Stefan skrev:Men problemet med grue är, som MrTambourineMan, att grueparadoxen, till skillnad från blarp genererar:
Här föreligger inte någon skillnad gentemot blarp. I mitt blarp-exempel är T flera tidsintervall, närmare bestämt då jag inte iaktar den. Vi kan kalla dessa tidsintervall i[t1, t2] men låt oss för bekvämlighets skull referera till dem som "när jag inte iaktar mikron". För att göra ett med "grue" analogt uttalande (som jag tycker är falskt både för grue och för blarp) så kan vi när vi iaktar mikron säga att den är både "vanlig" och "blarp", men detta ger logiskt motsägelsefulla utsagor om vad som händer inuti mikron vid T.
Vad som händer i mikron kan ses som fullkomligt analogt med ädelstenars färg, och flera tidsintervall kan ses som fullkomligt analogt med ett tidsintervall. Instämmer du?
Jag tycker dock att uttalandet att mikron är både vanlig och blarp när man iaktar den, eller att saffirer är både blå och grue efter T, är felaktigt. Att säga blarp är att förutsätta elefanter där inga elefanter finns. Att säga grue är att förutsätta grönt där bara blått finns. Bägge termer är konstruerade så att det, hur man än bar sig åt, skulle vara omöjligt att vidimera elefanter resp. grönt. Enligt alla de sätt jag känner för att fälla omdömen finns det inget som skulle ge följande: "~detta~ är grue".
Stefan skrev:Därför ville de logiska positivisterna brännmärka dessa frågor som meningslösa pseudofrågor.
Jag tycker inte det är en meningslös fråga. Tvärtom visar den ganska noggrant vad det är att fälla omdömen, och hur motsägelser uppstår om man fäller oriktiga omdömen.
Lösningen att inte låta T vara en väldefinierad punkt hjälper inte. Grue (och liknande termer) är konstruerad så att något oriktigt gäller antingen före eller efter T. Nå, är det verkligen oriktigt? Om ja, så är föremålet ifråga aldrig grue någonsin, vare sig före eller efter T, eftersom en förutsättning för att den ska kunna vara grue inte föreligger. Om nej, så är föremålet verkligen grue. Eftersom vi inte (per definition!) är förmögna att svara ja eller nej kan vi inte fälla omdömet "grue" (och visst - inte heller "icke grue" - om man inte förutsätter någon annan regel än logiken såsom t.ex. Ockhams rakkniv).
Stefan skrev:Men problemet är som sagt att det inte går att på ett rationellt sätt avgöra mellan grön och grue-hypoteserna.
Jag tycker att Ockhams rakkniv är en rationell princip och att den bör tillämpas under alla normala omständigheter (såsom när man betraktar en ädelsten). Men jag medger gärna att logiken allena inte ger något avgörningsförfarande för om något är grue eller grönt - detta beror på vårt sätt att fälla omdömen. Ändå tycker jag inte att denna paradox är mer förbryllande än frågor om gud existerar, om determinismen är giltig eller andra sådana frågor som till sin form liknar ja-eller-nej-frågor men till sin natur aldrig kan besvaras med ja eller nej.
Stefan skrev:Min lärare (Dugald Murdoch) menar att ingen kommit upp med ett bra svar på detta på 50 år.
Murdoch ställer möjligen orimliga krav på vad ett "bra svar" skulle vara för något. Kan han ange minst ett kriterium på vad ett svar skulle åstadkomma för att det skulle vara bra? Om vad han söker motsvarar ett bevis på att gud inte existerar så tror jag att han får leta längre än 50 år.
Med all respekt och ödmjukhet tycker jag att exempelvis mitt svar är bra, i det att jag inte kan tänka mig ett bättre svar och jag är övertygad om att mitt eget svar når så långt som det är möjligt att nå på rationell grund. Med detta menar jag att jag inte anar ett bättre svar "där borta" som jag inte riktigt lyckas gripa eller utsäga. Någon skulle säkert kunna uttrycka det mycket bättre och tydligare, men principen ("avgörande är omöjligt") torde vara densamma. Jag tycker det är ett alldeles tillräckligt svar på paradoxen, men jag kan naturligtvis ha missförstått den på något sätt.
Stefan skrev:Det är naturligtvis helt orimligt att tänka sig några varelser som ens avlägset liknar oss som skulle börja använda sådana här predikat.
Det finns kulturer som tror att man kan dansa fram regn. Varför skulle de inte kunna tro att ädelstenar plötsligt byter färg? Men frågan är om det är vad de verkligen gör. Om detta trolleri med definitioner och ord överhuvudtaget ska ha någon förankring med verkligheten (så att man exempelvis kan tala om faktiska mikrovågsugnar och saffirer) och inte bara säga något om logiken, låt oss då vara överens om följande: Grue-människorna och vi måste både kunna betrakta en och samma saffir och fälla ett omdöme om den, där grue-människorna kommer att hålla den för grue och vi (åtminstone jag) för blå. Om detta inte är möjligt för att grue-människorna exempelvis måste finnas i en annan tänkbar värld för att deras resonemang ska kunna uppstå, då kan vi glatt konstatera att grue är lämpligt i deras värld, medan blå är lämpligt i vår.
Här finns det sedan två fall där de med "grue" antingen menar samma som jag menar med "blå" (eller "grön" beroende på om vi talar om T-före eller T-efter) eller att de menar att den byter färg vid T. För att kunna mena det sistnämnda måste de först begripa "byta" och sedan begripa "färg". Annars kommer deras förklaring av "grue" för mig att låta precis som min förklaring av "blå" för dem, dvs. det föreligger en direkt översättning. Jag redogör för dessa alternativ i mitt föregående inlägg.
Stefan skrev:Jag vet inte riktigt vad de skulle säga. De menar att smaragder är grue och safirer är bleen.
Fråga gärna Murdoch om du får tillfälle. Det skulle vara kul att veta vilka av de två fallen som måste gälla om man inte glider undan i något slags tänkbar värld trams.
§