Vad finns det?

Moderator: Moderatorgruppen

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 02 jan 2005 14:08

Vad är det som säger att vi bara kan vara överens om sådant som har en av oss oberoende existens? Exempelvis råder det nog en ganska stor enighet om vilka regler som gäller i fotboll, men det är väl få som anser att fotbollsregler har en av människan oberoende existens? Åtminstone gör inte jag det.


Nej, fotbollsregler har inte en av oss oberoende existens, och vi är tämligen överens om vilka de är. Men att vi är överens om dem beror på att vi accepterat explicita överenskommelser om vilka fotbollsregler vi ska ha. När gjorde vi explicita överenskommelserna om matematiken (förutom överenskommelser om notation, etc.)? Det verkar snarare som om friska människor världen över ser på dessa frågor på samma sätt, utan att man har gjort några överenskommelser. Man hade knappast haft samma fotbollsregler världen över om man inte kommit överens om det (det finns faktiskt vissa mindre skillnader även idag, åtminstone i tolkningspraxis).

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 02 jan 2005 15:45

Stefan skrev:Nej, fotbollsregler har inte en av oss oberoende existens, och vi är tämligen överens om vilka de är. Men att vi är överens om dem beror på att vi accepterat explicita överenskommelser om vilka fotbollsregler vi ska ha. När gjorde vi explicita överenskommelserna om matematiken (förutom överenskommelser om notation, etc.)? Det verkar snarare som om friska människor världen över ser på dessa frågor på samma sätt, utan att man har gjort några överenskommelser. Man hade knappast haft samma fotbollsregler världen över om man inte kommit överens om det (det finns faktiskt vissa mindre skillnader även idag, åtminstone i tolkningspraxis).

Ge dig in i en diskussion om oändligheter så får du se hur överens människor är! :) Om vi talar om enkla räkneoperationer, som addition och subtraktion, så är de intimt förknippade med vardagliga verksamheter som att räkna föremål, vilket kan förklara enigheten. I den högre matematiken tänker jag mig dock att enigheten just kommer sig av att man har lärt sig att strikt tillämpa vissa fastställda regler. Sedan finns det förvisso skillnader mellan olika matematiska skolor, där man är oening även om ganska grundläggande matematiska principer. Jag tänker då främst på intuitionismen.

Samtidigt har jag svårt att se hur antandet att matematiska objekt har en av oss oberoende existens skulle kasta något ljus över saken. Det är ju inte så att vi kan observera matematiska objekt, så att vi likt fågelskådare kan enas om vilken färg de har på vingarna. Hur får vi kunskap om de matematiska objekten, om de varken syns, hörs, eller luktar? Hur vet vi att vår matematik korrekt beskriver dessa objekt?

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 02 jan 2005 16:08

Tore skrev:Fullständighet i Gödels mening har ingenting med antalet otillåtna satser att göra, eller hur uttrycksfullt systemet är. Ett formellt system är fullständigt om och endast om det för alla tillåtna satser gäller att antingen satsen eller dess negation kan härledas inom systemet. I princip kan alltså ett formellt system innehålla en enda sats och ändå vara fullständigt i Gödels mening.


Just. Jag fick det klart för mig när jag läste vidare. Jag ville egentligen inte uttala mig så djupt om Gödels teorem och formella system innan jag fått mer på fötterna, men samtidigt är det kul att prata om nya saker man lär sig. Däremot är det inte kul att sprida okunskap... I alla fall, jag har förstått det såhär:

*Enkla system kan vara motsägelsefria och fullständiga
*Kraftfulla eller rika system (vet inte var gränsen går riktigt) verkar inte kunna vara 100% motsägelsefria och kompletta samtidigt
*Motsägelsefrihet = alla teorem som systemet genererar är sanna
*Fullständighet = alla sanningar inom systemet är teorem

Som Tore skriver är inte aritmetiken ofullständig därför att "gräs är grönt" inte är ett teorem inom systemet - det är överhuvudtaget inte en sanning inom ramen för systemet. Vårt språk verkar alltså vara fullständigt (alla sanna satser kan uttryckas som satser) men inte motsägelsefritt (typ: "Denna sats är falsk" - för att komma runt motsägelsen krävs nya regler som gör systemet ännu rikare och ger upphov till nya motsägelser). Som sagt, tag detta med en nypa skepcis än så länge, eftersom jag inte riktigt förstår mig på formella system än.

Stefan skrev:OK, nu är det snurrigt, från båda håll, tror jag. Låt mig först klargöra att jag inte är intresserad av våra begrepp, de som markerats med []. Vad jag är intresserad av är abstrakta objekt. Det kanske är felaktigt att kalla dessa för universalier, för det kanske finns abstrakta objekt som inte är universalier (t.ex. möjliga världar, som t.ex. Lewis menar äger existens). Jag menar att abstrakta objekt existerar precis som konkreta objekt, och att det finns lagar som förbinder dem, precis som det finns lagar som förbinder konkreta objekt.


På så vis. Då skulle man kunna säga att vad du söker inte riktigt kan placeras i de fyra kategorier som du tar upp? Det är inte ordets existens du begrundar (klass 1), ej heller en typ eller grupp (klass 2) eftersom det lika gärna kan vara en enskild abstraktion (t.ex. Världsanden), ej heller ett [begrepp] i människors sinnen (klass 3), ej heller ett fysiskt ting som Äpplet eller Pålle (klass 4). Snarare vill du utsträcka klass 4 för att innefatta abstrakta objekt, korrekt?

Stefan skrev:Att den behövs i vår bästa förklaring till hur världen ser ut. (Eller, inte ett sanningskriterium, utan ett kriterium på om vi bör tro på att världsanden existerar.)


Den bästa förklaringen till hur världen ser ut bör lämpligen vara fullständig. T.ex. bör den inte bara förklara hur himlakropparna rör sig, utan även hur det kom sig att människan uppfann en atombomb och hur det kommer sig att vi har just den här diskussionen just nu. Då bör världsanden absolut finnas med - annars kan vår diskussion (och mycket annat) svårligen förklaras. Detta gäller så länge Förklaringen är någon slags deterministisk "theory of everything" som bygger stenhårt på orsak och verkan (då måste alla orsaker och all verkan ingå).

Ett kriterium på om vi bör tro på att världsanden existerar kräver dock ett helt annat resonemang. Å ena sidan finns ett logiskt, rationellt angreppsätt som utifrån vad vi menar med "existerar" tillhandahåller något slags avgöringsförfarande för vad vi bör tro (t.ex. bordet existerar därför att vi ser det och kan röra vid det samt förnimma det på en rad andra sätt). Å andra sidan kan man tänka sig ett mer pragmatiskt (och också rationellt) resonemang som att man bör tro på att världsanden existerar därför att skänker sinnesfrid eller välbefinnande osv.

Stefan skrev:Förstod inte riktigt detta. Vad exakt är ett sanningskriterium? Vissa saker är helt enkelt sanna; det finns inget kriterium för detta.


Ett sanningskriterium är något som ska vara uppfyllt för att en sats ska vara sann. "Snön är vit" är sann om [sanningskriterium], där sanningskriteriet vanligen är att den ser vit ut, eller mer vetenskapligt uttryckt sänder ut ljus vid vissa våglängder. Sådana saker som du kallar för "helt enkelt sanna" kallar jag för axiom, postulat eller grundantaganden, t.ex. "cirklar är runda", "A=A" osv.

Stefan skrev: Annars, vad tror du om den s.k. avciteringsteorin för sanning? "Snön är vit" är sann betyder helt enkelt att snön är vit. Detta gör upp med föreställningen om sanning som en filosofisk/metafysiskt djup egenskap.


Kanske en dum fråga, men hur skulle man annars kunna se på saken? Betrakta:

A: "Snön är vit"
B: A är sant

Hur skulle man inom ramen för svensk grammatik kunna tolka B på något annat sätt än:

C: Snön är vit.

Stefan skrev:När gjorde vi explicita överenskommelserna om matematiken (förutom överenskommelser om notation, etc.)? Det verkar snarare som om friska människor världen över ser på dessa frågor på samma sätt, utan att man har gjort några överenskommelser.


Jag förstår inte riktigt detta. Jag ser matematiken enbart som ett universellt språk. Ingen har väl en naturlig syn på symbolsekvensen

A^2 + B^2 = C^2

om man inte läst matematik? Överenskommelsen om notation är den enda överenskommelsen som behövs, eftersom den talar om vad symbolerna innebär. Matematiken är inget större mysterium än vad översättning är.

En svensk förstår "=" som "är lika med.
En engelsman förstår "=" som "is equal to"

Eftersom symbolen har samma mening för båda två, och båda har en uppfattning om vad det innebär att vara lika något annat, så kan båda förstå matematiken. Det är ytterst få människor som kan dra långtgående, korrekta slutsatser av enkla matematiska regler första gången de lär sig matematik - att göra logiskt följdriktiga härledningar är något inlärt, och nog finns det smärre avvikelser mellan länder och skolor även här (men vi förstår varandras matematik, precis som en svensk som kan engelska förstår en engelsman).

§

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 02 jan 2005 17:32

Det finns flera stanfordartiklar i ämnet. Den enda jag läst är denna, om distinktionen abstrakta-konkreta objekt.

http://plato.stanford.edu/entries/abstract-objects/

Finns även artiklar om objekt, platonism (realism vad gäller abstrakta objekt) och egenskaper:

http://plato.stanford.edu/entries/object/

http://plato.stanford.edu/entries/platonism/

http://plato.stanford.edu/entries/properties/

Tore/

Ge dig in i en diskussion om oändligheter så får du se hur överens människor är! Om vi talar om enkla räkneoperationer, som addition och subtraktion, så är de intimt förknippade med vardagliga verksamheter som att räkna föremål, vilket kan förklara enigheten.


Visst, men samma situationer föreligger i många vetenskaper. Man är överens om vissa saker, men komplicerade och nya saker är man inte överens om.

I den högre matematiken tänker jag mig dock att enigheten just kommer sig av att man har lärt sig att strikt tillämpa vissa fastställda regler.


Återigen; när kom man överens om dessa regler, och hur kan de ge en sådan överväldigande samstämmighet?

Matematiken frilägger i min mening verklighetens natur. Om andra människor utan kontakt med oss hade förvärvat matematisk kunskap, skulle denna säkert byggas upp på ett helt annat sätt. För det första skulle de naturligtvis ha annorlunda notation, men även andra skillnader skulle säkert finnas. Jag tror dock inte att satser som ses som okontroversiellt sanna av oss skulle motsägas av deras teori. Detta pekar på att matematikens säkerhet inte beror på några kulturellt specifika regler, åtminstone.

Samtidigt har jag svårt att se hur antandet att matematiska objekt har en av oss oberoende existens skulle kasta något ljus över saken. Det är ju inte så att vi kan observera matematiska objekt, så att vi likt fågelskådare kan enas om vilken färg de har på vingarna. Hur får vi kunskap om de matematiska objekten, om de varken syns, hörs, eller luktar? Hur vet vi att vår matematik korrekt beskriver dessa objekt?


Om jag inte misstar mig kan vi inte direkt observera vissa mikrofysiska objekt heller. Skulle du säga att de inte heller existerar?

Iofs kan det finnas en skillnad mellan den typen av objekt, och abstrakta objekt, exempelvis matematiska. De sistnämnda är avgjort flummigare. Men om de behövs i den bästa förklaringen av universum, är det då inte rimligt att anta att de existerar?

hovnarr/

OK, om jag ritar om kartan: Det finns två typer av objekt, abstrakta och konkreta. Till de konkreta objekten hör tecknen "ä", "p", "p", "l", "e", och det faktiska äpplet. De existerar egentligen på samma sätt. Det är bara det att "ä" och "p" används av människor för att kommunicera med, vilket man inte gör med äpplen.

Abstrakta objekt är t ex klasser, tal, möjliga världar m fl. En underkategori av dessa är universalier.

Hur man ska karakterisera ords mening eller begrepp är jag inte riktigt säker på (det som betecknats med [ ]. Socialt konstruerade objekt som pengar och domar (och, rimligtvis, begrepp), är jag inte heller riktigt säker på hur man ska klassificera. De är ju inte konkreta objekt, men samtidigt äger de inte existens oberoende av oss på samma sätt som tal och klasser. Möjligen behövs det ytterligare distinktioner här.

Då bör världsanden absolut finnas med - annars kan vår diskussion (och mycket annat) svårligen förklaras.


Nej, det tror inte jag. "Världsanden" och [världsanden] behövs för att förklara vår diskussion, men inte världsanden.

Å andra sidan kan man tänka sig ett mer pragmatiskt (och också rationellt) resonemang som att man bör tro på att världsanden existerar därför att skänker sinnesfrid eller välbefinnande osv.


Jag vill tro det som är sant. Att något skänker sinnesfrid är inget skäl för att tro att det är sant.

Stefan skrev:
Förstod inte riktigt detta. Vad exakt är ett sanningskriterium? Vissa saker är helt enkelt sanna; det finns inget kriterium för detta.


Ett sanningskriterium är något som ska vara uppfyllt för att en sats ska vara sann. "Snön är vit" är sann om [sanningskriterium], där sanningskriteriet vanligen är att den ser vit ut, eller mer vetenskapligt uttryckt sänder ut ljus vid vissa våglängder.


Jo, jag kom på att man ofta talar om sanningsvillkor (truth conditions). Jag håller med om ditt exempel. Men när är det sant att snö sänder ut ljus med vissa våglängder?

Kanske en dum fråga, men hur skulle man annars kunna se på saken?


Det finns vissa sanningsteorier som uppfattas som konkurrerande med denna, t ex den pragmatiska som finns i flera versioner. En säger att sant är det som gagnar människan (uppenbart falskt), en annan att sant är det som vetenskapen kommer att komma fram till efter oändlig forskning (tror inte på det heller). Finns fler.

Jag förstår inte riktigt detta. Jag ser matematiken enbart som ett universellt språk. Ingen har väl en naturlig syn på symbolsekvensen

A^2 + B^2 = C^2

om man inte läst matematik?

Överenskommelsen om notation är den enda överenskommelsen som behövs, eftersom den talar om vad symbolerna innebär.


I kraft av vad är "1+1=2" en sann sats? Är den det pga överenskommelser, eller pga att detta är en av de naturlagar som gäller överallt? Jag håller på det senare. Lägger du ihop ett och ett kommer du alltid att få två. Och det är inte sant pga att vi kommit överens om det, "som '1' betyder ett är sant för att vi kommit överens om det", utan pga världens struktur.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 03 jan 2005 11:09

Stefan skrev:Det finns flera stanfordartiklar i ämnet. Den enda jag läst är denna, om distinktionen abstrakta-konkreta objekt.


Ska läsa den (och kanske de andra) vid tillfälle.

Stefan skrev:Nej, det tror inte jag. "Världsanden" och [världsanden] behövs för att förklara vår diskussion, men inte världsanden.


Låt gå för det, det köper jag. Således existerar inte världsanden. Får "vår bästa beskrivning" innehålla motsägelser eller vara ofullständig? Om den får innehålla motsägelser men inte vara ofullständigt kan man exempelvis tillmäta gud/gudar etc. existens. Om modellen får vara ofullständig kanske det inte är nödvändigt (dvs. på samma sätt som världsanden inte existerar, existerar inte allt sådant som hör till samma "objektssfär", inklusive gud).

Stefan skrev:Jo, jag kom på att man ofta talar om sanningsvillkor (truth conditions). Jag håller med om ditt exempel. Men när är det sant att snö sänder ut ljus med vissa våglängder?


Det kan man förstås fråga sig. Egentligen (och detta bör egentligen inte överraska) så är det precis lika vetenskapligt att säga att snön ser vit ut som att ange vilka våglängder av ljus som den sänder ut. Däremot är det kanske inte lika precist. Det finns en viss misstro (delvis överdriven) till de mänskliga sinnena som sådana (framförallt vad gäller exakthet), varför man hellre mäter egenskaper med hjälp av analysinstrument istället.

För eller senare så kommer man ner till grundantagandet eller axiomet. Vad är det som säger att den ser vit ut? Det är naturligtvis ett subjekt som har denna uppfattning. Förutsatt att vederbörande kan anses kunna avgöra vitt och inte ljuger, så kan vi gott hålla det för sant att snön verkligen är vit. Vi kan också kolla själva. Dessutom verkar det rimligt och stämmer med våra erfarenheter. Allt detta gör det rimligt att hålla uttalandet för sant.

Stefan skrev:Det finns vissa sanningsteorier som uppfattas som konkurrerande med denna, t ex den pragmatiska som finns i flera versioner. En säger att sant är det som gagnar människan (uppenbart falskt), en annan att sant är det som vetenskapen kommer att komma fram till efter oändlig forskning (tror inte på det heller). Finns fler.


Med de alternativen till buds känns det ändå som jag valde rätt med den s.k. avciteringsteorin.

Stefan skrev: I kraft av vad är "1+1=2" en sann sats? Är den det pga överenskommelser, eller pga att detta är en av de naturlagar som gäller överallt? Jag håller på det senare. Lägger du ihop ett och ett kommer du alltid att få två. Och det är inte sant pga att vi kommit överens om det, "som '1' betyder ett är sant för att vi kommit överens om det", utan pga världens struktur.


En mycket relevant fråga. Jag delar upp den:
a) I kraft av vad är "1+1=2" en sats?
b) Vad gör "1+1=2" sant?

Svar a) I kraft av matematiken (överenskommet)
Svar b) Det faktum att vi kan finna en rimlig tolkning för matematiken.

Eller motsvarande:
a) I kraft av vad är "gräs är grönt" en sats? (S: svenska språket)
b) Vad gör "gräs är grönt" sant? (S: tolkningen stämmer med verkligheten)

Det är viktigt att skilja på dessa. Symbolerna är inte sanna: De blir sanna om vi kan finna en tolkning är lämplig. Betrakta detta exempel:

AzB
BzC
CzA

Beroende på hur jag tolkar dessa symboler så är systemet de uttrycker sant eller falskt (detta logiska avgöringsförfarande, eller känslan för vad som är logiskt, den är inte överenskommen - det köper jag gärna). Om jag tolkar "z" som "är större än", då blir systemet motsägelsefullt. Om jag däremot tolkar "z" som "vinner alltid i schack över" så har vi visserligen en lustig schacktrio, men det finns inte en självmotsägelse i systemet per logisk automatik. Vissa tolkningar av z är således rimligare än andra, och denna möjlighet - att bedöma vilken tolkning som är rimlig/rimligast - den ligger inom ramen för varje mänskligt förnuft redan innan några djupgående matematikstudier. Däremot utvecklas känslan säkerligen av ett matematiskt tankesätt, åtminstone vad gäller matematiska avgöranden/problem.

På samma sätt säger vi att "1+1=2" är sant, därför att vi funnit en lämplig tolkning som verkar stämma över hela symbolsystemets bredd och djup. Ett äpple och ett äpple till, det blir två äpplen. Två grupper om tre äpplen blir en grupp om sex äpplen osv. Ändå tvivlar de flesta inte på att 10064 äpplen och 536 äpplen är 10600 äpplen, därför att vi har funnit ett system i verkligheten som är lättare att beskriva med abstrakta symboler än med konkreta äpplen. Vi behöver inte kontrollera eller räkna efter. På samma sätt tror vi att hela himlen är blå även om vi rimligen inte sett hela himlen osv. Detta sätt att göra logiska slutledningar är naturligtvis inte överenskommen. Ett schackbräde har 8x8=64 rutor, och vi håller det resultatet som mer korrekt även om vi skulle få 63 eller 65 om vi faktiskt räknade efter.

Man får dock inte falla för frestelsen att göra symbolerna till absoluta sanningar. Det finns en del självmotsägelser inom matematiken, och precis som newtonsk fysik bara funkar inom en viss skala, kan jag tänka mig att det finns motsvarande begränsningar för matematiken (addition av oändligheter följer exempelvis inte addition av äpplen). Således skapar man kompletterande regeluppsättningar, kollar om de stämmer överens med sig själva, övriga system och verkligheten. Gör de inte det, då får man hitta en ny tolkning eller skapa nya regler som överbryggar de två systemen osv.

§

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 03 jan 2005 12:32

Stefan skrev:Återigen; när kom man överens om dessa regler, och hur kan de ge en sådan överväldigande samstämmighet?

Reglerna har förstås utvecklats stegvis under historien. Jag kan inte ge någon detaljerad redogörelse för det historiska förloppet, men att samstämmigheten är stor beror väl på att reglerna är tämligen entydiga.

Stefan skrev:Matematiken frilägger i min mening verklighetens natur. Om andra människor utan kontakt med oss hade förvärvat matematisk kunskap, skulle denna säkert byggas upp på ett helt annat sätt. För det första skulle de naturligtvis ha annorlunda notation, men även andra skillnader skulle säkert finnas. Jag tror dock inte att satser som ses som okontroversiellt sanna av oss skulle motsägas av deras teori. Detta pekar på att matematikens säkerhet inte beror på några kulturellt specifika regler, åtminstone.

Jag skulle säga att matematiken är alldeles för generell för att kunna sägas "frilägga verklighetens natur". Det går att formulera matematiska samband som säger nästan vad som helst, och att några av dem kan tolkas som meningsfulla utsagor om verkligheten är då kanske inte så konstigt.

Jämför med ett programmeringsspråk. Visst går det att skriva program som noggrant efterliknar förlopp vi kan observera i verkligheten, men vi kan också skriva program som inte alls liknar något vi finner i verkligheten. Att då säga att programmeringsspråket frilägger verklighetens natur blir konstigt. Det är vi som frilägger verklighetens natur genom observation och sedan kodar vi det i programspråket, vilket är generellt nog att kunna uttrycka vilka samband som helst.

Stefan skrev:Om jag inte misstar mig kan vi inte direkt observera vissa mikrofysiska objekt heller. Skulle du säga att de inte heller existerar?

Fågelskådare använder ofta kikare. Atomfysikern har sin variant av kikare. Finns det någon kikare vi kan använda för att observera matematiska objekt?

Stefan skrev:Iofs kan det finnas en skillnad mellan den typen av objekt, och abstrakta objekt, exempelvis matematiska. De sistnämnda är avgjort flummigare. Men om de behövs i den bästa förklaringen av universum, är det då inte rimligt att anta att de existerar?

Jag kan gå med på att de existerar, ungefär som begreppen i våra naturliga språk existerar. Jag tror bara inte att de existerar oberoende av oss.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 03 jan 2005 13:41

Tore/

Reglerna har förstås utvecklats stegvis under historien. Jag kan inte ge någon detaljerad redogörelse för det historiska förloppet, men att samstämmigheten är stor beror väl på att reglerna är tämligen entydiga.


Är människor eniga om att 1+1 är 2 enbart för att vi beslutat oss om vissa regler som gör detta sant? Det verkar konstigt. Givetvis har vi kommit överens om notationen, men 1+1=2 är en naturlag precis som lagar i fysiken.

Jämför med ett programmeringsspråk. Visst går det att skriva program som noggrannt efterliknar förlopp vi kan observera i verkligheten, men vi kan också skriva program som inte alls liknar något vi finner i verkligheten. Att då säga att programmeringsspråket frilägger verklighetens natur blir konstigt. Det är vi som frilägger verklighetens natur genom observation och sedan kodar vi det i programspråket, vilket är generellt nog att kunna uttrycka vilka samband som helst.


Jag känner till programmeringsspråk för dåligt för att säga om analogin är relevant.

Jag kan gå med på att de existerar, ungefär som begreppen i våra naturliga språk existerar. Jag tror bara inte att de existerar oberoende av oss.


Vad menar du med "begreppen i våra naturliga språk"? Om du menar egenskaper, som längre än, större än, etc., så verkar det rimligt att tro att de har samma status som matematiska egenskaper, och i min mening är det alltså rimligt att tro att alla dessa objekt existerar oberoende av oss. Däremot existerar naturligtvis språkliga konventioner enbart beroende av oss. Således, de ord som vi använder för att referera till egenskaper som längre än, existerar inte oberoende av oss. Men egenskaperna gör det.

hovnarr/

Får "vår bästa beskrivning" innehålla motsägelser eller vara ofullständig?


Inte motsägelser, iaf inte i normala fall. Jag känner dock inte till kvantfysikens logik så bra, men i normala fall så inga motsägelser (förutsatt att man med "motsägelse" inte menar att det kan vara sant och falskt att en boll är inne i ett rum, om halva bollen är inne och halva ute).

Däremot måste vi ju inse att vi inte alltid kan ge en fullständig beskrivning av universum. I vissa frågor får vi helt enkelt säga att det vet vi för lite om för att kunna säga något vettigt om.

Allt detta gör det rimligt att hålla uttalandet för sant.


Visst, men det är väl inte samma sak som ett villkor för att det ÄR sant. Kriterier för när det är rimligt att tro att något är sant är inte samma sak som kriterier för när något är sant.

Symbolerna är inte sanna: De blir sanna om vi kan finna en tolkning är lämplig. Betrakta detta exempel:

AzB
BzC
CzA

Beroende på hur jag tolkar dessa symboler så är systemet de uttrycker sant eller falskt


Det här är totalt självklart.

(detta logiska avgöringsförfarande, eller känslan för vad som är logiskt, den är inte överenskommen - det köper jag gärna).


Det är det jag vill åt, inte överenskommelser om hur symboler ska tolkas.

. Ändå tvivlar de flesta inte på att 10064 äpplen och 536 äpplen är 10600 äpplen, därför att vi har funnit ett system i verkligheten som är lättare att beskriva med abstrakta symboler än med konkreta äpplen. Vi behöver inte kontrollera eller räkna efter. På samma sätt tror vi att hela himlen är blå även om vi rimligen inte sett hela himlen osv.


Nja, det finns en avgörande skillnad mellan den blå himlen och matematiken. Du kan ha fel när du tror att hela himlen är blå utan att ha sett hela himlen, men du kan inte ha fel när du tror att 10064 äpplen och 536 äpplen blir 10600 äpplen. Det förra är en induktiv slutledning, det senare en deduktiv.

Man får dock inte falla för frestelsen att göra symbolerna till absoluta sanningar. Det finns en del självmotsägelser inom matematiken, och precis som newtonsk fysik bara funkar inom en viss skala, kan jag tänka mig att det finns motsvarande begränsningar för matematiken (addition av oändligheter följer exempelvis inte addition av äpplen).


Som i varje annan vetenskap kan människan göra fel i matematiken. Det är inget konstigt med det. Då måste vi hitta nya teorier.

Således skapar man kompletterande regeluppsättningar, kollar om de stämmer överens med sig själva, övriga system och verkligheten. Gör de inte det, då får man hitta en ny tolkning eller skapa nya regler som överbryggar de två systemen osv.


Reglerna spelar ingen större roll än i andra vetenskaper. På olika sätt fastläggs meningen hos termer, både i matematiken, fysiken och psykologin. Det är en så att säga sekundär (om än nog så viktigt) verksamhet. När det är fastlagt vad termerna betyder, ska vetenskapsmannen hitta samband mellan de objekt termerna refererar till.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 03 jan 2005 15:03

Stefan skrev:Jag känner till programmeringsspråk för dåligt för att säga om analogin är relevant.


Jag kan inte så mycket om programmering heller, men jag tycker Tores kommentar är relevant (se nedan).

Stefan skrev:Således, de ord som vi använder för att referera till egenskaper som längre än, existerar inte oberoende av oss. Men egenskaperna gör det.


Så länge två bord av olika storlek existerar oberoende av om någon uppfattar dem eller inte, får man anta att det ena bordet alltjämt är större än det andra under samma premisser.

Stefan skrev:Däremot måste vi ju inse att vi inte alltid kan ge en fullständig beskrivning av universum. I vissa frågor får vi helt enkelt säga att det vet vi för lite om för att kunna säga något vettigt om.


I så fall kan man gott hålla sig till ett huvudsakligen vetenskapligt angreppsätt, så länge vi enbart vill göra en deskriptiv framställning av det vi kan säga något vettigt (dvs. vetenskapligt?) om. Det borde också gå bra att kalla det för ett slags vetenskapligt existenskriterium - med största sannolikhet existerar inte gud o.dyl. inom vetenskapens ram.

Stefan skrev:Visst, men det är väl inte samma sak som ett villkor för att det ÄR sant. Kriterier för när det är rimligt att tro att något är sant är inte samma sak som kriterier för när något är sant.


Jag har varit otydlig, åtminstone vad gäller mina egna åsikter. Jag ser det såhär:

Kriterium för att något är sant = Sanningskriterium (fastställs av flera)

Kriterium för att tro att något är sant = Trosförklaring (fastställs av ett subjekt)

T.ex. "Jag tror att Jesus älskar mig, därför att det känns så..." - här kan vi inte verifiera hur det känns, eller hur någon tycker, eller om det är sant att någon tror osv. En sats som inleds med "jag tror" eller t.o.m. "vi tror" skiljer jag från en sats som inleds med "det är sant". Jämför med "Det är sant att snön är vit om den ser vit ut" - det är vi flera som är överens om, och vi är också flera som mycket riktigt kan konstatera att den ser vit ut. Och då skulle vi säga, att det är sant att den är vit. Vi kan också göra rena teoretiska överenskommelser som att låta "1+1=2" ha en viss mening eller säga att cirklar är runda osv.

Naturligtvis sitter även sanningar av detta slag på en tämligen subjektiv (om än vedertagen eller av en majoritet accepterad) grund. Dessa tankar har jag ventilerat på pyrrhonism-tråden tidigare.

Stefan skrev:Som i varje annan vetenskap kan människan göra fel i matematiken. Det är inget konstigt med det. Då måste vi hitta nya teorier.


Men det finns en skillnad, som du nämner själv:

Stefan skrev:Nja, det finns en avgörande skillnad mellan den blå himlen och matematiken. Du kan ha fel när du tror att hela himlen är blå utan att ha sett hela himlen, men du kan inte ha fel när du tror att 10064 äpplen och 536 äpplen blir 10600 äpplen. Det förra är en induktiv slutledning, det senare en deduktiv.


Helt riktigt. Man måste här fråga sig: Vad skulle det innebära att ha fel inom matematiken? Matematiken är inte en naturvetenskap - det är en exakt vetenskap. Matematiken är inte föremål för empirisk kontroll - faktum är att man kan göra gott om matematiska beräkningar som är helt korrekta och egentliga avseende matematiken, men som saknar betydelse i verkligheten eller rent av går emot verkligheten. Det är detta Tore är inne på när han gör liknelsen med programmeringsspråk, tror jag.

Ett exempel som jag kommer att tänka på är den yta som beskrivs av kurvan 1/x från x=1 till oändligheten, samt x-axeln. Den är oändlig. Ändå har dess trattliknande rotationskropp (runt x-axeln) en ändlig volym, pi. Om vi säger att den oändliga ytan är ett papper och att rotationskroppen är en innermåttet på en tratt så kan vi alltså fylla tratten med pi liter färg och doppa pappret däri (det borde få plats precis) och således måla den oändliga ytan med en ändlig mängd färg. Här är det vare sig matematiken eller verkligheten det är fel på: Felet är förväntningen att det alltid ska finnas ett samband mellan de två.

Matematiken är en kodning av verkligheten, men det anmärkningsvärda i sig är människans förmåga till abstraktion och att faktiskt koda denna verklighet - oavsett om det är i vanligt språk, matematik eller programmeringsspråk. Alla satser som språket i fråga kan uttrycka behöver dock inte ha ett samband med omvärlden (jfr "kungen av frankrike är skallig").

Stefan skrev:Det är det [känslan för vad som är logiskt] jag vill åt, inte överenskommelser om hur symboler ska tolkas.


OK. Hur vill du åt den? Vill du använda den känslan som grund för att påvisa existens hos abstrakta begrepp?

§

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 03 jan 2005 15:21

Stefan skrev:Är människor eniga om att 1+1 är 2 enbart för att vi beslutat oss om vissa regler som gör detta sant? Det verkar konstigt. Givetvis har vi kommit överens om notationen, men 1+1=2 är en naturlag precis som lagar i fysiken.

Som jag skrev tidigare finns det en intim koppling mellan enkla räkneoperationer och vissa vardagliga aktiviteter, en koppling så intim att vi ibland kanske rent av ser dem som en och samma sak. Men vad betyder det egentligen att säga att 1+1=2 är en naturlag? Vad är det du menar att satsen "1+1=2" säger om naturen?

Stefan skrev:Jag känner till programmeringsspråk för dåligt för att säga om analogin är relevant.

Man kan rent av visa att matematiken och programmeringsspråken är ekvivalenta i den meningen att allt som kan beräknas matematiskt också kan kodas i ett programmeringsspråk, och vice versa.

Stefan skrev:Vad menar du med "begreppen i våra naturliga språk"? Om du menar egenskaper, som längre än, större än, etc., så verkar det rimligt att tro att de har samma status som matematiska egenskaper, och i min mening är det alltså rimligt att tro att alla dessa objekt existerar oberoende av oss. Däremot existerar naturligtvis språkliga konventioner enbart beroende av oss. Således, de ord som vi använder för att referera till egenskaper som längre än, existerar inte oberoende av oss. Men egenskaperna gör det.

Jag menar det du betecknar med hakparenteser, om jag har förstått din notation rätt.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 03 jan 2005 17:57

Tore/

Men vad betyder det egentligen att säga att 1+1=2 är en naturlag? Vad är det du menar att satsen "1+1=2" säger om naturen?


Att ett föremål plus ett annat föremål alltid blir två föremål. Vad skiljer den lagen från lagar i andra vetenskaper?

Jag menar det du betecknar med hakparenteser, om jag har förstått din notation rätt.


OK, men som jag tidigare varit inne på, är begrepp i naturliga språk notoriskt oklara. Vad exakt innefattas t ex i begrepp som [spel] (enligt Wittgenstein ett s.k. "familjebegrepp", utan nödvändiga och tillräckliga villkor), [demokrati] och [frihet]? Matematiken uppvisar inte en sådan oklarhet. Eller möjligen kan vissa matematiska BEGREPP uppvisa sådan oklarhet, åtminstone när en gren av matematiken är ung. Men de OBJEKT matematiska begrepp refererar till uppför sig inte oklart.


Hursomhelst, menar du att det finns en principiell skillnad mellan matematiken och naturvetenskaperna på så sätt att matematikens sanning enbart avgörs av våra konventioner, medan de empiriska vetenskapernas sanning avgörs av hur världen ser ut? I så fall, vad har du för argument för det?

hovnarr/

Matematiken är inte föremål för empirisk kontroll - faktum är att man kan göra gott om matematiska beräkningar som är helt korrekta och egentliga avseende matematiken, men som saknar betydelse i verkligheten eller rent av går emot verkligheten.


Går emot verkligheten, det är jag tveksam till. Jag kan mycket lite om matematik, men har förstått att man laborerar t ex med sådant som märkliga entiteter som imaginära tal. Det är möjligt att dessa saknar betydelse i beskrivningen av den fysiska verkligheten, jag vet inte. Men om de passar in med resten av matematiken, så har vi skäl att tro på deras existens.

Matematiken är en kodning av verkligheten, men det anmärkningsvärda i sig är människans förmåga till abstraktion och att faktiskt koda denna verklighet - oavsett om det är i vanligt språk, matematik eller programmeringsspråk.


Vad exakt är en kodning av verkligheten? Jag frågar dig samma sak som Tore; i vilken mening är någon teori inte en kodning av verkligheten. Vad skiljer matematiken från övriga vetenskaper.

Alla satser som språket i fråga kan uttrycka behöver dock inte ha ett samband med omvärlden (jfr "kungen av frankrike är skallig").


Den har väl visst ett samband med omvärlden. Den säger något i stil med det finns ett x sådant att x är kung av Frankrike och x är skallig (plus lite mer, Russells analys). Denna analys kan iofs vara felaktig (bl a invänder Strawson mot den), men i vilket fall har den ett samband med omvärlden. Enligt Russells teori säger den något om omvärlden som omvärlden inte motsvarar, dvs. den är falsk.

OK. Hur vill du åt den? Vill du använda den känslan som grund för att påvisa existens hos abstrakta begrepp?


Nej, nu uttryckte jag mig nog oklart. Jag vill säga att överenstämmelsen om vad som är logiskt mellan människor inte härrör från att vi skapat regler/överenskommelser/konventioner om vad som är logiskt, utan för att friska människor helt enkelt ser vad som är logiskt. Det har, får man förmoda, haft ett visst överlevnadsvärde.

Sen kan man naturligtvis invända att vi inte kan veta hur "den rena verkligheten, tingens ting" (för att citera Gullberg) ser ut, i Kants anda. Enligt Kant är allt vi kan veta hur "tinget-för-mig", silat genom "vår begreppsapparat" ser ut, inte hur "tinget-i-sig" ser ut. Så kan man naturligtvis uttrycka sig, men jag vet inte vad om det gör varken till eller från. Situationen blir ju densamma iaf, eftersom vi aldrig kan nå tinget-i-sig.

Vi har tre typer av satser:

A "En ungkarl är en ogift man."

B "100x100=10 000"

C "Jorden snurrar runt solen"

Enligt försvararna av tankena att matematiken är analytisk, ska A och B klassiciferas tillsammans som satser som är sanna enbart i kraft av ordens mening/konventioner, etc. Jag tycker dock snarare att B och C ska klassificeras tillsammans, då både B och C är sanna i kraft av hur världen ser ut (och ordens mening, naturligtvis). A däremot, är analytisk (eller är den också syntetisk; sann i kraft av att varje objekt är identiskt med sig själv?).

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 03 jan 2005 20:07

Stefan skrev:Att ett föremål plus ett annat föremål alltid blir två föremål. Vad skiljer den lagen från lagar i andra vetenskaper?

Du menar att om man tar ett föremål och lägger till ett annat så har man två föremål? Ja, det kan jag acceptera som en slags naturlag (även om den inte är helt oproblematisk). Jag kan också acceptera att det är en meningsfull och vardaglig tolkning av satsen "1+1=2". Jag ser däremot inte satsen "1+1=2" som synonym med satsen "Om man tar ett föremål och lägger till ett annat så har man två föremål" och kan därmed inte se "1+1=2" som en naturlag i sig. Symbolerna i ett matematiskt uttryck måste ges en tolkning innan de kan sägas uttrycka något om verkligheten, men tolkningen av matematiska uttryck är varken entydig eller given av matematiken i sig.

Stefan skrev:OK, men som jag tidigare varit inne på, är begrepp i naturliga språk notoriskt oklara. Vad exakt innefattas t ex i begrepp som [spel] (enligt Wittgenstein ett s.k. "familjebegrepp", utan nödvändiga och tillräckliga villkor), [demokrati] och [frihet]? Matematiken uppvisar inte en sådan oklarhet. Eller möjligen kan vissa matematiska BEGREPP uppvisa sådan oklarhet, åtminstone när en gren av matematiken är ung. Men de OBJEKT matematiska begrepp refererar till uppför sig inte oklart.

Jag tror att min syn på detta framgår av mina tidigare inlägg.

Stefan skrev:Hursomhelst, menar du att det finns en principiell skillnad mellan matematiken och naturvetenskaperna på så sätt att matematikens sanning enbart avgörs av våra konventioner, medan de empiriska vetenskapernas sanning avgörs av hur världen ser ut? I så fall, vad har du för argument för det?

Det är väl helt enkelt så att man menar olika saker med "sanning" i de olika disciplinerna. Inom matematiken definieras sanning som en formell egenskap — en sats P är sann i teorin T om P kan härledas från T:s axiom. Det skiljer sig från det sanningsbegrepp vi använder till vardags.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 04 jan 2005 15:27

Av diskussionen att döma tror jag alla tre är överens om att "naturlagen" i fråga är att ett föremål och ett annat blir två, medan "1+1=2" är en symbolisk beskrivning av lagen som vi gett just den meningen. Att ett föremål kan vara större än ett annat är också oberoende av människan, även om vi har gett en viss betydelse till satsen "större än".

Stefan skrev:Går emot verkligheten, det är jag tveksam till. Jag kan mycket lite om matematik, men har förstått att man laborerar t ex med sådant som märkliga entiteter som imaginära tal. Det är möjligt att dessa saknar betydelse i beskrivningen av den fysiska verkligheten, jag vet inte. Men om de passar in med resten av matematiken, så har vi skäl att tro på deras existens.


Jag ska först besvara din fråga riktad till Tore:

Stefan skrev:Hursomhelst, menar du att det finns en principiell skillnad mellan matematiken och naturvetenskaperna på så sätt att matematikens sanning enbart avgörs av våra konventioner, medan de empiriska vetenskapernas sanning avgörs av hur världen ser ut? I så fall, vad har du för argument för det?


Det beror på vad man menar med "matematikens sanning". Om man menar giltiga matematiska satser (t.ex. "1+1=2" till skillnad från "1+1=1") så avgörs det enbart av det matematiska regelverket (konventionerna). Om man istället menar att den matematiska satsen är sann om man kan finna en icke-motsägelsefull tolkning av den som beskrivning av ett (idealiserat) förlopp i verkligheten, då avgörs sanningen av hur världen ser ut.

Så för att återvända till det luddiga uttrycket "går emot verkligheten" så menar jag inte att matematiken trotsar logikens lagar eller något sådant. Jag menar att man kan finna en bra tolkning av exempelvis aritmetiken som, efter ett antal matematiska operationer, ändå inte är fullt reversibel på ett sånt sätt att den fortfarande uttalar sig om verkligheten. Den oändliga remsan som målas av pi liter färg i inlägget ovan är ett sånt exempel.

Detta är ett argument för att matematiken är giltig inom sin egen ram oavsett dess överensstämmelse med verkligheten. Vi justerar inte matematiken för att den bättre ska beskriva verkligheten - det gör vi dock med teorier inom fysiken. Däremot kan ett matematiskt "bevis" visas vara ohållbart (dvs. ogiltigt snarare än "falskt") av andra orsaker (som att det inte är logiskt följdriktigt osv.).

Stefan skrev:Vad exakt är en kodning av verkligheten? Jag frågar dig samma sak som Tore; i vilken mening är någon teori inte en kodning av verkligheten. Vad skiljer matematiken från övriga vetenskaper
.

"Det här är en kodning av verkligheten". Det där var ett annat exempel på en kodning av verkligheten. Vad jag menar är att språket, kodningen eller matematiken fortfarande kan vara korrekt även om den inte är isoform med verkligheten.

Satsen "Månen är gjord av blåmögelost" är korrekt språkligt på samma sätt som "1+1=2" är korrekt matematiskt. Däremot är månen inte gjord av blåmögelost, medan ett föremål och ett annat är två föremål. Detta gör dock inte alla matematiskt korrekta satser till satser som överensstämmer med verkligheten. Ändå gör inte detta att vi ser något fel i matematiken, på samma sätt som vi inte klagar på grammatik eller rättstavning i den citerade satsen.

Stefan skrev:Den har väl visst ett samband med omvärlden. Den säger något i stil med det finns ett x sådant att x är kung av Frankrike och x är skallig (plus lite mer, Russells analys). Denna analys kan iofs vara felaktig (bl a invänder Strawson mot den), men i vilket fall har den ett samband med omvärlden. Enligt Russells teori säger den något om omvärlden som omvärlden inte motsvarar, dvs. den är falsk.


Utmärkt. Det köper jag gärna. Med Russells terminologi skulle jag i så fall säga att det finns matematiskt välformade satser som ändå är falska vad gäller omvärlden. Köper du det?

Stefan skrev:Nej, nu uttryckte jag mig nog oklart. Jag vill säga att överenstämmelsen om vad som är logiskt mellan människor inte härrör från att vi skapat regler/överenskommelser/konventioner om vad som är logiskt, utan för att friska människor helt enkelt ser vad som är logiskt. Det har, får man förmoda, haft ett visst överlevnadsvärde.


Instämmer. Det gäller inte bara människor, utan även andra djur. Jag betvivlar inte att någon slags känsla för det vi kallar logik är nödvändig för all kommunikation, överhuvudtaget.

Stefan skrev:Enligt försvararna av tankena att matematiken är analytisk, ska A och B klassiciferas tillsammans som satser som är sanna enbart i kraft av ordens mening/konventioner, etc. Jag tycker dock snarare att B och C ska klassificeras tillsammans, då både B och C är sanna i kraft av hur världen ser ut (och ordens mening, naturligtvis). A däremot, är analytisk (eller är den också syntetisk; sann i kraft av att varje objekt är identiskt med sig själv?).


Jag tror du har greppat min ståndpunkt, men jag ska försöka klargöra den utifrån dessa tre satser. Så långt en sats är sann (Russell) om den motsvaras av (är isoform med) något element i verkligheten, så skulle jag säga att A, B och C alla är sanna i kraft av hur världen ser ut. Men nu är jag ganska sträng med vad jag menar med "sats". Du tog upp avciteringsteorin och sa att om "P" är sant så P. Omvänt: Om P, så är "P" sant.

Om vi antar följande "naturlagar":

ALPHA: En ungkarl är en ogift man
BETA: 100x100=10 000
GAMMA: Jorden snurrar runt solen

så är A, B och C alla sanna i kraft av dessa antaganden kring hur världen ser ut. Vissa menar att C intar en särställning för att man kan verifiera att jorden verkligen snurrar runt solen (det är inte sant apriori) men jag köper inte riktigt det, eftersom C är en sats och att jorden snurrar runt solen är hur vi uppfattar verkligheten idag. Satsen är sann (enligt Russell, min tolkning) om den överensstämmer med hur vi uppfattar verkligheten - inte om vår uppfattning av verkligheten faktiskt ÄR verkligheten. Andra menar att A intar en särställning därför att vi inte behöver ALPHA för att säga att A är sant, men jag köper inte det heller. Vi måste ha enats om vissa definitioner och det är just denna överenskommelse som ALPHA är i detta fall (liksom vi enats om GAMMA). Alla ungkarlar är ogifta män och alla ogifta män är ungkarlar. På samma sätt är alla zebror svartvitrandiga hästliknande djur, och alla svartvitrandiga hästliknande djur är zebror. Gränsen för det uppenbara beror på förkunskaper. För den som inte vet vad en cirkel är, är det inte uppenbart att den är rund. För den som vet vad en zebra är, är det uppenbar att den är svartvitrandig. För den som vet att jorden snurrar runt solen är det också uppenbart, osv.

Det är klart att resonemanget ovan beror på vad man har för inställning till sanning. I det ovanstående har jag försökt applicera Russel och avciteringsteorin på de tre satserna - samtliga enligt min tolkning av dina beskrivningar. Syftet med resonemanget är att understryka skillnaden mellan olika sanningsdefinitioner:

1) Sanning hos satser genom isomorfi med vår uppfattning av omvärlden (detta tycker jag är ett rimligt sanningsbegrepp, och det verkar som Russell är för det också)

2) Sanning i kraft av att systemets inre rekvisit är uppfyllda (detta skulle jag inte kalla för sanning, utan snarare giltiga eller välformade satser/uttryck/strängar. Det är fånigt att säga att "Om en grön var så burk är på springa banan" är en falsk sats - det är helt enkelt inte en sats).

3) [Omöjlig] Sanning därför att vår uppfattning av världen [möjligen inte] stämmer överens med världen i själva verket (skeptiska argument och även det som Kant är inne på med tinget i sig, antar jag.)

Vad gäller 3) så måste jag säga att jag hittat en ganska trivsam kontaktyta mellan den analytiska filosofin och pyrrhonismen. En pyrrhonist befattar sig inte med världen i själva verket (vad nu det skulle vara), utan med den upplevda världen. I frågan om Sanning (epistemologiskt) är han rådlös, men med 1) kan man ändå diskutera sanning för satser inom ett formellt system. I fortsättningen kommer jag att skilja mellan "Sanning" och "sanning", där det första avser hur världen är i själva verket, medan det sistnämnda är en egenskap hos en sats som är isomorf med en vedertagen uppfattning av verkligheten.

Avslutningsvis tycker jag att detta har varit en mycket spännande tråd så långt och jag har haft stor behållning av allas inlägg. Jag noterar dock att det som började som en diskussion kring existens nu övergått till att diskutera sanning. Är vi bara inne på ett sidospår eller hänger detta ihop på något sätt?

§

P.S. Bara för att kolla att jag uppfattat Russell korrekt, betrakta följande:

*Verklig överenskommelse: satser och ord betecknas med citattecken.

(S): "(S) är inte en sats, utan ett påstående"
(P): (P) är en sats, inte ett påstående.

Menar Russell att (S) och (P) båda är falska (förutsatt att "påstående" inte är synonymt med "sats"). Det menar jag. D.S.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 04 jan 2005 23:48

Tore/

Symbolerna i ett matematiskt uttryck måste ges en tolkning innan de kan sägas uttrycka något om verkligheten, men tolkningen av matematiska uttryck är varken entydig eller given av matematiken i sig.


Vad är en tolkning, och vad skiljer detta från empiriska lagar som e=mc2? I en mening måste de ju också tolkas ("e" refererar ju bara till något om vi har en konvention om att "e" ska referera till något). Men du verkar vara ute efter något annat. Kan du precisera vad du menar med "tolkning"?

Det är väl helt enkelt så att man menar olika saker med "sanning" i de olika disciplinerna. Inom matematiken definieras sanning som en formell egenskap — en sats P är sann i teorin T om P kan härledas från T:s axiom.


OK. Jag vet egentligen för lite om det här för att kunna ha vettiga synpunkter. Men skiljer sig verkligen matematikens sanning från vad man menar med sanning i andra sammanhang?

Vidare, vad är en matematisk definition?

hovnarr/

Detta är ett argument för att matematiken är giltig inom sin egen ram oavsett dess överensstämmelse med verkligheten. Vi justerar inte matematiken för att den bättre ska beskriva verkligheten - det gör vi dock med teorier inom fysiken.


OK, men kan matematiken och naturvetenskapen strida mot varandra? Det verkar konstigt. OK för att det kan finnas matematiska lagar som inte har någon tillämpning i verkligheten; det är inget konstigt med det, men att matematiken skulle strida mot verkligheten, det skulle vara konstigt.

Detta gör dock inte alla matematiskt korrekta satser till satser som överensstämmer med verkligheten.


OK. Vi verkar ha tre sanningsvärden. A) Matematiska satser som stämmer överens med den fysiska verkligheten, B) matematiska satser som strider mot den fysiska verkligheten, och C) matematiska satser som inte har någon tillämpning i den fysiska verkligheten.

Jag accepterar att A) och C) kan existera, men inte att B) existerar. Men jag kan som sagt inte så mycket om matematik och kan ha fel.

Med Russells terminologi skulle jag i så fall säga att det finns matematiskt välformade satser som ändå är falska vad gäller omvärlden. Köper du det?


Det beror på vad du menar med "välformad". "1+1=1" är i en mening välformad, men falsk. "1+)2" är däremot inte en välformad sats givet rådande konventioner (däremot kan den naturligtvis bli välformad om vi ändrar konventioner, eller om du och jag skapar egna konventioner som säger att den ska referera till något bestämt. Eller menar du något annat med "välformad"?

Vad gäller avslutningen av ditt inlägg, är jag inte riktigt säker på vilken sanningsteori Russell anslöt sig till. Jag har för mig att han ändrade sig åtminstone en gång (han gjorde det i många frågor). I vilket fall finner jag striderna om sanning svåra att förstå, men lutar åt att sanning inte är en metafysiskt djup egenskap, dvs. åt nån form av avciteringsteori. Jag ser dock inte riktigt hur den skiljer sig från den s.k. korrespondensteorin (och det verkar inte du heller göra, eftersom du skriver "isomorfi", dvs. en form av överensstämmelse eller korrespondens).



1) Sanning hos satser genom isomorfi med vår uppfattning av omvärlden (detta tycker jag är ett rimligt sanningsbegrepp, och det verkar som Russell är för det också)

2) Sanning i kraft av att systemets inre rekvisit är uppfyllda (detta skulle jag inte kalla för sanning, utan snarare giltiga eller välformade satser/uttryck/strängar. Det är fånigt att säga att "Om en grön var så burk är på springa banan" är en falsk sats - det är helt enkelt inte en sats).

3) [Omöjlig] Sanning därför att vår uppfattning av världen [möjligen inte] stämmer överens med världen i själva verket (skeptiska argument och även det som Kant är inne på med tinget i sig, antar jag.)


Vad menas med 2)? Är det regler för välformade satser? I så fall verkar det märkligt att kalla det för sanning. Beträffande 3) håller jag med dig, vi kan inte veta om vi nått världens verkliga struktur, och detta begrepp förlorar därför sin betydelse.

Vad vi ändå behöver är någon form av normativt sanningsbegrepp. Vi kan inte säga att det som är sant är det som stämmer överens
med en vedertagen uppfattning av verkligheten


Ibland upptäcker vi ju att den vedertagna uppfattningen är felaktig. Men om det som är sant är det som den vedertagna uppfattningen säger är sant, så kan vi ju knappast säga att det är falskt, eftersom det per definition måste vara sant. Russell ger nåt liknande argument mot Kant i Filosofins problem. Vi måste ha nån form av objektivt sanningsbegrepp; vi kan inte säga att det och det är sant "relativt våra begrepp". Det är också ett skäl för att vara realist/platonist i matematiken/logiken.

Avslutningsvis tycker jag att detta har varit en mycket spännande tråd så långt och jag har haft stor behållning av allas inlägg.


Det har jag också, även om jag har en känsla av att jag borde veta mer om det här. Nåväl, man lär sig mer av sina misstag.

Jag noterar dock att det som började som en diskussion kring existens nu övergått till att diskutera sanning. Är vi bara inne på ett sidospår eller hänger detta ihop på något sätt?


De flesta filosofiska frågor hänger ihop, men dessa mer än de flesta, tror jag.

.S. Bara för att kolla att jag uppfattat Russell korrekt, betrakta följande:

*Verklig överenskommelse: satser och ord betecknas med citattecken.

(S): "(S) är inte en sats, utan ett påstående"
(P): (P) är en sats, inte ett påstående.

Menar Russell att (S) och (P) båda är falska (förutsatt att "påstående" inte är synonymt med "sats"). Det menar jag. D.S.


Det här förstår jag inte. Vad är en sats och ett påstående? Är en sats en serie otolkade tecken, och påståendet den tolkade (meningsfulla) satsen? Är det här något försök att påvisa problem med självreferens?

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 05 jan 2005 17:15

Stefan skrev:Vad är en tolkning, och vad skiljer detta från empiriska lagar som e=mc2? I en mening måste de ju också tolkas ("e" refererar ju bara till något om vi har en konvention om att "e" ska referera till något). Men du verkar vara ute efter något annat. Kan du precisera vad du menar med "tolkning"?

Jag tror inte att jag är ute efter något annat. "E=mc²" är ett matematiskt uttryck, precis som "1+1=2", och båda måste ges en tolkning innan de kan sägas uttrycka någon naturlag. Min poäng är bara att det inte är matematiken som talar om för oss hur uttrycken skall tolkas. För en matematiker är "E=mc²" och "P=RI²" ekvivalenta. För en fysiker uttrycker de två helt olika naturlagar.

Stefan skrev:OK. Jag vet egentligen för lite om det här för att kunna ha vettiga synpunkter. Men skiljer sig verkligen matematikens sanning från vad man menar med sanning i andra sammanhang?

Ja, åtminstone är det jag beskrev en vanlig definition av matematisk sanning, men det finns säkert olika synpunkter på det här bland matematiker. Ett alternativ skulle kunna vara att betrakta satsen "1+1=2" som en förkortning av satsen "'1+1=2' är ett teorem i teori T". Man kan då tillämpa det vanliga sanningsbegreppet och det kommer att överensstämma med det matematiska sanningsbegrepp jag beskrev tidigare.

Stefan skrev:Vidare, vad är en matematisk definition?

Förstår inte riktigt vad du är ute efter. Kan du utveckla frågan?

Stefan skrev:OK för att det kan finnas matematiska lagar som inte har någon tillämpning i verkligheten; det är inget konstigt med det, men att matematiken skulle strida mot verkligheten, det skulle vara konstigt.

Men om en matematisk sats inte har någon tillämpning i verkligheten, menar du fortfarande att den är en naturlag? Vad är det i så fall den säger om naturen, och i kraft av vad är satsen sann?

MrTambourineMan
Inlägg: 545
Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
Ort: Göteborg

Inläggav MrTambourineMan » 05 jan 2005 19:50

En matematisk sats är mer än bara de matematiska symbolerna; den uttrycker en väldefinierad relation eller antirelation. Man kan enas om vad som är en sats och inte genom bevisning.

1) P=UI --detta är inte en matematisk sats, utan en fysikalisk lag (vilket inte heller är naturligt, eftersom ingen innebörd tillskrivits P, U eller I; följaktligen kan vi dra slutsatsen att det är nonsens såvida inte innebörden hos variablerna är implicit genom konvention).

2) För alla n>2, existerar inga heltal a,b,c sådana att a^n+b^n=c^n. --detta är en matematisk sats.

En matematisk sats kan bevisas sann i kraft av bevisning, men den måste självklart vara sann redan innan någon upptäcker och bevisar den varför man kan betrakta den som ett oupptäckt objekt. Beviset är ficklampan som belyser objektet, som man kanske bara anade innan (matematisk förmodan).

"E=mc²" är ett matematiskt uttryck, [...] 1+1=2".

Matematiskt uttryck kanske, men knappast matematiskt objekt (sats). Det aritmetiska exemplet är en konvention för att uttrycka en sanning (varav det finns oändligt många, men endast ett fåtal är intressanta) men är inte en sanning per se. Det är väldigt mycket svårare att kasta ett ljus över den sanningen, än det är att kasta ljus över pythagorasteoremet (givet vissa axiom, förstås, vilka vi får anta vara sanna objekt på samma sätt som vi har en intuitiv känsla för vad massa är. Massa definieras ju som bekant utifrån en prototyp "i den riktiga världen").


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster