Sceptisk skrev:J R Auk skrev:Är det så att världen har en dimension eller flera?
Och då menar jag inte temporala eller spatiala dimensioner. Utan hederliga dimensionella plan där saker finns utan att samtidigt existera i andra så som dom existerar där. Och kan något vara ett och samma i flera plan om det är så att det vi kallar värld och verklighet rymmer dimensionella plan?
Varför skulle det göra det? Vad föranleder din fråga? Är det något du observerat eller är detta den senaste i ledet av tidigare slutledningar? Isåfall vad har du tänkt innan? Ifall detta skulle vara en möjlighet, hur har du kommit fram till det?
Tja jag kan observera att jag genom ord kan skapa en tanke hos någon annan. En tanke som inte fanns där innan, något som alltså verkar vara kausalt sambandet med min berättelse. Men det är något som inte är fullt tillfredställt förklarat hur detta skulle ske. Hur kan jag peka på saker som är icke-naturliga. Det vill säga med ord beskriva relationer kring något som känns igen hos den jag beskriver för och på sådant sätt visa något som inte fanns där tidigare och i kraft av sig självt? Är det så att jag belyser, illuminerar något därvarande eller är det så att jag skapar något.
Oavsett så uppstår något som inte syns i den värld som vi kallar verklig. Den jag kallar fenomenell, efter Kants terminologi.
När jag använder dimensioner så flackar jag mellan att använda det i mening "konstitution för form" och "aspekt av medvetenhet". Det är därför jag har blandat in plan i diskussionen. Att benämna det plan tydliggör att det är fråga om något som är del av samma sak men som är separerat (åtminstone för våran syn). Som ett hus är alla plan, alla våningar, som det rymmer men för oss tydligt separerat i olika plan, om det är så uppbyggt.
För mig är det uppenbart att det finns åtminstone dimensioner av fenomen och tankar. Det är en observation som är lika tydlig som den att solen alltid stiger i en relation till min resterande världsbild på ett sätt som jag benämner med väderstreck.
Sedan verkar det finnas plan som vi delar tillgång till. Jag kan inte bara tänka mig en sak, göra en idé, och sedan förvänta mig att den skall delas. Men ändå så kan vi dela idéer. Det är ett faktum att vi säger oss kunna göra det. Hur sker det? Det är inte i den idévärld som jag själv håller mina tankar i. Då skulle det inte behöva omtalas för att skådas. Utan här är det fråga om att idévärlden som vi har personligen korrelerar med något som vi säger oss dela.
Varför jag frågar mig detta är för att jag tror att det är ett sätt vi kan rädda den subjektets subjektivitet utan att för den del släppa rationaliteten. Jag tror att erkänna denna beskaffenhet är ett nödvändigt steg för att kunna diskutera saker som moral utifrån ett perspektiv av vetenskaplighet och inte bara vilja. Samma med värden.