Stefan skrev:OK, men kan matematiken och naturvetenskapen strida mot varandra? Det verkar konstigt. OK för att det kan finnas matematiska lagar som inte har någon tillämpning i verkligheten; det är inget konstigt med det, men att matematiken skulle strida mot verkligheten, det skulle vara konstigt
Det kan jag hålla med om. Om en matematiskt riktig sats uppkommer som inte "stämmer med verkligheten" så tilldelar vi helt enkelt inte den någon betydelse. Ta exemplet med den målade remsan exempelvis - matematiken skulle strida mot verkligheten om vi verkligen gjorde den tolkningen, alltså är det felaktigt att göra en sådan tolkning. Sålunda strider aldrig matematiken mot verkligheten - vi tillåter helt enkelt inte en sådan tolkning av matematiken.
Stefan skrev:OK. Vi verkar ha tre sanningsvärden. A) Matematiska satser som stämmer överens med den fysiska verkligheten, B) matematiska satser som strider mot den fysiska verkligheten, och C) matematiska satser som inte har någon tillämpning i den fysiska verkligheten.
Se ovan. Enligt mig är B ett speciall fall av A som bara uppkommer om man låser sig till en sträng tolkning - löser man upp tolkning så försvinner "striden". Således håller jag med dig om att det räcker gott med A och C.
Stefan skrev:Det beror på vad du menar med "välformad". "1+1=1" är i en mening välformad, men falsk. "1+)2" är däremot inte en välformad sats givet rådande konventioner (däremot kan den naturligtvis bli välformad om vi ändrar konventioner, eller om du och jag skapar egna konventioner som säger att den ska referera till något bestämt. Eller menar du något annat med "välformad"?
Jag menar något annat med välformad. I min mening är "1+1=1" inte en välformad sats. Men låt oss använda din definition av "välformad" - den illustrerar en gradskillnad i det obegripliga. För att förklara ska jag då införa begreppet "giltig" istället, som innebär att en sats är riktig inom ramen för sitt systems axiom och regler. En liknelse
1) "1+)2"
i) "ärökkls"
2) "1+1=1"
ii) "är är en två sten"
3) "1+1=2"
iii) "jag är snäll"
Låt oss också införa attributet "symbolvidrig" som betyder att själva symbolerna i satsen överhuvudtaget helt saknar mening i systemet. På den lägsta nivån är 1 symbolvidrigt som skriftspråk, och i) symbolvidrigt som matematik. Bägge är dock symbolriktiga inom sina system, men är inte välformade (din definition). 2) och ii) är dock välformade inom sina respektive system, men inte några giltiga satser (min definition). 3 och iii är dock giltiga, välformade, symbolriktiga satser inom sina respektive system.
Jag har ännu inte berört attributeten "sann" eller "falsk". De uppstår, enligt min mening, först senare när vi begrundar om satserna stämmer överens med verkligheten.
Stefan skrev:I vilket fall finner jag striderna om sanning svåra att förstå, men lutar åt att sanning inte är en metafysiskt djup egenskap, dvs. åt nån form av avciteringsteori. Jag ser dock inte riktigt hur den skiljer sig från den s.k. korrespondensteorin (och det verkar inte du heller göra, eftersom du skriver "isomorfi", dvs. en form av överensstämmelse eller korrespondens).
Jag känner som sagt bara till båda (avciterings- och korrespondensteorierna) ryktesvägen, men mitt förra inlägg var en avsiktlig kombination av de två. De två teorierna skiljer sig åt vad gäller vilken nivå resp. system de kan appliceras på. Såhär:
Avcitering: Om "P" är sann, så P
Omvänd avcitering (eget påhitt): Om P, så är "P" sann
Korrespondens (min mening): Sanning = giltig isomorfi, så att det exempelvis är sant att en bror är ett manligt syskon, om "bror" och "manligt syskon" avser motsvarande sak.
På ett sätt kan man se avciteringsteorin som ett specialfall av korrespondensteorin som enbart gäller för satser, men då är man lite inprecis med systemnivåerna: Avciteringsteorin säger bara "Om P, så är "P" sann". Om vi sedan ifrågasätter själva avciteringsteorin, då blir korrespondensteorin tillämplig (Varför är det rimligt att anta avciteringsteorin? Därför att P och "P" är isomorfa). Sedan kan man också ifrågasätta varför isomorfi skulle vara en lämplig grund för sanning osv.
Stefan skrev:Vad menas med 2)? Är det regler för välformade satser? I så fall verkar det märkligt att kalla det för sanning.
Jag instämmer. Det är viktigt att skilja på "giltig" (enl. def. detta inlägg) och "sann".
Stefan skrev:Ibland upptäcker vi ju att den vedertagna uppfattningen är felaktig. Men om det som är sant är det som den vedertagna uppfattningen säger är sant, så kan vi ju knappast säga att det är falskt, eftersom det per definition måste vara sant.
Men det rubbar inte satsens sanning. Vi kan mycket väl ge satsens sanning ett bäst-före datum. Sedan håller jag med om att epistemolgisk sanning bör vara evig, även om jag som sagt inte uttalar mig om den. Det blir problematiskt med uttryck som "den vedertagna uppfattningen säger" - syftar man då på en sats eller en vedertagen uppfattning? Om den vedertagna uppfattningen ändras (då det visade sig att den var falsk kontra en närmare beskrivning av någon slags epistemologisk sanning), då är satsen inte längre isomorf. Ändras formen av det ena måste det även gälla det andra - annars rubbas isomorfin och satsens sanning.