Av diskussionen att döma tror jag alla tre är överens om att "naturlagen" i fråga är att ett föremål och ett annat blir två, medan "1+1=2" är en symbolisk beskrivning av lagen som vi gett just den meningen. Att ett föremål kan vara större än ett annat är också oberoende av människan, även om vi har gett en viss betydelse till satsen "större än".
Stefan skrev:Går emot verkligheten, det är jag tveksam till. Jag kan mycket lite om matematik, men har förstått att man laborerar t ex med sådant som märkliga entiteter som imaginära tal. Det är möjligt att dessa saknar betydelse i beskrivningen av den fysiska verkligheten, jag vet inte. Men om de passar in med resten av matematiken, så har vi skäl att tro på deras existens.
Jag ska först besvara din fråga riktad till Tore:
Stefan skrev:Hursomhelst, menar du att det finns en principiell skillnad mellan matematiken och naturvetenskaperna på så sätt att matematikens sanning enbart avgörs av våra konventioner, medan de empiriska vetenskapernas sanning avgörs av hur världen ser ut? I så fall, vad har du för argument för det?
Det beror på vad man menar med "matematikens sanning". Om man menar giltiga matematiska satser (t.ex. "1+1=2" till skillnad från "1+1=1") så avgörs det enbart av det matematiska regelverket (konventionerna). Om man istället menar att den matematiska satsen är sann om man kan finna en icke-motsägelsefull tolkning av den som beskrivning av ett (idealiserat) förlopp i verkligheten, då avgörs sanningen av hur världen ser ut.
Så för att återvända till det luddiga uttrycket "går emot verkligheten" så menar jag inte att matematiken trotsar logikens lagar eller något sådant. Jag menar att man kan finna en bra tolkning av exempelvis aritmetiken som, efter ett antal matematiska operationer, ändå inte är fullt reversibel på ett sånt sätt att den fortfarande uttalar sig om verkligheten. Den oändliga remsan som målas av pi liter färg i inlägget ovan är ett sånt exempel.
Detta är ett argument för att matematiken är giltig inom sin egen ram oavsett dess överensstämmelse med verkligheten. Vi justerar inte matematiken för att den bättre ska beskriva verkligheten - det gör vi dock med teorier inom fysiken. Däremot kan ett matematiskt "bevis" visas vara ohållbart (dvs. ogiltigt snarare än "falskt") av andra orsaker (som att det inte är logiskt följdriktigt osv.).
Stefan skrev:Vad exakt är en kodning av verkligheten? Jag frågar dig samma sak som Tore; i vilken mening är någon teori inte en kodning av verkligheten. Vad skiljer matematiken från övriga vetenskaper
.
"Det här är en kodning av verkligheten". Det där var ett annat exempel på en kodning av verkligheten. Vad jag menar är att språket, kodningen eller matematiken fortfarande kan vara korrekt även om den inte är isoform med verkligheten.
Satsen "Månen är gjord av blåmögelost" är korrekt språkligt på samma sätt som "1+1=2" är korrekt matematiskt. Däremot är månen inte gjord av blåmögelost, medan ett föremål och ett annat är två föremål. Detta gör dock inte alla matematiskt korrekta satser till satser som överensstämmer med verkligheten. Ändå gör inte detta att vi ser något fel i matematiken, på samma sätt som vi inte klagar på grammatik eller rättstavning i den citerade satsen.
Stefan skrev:Den har väl visst ett samband med omvärlden. Den säger något i stil med det finns ett x sådant att x är kung av Frankrike och x är skallig (plus lite mer, Russells analys). Denna analys kan iofs vara felaktig (bl a invänder Strawson mot den), men i vilket fall har den ett samband med omvärlden. Enligt Russells teori säger den något om omvärlden som omvärlden inte motsvarar, dvs. den är falsk.
Utmärkt. Det köper jag gärna. Med Russells terminologi skulle jag i så fall säga att det finns matematiskt välformade satser som ändå är falska vad gäller omvärlden. Köper du det?
Stefan skrev:Nej, nu uttryckte jag mig nog oklart. Jag vill säga att överenstämmelsen om vad som är logiskt mellan människor inte härrör från att vi skapat regler/överenskommelser/konventioner om vad som är logiskt, utan för att friska människor helt enkelt ser vad som är logiskt. Det har, får man förmoda, haft ett visst överlevnadsvärde.
Instämmer. Det gäller inte bara människor, utan även andra djur. Jag betvivlar inte att någon slags känsla för det vi kallar logik är nödvändig för all kommunikation, överhuvudtaget.
Stefan skrev:Enligt försvararna av tankena att matematiken är analytisk, ska A och B klassiciferas tillsammans som satser som är sanna enbart i kraft av ordens mening/konventioner, etc. Jag tycker dock snarare att B och C ska klassificeras tillsammans, då både B och C är sanna i kraft av hur världen ser ut (och ordens mening, naturligtvis). A däremot, är analytisk (eller är den också syntetisk; sann i kraft av att varje objekt är identiskt med sig själv?).
Jag tror du har greppat min ståndpunkt, men jag ska försöka klargöra den utifrån dessa tre satser. Så långt en sats är sann (Russell) om den motsvaras av (är isoform med) något element i verkligheten, så skulle jag säga att A, B och C alla är sanna i kraft av hur världen ser ut. Men nu är jag ganska sträng med vad jag menar med "sats". Du tog upp avciteringsteorin och sa att om "P" är sant så P. Omvänt: Om P, så är "P" sant.
Om vi antar följande "naturlagar":
ALPHA: En ungkarl är en ogift man
BETA: 100x100=10 000
GAMMA: Jorden snurrar runt solen
så är A, B och C alla sanna i kraft av dessa antaganden kring hur världen ser ut. Vissa menar att C intar en särställning för att man kan verifiera att jorden verkligen snurrar runt solen (det är inte sant apriori) men jag köper inte riktigt det, eftersom C är en sats och att jorden snurrar runt solen är hur vi uppfattar verkligheten idag. Satsen är sann (enligt Russell, min tolkning) om den överensstämmer med hur vi uppfattar verkligheten - inte om vår uppfattning av verkligheten faktiskt ÄR verkligheten. Andra menar att A intar en särställning därför att vi inte behöver ALPHA för att säga att A är sant, men jag köper inte det heller. Vi måste ha enats om vissa definitioner och det är just denna överenskommelse som ALPHA är i detta fall (liksom vi enats om GAMMA). Alla ungkarlar är ogifta män och alla ogifta män är ungkarlar. På samma sätt är alla zebror svartvitrandiga hästliknande djur, och alla svartvitrandiga hästliknande djur är zebror. Gränsen för det uppenbara beror på förkunskaper. För den som inte vet vad en cirkel är, är det inte uppenbart att den är rund. För den som vet vad en zebra är, är det uppenbar att den är svartvitrandig. För den som vet att jorden snurrar runt solen är det också uppenbart, osv.
Det är klart att resonemanget ovan beror på vad man har för inställning till sanning. I det ovanstående har jag försökt applicera Russel och avciteringsteorin på de tre satserna - samtliga enligt min tolkning av dina beskrivningar. Syftet med resonemanget är att understryka skillnaden mellan olika sanningsdefinitioner:
1) Sanning hos
satser genom isomorfi med vår uppfattning av omvärlden (detta tycker jag är ett rimligt sanningsbegrepp, och det verkar som Russell är för det också)
2) Sanning i kraft av att systemets inre rekvisit är uppfyllda (detta skulle jag inte kalla för sanning, utan snarare giltiga eller välformade satser/uttryck/strängar. Det är fånigt att säga att "Om en grön var så burk är på springa banan" är en falsk sats - det är helt enkelt inte en sats).
3) [Omöjlig] Sanning därför att vår uppfattning av världen [möjligen inte] stämmer överens med världen i själva verket (skeptiska argument och även det som Kant är inne på med tinget i sig, antar jag.)
Vad gäller 3) så måste jag säga att jag hittat en ganska trivsam kontaktyta mellan den analytiska filosofin och pyrrhonismen. En pyrrhonist befattar sig inte med världen i själva verket (vad nu det skulle vara), utan med den upplevda världen. I frågan om Sanning (epistemologiskt) är han rådlös, men med 1) kan man ändå diskutera sanning för satser inom ett formellt system. I fortsättningen kommer jag att skilja mellan "Sanning" och "sanning", där det första avser hur världen är i själva verket, medan det sistnämnda är en egenskap hos en sats som är isomorf med en vedertagen uppfattning av verkligheten.
Avslutningsvis tycker jag att detta har varit en mycket spännande tråd så långt och jag har haft stor behållning av allas inlägg. Jag noterar dock att det som började som en diskussion kring existens nu övergått till att diskutera sanning. Är vi bara inne på ett sidospår eller hänger detta ihop på något sätt?
§
P.S. Bara för att kolla att jag uppfattat Russell korrekt, betrakta följande:
*Verklig överenskommelse: satser och ord betecknas med citattecken.
(S): "(S) är inte en sats, utan ett påstående"
(P): (P) är en sats, inte ett påstående.
Menar Russell att (S) och (P) båda är falska (förutsatt att "påstående" inte är synonymt med "sats"). Det menar jag. D.S.