vi aldrig har erfarit detta i dess fenomenella renhet? Språket är självrefererande, och därför hävdar jag återigen att förstående är är just denna metaforiska relation, som också är den enda möjlighet vi har att erfara världen begripligt men som samtidigt förborgar världen för oss och innesluter den i en matris av betydelser som inget öga kan penetrera.

Vad gör du för skillnad på begrepp och koncept, har du lust att utveckla?

(och vad är nytänkande annat än att lägga pussel med befintligheter?)


Jag kan inte se hur idéerna inte skulle vara objekt i åtminstone någon mening.
Men jag ser att du talar om språket som det sätt som vi benämner och konceptualiserar. Jag gör inte den inskränkningen. Jag antar mig använda begreppslösa definitioner för att konceptualisera. Jag använder emotioner såväl som trossatser i mina analyser kring vad jag ser. Det är således i grunden något onämnbart som jag enbart genom begrepp ger semantisk form.

Jag är helt med dig på att idéer i form av ord inte har något innehåll, annat än en riktning mot ordens extension. Men det är inte ord som vi söker kommunicera, orden är bara verktyg för det ordlösa. Det betraktades immanens som vi söker fånga först i koncept och sedan uttrycka efter en betraktad standard. Som sådant är språket ett bygge som utgår från det närvarande och byggs efter det behövda. Det är därför inte heller ett bygge som kan reduceras i den mån det har byggts upp för att söka något ursprungligt och bakomliggande. Det är ett irrationellt bygge. Då vedertagenhet är det främsta kriteriet gör riktighet, snarare än som i dom flesta andra frågor där riktighet är något som svarar mot en sanningsidé.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 22 okt 2007 00:47

Auk skrev:
Form använder jag här som det vi söker i en del av vårat konceptualiserande av det som samlas i en kategori under ett begrepp. Begreppet söker samla många fenomen som vi kan härleda från något som framstår vara i en relation. Så när jag talar om detta har jag.

fenomenet/en
sinnnnesförnimelser
koncept
begrepp

Märk att detta är en hierarkisk modell över vad ett begrepp syftar till och vilken relation det har till det som det pekar mot. Form är här inte något fysiskt men likväl det som vi skådar. Det intressanta är att vi kan ta bort allt utom dom sista två för att tänka oss att något existerar. Och det ger en antydan om att verklig innebär fattad av koncept och fångat i begrepp. Även det okända kan ses som konceptualiserat och begreppsligt fattat och därav existent.


Hej Auk,
jag drar ett exempel ur levande livet, få se om du har "användning" för det:

Jag konfronterades en gång med ett föremål som jag saknade begreppet för, utom just "föremål". Frågan "vad?" infann sig (som alltid ifall man är på det humöret, och det är man ju). Då hjälpte det inte att varseblir "tydligare" med skarpare ögon eller så, utan en radda begrepp inställde sig för att få grepp om saken - långsmal, brunt, läderaktigt, artefakt osv. Jag såg ju "det där ute" men kunde ändå inte ser det med de begrepp jag hade tillbuds. Jag kunde inte *tillföra* rätt begrepp som matchade varseblivningen.

Det visade sedan vara sig ett torkad jättelöv från något australienskt träd. Någon som visste "lärde ut" begreppet till mig genom att beteckna det så (austral. jättelöv). Denna beteckning kommer jag framöver att belägga dyliga föremål med. Därmed inte sagd att jag trängd fram till dess funktion, men jag kommer att nöja mig med detta slags "vetande", såsom jag gjort med de flesta fenomen här i livet, hehe...

/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 22 okt 2007 17:20

cogito skrev:Auk skrev:
Form använder jag här som det vi söker i en del av vårat konceptualiserande av det som samlas i en kategori under ett begrepp. Begreppet söker samla många fenomen som vi kan härleda från något som framstår vara i en relation. Så när jag talar om detta har jag.

fenomenet/en
sinnnnesförnimelser
koncept
begrepp

Märk att detta är en hierarkisk modell över vad ett begrepp syftar till och vilken relation det har till det som det pekar mot. Form är här inte något fysiskt men likväl det som vi skådar. Det intressanta är att vi kan ta bort allt utom dom sista två för att tänka oss att något existerar. Och det ger en antydan om att verklig innebär fattad av koncept och fångat i begrepp. Även det okända kan ses som konceptualiserat och begreppsligt fattat och därav existent.


Hej Auk,
jag drar ett exempel ur levande livet, få se om du har "användning" för det:

Jag konfronterades en gång med ett föremål som jag saknade begreppet för, utom just "föremål". Frågan "vad?" infann sig (som alltid ifall man är på det humöret, och det är man ju). Då hjälpte det inte att varseblir "tydligare" med skarpare ögon eller så, utan en radda begrepp inställde sig för att få grepp om saken - långsmal, brunt, läderaktigt, artefakt osv. Jag såg ju "det där ute" men kunde ändå inte ser det med de begrepp jag hade tillbuds. Jag kunde inte *tillföra* rätt begrepp som matchade varseblivningen.

Det visade sedan vara sig ett torkad jättelöv från något australienskt träd. Någon som visste "lärde ut" begreppet till mig genom att beteckna det så (austral. jättelöv). Denna beteckning kommer jag framöver att belägga dyliga föremål med. Därmed inte sagd att jag trängd fram till dess funktion, men jag kommer att nöja mig med detta slags "vetande", såsom jag gjort med de flesta fenomen här i livet, hehe...

/cogito


Jag är inte helt säker på din mening här. Är:

"utan en radda begrepp inställde sig för att få grepp om saken - långsmal, brunt, läderaktigt, artefakt osv."

, konceptlösa i din mening? Är det så att du använde begreppen för att identifiera saken?

För jag menar ju att långsmal är ett begrepp som betecknar hur du uppfattar långsmal som en konceptuell idé om relationer som i världen som bör betecknas med långsmala. Du utvinner ur allmänbegreppet (jobbigt att ordet begrepp ligger häri) något att beteckna det partikulära med.

Jag är helt med på att du lämnar sinnesförnimmelserna. Du har intagit det som finns att inta i din relation till föremålet, eller det sammanhängande kontrasterande, i fråga och viljar dig till att skapa koncept (här är en del av min frågeställning, skapar du eller finner du detta) om denna kontrast som du förnimmer via dina sinnen. När det är gjort så anknyter du till tidigare koncept och använder deras empiriskt faktuellt vedertagna  begrepp för att beteckna det.

Vi kan förtydliga mera här.
Begrepp är naturliga trosföreställningar. Det är föreställningar om hur saker och ting är beskaffade.
Koncept är icke-naturliga trosföreställningar. Det är föreställningar om en beskaffenhet som vi inte kan bevisa empiriskt, naturalistiskt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 22 okt 2007 19:40

Hej Auk,

jag drar ett statement till, kanske faller fragorna på plats då:

Via porten sinnesorgan förnimms varseblivningsobjekt. Det kan kallas objektivt i meningen "utgående från objektet" (inte objektivt i meningen opartiskt sann). Varseblivningen talar inte om för mig *vad* den är. Det krävs en inre akt av mig (subjektivt i meningen "från subjektet utgående" (inte subjektivt i meningen godtyckligt, partiskt) för att begripa helheten "hevreka, mordvapnet!" Den inre akten kan kallas tänkandet.

Varseblivningen=det där. Tänkandet: något som blänker.
Varseblivningen=det där. Tänkandet: en metallbit.
Varseblivningen=det där. Tänkandet: en kniv.
Varseblivningen=det där. Tänkandet: 18-hundratals brevkniv i silver.
Varseblivningen=det där. Tänkandet: mordvapnet.

Varseblivningen är hela tiden densamma. Vad jag "ser" är däremot beroende av mina begrepp. De är "mina" bara i meningen att jag har tillgång till dem. De skiljer sig inte från "dina" utan är universella och utgör grunden till att vi kan kommunicera med varandra.

Det är inte säkert att vi alltid koppla rätt begrepp till varseblivningen. Jag ville belysa *att* vi begriper via begrepp.

/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Explorer
Inlägg: 134
Blev medlem: 19 okt 2007 14:56

Inläggav Explorer » 22 okt 2007 20:14

Varseblivning föregår begreppsbildning. Begreppet är knutpunkten i förståelsen och begreppet har sprängkraft då det innehåller definitionen av själva begreppet. I detta själva, av sin egen kraft, av sin egen orsak självrefererar begreppet som sin egen orsak och söker bekräftelse för sin egen existens.

Explorer
Inlägg: 134
Blev medlem: 19 okt 2007 14:56

Inläggav Explorer » 22 okt 2007 21:05

Avantgardet, vad tycker du?
Vill höra din åsikt eftersom du tillhör intelligensian på det här förumet.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 22 okt 2007 21:31

Explorer,

hoppas inte för mycket, jag har bara tur när jag tänker ibland.

Jag vill gå längre än cogito och säga att även när vi ser något som vi inte känner igen så är detta "att inte känna igen" en redan på förhand definierad kategori, det vill säga att objektet inte kan passas in i något av de begrepp vi redan har (vilket är ett begrepp i sig).

Sen hävdar jag också att vi ser med begreppen. Det går inte till på så sätt att jag hör en massa mummel och sen identifierar det som mänskligt tal och därefter börjar uttyda orden i ett speciellt språk, nej jag hör det alltid redan som tal (även om jag aldrig hört den specifika människan tala förr). När min blick drar omkring i rummet så ser den objekt, den ser en massa skrot överallt (slarvat med städningen), den urskiljer en massa saker, men det är inget som tillförs i efterhand utan jag ser alltid redan genom begreppen.

Sen har jag försökt ge detta tid, och jag tror mig nu vara säker på att det Auk söker är distinktionen på "slutna" och "öppna" begrepp. Det slutna begreppet lyder strikt under det teknologiska förnuftet, det är där för att initiera en operation hos subjektet, inte för att begrundas och dra ut olika potentiella implikationer ur (givet dess transitiva betydelser, dess "betydelsemässiga överskott", dess konnotationer). Man skulle lite slarvigt kunna tala om det yttre och inre språket som skillnaden mellan telos och logos.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Explorer
Inlägg: 134
Blev medlem: 19 okt 2007 14:56

Inläggav Explorer » 22 okt 2007 22:01

Håller med dej i stort.
Håller inte med dej när det gäller begreppsbildning.
I kunskapinhämtning sökes knutpunkter. Dessa punkter är "samlingsplatser" där vi samlar och koncentrerar all vetskap.
Själv var jaf specialist på detta och gick ut gymnasiet med toppbetyg med 5 i snitt.

Explorer
Inlägg: 134
Blev medlem: 19 okt 2007 14:56

Inläggav Explorer » 22 okt 2007 22:12

Invandrare, otrogligt skrärpt, fick jag vandra den hårda vägen, och mina bröder blev professorer, sicket jävla öde att alltid bli behnadlad som mindre värd. Tog dock jävla revanch med kroppshyddan där ingen vågar sticka upp. Lol

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 22 okt 2007 22:19

Men det är just att få ett oklart begrepp över "begrepp" som jag vill undvika genom att införa koncept som en distinktion.

Och jag vill vidare hävda att vi inte tänker i språkliga begrepp. Men jag har stött på den här distinktionen förr.

Kan ni definiera vad begrepp innebär för er? Är det språkligt med instanser av exemplifieringar?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster