Jag börjar förstå hur oerhört viktigt steg detta är för mig personligen. Jag har så många lager av inre röster/tankar, när jag tror jag kommit till "botten" (betraktaren), märker jag plötsligt att jag fortfarande "vilar" i intellektet på en tanke/röst som värderar och kommenderar...! Så bedrägligt.
I barndomen alstrades/startade detta problem, eftersom jag lyckades få uppmärksamhet genom min extroverta verbalitet; detta sitter fortfarande inom mig på ett symboliskt plan - inom mig tror jag egentligen fortfarande att jag kan "återgå" till det stadiet, till den tiden; till den enkla flyktighet i beteende...
Känner igen detta oerhört. (Jag skulle dock inte använda begreppet "röster".)
Alltså, det du skriver om där ovan, är något som jag brottas/laborerar med varenda dag. Förut, när jag var riktigt riktigt deprimerad kunde jag knappt åka buss en längre tid, eftersom jag var så isolerad med mitt egna intensifierade rastlösa intellekt, och "insåg" GENOM denna indentitets-bekräftelse, vilket helvete livet var.
Jag klarar aldrig av att ens meditera.. när jag var liten (säg runt 8-11) brukade jag "be" på nätterna, men kom alltid på mig själv med att aldrig ens kunna be klart innan mina tankar seglat iväg till abstrakta idéer.
Jag är klart medveten om att hela min livsproblematik
koncentreras inom min mentala läggning, och att enda utvägen existerar på det planet. Eller i alla fall hur central "hjärnans" ansträngning är för mig, när jag väl har aktiverat min identitet genom genuin relatering.
Jag är trots allt detta extremt strukturerad och kan klara av att koncentrera mig PÅ PRIVATA UNDERSÖKNINGAR, väldigt bra. Jag trivs här med min vakenhet och tendens att plocka upp information spontant (även om min automatdrivna bomerang tar formen av en maktdrift på det kollektiva och närmar sig överskridande och självförstörande "mental abuse") Här i ligger alltså min "stolthet" (okränkbara sårbarhet), som inte får krossas (genom t.ex. tvångsmeds), men attackeras genom perspektiv, bl.a
Alltså, vad var det jag skulle säga..
Denna "känsla" kan ungefär beskrivas som att leva i en total tankpriddhet SAMTIDIGT som man "minns allting" linjärt, och ursprungligt. Jag vet vad det är jag kommer inse redan innan jag kan formulera det. Alltså, nej det finns bättre förklaringar..
Anledningen till att jag här på forumet har en tendens att försöka "lappa ihop" sanningen i ett objektifierad uttryck.. jag vill alltså (undermedvetet) TA TOTAL KONTROLL, genom MINNET/vetandet, och min mentala natur..
Samtidigt som jag lever (genom det mentala) i ett bokstavlig ETT med min egen struktur om vem jag är.
Känner någon igen det här (erkänn!) ?
Genom all denna fruktansvära kontroll (på mig själv) har jag alltså valt att GÖRA MIG SJÄLV "halv-autistisk" -samtidigt som genom mitt ordentligt FUTURISTISKA medvetandeplan har en djup "isolerad förståelse" för "hela mänskligheten".. Jag har iblant upplevelsen av att jag dvs. faktiskt ÄR i framtiden (genom att jag
BLIR/ÄR mitt intellekt, och dess naturs vetenskapsiver..) Och; genom det -- samlar "objektiva filosofier" --
vilket bortraderar ALL TRO på mig själv, och mina möjligheter..
Ser en kreativ möjlighet här, men kan inte förstå dess existens.. Någon gång, kanske. (Det är också något som inte FÅR, kan, "planeras".)
Men, det jag skulle säga var att.. Sailaways; upprepa "jag" och "vem" i ett fråge-sammanhang för att "centrera" tanken, dagligen.. har fått ett vissa distinkta positiva lösningar genom det, men la av med det för fort.
Men som sagt, det handlar väldigt ofta om ytterst subtila kontrollbehov.
Men äsch, jag blajar bara.. även om jag förstår att allt är sant.
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..