Tårta på tårta

Ventilera dina personliga funderingar om smått och stort.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 04 jan 2008 04:43

Johan Ågren skrev:Själv är jag passiv då jag vet att alla mina handlingar just nu baserar sig på impulser som uppstår utifrån missförstånd av världens tillstånd. Jag är inte kapabel att handla.
Det låter som du är inne på något slags Wu wei resonemang (länk för andra som vill hänga med http://en.wikipedia.org/wiki/Wu_wei )

(Popjimmy undrade i en annan tråd varför jag var passiv). Varje ide jag får uppstår utifrån felaktiga premisser, och efterföljande handlingar skulle enbart distansera mig ytterligare från någon form av reellt handlande. Jag försöker vila, men måste sjunka djupare ner i mig själv och min mottaglighet för dej information som finns omkring mig. Känna min kropp fullt ut, och inte rikta min blick åt håll som styrs av förvanskade impulser.
Tja ur min förståelse av olika Buddhistiska ådror så är det bara i den älsta grenen, Theravada som man för detta resonemang. Senare Buddhistskolor trycker på vikten av att komma tillbaka och hjälpa till när man nått någon form av insikt. Vad är det egentligen om skiljer ditt beteende från Avantgardet, eller från någon person som bara sitter hemma och tar droger i sin ensamhet hela dagarna? (jag tror du förstår vad i detta jag försöker lyfta fram)..


Annars håller jag med dig i mångt och mycket. Kom på att du skrivit ett inlägg till mig i någon annan tråd som jag ännu inte färdigställt ett svar på. Tyvärr hinner jag inte göra det nu heller pga tidsekonomiska förhålladen.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 04 jan 2008 11:25

PopJimmy skrev:
Johan Ågren skrev:Själv är jag passiv då jag vet att alla mina handlingar just nu baserar sig på impulser som uppstår utifrån missförstånd av världens tillstånd. Jag är inte kapabel att handla.
Det låter som du är inne på något slags Wu wei resonemang (länk för andra som vill hänga med http://en.wikipedia.org/wiki/Wu_wei )

(Popjimmy undrade i en annan tråd varför jag var passiv). Varje ide jag får uppstår utifrån felaktiga premisser, och efterföljande handlingar skulle enbart distansera mig ytterligare från någon form av reellt handlande. Jag försöker vila, men måste sjunka djupare ner i mig själv och min mottaglighet för dej information som finns omkring mig. Känna min kropp fullt ut, och inte rikta min blick åt håll som styrs av förvanskade impulser.
Tja ur min förståelse av olika Buddhistiska ådror så är det bara i den älsta grenen, Theravada som man för detta resonemang. Senare Buddhistskolor trycker på vikten av att komma tillbaka och hjälpa till när man nått någon form av insikt. Vad är det egentligen om skiljer ditt beteende från Avantgardet, eller från någon person som bara sitter hemma och tar droger i sin ensamhet hela dagarna? (jag tror du förstår vad i detta jag försöker lyfta fram)..


Annars håller jag med dig i mångt och mycket. Kom på att du skrivit ett inlägg till mig i någon annan tråd som jag ännu inte färdigställt ett svar på. Tyvärr hinner jag inte göra det nu heller pga tidsekonomiska förhålladen.


Nu rannsakar vi mig lite.

PopJimmy, från annan tråd, skrev:Problemen börjar med att vi inte har en enheltighet i vad vi försöker uppnå. Jag menar inte att vi inte ska sysselsätta oss med olika typer av aktiviteter eller metodologier. Jag försöker ena mäniskor och skapa en grundläggande enhetlighet i ett krig av diffusa trosuppfattningar. Jag uppelver att det i grund och botten inte finns någon kontrovers i den mänskliga gemenskapen, det är allt jag försöker säga. Sen blir jag naturligtvis motarbetad eftersom människor är inte rena i hjärat att våga tro på detta...


Om det inte fanns någon kontrovers här så skulle det finnas det någon annanstans, och då skulle du befinna dig där i stället och försöka ena. Det finns utrymme för allt i en ideologisk värld, och således kommer den människa som ser sin egen befrielse som ett utanförliggande uppdrag att ständigt vandra i jämmerdalen. Vi kan inte hjälpa andra för att bekräfta oss själva som goda/sanna, vi kan enbart bli goda/sanna genom att göra det som är nödvändigt utifrån vår själsliga drift. Denna brukar sedan sammanfalla på ett altruistiskt sätt.

Lidandet i form av tortyr, skräck ETC kan inte utplånas som information i en ideologisk värld, det kan bara upphöra att sättas samman till scenarion, och där har den som bevittnar det som antagonist lika stort ansvar. Det här är lite känsligt att prata om, men det viktigaste är att det inte råder ett motsatsförhållande mellan att agera altruistiskt och att fördjupa sig i sin egen medvetenhet. Det är först då som altruismen inte blir ett förvärrande skådespel.

Ser man andra som lidande och behövande så lättar dessa bekymmer hos en själv, hjälper man dessutom andra så kan man tro att man upprätthåller ett oklanderligt leverne. Detta är överjaget, och hjärtat lättar alltid när överjaget är nöjt.

Det är utifrån dessa premisser jag är försiktig med att lägga mig i andra människors leverne. Insikt är inget man kan minnas, utan uppstår i nuet. Mina gamla erfarenheter har jag ingen hjälp av praktiskt, enbart teoretiskt. Huruvida jag gör något bra är jag inte medveten om. Något som jag skulle få för mig vara av godo blir helt godtyckligt. Det är helt enkelt tid för kontemplation, och inte överila.

Om jag har fel, vad skulle det bero på? Feghet, trötthet, lathet, hämning, moralisk ödmjukhet? Kanske skulle kunna bero på en jobbig separation, jag har ett barn, och ett till på väg i en ny relation, bodelningar och advokater, ensam tekniker på ett stort museum, (arbetsuppgifter som tidigare sköttes av en teknisk avdelning med flera anställda, ETC). Min fysiska kropp räcker kanske inte till, eller så har jag skapat en situation där den inte räcker till? Man får också komma ihåg att jag för tiotalet år sedan agerade som en jesusfigur, och jag vill inte hamna där igen. Krävdes flera sessioner med psilocybin ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Psilocybin ) för att lösa upp den rollen.

Får väl bli existentialist i värsta fall  :)

/Johan

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 04 jan 2008 15:48

Johan Ågren skrev:Så länge man inte ser sambanden och även tingen för vad de faktiskt är så existerar det sådant som brister och tillkortakommanden. Här är jag teoretiskt på popjimmys sida. Avantgardet lever under samma premisser men väljer i sin psykologi att inte prioritera uppdagandet av dessa brister (han knarkar i stället)


Det är ett sätt att uttrycka det. Visst finns dessa samband, och de har sin relevans, och jag kan själv finna mening i att belysa dem. Vad jag säger specifikt i denna tråd är att jag tror inte de leder samtalet framåt. Visst är det möjligt för vår riksdag att ägna sig uteslutande åt självrannsakan men då blir det lite politik bedriven, helt enkelt en fråga om prioriteringar - som givetvis skiljer sig åt beroende på omständigheterna. Mest fruktbart är det, självfallet, om man kan vara lite rörlig - och kreativ. Problemformuleringar är vad som driver diskursen framåt, det handlar om vilka frågor vi ställer, alla frågor äger inte samma relevans.

Johan Ågren skrev:Det är inte nedlåtande att påpeka andra människors irrationella beteende ur en teoretisk synvinkel, det är förutsättningen för en seriös vetenskap som avser att skilja sant från falskt.


Jag är inte riktigt säker på hur det kommer sig att man vill dra likhetstecken mellan irrationellt och falskt. Det man gör i denna diskursiva gest (som läkarrelationen innebär, eller den översittarroll som den också är) är att fullkomligt stänga för kommunikation med oförnuftet (och som sagt så ser jag inte denna självklara koppling mellan t.ex. vanvett och falskt, eller förnuft och sant). Och jag är inte heller säker på hur seriös en vetenskap är som kräver absolut rätt att definiera både sig själv och sitt studieobjekt. Jag trodde identitet (i vid bemärkelse) var något som skapades i interaktion med omvärlden, vilket är detsamma som att säga att om vi vill ha en "sann" bild av vad det än vara månde (också en vetenskapsgren) så måste vi också tillåta alla komma till tals i frågan och ge oss sina perspektiv på vad detta "föremål" är ("är" gäller uteslutande identiteten i detta fall).

Vad menar du att reellt handlande skulle vara? Och detta att sjunka ned i sig själv, är vi inte alltid redan nedsänkta i oss själva? Som jag ser det så kan jag inte begränsa mig själv till min fysiska gestalt, utan hela min historia (som finns lagrad i mina vävnader) och alla de sinnesintryck jag har är sammantaget det material jag har att tillgå när jag fäller mina omdömen om världen runt om kring mig och motiverar mitt agerande i den ena eller andra riktningen. Passiv och aktiv är begrepp som, i min värld, saknar egentlig innebörd. Med Heidegger menar jag att allting är aktivitet - ett meditationsmodus är lika aktivt som ett springamaratonmodus, det är vad som håller min riktadhet och fängslar den för tillfället. Meditation är i en viss bemärkelse egoistisk.

Jag tror ingalunda att jag kan handla klanderfritt, vet inte ens om det är eftersträvansvärt.

En anekdot: var hem hos en schitzofren karl på de dryga femtio igår. Träffat honom ett par gånger tidigare för att jag känner hans granne och brukar vara dit ibland. Så vi klampade in där och bjöd honom på en holk. Han är fåordig, och beter sig besynnerligt, de flesta skulle överhuvudtaget inte vela ha med en sån att göra. Vi sitter där och surrar och han har en massa målningar efter väggarna som han själv har gjort - grymma grejer. Om jag lever stökigt så skulle du se hans lya - finns inte ord. Fortfarande osäker om han bara hade en spånplatta som bord, svårt att minnas eftersom den var täckt av gamla utlagda snusar, fimpar och ölburkar. Nåväl, som sagt, jag sitter där och surrar med honom, plockar upp hans gamla Hagström och spelar med i nåt som han har på stereon, känner igen det vagt. "Vad är det vi lyssnar på?", frågar jag. "Yes!", säger han. "Åh, shit, ahhh, vad fan är det den heter... nånting med round..". "Ja, Roundabout", säger vi samtidigt och skrattar. Sen - och här föll min haka i golvet - börjar han citera Majakovskij. "Vad fan!", utbrister jag. Och efter det sitter vi och snackar Schopenhauer, Horkheimer, Rimbaud och allt annat möjligt. "Min konst skall inte hänga på nåt galleri", säger han, "den tillhör folket!". Jag njöt i fulla drag jag. Sällan nån alls hälsar på den snubben, han skiner upp som fan om man går förbi där och röker ned honom. Sen vad som händer i finsalongerna, det skiter jag blanka fan i! Är det ens där konsten behövs? :)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 05 jan 2008 01:56

Avantgardet,

Vad jag säger specifikt i denna tråd är att jag tror inte de leder samtalet framåt. Visst är det möjligt för vår riksdag att ägna sig uteslutande åt självrannsakan men då blir det lite politik bedriven, helt enkelt en fråga om prioriteringar - som givetvis skiljer sig åt beroende på omständigheterna.


Det är också varför filosofin är uppdelad i två kategorier i utbildningen. Visst är det så att vi tvingas agera för att ta oss igenom dagen oavsett vad vi har för nivå av förståelse, men att göra det förnuftigt kräver något mer av oss en endast motivation. Personligen har jag en dragning åt att vara mindre motiverad och mer eftertänksam, och det är jag av den anledningen till att jag är skeptisk till konventionella handlingsplaner, och även mina egna ärvda beteenden.

Jag är inte riktigt säker på hur det kommer sig att man vill dra likhetstecken mellan irrationellt och falskt. Det man gör i denna diskursiva gest (som läkarrelationen innebär, eller den översittarroll som den också är) är att fullkomligt stänga för kommunikation med oförnuftet.


Ett rationellt/förnuftigt tänkande är i min begreppsvärld i teorin fritt från felaktigt tänkande; något falskt. Avser du snarare "rationellt handlande" som i att agera på ett sätt som infriar målet? I så fall talar vi förbi varandra. Det rationella är per definition fritt från falskhet om man nu inte avser en abstrakt modell snarare än världen jag talar om.
I ett slutet system är sant och falskt irrelevant så länge logiken är kausal inom systemet, där håller jag med. Ett irrationellt förhållande till världen däremot vittnar om falska tolkningar.

Jag trodde identitet (i vid bemärkelse) var något som skapades i interaktion med omvärlden, vilket är detsamma som att säga att om vi vill ha en "sann" bild av vad det än vara månde (också en vetenskapsgren) så måste vi också tillåta alla komma till tals i frågan och ge oss sina perspektiv på vad detta "föremål" är ("är" gäller uteslutande identiteten i detta fall).


Tingen har position, rörelse, och interagerar, detta har vi att känna och det ger oss ingen tolkningsfrihet, de existerar ytterst påtagligt i vår omgivning och interagerar med våra kroppar. Detta är den enda verkligheten. Sedan påstår vi att tingen "är något" vi skapar myter och läser in en abstrakt kontext som egentligen saknar relevans. Dessa tolkningar blir då irrationella, och distanserar oss från att verkligen beröra tingen. Vår abstraktionsförmåga tar så att säga över, samtidigt som vi tror att utan vår abstraktionsförmåga så skulle vi och världen vara livlösa, medan det snarare är tvärtom, vilket jag är intresserad av.

Vad menar du att reellt handlande skulle vara?


Ett handlande som utgår ifrån verkligheten, och inte utifrån osanningar, feltolkningar, lögner, myter ETC. Ett reellt handlande följer på ett rationellt medvetande. Förnuftigt i detta sammanhang handlar visserligen snarare om att inte låta sitt tänkande styra bort upplevelsen utan tillåta en fördjupad nära interaktion med världen. Förnuftet ska hålla sig i bakgrunden och låta sig uppdateras frekvent snarare än att låta det bli en begreppsapparat som grovt förtolkar världen. Det är visserligen energibesparande, men har också många nackdelar om man låter processen bli mer eller mindre autonom i förhållande till den potentiella information som existerar.

Och detta att sjunka ned i sig själv, är vi inte alltid redan nedsänkta i oss själva?


Nej vi är som jag väldigt fragmentariskt monterade. Förespråkar här psykosyntes, vilken har för avsikt att normalisera det mänskliga medvetandet, nödvändig hjärntvätt/avprogrammering/formatering oberoende av alla former av indoktrinering. Det önskvärda resultatet är att integrera medvetandet. Kan också uppnås genom behandling med psykadelier http://www.hopkinsmedicine.org/Press_re ... taries.pdf Vanlig psykoterapi är för resultatinriktat. Meditation/kontemplation är en annan väg.

En anekdot: ...


Trevligt möte, uppskattar själv små revor i verkligheten där lite ljus kan sippra in.

Sen vad som händer i finsalongerna, det skiter jag blanka fan i! Är det ens där konsten behövs?


Ja jag jobbar på ett konstmuseum, och du har en poäng. Institutionerna gör konsten klinisk och tam, men samtidigt så är de en del av en akademisk struktur som det faktiskt kommer något gott ur på samma sätt som inom andra ämnesområden som skapar ett intresse för det icke konventionella tänkandet. Konsten blir dock intressantare när den finner en mer reell kontext. Postmodernistisk konst är dock inte rationell i samma anda som idealiserande konst, och kan ibland må bra av att sitta innanför fyra vita väggar.

"Min konst skall inte hänga på nåt galleri", säger han, "den tillhör folket!".

I så fall så kanske den måste exponeras mer än hemma hos denna sällan besökta individ. Kommunala och statliga konsthallar tillhör ju folket, gäller bara att gå in där och börja påverka vad som sker. Är knappt några besökare idag på våra konsthallar så alla möjligheter finns att påverka innehållet. Men människor verkar hänfalla åt att vara intresserade av en smal kategori intressen som får väldigt stora "marknadsandelar", och inget av detta gör sig vidare på ett museum eller en konsthall.

/Johan

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 05 jan 2008 04:04

Johan Ågren skrev:Det är också varför filosofin är uppdelad i två kategorier i utbildningen. Visst är det så att vi tvingas agera för att ta oss igenom dagen oavsett vad vi har för nivå av förståelse, men att göra det förnuftigt kräver något mer av oss en endast motivation. Personligen har jag en dragning åt att vara mindre motiverad och mer eftertänksam, och det är jag av den anledningen till att jag är skeptisk till konventionella handlingsplaner, och även mina egna ärvda beteenden.


Jag tror du missat kontexten i vilken jag gjorde yttrandet som föranledde detta svar (ovanstånde citat) från dig. Jag riktade mig ursprungligen mot sailaways, med anledning av detta psykologiserande av Algotezzas person som initierats av hans läsning av PopJimmys tråd "OKej fikusar...". Därför pekade jag också på psykoanalysen (märk väl inte en filosofisk riktning) som direkt överflödig, och med att citera Foucault ville jag också peka på möjligheten (faktumet, i mina ögon) att den själv kan vara en problemfaktor.

Visst anser också jag att man bör vara lyhörd inför alla de processer som har sin inverkan på vårt medvetande.

Själv gör jag ingen reell distinktion på tanke och handling, det är i mina ögon en felsyn - varifrån du ärvt den vet jag icket, men föreställningen är vanlig bland metafysiska idealister. Tanken är en handling, som också sätter spår i våra vävnader (som alla handlingar också gör).

Johan Ågren skrev:Ett rationellt/förnuftigt tänkande är i min begreppsvärld i teorin fritt från felaktigt tänkande; något falskt. Avser du snarare "rationellt handlande" som i att agera på ett sätt som infriar målet? I så fall talar vi förbi varandra. Det rationella är per definition fritt från falskhet om man nu inte avser en abstrakt modell snarare än världen jag talar om.
I ett slutet system är sant och falskt irrelevant så länge logiken är kausal inom systemet, där håller jag med. Ett irrationellt förhållande till världen däremot vittnar om falska tolkningar.


Du föreställer dig alltså en idévärld som är möjlig att nå, i någon bemärkelse, genom en utsläckning av den perceptuella ("upplevelsemässiga"), felaktiga, informationen? Tinget-i-sig? Och utifrån detta menar du alltså sedan att det finns de sätt som är mer rätt eller mer fel i tolkningen (det perceptuella och kognitiva "maskineriet").

Låter, om så är fallet, som inget annat än religiös mysticism i mina öron.

I den kontexten vi befann oss, eller som jag vid tillfället uppfattade saken när jag svarade dig, syftade jag snarare på rationalitet som den typ av medvetenhet som har företräde i det offentliga rummet, det vill säga den som främjar kapitalismens syfte. I en mening, den myt du hjälper till att upprätthålla. Det vill säga samma sak som "att agera på ett sätt som infriar målet" med tillägget att målet på förhand tillhandahållits av de överpersonliga produktionskrafterna. Vi är barn av vår tid.

Irrationellt beteende är i mina ögon inget annat än en värderande beteckning, säger ingenting om vare sig upplevelsens innehåll eller intentionen bakom beteendet man väljer att kalla irrationellt.

Som du förstår talar jag med andra ord inte om verklig-heten, utan om det verkliga (vilket är identiskt med upplevelsen, och identiskt, inte som i identitetssatsen ett "ärlikamedtecken" utan snarare som A är A - om du förstår den Heideggerska nyansen).

Johan Ågren skrev:Tingen har position, rörelse, och interagerar, detta har vi att känna och det ger oss ingen tolkningsfrihet, de existerar ytterst påtagligt i vår omgivning och interagerar med våra kroppar. Detta är den enda verkligheten. Sedan påstår vi att tingen "är något" vi skapar myter och läser in en abstrakt kontext som egentligen saknar relevans. Dessa tolkningar blir då irrationella, och distanserar oss från att verkligen beröra tingen. Vår abstraktionsförmåga tar så att säga över, samtidigt som vi tror att utan vår abstraktionsförmåga så skulle vi och världen vara livlösa, medan det snarare är tvärtom, vilket jag är intresserad av.


Jag har svårt att se hur vi betydelsefullt kan tala om tingen bortom vår perceptionsförmåga, vi har bara ett sätt att tala om dem och förstå dem (och vet att språket är ett seende likväl som det är något vi förmedlar oss med). Så du motiverar din meditation (läst i Avantgardsk terminologi som "lathet") med att du därigenom skulle närma dig den essentiella Verkligheten (läs "Gud" eller annan valfri oantastlig skröna)? Vår abstraktionsförmåga är alltid redan med i tingen som de upplevs, och vilka intelligibla föreställningar (möjliga att översätta dem till språkliga uttryck åtminstone) förmedlar världen utan vårt medvetande?

Johan Ågren skrev:Ett handlande som utgår ifrån verkligheten, och inte utifrån osanningar, feltolkningar, lögner, myter ETC. Ett reellt handlande följer på ett rationellt medvetande. Förnuftigt i detta sammanhang handlar visserligen snarare om att inte låta sitt tänkande styra bort upplevelsen utan tillåta en fördjupad nära interaktion med världen. Förnuftet ska hålla sig i bakgrunden och låta sig uppdateras frekvent snarare än att låta det bli en begreppsapparat som grovt förtolkar världen. Det är visserligen energibesparande, men har också många nackdelar om man låter processen bli mer eller mindre autonom i förhållande till den potentiella information som existerar.


Ser inte att du löser problematiken, men jag får heller inte intryck av att du så söker göra utan snarare så begår du det där "filosofiska självmordet" (Camus) och tar din tillflykt till en Verklighet bortom vår förmåga att uppfatta. Tydligen så är dock inte alla tolkningar av den oriktiga?

För att börja så är det fortfarande detta med förtolkning - jag ser helt enkelt inte hur det skulle kunna finnas ett icke förtolkad upplevelse (utan förtolkning så blir det just ingen upplevelse kvar som jag förstår saken), och denna svarar den redan befintliga begreppsapparaten för (och mycket av detta sker autonomt, i själva verket i precis den utsträckning som vi inte är medvetna om att en tolkning faktiskt äger rum - synlig blir själva tolkningen först när vi kommer ut i dess periferi, som i att vi reviderar uppfattningen och blir varse att vi "feltolkat", eller konstens "främmandegöring", eller den Andres förmedlande av sin tolkning utifrån den position där denne befinner sig).

För det andra så, men jag vet inte om du bara slarvar med användningen av språket eller om det du söker förmedla ligger på ett mer generellt plan, så förstår jag inte detta med "energibesparande", i den bemärkelsen att jag ser inte hur det kan finns ett icke-tänkande. Medvetandet har ingen motsats annat än Döden (det vill säga det absoluta Intet).

Johan Ågren skrev:Nej vi är som jag väldigt fragmentariskt monterade. Förespråkar här psykosyntes, vilken har för avsikt att normalisera det mänskliga medvetandet, nödvändig hjärntvätt/avprogrammering/formatering oberoende av alla former av indoktrinering.


Om du talar om Jag som identitet så håller jag med dig, om du talar om ett ontologiskt Jag så förstår jag inte alls hur detta vore möjligt. Det jag ser här kan annars, som det synes mig alltså, tolkas som en normativ utsaga om en viss, av en viss grupp favoriserad, medvetandetyp med en viss karakteristik.

Behandling med psykedelier är jag dock helt med på, vart skriver man upp sig som försökskanin?

Dock kan jag se en poäng i det du skriver, något jag själv sysselsätter mig med (betraktar det som vårstädning i hjärnkontoret på ren svenska), och menar att det är en viktig funktion hos de dionysiska inslag som finns i alla kulturer - i vår förnuftsdyrkande är de dock ständigt undertryckta, vilket är detsamma som t.ex. vad Freud pekar på med sitt "missnöje i civilisationen/kulturen", alienationen i freudiansk bemärkelse, men även reifikationen av medvetandet (i Lukács termer) har sitt upphov i detta, förnuftet i denna mening är, vill jag hävda, intimt förbundet med just "vinstmaximeringsprinciper" och andra "effektivitetssträvanden", och då tror jag också lättare du ser varför min kritik ser ut som den gör. Dock delar jag som sagt inte din uppfattning om att det skulle finnas något "rent" perspektiv.

Det jag ville säga med anekdoten, var just detta att den redan är fullt exponerad och just precis för "folket". Reifikationen genomsyrar precis hela samhället, vi glömmer till och med att det är människor vi har att göra med. Jag slår hårt på konstinstitutionerna (även själva begreppet "konst" - som i mina ögon, och därav anekdoten, är detsamma som liv och inget annat), vilket innebär att jag saboterar alla mina egna möjligheter att nånsin tjäna ett öre på det jag själv håller på med. Det står säkert vem som helst fritt att besöka snubben som jag talade om, tror han skulle bli hur glad som helst. Filmen "Barfly" är ett perfekt exempel dock. Vi vill inte släppa in "konstnärerna" i samhället, men vill gärna lägga beslag på frukterna av deras arbete. Ut med människorna, in med kosingen! Det som ingen exploatör nånsin kommer komma åt är dock konsten i dess rätta element, och det jag säger till etablissemanget i just denna fråga, med ett självbelåtet léende, är "skyll er själva, det är endast er förlust!".

Underbart att kasta in lite reklam för antiprodukten som inte går att köpa för pengar, dock ingen "readymade".
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 08 jan 2008 16:29

Avantagardet,

Först måste man skilja på praktiskt tillämpning och teori, och sedan så måste man skilja på vad som är praktiskt för handen och vad som vidare är möjligt att uppnå om man strävar efter teorin.

Du föreställer dig alltså en idévärld som är möjlig att nå, i någon bemärkelse, genom en utsläckning av den perceptuella ("upplevelsemässiga"), felaktiga, informationen? Tinget-i-sig? Och utifrån detta menar du alltså sedan att det finns de sätt som är mer rätt eller mer fel i tolkningen (det perceptuella och kognitiva "maskineriet").

Låter, om så är fallet, som inget annat än religiös mysticism i mina öron.


Genom att begreppsapparaten anammat ett irrationellt tänkande så projiceras vantolkningar på verkligheten (typ månen är en ost, låt oss sträva efter att bygga en rymdfarkost och ta med oss lite kex, a la Wallace and Gromit). Vi distanserar oss således mer och mer från en direkt erfarenhet och perceptionen blir färgad - mer eller mindre. Desto mer människan stödjer sig på sin abstrakta tankeförmåga, och mindre på att uppmärksamma, desto större fenomenologisk buffert uppstår med tiden. En intressant parallell till teckningsövningar kan göras: Människor tenderar att rita symboler även när de tecknar av något, de anser att dessa symboler är den faktiska avbildningen av föremålet. Vad konsteleven får göra är att kasta av sig sitt symboliska tänkande och börja se tingen för vad de är. En bra övning för detta är att vända upp och ner på föremålen man tecknar av. Då inser man att man har haft en abstrakt uppfattning om föremålets former man en gång lärt sig och vidare använt på alla liknande föremål. Att vara uppmärksam är samtidigt energikrävande, men likväl en förutsättning för att kunna agera rationellt till världen. Det råder således en kamp där överlevnaden har prioriterats till varje pris, och därför upplever vi inte världen som den är utan som den kräver minst av oss i fråga om energi. Här splittas begreppet rationellt upp i två delar; rationellt praktiskt sett, och rationellt ur ett teoretisk perspektiv. Vissa kompromisser får man naturligtvis gör för att gynna sin överlevnad, man får bedra sig själv, men när denna princip blir suverän så leder den både till tankemässig irrationalitet samtidigt som den försvårar vår överlevnad.

Genom att anamma och bejaka enbart det som är för handen snarare än den potential som ligger till grund för det som är för handen så går människan vilse i sin irrationella begreppsapparat. Människor är praktiskt sett naiva realister, och anser att det som är för handen är en exakt kopia snarare än den information som når jaget i dess begränsning. Att transcendera begränsningen öppnar också upp för vidare potential, som mycket riktigt har beskrivits i vissa religioner (gamla "filosofiskka" läror), men ständigt vantolkats.

Jag har svårt att se hur vi betydelsefullt kan tala om tingen bortom vår perceptionsförmåga, vi har bara ett sätt att tala om dem och förstå dem.


Återigen ett praktiskt förhållningssätt. Teorin ger oss den potentiella riktningen, och praktiskt - det som är för handen - så uppdaterar vi vår perceptionsförmåga genom att ta vara på denna potential. Vi har bara ett sätt att betrakta världen just nu, men riktningen är det väsentliga när det kommer till att uppdatera rationaliteten i vår perception. Bara för att vi för tillfället erfar något på grund av vår begreppsapparat så innebär det inte att det är något slutgiltigt, och det är det jag är intresserad av och talar om.

Vad människor gör och värderar idag bygger på en lång historia av irrationellt tänkande. Det styr oss genom kulturen och vi tar det för självklart. Vi anar inte att hela vår begreppsapparat ger oss en fenomenologisk buffert genom att vi ärvt reaktionerna. Vi kan aldrig bli fria från vår begreppsapparat, men vi kan fördjupa oss i tingen och låta dem få en mer primär verkan på oss snarare än att vi projicerar ett tjockt lager av nedärvda fördomar på dem, vilket leder till ett irrationellt handlande. Jag menar således att man i sin perception kan uppnå högre och lägre nivåer av relevans, och att det finns omständigheter som försämmrar och förbättrar. Detta är endast ur individens egna perspektiv, jag talar inte om någon absolut perception som ska gälla alla individer, då alla individer har relativa infallsvinklar till tingen. Man man kan som utomstående medmänniska om man är uppmärksam ana om en individ "ser klart" på sin egen situation, eller om personen annammat värderingar och riktningar utifrån en förnuftsmässigt snedvriden indoktrinering. Man kan lätt iakta hur vår perception styrs av vårt förnuft genom att iakkta människors kroppsuppfattning. Vi "hakar upp" oss vid detaljer genom att vårt förnuft har skapat en känslomässig spänning, och detta medför att vi inte uppmärksammar andra detaljer som kommer i skymundan (en form av visuell coktailpartyeffekt. Läs: http://www.aleph.se/Projekt/Texter/uppmarksamhet.html) Resultatet är att man inte ser en faktiskt motsvarighet av sig själv i spegeln, och detta är varför det är läskigt att se på sin kropp när man brukar psykadelier, särskilt överaskande kan det vara att se på sina könsorgan när vårt överjag inte längre tyglar vår perception. Och ändå brukar detta bara vara en liten skrapning på ytan. En annan kul grej är att du nu plötsligt förstår varför andra tycker du har smutsigt på golvet hemma. Det ditt förnuft förvägrar dig att se - ser du inte. Detta är anledningen till att en hypnotisör kan göra föremål osynliga för den hypnotiserade, eller få honom att tro eller göra andra saker.

Destå djupare vi sjunker bortom nedärvda föreställningar destå mer förändras världen vi lever i, och då menar jag även perceptuellt; synintryck, ETC. Det är detta som är essensen i vad som du lite nedvärderande kallar "religiös mysticism".

Så när du "vårstädar" vad avser du att uppnå?

/Johan

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 09 jan 2008 15:41

Ah, fint att du svarat! Återkommer imorgon, har jobbat hårt här ska du veta!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 09 jan 2008 23:26

Tänkte bara flika in med att det står lite om detta i Mysticism avsnittet i Stanford filsofiencyclopedi.
5. Pure Conscious Events (PCEs)
http://plato.stanford.edu/entries/mysticism/#5
6. Constructivism
http://plato.stanford.edu/entries/mysticism/#6



Kanske går konroversen att reda ut om man börjar relatera den till hjärnaktivitet?

Vad som även kan vara av relevans är detta:
http://www.youtube.com/watch?v=LFFMtq5g8N4
(Ken wilber stänger av sin hjärna)

Det är uppenbarligen så att det även finns ett empiriskt underlag för PCE argumentet. Frågan är bara, vart kommer "konstruktivismen" in i detta?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 07:52

Johan Ågren,

Jag hade gått i polemik med dig vid alla punkter i ditt ovanstående inlägg, men vet också att du är medveten om alla dessa invändningar. Fokuserade främst på att tillbakavisa "utveckling" som ett relativt påstående, att det är befängt att tala om "koncentrationsförmåga" i allmänhet och inte i relation till en viss (godtyckligt) avgränsad uppgift, samt hur vi endast har de medel som historien lämnat oss med och att vi därför aldrig kan penetrera Verkligheten i någon egentlig mening. Vidare gjorde jag ett stort nummer av detta självfokuserande och snacket om potential som något egoistiskt som endast ser till individens egna strävanden, och en effektivisering i att erhållade dessa yttre viljade ting, emedan jag istället förespråkar att se till situationen och jämka de viljor som finns i den efter en rättviseprincip just för att omöjliggöra att saker spårar ur fullständigt. Att vi skulle kunna närma oss tingen såsom de Verkligen är ser jag alltjämt som en skröna. Tingen är just såsom de framträder för oss, men detta är inget som är fast utan i ständig omvandling - vår perception är i ständig omvandling. Kom dock på att det nog räcker om jag fokuserar att svara på den fråga som du riktar till mig i slutet.

Johan Ågren skrev:Så när du "vårstädar" vad avser du att uppnå?


Vad jag avser uppnå med detta är enkelt (eller åtminstone förefaller det vara det, för mig). En "vårstädning" innebär för mig att jag raserar alla de förutsättningar som finns för mig att upprätthålla ett kärleksförhållande till mina egna föreställningar (som bara skenbart är mina egna, och i egentlig mening alltid endast kan vara ett hopkok av i grund och botten anonyma föreställningar). Jag har en tendens att libidinöst ladda "mina" tankar och idéer, "min" musik och "mina" vanor. Detta leder till ett behov att värna om dem i mötet med andra, och andras viljor. Detta beror på den investering som finns i det hela. Det är min transcendens som ingjutes i dessa som ett slags ackumulerat mervärde. Dock måste jag kunna skratta åt mig själv (förlöjliga mig själv) för att veta att jag är på rätt sida om skiljelinjen. Jag är inte viktigare än någon annan. Kan inte ta mig själv på allvar när jag tar mig själv på allvar, kanske är mitt överjag en skojare. Allt detta är dock endast ett annat sätt att säga att jag tar mig själv på så stort allvar att jag inte kan tillåta mig själv att ta mig själv på för stort allvar. Det rör olika plan.

Själv har jag haft världen häftigaste upplevelser i duschen när jag varit trippad. Jag var Adam för ett tag, i mänsklighetens begynnelse. Att det är smutsigt brukar inte bekomma mig, i själva verket tycks just smuts och stök vara vad som intresserar mig när jag är trippad. Om inte annat så blir det alltid smutsigt och stökigt när jag trippar (som om det inte var det innan). Annars tycker jag människan blir mest komisk när man trippar, som ett slags smurf på villovägar. Vill väl kanske bara inte vara den som säger "Gnapp!" hela tiden...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 10 jan 2008 15:02

Avantgardet,

Tingen är just såsom de framträder för oss, men detta är inget som är fast utan i ständig omvandling - vår perception är i ständig omvandling.


Här talar du ändå om två olika ändar. Var sker förändringen: Hos tingen i sig eller i vår perception? Eller är de identiska?

Ett övertydligt (fiktivt) fall:

Jag har beslutat mig för att slipa trägolvet hemma. Jag hyr en maskin och börjar, men till min förvåning så slipar jag direkt ner genom laminatytan. Jag har lurat mig själv, det var inget massivt trägolv. Hade jag varit uppmärksam så hade jag tagit den nya situationen för den det var och inte låtit mig luras av imitationen. Men vanan gjorde att jag tog alla golv som såg ut som trägolv - för just trägolv. Tingen i detta fall var inte som de framträdde för mig, utan något annat, som jag pga. bristande erfarenhet inte kunde se (medan de som hyrde ut golvslipmaskinen började skratta). Med mer erfarenhet så har jag nu skärpt min perception till den nivå där jag inte bara ser skillnaden på ett laminatgolv och ett riktigt trägolv, jag dessutom tycker olika laminatgolv ser plastigt fula ut.

Annars tycker jag människan blir mest komisk när man trippar, som ett slags smurf på villovägar. Vill väl kanske bara inte vara den som säger "Gnapp!" hela tiden...


Ja jag upplevde det inte så, men så har jag aldrig varit en existentialist heller, utan var idealist redan då, och fick mig en knäpp på nosen. Man kan både bli låst i sina föreställningar om hur saker är, och låst i sina föreställningar om att inget är som det är. Smidigheten att kunna relatera till verkligheten är någon form av gyllene medelväg.

Fokuserade främst på att tillbakavisa "utveckling" som ett relativt påstående, att det är befängt att tala om "koncentrationsförmåga" i allmänhet och inte i relation till en viss (godtyckligt) avgränsad uppgift, samt hur vi endast har de medel som historien lämnat oss med och att vi därför aldrig kan penetrera Verkligheten i någon egentlig mening.


I mitt exempel ovan så skedde en reell utveckling där perceptionsförmågan skärptes, och där samma misstag inte upprepades, utan personens förmåga att hantera liknande situationer förbättrades. Dessutom penetrerades verkligheten bokstavligt i och med erfarenheten. Jag kunde även ha lyssnat på mer erfarna golvslipare innan jag började, eller åtminstone ha haft anständigheten att känna till att det existerade något som laminatgolv.

Därmed inte sagt att jag praktiskt sett kunde ha handlat annorlunda i den specifika situationen (här kommer begrepp som frihet in). Men teoretiskt sett så existerade denna potential. Det är därför intressant att se till den teoretiska potentialen innan man agerar, och inte påstå att den är godtycklig och agera som en "smurf på villovägar". Om man anammar denna vilja till fördjupning och låter den föregå agerandet - man tänker till och undersöker - så existerar potentialen att bättre kunna agera; att kunna handla mer rationellt och sanningsenligt.

Den dagen man uppfinner slipbara laminatgolv och enbart installerar sådana jämte riktiga trägolv så kan det vara onödigt för gemene man att kunna skilja dem åt, då det saknar praktisk funktion. Då spar vi energi och slipper bekymra oss, men likväl så existerar skillnaden i materialet, och nåde oss om vi blir lata och ser på det övriga livet på samma sätt. Då smäller det till när vi minst anar det. Som tur är så har evolutionen framfört en människa som överlever ganska lätt bara vissa kriterier uppfylls. Vi behöver inte en sanningsenlig perception för att överleva, utan vi överlever nästan bättre genom att bedra oss själva så länge de primära överlevnadsfunktionerna finns där. Medvetandet tjänar rollen som kroppens stimulator snarare än något som behövs för att skärpa till vår närvaro i världen. Av den anledningen så börjar inte människor bete sig vidare smart - i den bemärkelsen att de ser saker för vad de är - föränn de gått på några smällar och har vaknat upp. Autopiloten kopplas ifrån och man inser att man måste styra själv då man fallit utanför normen.

/Johan

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 15:21

Jag ser att du missade det sofistikerade i mitt sätt att se på sakernas tillstånd och därför reste en halmdocka för att plocka billiga poäng, det är emellertid ursäktat.

Laminatgolvet var de facto ett trägolv i din perception när du skred till verket, du erkänner det ju själv - det låg i själva motiveringen. Det jag hävdar är att vi alltid endast har detta, och som vi båda vet kan vi aldrig penetrera till tinget-i-sig. Alla möjliga tolkningar är lika riktiga - eftersom de äger existens vid det tillfälle de görs. Vi har bara tinget-för-mig att tillgå, inget annat upplåter sig för undersökning - så ditt anspråk är inte giltigt här. :wink:  

Sen är min andra invändning mot dig - också den av sofistikerad variant, även om jag här låter dig formulera den inför dig själv enligt det mest passande sättet (dvs. jag undlåter att göra våld på din föreställning) -, att du menar dig slipa ett golv är ett relativt faktum. Det kan beskrivas på en rad olika sätt den aktivitet som du menar dig hålla på med, är du nån som försörjer dig på sysslan så kan du lika gärna kunna sägas utföra ditt jobb eller utifrån statens perspektiv så bidrar du till skatteintäkter, och vidare i oändligheten (här sätter endast fantasin begränsningarna, emedan fantasin i sig är begränsad av det av produktionskrafterna framskapade materiella och de abstraktioner som det är upphov till).

Jag trodde emellertid att vi var eniga om vår oenighet i dessa frågor? Men det är på det planet du bör slipa dina laminatgolv om du vill att de skall vara hållbara även för mig att beträda. Och jag föreslår ju något av en egen handlingsplan som inte syftar till introspektion och ändring av individen, utan ändring av de yttre strukturerna. Ta fasta på våra gemensamma strävanden och därifrån kliva ut i framtiden tillsammans. Inte alienerade var för sig i våra egna strävanden.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 jan 2008 15:32

Avantgardet skrev:Jag ser att du missade det sofistikerade i mitt sätt att se på sakernas tillstånd och därför reste en halmdocka för att plocka billiga poäng, det är emellertid ursäktat.

Laminatgolvet var de facto ett trägolv i din perception när du skred till verket, du erkänner det ju själv - det låg i själva motiveringen. Det jag hävdar är att vi alltid endast har detta, och som vi båda vet kan vi aldrig penetrera till tinget-i-sig. Alla möjliga tolkningar är lika riktiga. Vi har bara tinget-för-mig att tillgå, inget annat upplåter sig för undersökning - så ditt anspråk är inte giltigt här. :wink:  

Sen är min andra invändning mot dig - också den av sofistikerad variant, även om jag här låter dig formulera den inför dig själv enligt det mest passande sättet (dvs. jag undlåter att göra våld på din föreställning) -, att du menar dig slipa ett golv är ett relativt faktum. Det kan beskrivas på en rad olika sätt den aktivitet som du menar dig hålla på med, är du nån som försörjer dig på sysslan så kan du lika gärna kunna sägas utföra ditt jobb eller utifrån statens perspektiv så bidrar du till skatteintäkter, och vidare i oändligheten (här sätter endast fantasin begränsningarna, emedan fantasin i sig är begränsad av det av produktionskrafterna framskapade materiella och de abstraktioner som det är upphov till).

Jag trodde emellertid att vi var eniga om vår oenighet i dessa frågor? Men det är på det planet du bör slipa dina laminatgolv om du vill att de skall vara hållbara även för mig att beträda. Och jag föreslår ju något av en egen handlingsplan som inte syftar till introspektion och ändring av individen, utan ändring av de yttre strukturerna. Ta fäste i våra gemensamma strävande och därifrån kliva ut i framtiden tillsammans. Inte alienerade var för sig i våra egna strävanden.


Nja vad är då det som är bakom "den föränderliga perceptionen"? Jag skulle hålla med om det inte var så att vårat sinne är kapabelt till att återskapa det som den givits i "seendet". Det är genom att återskapa och jämföra olika "seenden" av samma sak som ger oss vad som är, är i sig. Allt som är sett tolkas och alla tolkning kan vara bättre eller sämre. Lite som vi diskuterat angående komunikation Avantgardet. Bara för att jag inte kan veta att jag utbyter mina tankar med dig när jag säger något betyder inte att jag inte gör det. Det kan av en slump vara så att bytet inte förvränger. Perception och tolkning rymmer samma potential även om vi är utelämnade epistemologiskt sett. Sen att det inte täcker alla vinklar av vad som är är en annan sak, och att vi behöver tinget-för-oss, för att nå i-sig är väl inget att bråka om.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 15:36

Ja, givetvis, givet en på förhand klarlagd målsättning så är en handling mer eller mindre fruktbar och en föreställning mer eller mindre fruktbar. Det är inget som jag motsätter mig på något sätt.

Jag säger heller inte att ALLA tolkningar är lika bra. Jag sägar att alla tolkningar som görs är faktiska tolkningar och har sin mening och relevans.

Även om vi av en slump (trots att det knappast är sannolikt givet vår flertusenåriga historias ständiga självrevidering) skulle nå ett i-sig, så skulle dess framträdandeform aldrig vara annat är för-mig, så vi skulle inte ens kunna veta detta. Varför det, som jag gång på gång sökt påpeka, är fullkomligt bortom vår förmåga att tala om.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 10 jan 2008 15:45

Laminatgolvet var de facto ett trägolv i din perception när du skred till verket, du erkänner det ju själv - det låg i själva motiveringen. Det jag hävdar är att vi alltid endast har detta, och som vi båda vet kan vi aldrig penetrera till tinget-i-sig. Alla möjliga tolkningar är lika riktiga - eftersom de äger existens vid det tillfälle de görs. Vi har bara tinget-för-mig att tillgå, inget annat upplåter sig för undersökning - så ditt anspråk är inte giltigt här.    


Vad är det då vi penetrerar till när vi låter oss överbevisas? Är det inte något som bättre motsvarar faktiska förhållanden? Och existerade inte detta redan innan, bara det att jag inte förstod bättre? Vad vi har är inte identiskt med vad som är som jag ser det om det inte finns en rationalitet däremellan, och dessa missförhållanden penetreras ständigt som jag ser det.

Sedan kan det naturligtvis vara så att vi är dubbelt förda bakom ljuset; "Att golvet faktiskt var ett trägolv ändå, men jag såg fel", och hur vet jag när jag har kommit fram till den slutliga versionen? MEN detta ändrar inte på förutsättningarna, OM det är så att det faktiskt existerar något som den slutliga versionen. Frågan är om det gör det? Eller är vår upplevelse av tinget - tinget i sig?

Och om det är så innebär det att alla tolkningar är av godo så länge de funkar för oss? Och vidare att det är förnuftigt att se det så?

/Johan

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 16:20

Johan Ågren skrev:Vad är det då vi penetrerar till när vi låter oss överbevisas? Är det inte något som bättre motsvarar faktiska förhållanden? Och existerade inte detta redan innan, bara det att jag inte förstod bättre? Vad vi har är inte identiskt med vad som är som jag ser det om det inte finns en rationalitet däremellan, och dessa missförhållanden penetreras ständigt som jag ser det.


Nej, det du gör är att falla tillbaka på konventionen och ger en lexikal förståelse av vad laminatgolv är. Du hänvisar runt i en cirkel, med olika begrepp, ad infinitum. Det som händer i själva verket är att ett nytt begrepp tas till för att förklara samma fenomen - detta är läroprocessens väsen. Fenomenet (i vilket förståelsen alltid redan ingår som konstitutionsdel) ändras i sin helhet, vilket innebär - om den uppdelningen görs - att både "objektet" och din "tolkning" (som att de överhuvudtaget gick att åtskilja) båda två ändras. Hermeneutisk cirkelrörelse om man så vill (i Sverige finns den här tendens att kalla det för "spiral" vilket är att ge avkall på poängen med det hela och snarare slicka röv uppåt för att ges tillfälla att bedriva sin forskning och vinna gillande hos föråldrade institutioner). Vad som egentligen är kan vi de facto aldrig uttala oss om. Och det är olyckligt att man år 2008 håller fast vid denna felsyn, som Heidegger löste så snyggt för redan 80 år sedan. Det finns inget slutgiltigt eftersom vi inte penetrerar något, vi ändrar vår egen förståelse och förståelsen baseras på en massa "figurer" som inte i sig själva är dessa ting utan snarare skall ses som metaforer eller allegorier.

Jag ställer mig förstås bakom ett pragmatiskt tankesätt och håller med om att det som funkar funkar liksom, men går inte med på den pragmatiska sanningsdefinietionen (det som funkar är sant). Allt måste emellertid sättas i relation till syftet. Att handla funktionellt och effektivt när det gäller att utrota folkslag är inget som är bra. Rationalitet är inget egenvärde på så sätt. I såna fall måste vi vidga begreppet så pass att det förlorar sin mening.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Tankar och känslor"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster