anton skrev:Jag antar att du här syftar på att människan en dag ska lämna jorden. I den mån detta är sannolikt, är det en viktig poäng,
Det räcker med att den sannolikheten överhuvudtaget är det minsta över noll, så måste den multipliceras med de enorma mängder lycka vi kommer att skapa om den "slår in". Anta att sannolikheten, för att mänskligheten någon gång i framtiden kommer att lyckas kolonisera en enda annan planet på ett hållbart sätt, är så låg som 0,001%. Betänk då hur mycket högre teknologinivå - och förmåga till samarbete mellan motstridiga viljor - som mänskligheten då måste ha uppnått, för att något sådant ska ha kunnat bli verklighet. När det väl blivit verklighet, finns det alltså troligen mycket färre hot mot mänsklighetens överlevnad än vad det finns idag. De största hoten är, idag, nämligen just dagens mänsklighets relativa brist på teknologisk förmåga att klara kriser som t.ex. att jorden blir obeboelig, och brist på förmåga till sådan grad av samarbete och sämja som krävs för att sådan teknologinivå ska komma till huvudsakligen konstruktiv användning snarare än destruktiv. Detta gör att sannolikheten för att mänskligheten kommer att fortsätta existera i, säg, 1000 år till efter sådana framsteg som ovan nämnts (hållbar kolonisering av en annan planet), är mycket större än 0,001%, säg minst 10%. Dessa 10% ska sedan multipliceras med de enormt mycket högre lyckonivåer man kommer att kunna skapa åt alla i en sådan framtid. När koloniseringen väl kommit ett sådant första steg som beskrivits, kommer det nog inte att finnas någon hejd på den. Efter det kommer med stor sannolikhet helt sanslösa mängder lycka att följa, allt större - exponentiellt ökande - mängder lycka per tidsenhet (genom bl.a. exponentiellt accelererande utbredning i rummet och accelererande förmåga att utnyttja nya energikällor och omvandla materia (bl.a. solens) till sådan materia som behövs) utan att någon avsevärd risk för utplåning åtföljer detta, eftersom man behövt minska sådana risker till ett minimum redan inför starten på en sådan acceleration, för att den alls skulle kunna bli av.
Den teknologiska utvecklingen har accelererat genom hela jordens livs historia hittills, så den som hävdar att den inom det närmaste århundradet förmodligen kommer att stanna av "av sig själv" har tyngre bevisbörda på sig än den som utgår från att samma acceleration av teknologiutvecklingen kommer att fortsätta i åtminstone, säg, 50 år till. 50 år till är en liten fjärt jämfört med den mycket längre tid under vilken teknologiutvecklingen accelererat hittills. Att tro att denna acceleration skulle upphöra relativt snart är som att tro att solen skulle sluta lysa redan om t.ex. några få år. De mekanismer som ständigt driver teknologisk utveckling framåt i accelererande takt tycks vara ungefär lika orubbliga som de mekanismer som får solen att fortsätta lysa.
[Tog bort länk här eftersom sajten försvunnit]
Det enda som rimligen kan förväntas sätta stopp för denna acceleration är krig eller misstag som leder till mänsklighetens undergång eller något åt det hållet.
Av ovan beskrivna skäl tror jag att det är nu, de närmaste årtiondena, som är "flaskhalsen". Det är nu de närmaste årtiondena som de i särklass allvarligaste riskerna för mänsklighetens utplåning föreligger. Om vi bara tar oss igenom den flaskhalsen, kommer därefter med stor sannolikhet helt groteskt stora mängder lycka på groteskt många planeter (och/eller även där annan materia och/eller energi, än just planeter, finns i universum) att skapas. Därför tror jag att man som utilitarist måste se det som särskilt viktigt att mänskligheten tar sig igenom de närmaste årtiondena, kanske så viktigt att det bör gå före varje hänsyn till nu existerande lycka och lidande för nu existerande lyckas och lidandes egen skull.
som jag inte tänkt på förut.
Det är roligt att kunna tillföra nya perspektiv!
Jag är dock tveksam till om maximal mänsklig lycka är den bästa metoden för att åstadkomma denna tekniska utveckling.
Jag förespråkar inte
maximering av människors lyckonivå idag, däremot en höjning av den i olika sammanhang. Om vissa mänskliga behov hos potentiellt särskilt kraftigt världsförbättrande människor (typ teknologer) (låt oss kalla dem "nyckelmänniskor") är otillfredsställda och skapar lidande och på så sätt motiverar dessa människor till att i första hand söka bota sitt lidande, och använda mycket tid och resurser till det, tid och resurser som de, om de varit lyckligare, skulle ha känt ett kall (om så bara ekonomiskt drivet, men i många fall säkert också delvis moraliskt drivet) att använda till att utnyttja sitt (t.ex. teknologiska) kunnande till att på heltid syssla med att så effektivt som möjligt förbättra världen på längre sikt för mänskligheten som helhet, bör man nog (om nödvändigt rentav genom att offra mycket mer av individers livskvalitet på andra håll) se till att dessa "nyckelmänniskors" behov blir tillfredsställda, så att man lättare kan förmå dessa "nyckelmänniskor" till att i högre grad arbeta för mänsklighetens mer långsiktiga bästa.
Om man t.ex. redan i år kan indirekt, via långa orsak-verkan-kedjor, förmå den programmerare, som, säg, år 2048 kommer att lägga den sista avgörande raden kod till den slutgiltigt övermänskliga artificiella ingelligensen, att lägga in bara
något vettigare moral i denna artificiella intelligens grundmålsättningar än vad han annars tänkt göra, kan det vara en handling som är så lyckomaximerande för världen på sikt att den ur utilitaristiskt perspektiv kan vara värd ett offrande av hur mycket livskvalitet som helst hos hur många övriga nu levande individer som helst (rentav mot dessas vilja). Den handling jag syftar på kan behöva utföras redan idag, långt innan nämnda programmerare får tillfälle att "sätta kronan på verket" på nämnda framtida artificiella intelligens. Vi kan redan idag behöva påverka politiker (direkt och indirekt, via bl.a. massmedia, allmänheten och via andra vägar) till att fatta beslut som ökar sannolikheten för att ett så gynnsamt scenario som möjligt ska bli fallet när artificiell intelligens om t.ex 40 år precis ska till att gå om människans intelligens på de för mänsklighetens framtid riktigt relevanta områdena. Redan nästa år (bara för att dra till med något) kan det, ur praktisk, realistisk synvinkel, vara för sent att agera, om man vill påverka den framtiden. De handlingar vi utför redan idag kan mycket väl på ett avgörande sätt påverka hur världen kommer att se ut om 30, 40 och 50 år, och därmed, via det, vara avgörande för, säg, miljarder år av framtida lycka av kvantiteter och intensiteter 10^10^10^10^10 gånger större än den mängd lycka som hittills upplevts av alla individer sammantaget på jorden sedan liv först blev till på jorden. Naturligtvis kan någon nu invända att det kan vara på hur många andra sätt än detta som helst, men min poäng är att det jag nyss beskrivit faktiskt är ett särskilt sannolikt scenario jämfört med andra scenarior, på grund av de omständigheter jag ovan pekat på.
Ofta förs utvecklingen fram av individer som inte mår så bra, lycka är förslappande.
Ja, sådan lycka som inte triggar till bra handlingar ska inte uppmuntras. Men det finns hälsosamt handlingsmotiverande lycka, som bör uppmuntras och stödjas och skapas.
Angående universum är väl uppfattningen bland fysiker att det tycks vara oändligt.
Ja, och även om de har fel, tror jag att man logiskt kan visa att universum, även om det är ändligt, bör antas vara åtminstone så stort att mitt ovanstående resonemang om exponentiell lyckoökning genom spridande av mänskligheten i universum, och att de närmaste årtiondena är en flaskhals värd "nästan hur mycket lyckooffrande och lidande hos nu levande individer som helst" att komma igenom, ändå håller.
Det faktum att man inte kan veta vilka handlingar som maximerar mänsklighetens överlevnadschanser, betyder inte att det är okej att utföra handlingar (eller för den delen "underlåtelser") som med någon som helst nämnvärd sannolikhet innebär någon som helst nämnvärd minskning av chanserna för mänskligheten att överleva i mycket mer än något århundrade till, även om dessa handlingar (eller "underlåtelser") förbättrar lyckonivån på jorden väldigt mycket för några årtionden framåt eller så.
Att idag t.ex. eliminera all hungersnöd i världen, så att alla jordens sex miljarder (eller hur många de nu är) människor kan äta sig mätta och vara lyckliga de närmaste årtiondena, är en dålig handling om den samtidigt på något sätt minskar mänsklighetens långsiktiga överlevnadschanser (förutom om denna minskning är ytterst, ytterst marginell). Det kan låta hårt, men sådant här är vad utilitarism måste förmodas ge i vår tid, givet den mycket speciella tid vi befinner oss i.
Riktigheten, i varje handling som kan utföras den närmaste tiden, bör troligen avgöras uteslutande genom frågan: hur påverkar den här handlingen mänsklighetens långsiktiga överlevnadschanser?
Kolla även in:
http://www.nickbostrom.com/astronomical/waste.html
Jag håller med om det Bostrom skriver där, förutom en sak: att man enligt vad han kallar "person-affecting" utilitarism i vår tid skulle behöva ta hänsyn till nu levande individer på jorden mer (nämnvärt mer) än vad man måste enligt sådan utilitarism som anser det vara lika bra att maximera lyckan i universum genom att öka antalet individer i universum som att göra det genom att öka redan befintliga individers lycka. Vi kan nämligen eliminera en otrolig massa lidande på andra håll i universum, alltså lidande hos utomjordingar, genom att ta oss iväg till dem och lösa deras problem (hur vi sedan rent praktiskt väljer att göra det är en annan fråga).